Jag har gett mig på att försöka läsa På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Första delen i alla fall, sen får vi väl se. Jag har bara läst en bit än, men så här långt är det väldigt bra.
Passande nog körde Cinemateket igår en film som jag sett för några år sedan, Le temps retrouvé av Raoul Ruiz från 1999, och jag gick och såg den för att kolla om den var så bra som jag mindes den.
Det var den.
I filmen, som är döpt efter den sista delen av bokserien, ligger Proust på dödsbädden och ser tillbaka på sitt liv. Minnesfragment från olika perioder av livet blandas med karaktärerna från hans böcker, och man får alltså se Marcel Proust gå omkring i sina egna verk.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett något liknande på film. Prousts minnen levandegörs på märkliga vis. När hen snubblar på trottoaren blir hen stående fastfrusen i samma position medan livet fortgår runt omkring. Sittande på en stol läsande ett brev leviterar hen plötsligt sakta upp mot taket medan hen förlorar sig i brevets innehåll. En viss fysisk rörelse förflyttar honom i minnet till en tidigare händelse i livet när hen gjorde samma rörelse. Under en konsert börjar publiken vagga fram och tillbaka på bänkar som ljudlöst rör sig i sidled.
Inte världens mest modärnistiska film kanske - hans högborgerliga karaktärer går mest och lyssnar på pianister som spelar Beethoven eller stråkkvartetter som spelar nåt annat klassiskt. Men å andra sidan är det krig, folk blir anklagade för att yttra sig opatriotiskt, de ofrivilliga gömmer sig undan inkallelsen. Soldater i de karaktäristiska blågrå uniformerna lullar på gatorna och mistluren varnar för kommande bombanfall med zeppelinare. Modeskapare tillverkar smycken av granatskärvor - très chic. Det är en melankolisk bild av Paris under världskriget, och av det småbigotta och småytliga sällskapslivet i högreståndkretsarna. Proust vankar omkring i dessa kretsar med ett leende på läpparna, men verkar samtidigt drabbas av yrsel och leda mest hela tiden. Det beror inte bara på tuberkulosen.
Kläderna är överlag fantastiska.
Det är ingen lätt film att beskriva, som sagt liknar det ingenting jag sett, men jag har en känsla av att det är just så här man måste beskriva Prousts värld - en ström där verklighet, fantasi, minnen och nutid flyter ihop och isär.
Det är ingen tillfällighet att filmen börjar och slutar med rinnande vatten.
(Den visas igen söndag den 16:e kl 14.)
3 kommentarer:
Den där låter ju som något man skulle kunna vara pepp på.
Absolut.
Jag har funderat på att skaffa den på dvd - det är den definitivt värd.
Och mustascherna!
Skicka en kommentar