Swoon

För en vecka sen såg jag om en film jag inte sett på 18 år.
Det är inte alltid filmer man såg för 18 år sen är lika bra när man ser om dom. Men den här var faktiskt det.





Det var Swoon av Tom Kalin från 1992, som jag alltså såg när den var alldeles ny.
Det är hans take på historien om Nathan Leopold och Richard Loeb, de två rikemanssönerna i Chicago som 1924 mördade en 14-årig pojke från hemkvarteren för att bevisa för varandra att de kunde begå det perfekta brottet.
Det kunde de inte. När de åkte fast p g a av några idiotiska missar, bl a ett par tappade glasögon av ovanlig modell, förfasades hela USA av deras likgiltiga inställning till sitt brott och brist på ånger. När det kom fram att de hade eller hade haft ett sexuellt förhållande blev avskyn om möjligt ännu större och mer homofobisk.
Alla ville se dem i elektriska stolen, och det enda som räddade dem var den legendariske försvarsadvokaten Clarence Darrow som lyckades få dem dömda till livstids fängelse istället, mot alla odds.



Historien har filmats förut. Hitchcocks Repet från 1948 var helt klart inspirerad av händelsen, fast fritt tolkad. Compulsion av Richard Fleischer från 1959 kommer lite närmare. Där är det den verkliga historien rakt av fast med alla namn ändrade. Darrow, under annat namn, spelas av Orson Welles. Jag har förstås sett båda.



Kalins film är, så vitt jag vet, den första där hela händelsen skildras med namns nämnande. När han gjorde den var det också möjligt att ta upp den sexuella aspekten. Kalin var en del av vågen i början av 90-talet som kallades New Queer Cinema, tillsammans med t ex Todd Haynes. Vad jag minns blev filmen lite kontroversiell i gay-kretsar för att den handlade om homosexuella karaktärer som inte kunde beskrivas som positiva eller sympatiska, något som fortfarande var lite känsligt i början av 90-talet.



Vad som slog mig när jag såg om den var att det var så här amerikansk independent-film såg ut. Jag säger såg eftersom sån här film egentligen inte finns längre. Svartvitt, lågbudget, arty fast på ett inbjudande sätt. Kalin gör väldigt mycket med liten budget, och utnyttjar att den är låg också på sätt och vis. Alla karaktärerna bär korrekta 20-talskläder, men masscener och exteriörscener utgörs ofta av journalfilmssnuttar från tiden, bl a sådana som rapporterar från själva fallet, vilket fungerar utmärkt. Han försöker inte dölja att man s a s ser kulisserna, utan visar dem med synliga kanter i bakgrunden. Dessutom bryter han med realismen ytterligare genom att slänga in enstaka anakronistiska detaljer i bild som t ex en fjärrkontroll. I en festscen spelas alla flickor av transvestiter i väldigt icketrovärdiga peruker.

Den kvinnliga dandyn

Har just läst ut Att skjuta en dront, Boel Hackmans nya biografi om Harriet Löwenhjelm.

Harriet dog 1917 i tuberkulos, och hennes dikter på rim kan man säga är kvar i den gamla förmodärna världen. Hon kanske skulle ha utvecklats i modärnistisk riktning om hon fått leva; sånt är svårt att veta dock.

Men jag blev mycket fascinerad av människan Harriet när jag läste. Hon känns på något sätt som en kvinnlig Nils Dardel. Från överklassen precis som han, med självkänslan och självförtroendet som man får om man växer upp där. Och i hennes fall också en aning bördssnobbism. Men samtidigt en solitär som inte finner sig i att göra som alla andra eller det som förväntas av en. Precis som Dardel verkar hon ha funnit ett nöje i att épater les bourgeois och odla en tvetydig raljant humor. Hon var också precis som honom mån om sin klädsel och att göra ett intryck utöver det vanliga med den. Slutligen delar dom ett androgynt drag, båda var avgjort vackra och både män och kvinnor verkar ha dragits till dem. Harriet gillade att klä sig i maskulint anstrukna kläder, skrev många av sina dikter ur ett manligt jag-perspektiv, tycks ha varit något av en pojkflicka och förbryllade människor med sin undanglidande, mystiska stil. En kvinnlig dandy.









I boken finns en fantastisk bild av henne när hon står på en trappa iklädd kostym, samma som på den lilla bilden antar jag.

Erotisk besatthet i 20-talets Japan

Har känt mig rätt lat och oengagerad gentemot bloggen den senaste tiden - därför har det inte blivit så många inlägg som det borde.
Men, medan jag funderar på dess vara eller inte vara kan jag i alla fall ge ett kortare boktips.

En bok som jag läste om i våras är Quicksand av Junichiro Tanizaki. Detta är dess titel på engelska; få av Tanizakis romaner finns översatta till svenska.

Tanizaki levde mellan 1886 och 1965 och blev känd för sina skildringar av familjelivets dynamik och det japanska samhällets förändringar med speciellt fokus på skruvad erotik och besatthet.

1928-1929 publicerades Quicksand som handlar om en ung gift kvinna som inleder ett kaotiskt förhållande med en annan kvinna hon träffat på sin konstkurs. Hon blir genom detta också indragen i denna kvinnas dysfunktionella familjeförhållanden, hennes man blir till slut varse deras relation till varandra, och ett märkligt ménage à trois uppstår med katastrofalt, jättejapanskt slut.

Utan att vara överdrivet modärn så är det en intressant roman om man vill få en bild av Japan så som det kunde vara i slutet på 20-talet - en brytningstid där som i resten av världen.

Historien filmades tydligen 1964 av Yasuzo Masumura; därifrån är bilden hämtad.