Seriemördarfilm

Såg om ett par kära gamla seriemördarfilmer härförleden.

Först The Lodger av Alfred Hitchcock från 1927. Jag har den som extramaterial på en kass utgåva av Sabotage, och uppriktigt sagt är nog versionen av The Lodger rätt kass också - muggig bildkvalitet och, som jag upptäckte efter en visning på Cinemateket, utan sin mest häpnadsväckande sekvens. Måste nog skaffa en bättre utgåva, det finns sådana.

Det är en riktigt tidig seriemördarfilm, "A Story of the London Fog" som undertiteln lyder mycket passande. Det är också Hitchcocks tyskaste film, den där han visade vad han lärt sig då han var regiassistent på Ufa i mitten av 20-talet. Undertiteln är i sig väldigt tysk.



Hitchcock fick idén att göra en film om en seriemördare som smyger omkring i London och mördar blonda kvinnor och kallar sig "The Avenger" på efterlämnade lappar - alla riktiga seriemördare måste ju lämna nåt visitkort efter sig. En par av hans återkommande teman dyker upp redan här - mannen som jagas för ett brott han inte begått, och blonda kvinnor i allmänhet.

Sen fick han också idén (om det nu var han) att casta en av Storbritanniens vid tiden största filmstjärnor och flickidoler, Ivor Novello, som mannen som kanske är mördaren, kanske inte. Tänket där bakom är oklarare, men kanske var idén att det skulle uppstå en fascinerande motsägelse mellan Novellos vanliga filmpersona och den karaktär han har här.





Hur som helst fungerar det ganska bra. Novello dyker upp bakom dörren till familjen med rum att hyra som en totalt mystisk främling, invirad bakom en stor halsduk, stissig och nervös. Han väcker misstänksamhet genom sitt sätt att vara och uppföra sig och är omöjlig att få grepp om. Dock hindrar det inte dottern i huset från att förälska sig i honom (man förstår henne). Men morden fortsätter och snart är människojakten igång.

Det finns ett par fina bilder, med rätta omtalade: En är när främlingen nervöst vankar av och an i sitt hyresrum, och värdfamiljen liksom "ser" honom gå omkring på övervåningen genom att Hitchcock låtit filma honom underifrån gående på ett glasgolv, med vajande taklampa. En annan är när han och dottern förenas i en öm kyss som filmats i extrem närbild ovanifrån med kameran snurrande runt runt. Jag har aldrig sett nåt liknande den scenen. Eller bara bilden där främlingen ser ut genom fönstret i hyresrummet och skuggan från fönsterlisten faller som ett kors på hans ansikte. Jag hade länge den bilden på väggen utan att veta vilken film den kom från, bara för att den var så snygg och tysk, fast den var engelsk.



Filmen får ett ganska abrupt slut när allt klaras upp men så vitt jag förstår hade Hitchcock gärna hållit slutet öppet, om inte Novellos stjärnstatus hade omöjliggjort det.

Den går naturligtvis att se på Youtube, med bättre bild än min epa-dvd:



Och sen - över till Tyskland.
Stan söker en mördare, och det är Peter Lorre.



Japp, jag var tvungen att se om M. Har sett den massor av gånger förstås, men nu hittade jag den på en låne-dvd med en massa extramaterial. Det var därför jag lånade den; jag hade inte tänkt se om filmen också. Men när jag tittade på intervjuerna och dokumentärfilmerna så fick jag lust. I extramaterialet fick jag för första gången se scenerna som spelats in separat för den franska publiken (som man gjorde i ljudfilmens barndom). Jag visste förstås att en sådan version fanns, men det var förunderligt att se Lorres mästerliga scen där mördaren förklarar sig under förbrytarrättegången i en helt annan tagning där Lorre håller sin desperata monolog på franska! Ganska bra franska dessutom (jag vet att han kunde tala franska).



Sen får man se en urgammal Fritz Lang (med ögonlapp) sitta och skröna om sina tidiga år vid filmen, samt pr-material från när och fjärran - bl a en svensk originalaffisch från 1931.