Halloween-special: Det gamla mentalsjukhuset

Nu är ju Halloween-veckan egentligen över, men jag brukar betrakta hela november som en Halloween-månad på samma sätt som december egentligen är en hel julmånad. Så nu kommer årets Halloween-tips.

Lon Chaney är ju en självklar favorit bland horror-fans, framför allt för hans många samarbeten med Tod Browning.
Det här däremot är förmodligen en av hans mindre kända filmer: The Monster från 1925 av Roland West.

Det fina med filmen är att man får en uppfattning om hur otroligt tidigt skräckfilmens klichéer faktiskt lades fast.

I en liten håla i Indiana (tror jag) försvinner en av ortens starka män efter att han kört på ett träd efter mörkrets inbrott. Hans bil hittas men inte han. I speceriaffären drömmer en av bodbiträdena om att bli privatdetektiv så mycket att han tagit en korrespondenskurs i spårning vilket renderar honom en examen med vidhängande diplom, tjänstevapen och dito handbojor. Resten av det lilla samhället betraktar honom som en nörd, inklusive flickan som han är förälskad i och som åker omkring i den lokala storfräsarens fräna bil. Efter en dans är detta par ute och luståker och råkar köra mot ett träd så att bilen går sönder. Efter de numera klassiska orden: "There's a light in the old sanitarium. Maybe we can use their phone!" går paret upp till det övergivna (tror dom!) mentalsjukhuset uppe på kullen. Som tur är har den nördige privatdetektiv-wannabeen följt efter dom. För väl uppe i huset blir dom inlåsta och hamnar i den onde Dr Ziskas (Lon Chaney!) våld - en f d briljant kirurg som nu gått round the bend, spärrat in den egentliga föreståndaren, gjort mentalpatienterna till sina mordiska slavar, och ser fram emot att börja göra gruvliga experiment på sin första kvinnliga fånge. Om inte den nördiga amatör-detektiven lyckas stoppa honom, förstås.

Det är en mörk och stormig natt - check, nedlagt mentalsjukhus - check, kvinna in distress - check, ond galning med storhetsvansinniga planer - check. Likheterna med Rocky Horror Picture Show faller sig naturligt. Och med en miljon skräckfilmer sedan 1925. De komiska inslagen är lika talrika som de klysch-skräckiga samtidigt som de gotiska skräckmomenten faktiskt är riktigt bra.

Den kan inte mäta sig med Tod Brownings genuint personliga, bizarra filmer förstås - men som trivsam, puttrig standard-skräckis från stumfilmseran är det en trevlig liten Halloween-film.