Det var en ovanligt modärn resa.
Jag bodde nämligen på det finaste hotell jag någonsin bott på: The New Yorker Hotel.
Byggt 1929 i art déco-stil, som är väl bibehållen. Även i våningsfoajén:
Och på rummen:
Och på toan:
Kommer jag nånsin tillbaka till New York ska jag bo där igen.
På kvällen satt jag i mitt art déco-hotellrum, drack öl och läste Dorothy Parker. Det måste man ju göra. Jag hann bara läsa några få noveller så jag får återkomma till henne nån annan gång. Däremot hade jag planer på att ta mig till The Algonquin Hotel. Stället där Dorothy och hennes vänner satt och var elaka mot varandra på 20-talet. Det var gångavstånd dit från New Yorker. Första dagen kom jag ihåg det. Sedan glömde jag det totalt! Attsingen!
Istället blev det speakeasies. I massor. The Back Room där man går över gården, förbi en leksaksaffärsskylt, uppför en trappa och kommer in i ett rum som ser ut som en sekelskiftesbordell där alla drinkar serveras i kaffekoppar. Eller Please Don't Tell där man går in i en korvtjorre, vidare in i en telefonkiosk och ringer ett nummer, och blir eventuellt insläppt genom en lönndörr i telefonkiosken. Eller, bäst av allt, Apotheke. Man går till en övergiven bakgata i Chinatown, så liten att den inte finns med på kartor. Man står utanför dörren till vad som ser ut som en sunkig, stängd kinesisk restaurang och undrar om man kommit fel tills någon i närheten väser: "Letar ni efter Apotheke?" och pekar på dörren till den stängda restaurangen. Man öppnar dörren och där innanför finns en bar med ålderdomliga apotekshyllor, bartendrar i labbrockar, och alla drinkar sorterade på "Medicin" eller "Stimulantia". Och dom är fantastiska.
På Guggenheim var det en utställning om klassicism i 20-talskonsten. Så passande. Massor av konstverk jag aldrig sett förr av konstnärer jag aldrig hört talas om förr, som visade hur konstnärerna på 20-talet tröttnat på alla formexperiment från decenniet före och nu lät sig inspireras av antiken och renässansen. Vilket bl a födde den Nya Sakligheten i Tyskland.
På The Metropolitan Museum of Art fanns det också en hel del modärnt. Det är lika bra att fokusera på några få favoritområden när man är där eftersom man annars kan lulla omkring i en vecka i sträck utan problem. Nationalmuseum är ett utedass i jämförelse.
Det fanns en hel avdelning med art déco-design! Till exempel:
Och Amedeo Modiglianis porträtt av Thora Dardel! Där!
Och, bäst av allt, tre målningar av Florine Stettheimer, en ganska okänd amerikansk konstnär från mellankrigstiden vars sagolika målningar påminner kusligt mycket om Dardels - som om hon vore hans omedvetna själsfrände på något sätt:
Och så köpte jag en art déco-puderdosa på loppmarknaden i Hell's Kitchen för 10 dollar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar