Den stora färgskrällen

Innan jag golvades av vinter****sjukan hann jag gå och se Den stora färgskrällen på Liljevalchs, utställningen med 10-talskonst av Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Leander Engström.

Den var väldigt fin.
I stora hallen möttes man av den där fantastiska filmsnutten där Isaac och Sigrid dansar tango, uppsmälld i jätteformat på långväggen. Har den inspelad på band från TV nånstans.
Detta gjorde en förstås på gott humör. Som jag hade hoppats hade man blandat Isaac, Sigrid och Leander och hängt i tematisk ordning istället för kronologisk. Kronologisk ordning gör mig illa till mods - den påminner en om att tiden går, och vem vill det? Man vill ju att det ska vara 1919 för evigt. Det var det ju å andra sidan på utställningen, eftersom 1919 var senaste tillkomstår för målningarna.

Isaac och Sigrid var förstås coolast, men det visste man ju redan. Leander Engström var genomgående småtråkig, inte bara p g a ett mesigare formspråk och färgval, utan också för att han alltför ofta valde att klampa omkring i fjällen och måla vattendrag. Isaac och Sigrid var stadsmålare, vilket utställningstexterna påpekade.


Men jag förstår varför den samtida kritiken talade om färgskräll. I en tid när måtten för bildkonst var Grindslanten och Carl Larsson, måste Matisse-elevernas verklighetsuppfattning ha exploderat som en nyårsraket i ansiktet. Stora feta penseldrag i våldsamma diagonaler. Skissartade kroppar. Maskliknande gröna ansikten. Lila himlar, blå träd. Stiliserade slagskuggor över rosa landskap. Huvva.

Många av motiven hade jag förstås sett förut, men en del bara på bild i mindre format. Vissa var helt nya, och sagolika.
Nere vid kapprummet fanns en liten fotokavalkad med en ung och stilig Isaac, och Sigrid som fashionista i oerhört moderiktiga (assnygga) kläder.

I shopen hade man som vanligt pricksäkert valt ut de tråkigaste motiven till vykort.
I ain't surprised.