En amerikanska i Paris

Sylvia Beach var besatt av fransk litteratur.
Hen växte upp i Princeton, New Jersey, där hennes far var präst. När hen var 14 flyttade hen med familjen till Paris sedan fadern fått en tjänst där som nåt sorts kontaktperson för amerikanska studenter. Efter att de flyttat hem till USA igen gjorde familjen ofta resor tillbaka till Paris och de blev alla utpräglade frankofiler.

Sylvia kom tillbaka till Paris 1917 med en vag idé om att öppna en bokhandel. Hen hade hört att en tidskrift hen sökte skulle finnas att köpa i A. Monniers bokhandel och gick dit. Det var så hen lärde känna Adrienne Monnier, en ung fransk kvinna som var besatt av amerikansk litteratur på samma sätt som Beach var besatt av fransk. De bondade omedelbart över sitt gemensamma litteraturintresse, blev vänner och sen ett par. Monnier drev dessutom redan en bokhandel, vilket triggade Beach att våga realisera planerna på att öppna en egen.
Den fick namnet Shakespeare and Company och resten är modärnistisk litteraturhistoria.



Förutom att sälja böcker fungerade den också som lånebibliotek för engelskspråkig litteratur med ett kartotek över låntagarna. Dit kom alla anglofoner i stan, men också en del fransmän som ville läsa engelskspråkiga böcker på originalspråk.

Framför allt - bokhandeln blev ett slags socialt nav för både engelskspråkiga och franskspråkiga författare. Och Sylvia Beach inträdde i litteraturhistorien på allvar när hen bestämde sig för att själv ge ut James Joyce nya roman Odysseus som 'vanliga' förläggare inte ville ta i med radiostyrd tång p g a dess snuskiga partier. Beach såg dom nyskapande litterära kvaliteterna och tog risken.



Allt det här kan man läsa om i Beach berömda memoarer som jag just har läst på svenska, Shakespeare and Company. Min boklåda i Paris.
Det är namedropping utan like. The usual suspects förstås - Hemingway, Gertrude Stein och Alice B Toklas, Scott Fitzgerald och Erik Satie. Men också mer obskyra författare, konstnärer och tonsättare och deras kotterier. Anekdoter, anekdoter - om hur Jean Prévost demonstrerade sitt hårda huvud genom att dunka det mot ett järnrör inne på Shakespeare and Company, eller om hur en bindgalen Bacon-specialist och Shakespeare-hatare regelbundet uppsökte butiken för att irritera Beach enbart på grundval av butikens namn, eller om hur Joyce hade lärt sig norska för att kunna läsa Ibsen på originalspråk. Osv.
Mycket handlar förstås om de snåriga turerna med utgivningen av Odysseus och mödan att försöka smuggla in så många ex av den totalförbjudna boken som möjligt i USA - gömda inuti koffertar eller innanför överrockar som sprit eller narkotika. Efter att boken kommit ut fick Beach ett larvigt rykte som 'hen som ger ut snusk' och diverse sleazy typer sökte upp henne i det ärendet. Droppen var väl när Aleister Crowley dök upp och försökte pracka på henne nån oläsbar skit, samt dessutom ett kontrakt hen skrivit själv i förväg.

Sylvia Beach är ofta rolig när hen beskriver sina författarvänner och deras liv:

"Stackars Scott tjänade så mycket pengar på sina böcker att hen och Zelda måste dricka en massa champagne i Montmartre för att försöka bli av med dem."

Som ni ser såg hen också ganska cool ut.