Nyss hemkommen från en kortsemester i Budapest mindes jag plötsligt inlägget jag skulle ha skrivit innan jag for. "D'oh!", tänkte jag när jag just satt mig på planet, men sen glömde jag bort det tills jag kom hem.
Jag har tjatat en hel del om Fritz Lang den senaste tiden, men nu är det eventuellt sista gången på ett tag.
Strax innan jag reste var jag på Cinemateket igen och såg Fritz Langs enda franska produktion, Liliom från 1934, gjord under Langs exiltid i Frankrike innan han kom till USA.
Det är en mycket märklig film om en kvinnojagande buse som sköter karusellen på ett tivoli, och som efter sitt självmord kommer till ett slags limbo där han får tillfälle att rannsaka sitt liv och sina förbrytelser mot sin hustru och andra människor.
Första delen av filmen känns som en typisk fransk 30-talsfilm: realism i vardagslivets oglamorösa detaljer, och munhuggande människor. Huvudpersonen, busen Liliom, spelas av en ung Charles Boyer, som senare for till Hollywood och blev leading man med exotisk accent.
När Liliom tar livet av sig och kommer till limbo blir det en helt annan, fantastisk film. Hans själ förs mot himlen av två av himlens poliser(!), svartklädda män med mycket tydligt målade svarta ringar under ögonen. Himlen visar sig vara en ganska exakt avbild av en genomsnittlig fransk polisstation, sådana som Liliom under sitt liv ofta stiftat bekantskap med. Det finns två fina scener, en på jorden och en i himlen, som driver med den erkänt surrealistiska franska byråkratin. Tjänstemannen både på jorden och i himlen läser upp långa lagparagrafer som aldrig tar slut, och kämpar i en evighet med en tredskande stämpel - att stämpla så mycket som möjligt är viktigt. Sekreteraren bredvid ser ut som sin motsvarighet på jorden, plus ett par vingar.
Lilioms skyddsängel på jorden, i form av en enkel knivslipare med kärra, spelas av Antonin Artaud, surrealistpoeten, regissören, skådespelaren och teaterideologen, vars genomborrande laserögon man inte kan missta sig på.
Fritz Lang sa långt senare att det nog var den av sina filmer som han tyckte bäst om.
Och hur var Budapest då? Jo, en mycket trevlig och vacker stad. Dock inte så modärnistisk, även om jag lyckades se en del sådan konst på Nationalgalleriet. Ett tips om ni har vägarna förbi.
(På väg till flygplatsen i taxi susade gatuskylten Liliom Utca förbi utanför fönstret. En händelse som ser ut som en tanke. Helt logiskt eftersom författaren till pjäsen som filmen bygger på, Ferenc Molnár, var ungrare.)
2 kommentarer:
Liliom ja, Briljant! Bra beskrivet Elin! Jag tyckte också första halvan var väldigt "o-Langsk". Osannolikt nog går faktiskt filmen att få tag på ganska lätt. Den är nämligen extramaterial på 2-disc varianten av musikalen Carousel från 1956. Inte så konstigt kanske eftersom det är samma story. Jag tror inte den finns någon annanstans. Budapest minns jag som ganska trist förrutom en fantastisk middag på Hotel Géllert.
Jag var bara i Budapest i fyra dagar drygt, så jag hann inte se så mycket utan låg mest i blöt, bl a på just Hotel Géllerts termalbad.
Jag tror jag skulle kunna fara till Budapest igen bara för att bada.
Jag önskar att det fanns sådana badhus hemma.
Skicka en kommentar