Einar Jolin - först cool, sen tråkig

Såg den där Einar Jolin-utställningen på Liljevalchs förra helgen.

Utställarna vill tydligen visa att det fanns en klar linje genom hela Jolins produktion, från 1910-talet och framåt, som gick ut på att framhäva yta, okomplicerad skönhet och kontemplation och så kan man förstås se det.



Men det är ett faktum att målningarna från 30-talets mitt och därefter är stendöda. Inte skojigare än det "måleri" man kan se på gallerierna på Hornsgatan på lördageftermiddagarna medan man sippar gratis surt vin och fnissar lite. Stumma Stockholmsvyer, tråkiga porträtt och ännu tråkigare djurbilder, eller (the horror!) vintersport.
Visst, utställningen är tematiskt hängd efter motiv så att man kan se att han under hela tiden målat stilleben, societetsporträtt och utsikter från fönster.
Men det är så uppenbart hur mycket coolare och mer levande målningarna från 10-talet och det tidiga 20-talet är, då när han fortfarande var väldigt influerad av fauvismen - en stil som han enligt utställarna experimenterade med men aldrig kände något för. Spelar roll vad han kände; dom vibrerar av liv, vilda färger och vinklar. Man kan se hur golven under de avbildade personerna buktar av alla kraschande diagonaler, eller hur vattnet, båtarna och husväggarna frontalkrockar mot varandra. Penseldragen är flygande och skissartade och färgerna orealistiska och naiva. Sedan stelnar allt, antar "normala" former och fyra nyanser av gråbeigt.







Naturligtvis var han aldrig nån färg- och formterrorist som Grünewald och Hjertén, men ändå - när han tolkade den där internationella trenden på sitt eget stillsamma vis var han bäst.



Jag köpte vykort av två av hans betydligt färre mansporträtt. Dels ett av den för mig okände författaren Ernst C:son Bredberg från 1918 som halvligger lite dandyartat på en vilstol iklädd hatt, överrock med pälskrage och skor med damasker. Det märkliga inslaget i bilden är en herrhatt som (for no apparent reason) ligger på golvet i bakgrunden.



Dels porträttet av skådespelaren Nils Asther, också från 1918. Det har jag bara sett på bild förut, i svartvitt. IRL är det starkt gult i färgen, och Asther sitter klädd i en riddräkt ser det ut som, i ljusa färger, med keps, ridstövlar och käpp, och ett småleende. Man känner väl igen hans kattögon. Jag är glad att jag fått se det på riktigt.



Men den absolut bästa målningen, hängd på paradplats i centralhallen, fanns inte som vykort och heller inte i katalogen som annars tog upp de flesta målningarna på utställningen. Nästan som om utställarna var lite missnöjda med att han överhuvudtaget målat det; det passar för dåligt in i deras bild av Jolin som en som bara målar fina, smakfulla, icke stötande motiv.

Det slår det mesta jag sett. Det är ett porträtt av författaren Ulla Bjerne, känd för sin intensiva kärleksaffär med Nils Dardel sommaren 1914 (som hon senare skrev en nyckelroman om - must read!), och för sin fäbless för att gå i herrkläder.
På porträttet, målat 1916 eller däromkring, är hon klädd i sin vanliga herrkostym med monokel. Hon står upp, och nedanför henne hukar Nils Asther (igen!) i gul kostym och fluga (kattögonen ännu mer intakta) vars huvud hon lägger en behandskad hand på.
Det är som en plötslig vindpust från Stora Världen.
Bakgrunden till det porträttet skulle jag vilja veta mer om...