lördag 28 juni 2008

Modärnistisk multimedia



För ett tag sedan fick jag i present en multimedia-produkt, Svensk modernism 1905-1940 - viljan framåt, en cd-rom om svensk konst från denna tid, gjord i samarbete mellan Moderna Museet, Norrköpings Konstmuseum och Norstedts.
Nu har jag äntligen tagit en titt på den.

Den är utgiven 1997 och därför en smula daterad tekniskt sett. Utgångspunkten är en stor samling svenska och (märkligt nog) utländska konstnärer som man kan klicka på och få fram biografier och galleri. De enskilda konstverken ackompanjeras av ljudkommentarer. Det larviga med dom är att vissa inte härrör från konstvetare eller museifolk, utan från andra kulturmänniskor som uttalar sig lite hur som helst. Jag antar att det är menat som nåt slags kontrast, lekmännens åsikt, men jag är inte intresserad av annat än initierade kommentarer.

Därutöver finns det ett arkiv med t ex Cabaret Voltaires programförklaring i faksimil eller utdrag ur modärnistiska filmer som Metropolis och Pansarkryssaren Potemkin.
Som extra-trams finns lite barnsliga övningar där man kan göra egna kubist-målningar med pixlar eller kombinera ljud med färg a la Vassilij Kandinskij.

En trivsam produkt, även om jag kan det mesta sen tidigare.

söndag 15 juni 2008

Asta och flickan i frack



Stumfilms-orgien är över för den här gången.
Det var som jag drömmer om att Pordenone måste vara. Mina drömmars stad.

Jag och min modärnist-vän Clara satt i Bio Victor på Filmhuset tre kvällar i rad och såg stumfilmer från olika länder och tider. En del var långa, en del var korta, en del var bara fragment eller trailrar från i övrigt försvunna filmer. Språken på mellantexterna varierade, men det var ofta holländska. Dock fick man en textad simultanöversättning till engelska, som svajade lite språkligt sett.


Den första kvällen fick vi se en rafflande trailer från en förlorad tysk film med Asta Nielsen, som verkade mycket lovande. Den får man fortsätta att fantisera om. Samma kväll visades en annan tysk film med Asta som tyvärr var något av ett sömnpiller med vissa logiska luckor. Det kändes ungefär som om en akt blivit borttappad på vägen. Men Asta var bra förstås. Det är roligt att ha sett henne i en film från 10-talet, hennes verkliga heydays.

Den verkliga behållningen med hela festivalen var dels en halvtimmeslång italiensk film från 1919, Umanitá, som är en av de märkligaste filmer jag sett. En antikrigsfilm i metaforform om ett barn som drömmer att hela mänskligheten utplånats i krig och bara han och hans syster finns kvar. Bisarrt nog kom jag att tänka på Derek Jarmans postapokalyptiska film The Last of England när jag såg den.


Dels, förstås, Flickan i frack av Karin Swanström från 1926.
Vilken film!
Allt är som vanligt på ytan, men där under är allting queer. Det är förstås ingen tillfällighet att den bygger på en roman (och ett manus därefter) av Hjalmar Bergman.
Det finns en massa sådana ögonblick. Katja, huvudpersonen, släntrar genom balsalen och bugar för alla flickorna vid väggen, som ser förskräckta ut. Hon landar en jättesnaps och röker cigarr som en skorsten. Hon dansar med en av flickorna. Hon dansar även med sin pojkvän som förfärad föser ut henne på balkongen, och får trösta henne. Den åldrige rektorn ser genom sina tjocka dimmiga glasögon två pojkar som håller om varandra på balkongen. Det gör även det Fogelstad-liknande intellektuella kvinnokollektivet som huserar på pojkvännens släktgård, när de dyker upp morgonen efter sovande bredvid varandra i hästdroskan (se ovan - jag var bara tvungen att visa bilden en gång till!).
Situationer återkommer då det är möjligt att, om man vill det, se något i bilden som officiellt inte finns där. Det gäller förstås även kvinnokollektivet på gården, som innehåller åtminstone en medlem som skulle kunna uppfattas som lesbisk p g a sina tidstypiska attiraljer och manér: kort hår, byxor och monokel i kombo med cigarr/piprökning och ett självsäkert kroppsspråk.
Ordningen kan väl sägas vara återställd i slutet, men innan dess: så underbart!

tisdag 10 juni 2008

Massor och massor med stumfilm!


I lördags kväll såg jag äntligen Clownen från 1926 med Gösta Ekman, som legat ett par månader och väntat på rätt tillfälle.

Vilken film! En sjutusan till melodram, vilket är helt okej i stumfilm, men sällan annars. Cirkus och clowner är inte heller min kopp te i vanliga fall, men allt blir behagligt i en stumfilm.
Särskilt om det är Gösta Ekman som är clownen. I början av filmen strålar han på ett sätt som stillbilder inte riktigt kan göra rättvisa, och är så barnsligt glad och snäll och lycklig (och vacker) att man blir rörd. I slutet av filmen, när skuggorna har fallit över hans rollfigur, är han plötsligt en annan person. Inte en spillra av sitt forna jag, som det brukar heta, utan dess motsats: ett dystert, bittert vrak, märkt av sorg och alkohol.
Det är strålande gjort.
Man kommer ju aldrig att få se Gösta Ekman på scenen, hans rätta element enligt alla samtida källor, så det är bra att det finns enstaka stumfilmer kvar som visar en nyans av hur det kanske kunde ha varit.

Det kommer mera.
Imorgon onsdag 11:e juni börjar stumfilmskonferensen Women and the Silent ScreenCinemateket i Stockholm. Den håller på onsdag-fredag. Varje dag körs ett block med en blandning av stumfilmsfragment och hela filmer som alla är mer eller mindre obskyra.
Imorgon börjar det med bl a en tysk film från 1916 med Asta Nielsen! Att få se Die Nielsen i sin glans dagar har jag länge längtat efter. Och på torsdag visas stumfilmatiseringen av Hjalmar Bergmans modärnistiska roman Flickan i frack från 1926! Jag har naturligtvis läst boken, och vågade inte tro att jag skulle få se filmen - kanske ännu en stor svensk transvestit-film.

Undrens tid är inte förbi i stumfilmens svartvita värld.

söndag 8 juni 2008

Joan Crawford i Söderhavet


Efter en heldag i den hedniska värmen (glorious!) satte jag mig ner med ett glas svalkande vitt vin för att se en gammal Joan Crawford-rulle jag haft på band ett tag, Rain från 1932. Jag tänkte att den borde passa bra just nu, i den tropiska värmen två veckor före midsommar.

Det visade sig vara en riktigt uppfriskande film.
Dock satt jag som på nålar en stor del av den.

Joan Crawford är Sadie Thompson, en prostituerad kvinna som flytt till Pago Pago i Söderhavet undan en fängelsedom i San Francisco. Att hon är prostituerad förstår man ganska snart även om ingen säger det rakt ut - 1932 hade inte Hays-koden hunnit implementeras i Hollywood, så man kunde hinta om sådant. Några år senare kunde man inte det.
När hon väl visar sig gör hon det i all sin glans - en kvinna som livet farit hårt fram med, men som har all sin personliga pondus och värdighet i behåll. Mycket beror detta förstås på Crawfords egen pondus och karisma, som framgår tydligt. Jag har inte sett många filmer med henne förut, men man förstår varför hon blev en sån stjärna. Vilken tung, cool utstrålning hon hade!

Sadie rör sig som en infödd på ön där hon råkar hamna p g a epidemin som brutit ut på fartyget. Hon gör det bästa av situationen, som så ofta tidigare antar man. Hon bondar fort med den lokale makthavaren, en amerikan gift med en inhemsk kvinna, och bekantar sig med de amerikanska soldaterna på ön, för sitt levebröd.
Det jobbiga är att båten också fört med sig ett litet sällskap av missonärer som genast börjar klaga på öns ogudaktiga sällskapsliv. Särskilt Mr Davidson (spelad av Walter Huston, John Hustons pappa) sätter genast igång med att försöka frälsa den syndiga kvinnan från San Francisco.

Det är en av de bästa filmer jag sett om religiöst hyckleri. Mr Davidson, uppblåst av självgod gudfruktighet, tror på fullt allvar att han gör Sadie en tjänst genom att bryskt be henne ta sitt straff i San Francisco, oavsett om hon är skyldig eller ej, eftersom Gud uppskattar botfärdiga syndare. Samtidigt har en av soldaterna fattat tycke för henne, och frågar om hon inte skulle vilja följa med honom till Australien där han har en vän med familj.

De aggressivt avvisande försvarstal som Sadie håller när Davidson klandrar henne på religiösa grunder för hennes syndiga leverne gjorde mig mållös av beundran. Filmen visar med största tydlighet vem som är mest ärlig och uppriktig av de två, oavsett vilket sätt hon tvingas tjäna sitt uppehälle på, och oavsett hans religiösa hänsynslöshet.

Nära slutet var jag rädd för vad som skulle hända - skulle det moralistiska bigotteriet vinna ändå?

Jag behövde naturligtvis inte oroa mig. Sadie gick vidare i livet, och sade till sist fuck you (pardon my french) till alla religiösa livsförnekare.

Och imorgon gryr en ny dag i den tropiska värmen.