Två dikter (?) om första världskriget

I höstas läste jag en och nyligen läste jag den andra.

Den första är Det första världskriget av Thomas Kling, en tysk poet som dog i förtid för ett par år sedan.

Det är egentligen ingen samling, utan en enda lång märklig dikt som blandar ord- och bildassociationer på olika språk som ett slags collage över den tid som var första världskriget - inte bara själva kriget utan även vardagslivet runt omkring. Det märkliga är att då och då sipprar nutiden in och blandar sig med 1910-talet i form av spridda ord som binder ihop nu- och dåtid: CNN sänder från slaget vid Verdun.
Det är överhuvudtaget svårt att beskriva den här ordknappa och mystiska boken.

Den andra kom alldeles nyligen: Det röda fältet av Lotta Lotass.

Den kallas tydligen roman, men jag skulle snarare beskriva den som en en enda lång dikt, precis som den ovan.
Ordknapp kan man inte kalla den - snarare tvärt om. Om Det första världskriget är fragment- och collageartad skulle jag snarare beskriva Det röda fältet som neo-expressionistisk. Orden väller fram över sidorna, utan början och utan slut. Det är den första romanklassade bok jag läst som börjar och slutar mitt i en mening (kanske hänger början och slut ihop till en enda lång loop?), dessutom utan paginering. Det är logiskt på något vis; strukturen i sig försöker fånga den ändlösa kräftgången i ett totalt meningslöst krig. Levande människor, halvdöda människor, döda människor blandas både bildligen och bokstavligen med leran, regnet, dånet, krevaderna, mörkret, dimman, tystnaden. Naturen exploderar i ett stort skrik och sjunker ihop och exploderar igen, om och om igen.

Det var bitvis mycket påfrestande att läsa boken, dels på grund av de eviga, medvetna upprepningarna av samma inferno, dels på grund av de påträngande bilderna av död, förstörelse, förruttnelse och meningslöshet.
Men just detta var också det enda sättet att beskriva det obeskrivliga som var första världskrigets overkliga verklighet.