Expressionistisk opera

När det nya året just hade börjat gick jag på opera. Något otippat; det är vanligtvis ingen favoritgenre. Men den här var jag tvungen att se för det var Wozzeck av Alban Berg. Det var sista föreställningen

Operan bygger på pjäsen Woyzeck, ett fragment skrivet 1836 av Georg Büchner. Han fick fly ett par gånger genom dom tyskspråkiga länderna p g a sin revolutionära aktivism och skrev Woyzeck i Zürich innan han dog i tyfus vid 23 års ålder. Pjäsen var oavslutad när han dog och glömdes bort. Den fick inte sin premiär på en scen förrän 1913 i München.
Då förstod man att Büchner hade varit en dramatiker före sin tid. Pjäsen kom rätt i tiden. Vid sin tillkomst hade den varit det första litterära verk på tyska som skildrade arbetande människor. Men inte bara det - pjäsen fungerar också som en symbolisk beskrivning av människans i grunden sorgliga tillvaro på jorden. De korta fragmentariska scenerna, som kom sig av det faktum att pjäsen var oavslutad och blivit 'hopsatt' i efterhand av diverse redaktörer, var fulla av subjektiva utbrott av ångest, starka känslor, desperat vansinne. Den expressionistiska rörelsen inom konst och litteratur, som befann sig på sin topp, omfamnade den och erkände den som föregångare och inspirationskälla.



En av dom som såg den var den österrikiske kompositören Alban Berg. Han hörde till den s k Nya Wienskolan, studerade under Arnold Schönberg och experimenterade med dennes tolvtonsteknik som kullkastade traditionella tonsystem och begrepp som t ex dur och moll. Musiken lät i jämförelse med äldre musik atonal och kaotisk.
Inspirerad påbörjade han en opera baserad på pjäsen men första världskriget kom emellan. När Berg kom tillbaka från kriget tog han upp arbetet och operan uruppfördes 1925 i Berlin.

Jag har sett pjäsen spelas och har dessutom sett Werner Herzogs filmversion av den
så jag provlyssnade på musiken. Det lät bra.



Precis som jag hade väntat mig var allt väldigt tyskt. Korta scener i en obestämbar tidsålder. Gråa, glåmiga färger kontrasterar mot vilda, mörka. Den hunsade soldaten som mördar sin fru efter förnedring och förödmjukelse har ett slags vision ute på en hed där han tycker sig se en blodröd måne som sänker sig ner mot jorden och hotar med undergång. Scenen förebådar det kommande vansinne som leder fram till mordet.
Det finns en annan scen i en halvsunkig ölträdgård där Wozzeck ser sin fru dansa med en annan man. Runt omkring pågår ett slags håglös karneval med fulla människor som sjunger, vinglar omkring eller grovhånglar utan att bry sig om Wozzecks förtvivlan. Plötsligt avbryts den atonala musiken av något som låter som typiskt tysk varietémusik. Bara som en vag motslinga i det atonala bruset. Tydligen experimenterade Alban Berg ofta med sådana inslag av populärmusik eller folkvisor som han flätade in i sin egen musik.



Den mest suggestiva scenen är efter mordet då Wozzeck flyr till ett värdshus. Där återkommer människomassorna som dansar, men nu på ett mer hotfullt sätt. Människorna rör sig mekaniskt, i slow motion, till musiken och har plötsligt fått målade döskalleansikten! Långsamt vänder de sig en efter en mot mördaren och pekar anklagande mot honom. Wozzeck flyr därifrån i panik.



Jag hade läst något om översättning av texten på en textmaskin. Det såg jag ingenting av. Först ett bra tag in i operan kom jag på att läsa scenbeskrivningarna i programhäftet. Det gick, men var ganska svårt i mörkret. Därefter förstod jag lite mer av vad scenerna i detalj handlade om. Som tur var kände jag ju till huvuddragen från pjäsen och filmen.

Det jag hoppats på när jag gick till operan var att få något av samma känsla som då man ser expressionistiska målningar eller tyska stumfilmer om skräck och vansinne med förvriden dekor. En tuff, tysk känsla. Och ungefär så var det så jag blev mycket nöjd. Jag ska lyssna mer på tolvtonsmusik.