Nu har jag äntligen klarat av Max Ernst-utställningen på Moderna också. Klarat av är orden; näst sista helgen på en utställning är ofta något av en prövning eftersom alla då får samma idé samtidigt - gå på den där utställningen man skulle gå på innan den går ner...
Det blev inte lättare av att ett okänt antal av konstverken hade utrustats med kraftfulla larm, som tjöt som mistlurar varje gång nån kom för nära. Det verkade alltid vara någon som kom för nära i rummet bredvid det där man själv var, och till slut gick man på helspänn, darrande inför minsta ljud som en överspänd sjukling.
Det var förstås dom tidiga grejerna som var coolast, som det brukar vara, men Max Ernst var ovanligt jämn, det fanns nåt intressant i alla perioder.
Dom tidiga grejerna, från tidigt 20-tal, var dels fina små dadaistiska collage av foton, teckningar och tidningsurklipp med genuint dada-trams på tyska eller franska i marginalen, dels kända målningar som Elefant från Celebes och liknande.
Men även målningarna av mystiska svampiga landskap mot blå himmel, där man kunde urskilja hotfulla varelser i grönskan, var fina. Både Hieronymus Bosch (självklart) och Gustave Moreau (mer otippat) kunde anas bland inspirationskällorna till dom.
Bokillustrationerna till boken med den oöversättbara titeln La femme 100 têtes var en annan highlight. Gamla xylografier från 1800-talstidningar man tycker att man känner igen, tills man ser de märkliga kombinationerna av människor, djur och föremål med fel proportioner. Surrealism i sin friaste form. Ernst fick den stora äran att bli utesluten ur surrealistkretsen inte en utan två gånger för att surpuppan André Breton inte gillade hans renegade-surrealism. Bisarrt nog var den officiella surrealistklubben en minidiktaturstat av sovjetiska mått.
Det var också roligt att se den mystiska varelsen Loplop på flera målningar och teckningar. Edward Gorey, som alltid påpekade hur viktig surrealismen varit för honom, inspirerades av Loplop till att rita sin egen mystiska varelse, en liten svart figur som fladdrar förbi då och då i hans dystra sagor.
2 kommentarer:
Kan inte vänta tills jag får se denna utställning när den kommer till Lousiana snart. Skön blogg förresten. Vi delar nog samma passion för det tidiga 1900-talet skulle jag gissa.
Trevligt att träffas, Jack! Fler borde upptäcka det tidiga 1900-talet.
Jag hoppas du gillar utställningen när du får se den.
Skicka en kommentar