Nyss såg jag min tredje eller fjärde Fred Astaire & Ginger Rodgers-film, Follow The Fleet från 1936.
Nån sa att alla A&R-filmer är karbonkopior på varann handlingsmässigt. Det är möjligt - jag har inte tänkt på det. Jag har sett Top Hat, The Gay Divorcee, den här och ev nån mer. Om alla A&R-filmer är karbonkopior på varann så handlar alla om att Astaire ska försöka få ihop det med Rodgers, samt att ev två andra ska försöka få ihop det samtidigt i en bihandling. För så är det här. Det låter åtminstone sannolikt.
I den här versionen är Astaire matros på ett fartyg som ankrar i San Francisco. Där går alla matroserna på nattklubb, och Astaire stöter på Rodgers som arbetar som dansös där. Dom två har en gång i tiden varit ett framgångsrikt danspar (fancy that!), och Rodgers har avslagit hans giftermålsanbud. Nu följer en massa intriger av enklare slag som även involverar Rodgers syster, Astaires puckade matros-sidekick spelad av Randolph Scott, en gammal båt samt, förstås, en show. Need I say bländande dansnummer och smäktande musik?
Jag har inte sett någon A&R-film som jag ogillat; jag har gillat dom så mycket att jag sparat dom på videobanden. Och det är mycket märkligt med tanke på att jag inte är någon större vän av hopp&skutt/musikaler i dom flesta fall. Kanske var 30-talet den första guldåldern för musikfilm varvid man sen kan göra ett skutt fram till 70-talet då musikalerna får bättre musik och blir mindre fåniga? Jag vet inte.
Men det mesta beror nog faktiskt på A&R själva. Dom passar alltid bra ihop, är skojiga båda två, och framför allt Astaires dans går inte att beskriva - man måste se den. Ibland får man en känsla av att han hänger fritt i luften några sekunder. Man tittar och tittar men förstår inte hur det går till. Eller hur han kan röra sig så fruktansvärt fort - det är som att titta på kung fu-utövare, utan alltför många jämförelser i övrigt.
Sen var ju som sagt musiken bra i 30-talsfilmerna, åtminstone den som inte är så seg och gråtmild utan mer temperamentsfull. I början av filmen sjunger matroserna en käck sång om hur de mönstrat på för att se världen men bara sett havet (oöversättbar vits). Det är en fenomenal sång som jag måste lära mig utantill.
Och scenen där Astaire ordnar danslektioner på båtdäcket och övertalar matroserna att dansa med varandra (inga kvinnor, ju) är värd en del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar