måndag 29 augusti 2011

Fantom

Dom kör F W Murnau-filmer på Cinemateket den närmaste tiden, och förra helgen såg jag om Fantom som jag såg förra gången det var Murnau-retrospektiv, drygt 10 år sen.



Mest är det en ganska stillsam historia om en menlös snubbe med statstjänstemannajobb som skriver på fritiden och drömmer om att bli poet. Han verkar för övrigt bo hemma hos sin mamma. En något dysfunktionell familj med en närmast katatonisk bror som går på konstskola (?) och en syster som ränner på danssalonger på kvällarna och är lössläppt. En dag blir han nästan överkörd av en underskön flicka med häst och vagn som sedan försvinner bort efter att hon hjälpt honom upp. Han blir handlöst förälskad i henne och kan inte tänka på något annat än att få kontakt med henne igen. Han tar till alla medel - något som leder till att han får sparken från sitt jobb och lurar sina vänner på pengar. Han är inte sig själv längre.



Filmen hintar vagt att flickan med vagnen i stor utsträckning är ett utslag av hans fantasi - titelns fantom så att säga. Ett spöke som (nästan) ruinerar hans liv. En flicka i staden som liknar hans drömsyn utnyttjar tillfället grovt vilket bl a annat leder till nämnda pengasvindleri.



Och det är den fantastiska aspekten av filmen som är, tja, fantastisk. Större delen beskriver bara karaktärernas dagliga liv ganska realistiskt, men huvudpersonens drömsyner bryter realismen. Bl a en syn där han ser flickan komma åkande över torget i sin vagn igen men nu som ett spöke som verkligen kör över honom. En scen som påminner rätt mycket om liknande scener i Victor Sjöströms Körkarlen som Murnau ju eventuellt kan ha sett.
Den scen som stannat i minnet från förra tittningen är en oerhört expressionistisk scen där poeten håller på att bli galen. Han rusar nerför gatan om natten och upplever att husen lutar sig över honom och smyger efter honom. Det har man fixat med trickfilmning som gör att husen verkligen lutar sig framåt och spetsiga svarta takskuggor förföljer honom på gatan!
Scenerna från systerns skörlevnad på diverse rökiga danshak är också coola, liksom poetens alltmer snurrande huvud när han dansar med flickan som utnyttjar situationen.



En något märklig och spretig film, men sevärd för dom fantastiska scenerna.

torsdag 18 augusti 2011

Deckaren som blev deckarförfattare



Innan Dashiell Hammett blev författare till kriminalromaner så arbetade han som detektiv för Pinkerton's detektivbyrå. Sannolikt är han en av mycket få, kanske den enda, kriminalförfattare som faktiskt arbetat i den miljö de skriver om. Han sa själv att alla hans karaktärer var baserade på personer han känt eller hört talas om i yrket.



Detta faktum riffade Wim Wenders på när han gjorde filmen Hammett 1982.
I den är det sent 20-tal och Hammett bor i ett kyffe i San Francisco och försörjer sig på att skriva kriminallitteratur, samt missköter sin tuberkulos. En vän från förr söker upp honom och ber honom om hjälp med att hitta en kinesisk flicka som försvunnit. Hammett, som först är tveksam - han har lämnat detektivarbetet bakom sig, lovar till slut att göra ett försök men...forget it, Hammett, it's Chinatown.

Sedan blir filmen en av hans egna böcker kan man säga. Hårdkokt toppraffel - korrumperade män, fala kvinnor, gäckande skuggor i hatt, vilda jakter i Chinatown och hemliga uppgörelser nere i hamnen. Kom att tänka på att Riddarfalken från Malta, proto-noir, ju faktiskt utspelar sig i San Francisco vilket man inte tänker på. Den kom ut 1930, inte långt efter den tid som filmen utspelar sig. Dessutom dyker Elisha Cook Jr, som var med i filmen Riddarfalken från Malta, upp i en mindre roll som taxichaffis. En händelse som inte bara ser ut som en tanke utan är en. Vissa karaktärer i filmen påminner också väldigt tydligt om karaktärer i Riddarfalken för att ytterligare understryka.



Det är en melankolisk film med släpjazz på soundtracket och ett liksom suddigt San Fransisco som känns som en kulisstad, dock inte på något övertydligt sätt. Den känslan passar ganska bra och signalerar att vi faktiskt rör oss i en deckarromanintrig. Som är på riktigt. Den oklara gråzonen mellan verklighet och fiktion i Dashiell Hammetts liv.



Frågan är varför Wim Wenders, högtidlig jätteeuropeisk art-filmare, kände för att göra en halvbiografisk noir-deckare. Då glömmer man förstås att han ju faktiskt gjorde Den amerikanske vännen back in the days på 70-talet. En annan melankolisk thriller som bara genom titeln hintar om hans dragning till den amerikanska mystiken. Som noir-deckaren är en del av.

söndag 14 augusti 2011

Mode utan midja



Hej igen.

Under semestern gjorde jag ett besök i Malmö. Och då fick jag ju möjlighet att se utställningen om 20-talets mode som jag tipsade om här.

Det var en verkligt fin utställning.
När man först kom in såg den liten och intim ut, men öppnade sig snart i sal efter sal. Det fanns förstås montrar med klänningar, skor, hattar, baddräkter och accessoarer men inte bara. Man hade även försökt sätta kläderna i sitt historiska sammanhang genom att berätta om hur världen i stort såg ut på 20-talet, och illustrerade det med prylar från tiden, t ex en tidig dammsugare av märket Vampyr eller de nya behändiga kamerorna. Detta fungerade väldigt bra och är ovanligt när det gäller modeutställningar som brukar fokusera på kläderna utan alltför mycket kringhistoria.



I en monter hade man byggt upp en budoar så som den kunde ha sett ut vid tiden. Ni ser den här ovanför.

Enda minuset var väl att en del av montrarna hade svart bakgrund vilket gjorde att de svarta aftonklänningarna syntes onödigt dåligt.



Utställningen pågår tydligen till december 2012 så det finns gott om tid att se den om man befinner sig i krokarna.