Bengt Ekerot har hämtat Mephisto på Fårö.
The end of an era.
Vad har detta att göra med modärnism undrar man kanske.
Jo, Bergman gjorde ju faktiskt en äkta modärnistisk film: Ormens ägg 1977.
Den brukar inte omtalas som något av Bergmans större mästerverk. Det kan jag förstå. Vid sidan av hans övriga alster framstår den som opersonlig. Den är en amerikansk-tysk samproduktion, på engelska, med David Carradine i en bärande roll. Kritiken verkar ha varit sval.
Men det är en utmärkt modärnistisk film.
Det är Tyskland 1923 igen. Tokinflation, ett samhälle i fritt fall. Folk försörjer sig med fiffel och prostitution. Som en radda Otto Dix-målningar omsatta i film. Det känns som om man har sett några sådana filmer förut.
David Carradine, arbetslös cirkusartist, och Liv Ullmann, hans brors änka, bor hos och utför lite småjobb åt vetenskapsmannen Dr Vergerus. Först senare får de reda på vad doktorns experiment går ut på. Den förfärande sanningen förebådar det som komma skall 10 år senare.
Det är egentligen bara en scen i filmen som är igenkännbar som en Bergman-scen, ett allvarligt samtal inne i en kyrka. Sen är det raskt tillbaka till Otto Dix igen.
Som sagt, inget av Bergmans mästerverk, men en sevärd film för modärnister med dragning till Tyskland som behöver omväxling från Cabaret.
När Bergman var klar passade Fassbinder på att sno scenografin till sin stundande inspelning av Berlin Alexanderplatz, omtalad i tidigare inlägg. Praktiskt.
3 kommentarer:
För mig, som förutom den modärna mellankrigstiden även är mycket förtjust i la belle epoque, så har demonregissörens död och den därpå följande kavalkaden av Bergmanrullar på tv fått videon att gå varm. Först "Fanny och Alexander" och idag "Sommarnattens leende". Oscariansk Varför-är-där-ingen-is-till-punschen-anda när den är som bäst.
För övrigt är detta en alldeles förtjusande blogg. Det vore sjysst om det fanns lite fler flappers av din klass i Göteborg också. Jag höjer mitt glas med Carnegie Porter i högsta respekt.
Tackar, Gustaf.
Jag hoppas du har fått tillfälle att se "För att inte tala om alla dessa kvinnor", Bergmans obegripligaste och roligaste film. Hans första färgfilm, en Fellini-influerad psyko-fars där en ev. koffeinförgiftad Jarl Kulle stolpar omkring och välter marmorskulpturer till 20-talsjazz. Filmen är extra bra om man gillar modärna tider eller sekelskiftet, eftersom scenografen verkar ha åstadkommit en blandning av dessa stilar, i hjärtskärande technicolor . Rekommenderas varmt!
Den ska jag ta och kolla upp å det snaraste. Tack för tipset!
Skicka en kommentar