fredag 16 november 2007

Ännu en Joseph Roth-roman

Läste nyligen den andra kortromanen av Joseph Roth i samma volym som den jag läste i våras, Spindelnätet.

Den här, Zipper och hans far, var också bra. Den förstnämnda var mer modärnistisk i stilen - febrig och expressionistisk. Den senare var det nog mer till ämnet.

Författarens alter ego, utan namn, berättar om sin vän Arnold Zipper och hans far. Historien börjar strax före första världskriget. Zippers far är ett sorts tragikomisk småborgare som lever i ett olyckligt äktenskap. Han är pålitligt och osjälvständigt patriotisk när kriget kommer, och det är självklart att Arnold och hans bror, liksom berättaren går ut i kriget. Kriget leder enbart till förnedring och moralisk kollaps, i familjen liksom i samhället i stort. Arnolds bror hämtar sig aldrig från sina upplevelser utan blir sinnessjuk, hamnar på institution, och dör i slaganfall. Arnolds far blir en bruten man som lever vidare med hjälp av sina livslögner.
Faderns hjälplöshet går liksom i arv till sonen, och eskalerar genom 20-talet. Arnold faller handlöst för en skådespelerska, som helt tydligt betraktar honom enbart som ett karriär-hjälpmedel och ett slags betjänt på väg mot toppen inom filmbranschen i Berlin. Han kämpar inte emot, utan finner sig i detta.
Beskrivningen av filmbranschens demi-monde känns rätt tidstypisk (och modärnistisk). Arnolds fru, antytt bisexuell, lever avskilt från honom i en lyxlägenhet omgiven av exotiska djur, grammofoner som spelar jazz dagarna i enda, och väninnor som är morfinister. Hon bedrar honom närmast självklart med alla som kan hjälpa henne framåt.
När hennes karriär dalar efter en ridolycka börjar Arnold försörja dem som spelare i Monte-Carlo, och slutar som fiolspelande clown på ett café.

3 kommentarer:

Johnny Bode- Sällskapet sa...

Låter som en klockren handling tycker jag. Mitt mål är också att leva i en våning med exotiska djur, jazzspelande grammofoner och dekadenta väninnor. Men att de ska vara morfinister låter lite jobbigt, de får hålla sig till absint och vispgrädde.

För övrigt upptäckte jag nyligen ytterligare ett retro-modärnistiskt band, men mer av det lantligt käcka slaget än av det urbant dekadenta. Bröderna Trück från Töreboda har hot-dragspelets kung Nisse Lind som sin idol och blandar klämmig svensk 30-40-talsschlager med äldre amerikanska jazzstandards. Riktigt bra, faktiskt.

elin lantto sa...

Tack för tipset!
Måste tyvärr erkänna att jag är lite skeptisk till dragspel i jazz. Fiol också faktiskt, trots Franska Hot-kvintetten. Man är väl lite jazz-taliban...

Jonas Nordin sa...

Jag är också jazz-taliban!
Dragspel är Schlager!
Bastuba är Jazz!
Tuban är den riktiga jazzorkesterns hjärta.