Den har blivit lite förbisedd gentemot de andra filmer han gjorde i Hollywood: Sunrise som jag tycker är överskattad, Tabu som jag inte sett, och 4 Devils (som också är rätt bortglömd).
City Girl visade sig vara en pärla.
En ung man från en gård i Minnesota far till storstan (Chicago) för att sälja sin hårt arbetande bondefaders vete till så fördelaktigt pris som möjligt på spannmålsbörsen. Han är en hårt hållen landsortspojk. I mellantiden går han till en diner där en flicka arbetar som hunsad servitris. Hon uppmärksammar honom genom hans lantliga sätt, och de börjar prata. Han avslöjar hur skärrad han är över den låga summa han fick för vetet och hon frågar honom hur det är på landet egentligen. ("Swede, huh?" frågar hon med ett leende när hon hör att han kommer från Minnesota.) Han kommer tillbaka fler gånger. Till slut missar han sitt tåg med vilje, går tillbaka en sista gång och frågar om hon skulle vilja gifta sig med honom och följa med honom hem. Hon svarar ja.
Sen följer ett slags Golgata-vandring när lantpojken kommer tillbaka till gården med alldeles för lite pengar på fickan och en mycket oväntad hustru (en servitris!). Den knotige faderspatriarken vet precis vad som hänt i storstan: 1/Han har försummat sitt uppdrag. 2/En opålitlig storstadsflicka har förvridit huvet på han. "En bra flicka gifter sig inte så lättvindigt" som farsgubben muttrar om jag inte minns fel.
De blir båda bemötta därefter och deras korta, sköra relation tar stryk. Kulmen är skördebärgningen när de råbarkade daglönarna kommer och behandlar henne som en potentiell hora från stan, och han i sin förtvivlan börjar fundera på om fadern haft rätt.
Jag ska inte avslöja hur det slutar, men jag hade en alldeles verklig klump i halsen.
Jag har skrivit tidigare om hur Fritz Lang är toppraffel-experten i tysk stumfilm och G W Pabst är sedeskildraren. Jag har tänkt på det tidigare, men nu är det klart: Den tredje i den tyska treenigheten, Murnau, är lyrikern. Det är ett svårt begrepp att definiera, men man känner igen det när man ser det.
Allra bäst illustreras det av en fantastisk sekvens precis när den unge mannen och hans nya hustru hoppat av tåget ute i ingenstans och börjar vandringen mot gården vid horisonten. De hoppar, snubblar och springer, fortfarande rusiga av förälskelse, genom den vajande veteåkern, och kameran följer dem tätt efter, tumlande genom naturen som verkar ett med deras sinnesstämning. Det är en av de vackraste bilder jag sett i stumfilm, tror jag. Och så bitterljuv senare när man vet vad som väntar dem när de kommer fram.
På papperet verkar det väl osannolikt att de två skulle falla för varandra så snabbt men filmen gör det hela trovärdigt. Han sitter på dinern, ovan vid miljön och rädd för sin fars reaktion när han kommer hem. Den ensamma servitrisen talar vänligt med honom till skillnad från alla de andra högfärdiga storstadsborna, intresserar sig för vem han är, och skiter i huruvida han sålt sitt vete för mycket eller lite pengar. Hon, som bor i ett skabbigt hyresrum i en anonym stad, jobbar som ett djur, blir hunsad av chefen och tafsad på av gästerna, blir plötsligt hövligt och vänligt bemött av honom som kommer som någon från en annan värld, en värld där folk känner och tar hand om varandra. Jag övertolkar förstås, men det är det som bra filmer får en att göra - övertolka.
Jag gillar ju stumfilmens inneboende stilisering i uttrycket, men också filmer som den här där allt känns fullständigt naturligt. Jag tänkte flera gånger medan jag såg den att detta skulle kunna vara en helt modern film. Ingenting känns förlegat, föråldrat eller krystat, trots den ålderdomliga miljön och mentaliteten. Som vänner till mig sa, som såg den samtidigt: Detta är lika levande och relevant den dag som idag är. Och så vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar