fredag 31 oktober 2008

Halloween-special: Tänder & tentakler

Nu är det Halloween igen och dags att fira den med att titta på lite modärnistisk film.

I år satsar jag på två filmer, sinsemellan väldigt olika, men ändå med en skruvad connection.


Den första är Shadow of the Vampire av E Elias Merhige från 2000.
Man kan säga att det är den tredje filmen i en kuriös Nosferatu-trilogi. Den första var förstås stumfilmen från 1922, den andra var Werner Herzogs nyinspelning av samma historia från 1979.


Den tredje filmen handlar om inspelningen av den första, med en lite annorlunda take.
F W Murnau far till Tjeckoslovakien 1922 för att filma Dracula. Eftersom rättigheterna till romanen inte går att fixa ska alla karaktärerna ha nya namn, inklusive Dracula. Väl på plats presenterar Murnau de varierat jobbiga skådespelarna för sin nye arbetskamrat: Max Schreck. Murnau påstår att han kommer från Max Reinhardts teaterensemble och är extremt proto-method; han föredrar att befinna sig in character hela tiden för att få de rätta vibbarna. Med tidens gång börjar den av blodförlust reducerade crewens medlemmar misstänka att Max Schreck inte är nån vanlig skådis.


Den andra är The Call of Cthulhu av Andrew Leman från 2005.
En neo-stumfilm (dom är inte så många) byggd på en av den gamle 20-talsskräckförfattaren H P Lovecrafts mest kända noveller. En döende professor lämnar en bunt gamla manuskript till en yngre släkting. Släktingen börjar gå igenom dessa, som handlar om professorns forskning kring den mystiska Cthulhu-kulten. Bit för bit sätter släktingen samman hans rön, gör egna efterforskningar, och blir alltmer varse den hemska, den skräckinjagande , den fullständigt förfärliga sanningen om Cthulhu...naturligtvis blir han galen på kuppen.


Filmen är minutiöst utformad som en stumfilm från 20-talet, med light-expressionistiskt ljus och skugga, accentuerande smink, och textskyltar, allt inspelat med den berömda(?) Mythoscope-tekniken av The H P Lovecraft Historical Society.

Blöd i natt!

lördag 25 oktober 2008

Fest i depressionens tecken


Det blev en fin fest på danspalatset Chicago förra helgen, anordnad av Ekmansällskapet och TOFS. Den officiella benämningen på balunsen var Depressionsfest, och det kändes ju skrämmande aktuellt, mer så nu än när vi började planera den för några månader sen...

Chicago, som inte är färdigrenoverat, var en ruff lokal, men det fungerade ändå. Dess pièce de résistance var bardisken, en vågformad sak med svagt inåtlutande frontpanel, som är bland det mest neo-art déco man kan se i Stockholm tror jag.
Bakom baren svettades ideellt arbetande bartenders med att langa fram tidstypiska cocktails som Manhattan och Gröna Hissen.
Två dj:ar spelade passande stenkake-hits, ett jazzband spelade, vår Ekmanstyrelsemedlem Clara sjöng, och folk dansade klädda i utstyrslar från 1923 till 1945 ca.
Det var väl något fler som satsat på 40-talet än 20-talet, men för mig fanns det förstås bara ett val.

Som ni ser på bilderna blev det fin stimmung trots att ingen rökte. Det hade förstås varit prickarna över ä, men man kan inte få allt.

Nästa år kanske vi slår på ännu större, om Ekmansällskapet blir en succé.
Denna fest blev i alla fall i stort sett det.

tisdag 14 oktober 2008

Modärn museihöst

Modärnister har en hektisk höst framför sig.

Tre museiutställningar just nu är ett must see för den modärnt lagde.

Jag talar förstås om:


Moderna museets utställning om Max Ernst, en av de märkligaste av alla modärnisterna. Dadaist, surrealist och collagefantast, bl a.


Liljevalchs utställning Den stora färgskrällen om Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström, tre av de svenska fauvisterna.


Dansmuseets utställning om Rolf de Maré, modärnistisk konstsamlare, grundare av Svenska Baletten i Paris, upptäckare av Josephine Baker m m, samt förstås Nils Dardels närmaste vän.

Den sista ser jag mest fram emot.

söndag 5 oktober 2008

Spioner och internatskolor


Lite utanför kärnverksamheten egentligen, men jag och Clara, min modärnistvän, gick och såg Another Country på Cinemateket i torsdags.

Det var bra många år sen jag såg den och jag har aldrig sett den på duk, så det var värt en sväng.

Det är alltså en fiktionaliserad tolkning, typ, av Guy Burgess uppväxt - Burgess som senare blev en av de världsberömda Cambridge-spionerna. I filmen är han uppdelad i två personer (tror jag), en som är homosexuell och en som är kommunist. Jag antar att man försöker ge nåt slags möjlig förklaring till det senare landsförräderiet i en skruvad överklassuppväxt på en instängd, intolerant plats.
30-talet märks inte särskilt mycket i filmen - internatskolemiljön känns snarare urgammal. Det är en typisk anglofil-film samtidigt som anglofiler egentligen borde springa fort åt andra hållet. En inblick i det engelska internatskolesystemet är inget som ger mersmak, om man säger så.

Men, det är en riktigt bra film. Den visas igen 16.30 tisdag 7:e oktober i Stockholm.