Halloween-special: Tänder & tentakler

Nu är det Halloween igen och dags att fira den med att titta på lite modärnistisk film.

I år satsar jag på två filmer, sinsemellan väldigt olika, men ändå med en skruvad connection.


Den första är Shadow of the Vampire av E Elias Merhige från 2000.
Man kan säga att det är den tredje filmen i en kuriös Nosferatu-trilogi. Den första var förstås stumfilmen från 1922, den andra var Werner Herzogs nyinspelning av samma historia från 1979.


Den tredje filmen handlar om inspelningen av den första, med en lite annorlunda take.
F W Murnau far till Tjeckoslovakien 1922 för att filma Dracula. Eftersom rättigheterna till romanen inte går att fixa ska alla karaktärerna ha nya namn, inklusive Dracula. Väl på plats presenterar Murnau de varierat jobbiga skådespelarna för sin nye arbetskamrat: Max Schreck. Murnau påstår att han kommer från Max Reinhardts teaterensemble och är extremt proto-method; han föredrar att befinna sig in character hela tiden för att få de rätta vibbarna. Med tidens gång börjar den av blodförlust reducerade crewens medlemmar misstänka att Max Schreck inte är nån vanlig skådis.


Den andra är The Call of Cthulhu av Andrew Leman från 2005.
En neo-stumfilm (dom är inte så många) byggd på en av den gamle 20-talsskräckförfattaren H P Lovecrafts mest kända noveller. En döende professor lämnar en bunt gamla manuskript till en yngre släkting. Släktingen börjar gå igenom dessa, som handlar om professorns forskning kring den mystiska Cthulhu-kulten. Bit för bit sätter släktingen samman hans rön, gör egna efterforskningar, och blir alltmer varse den hemska, den skräckinjagande , den fullständigt förfärliga sanningen om Cthulhu...naturligtvis blir han galen på kuppen.


Filmen är minutiöst utformad som en stumfilm från 20-talet, med light-expressionistiskt ljus och skugga, accentuerande smink, och textskyltar, allt inspelat med den berömda(?) Mythoscope-tekniken av The H P Lovecraft Historical Society.

Blöd i natt!