lördag 16 februari 2008

Ekman-sällskapet, lite obskyr svensk stumfilm och Guy Maddin

I måndags sammanstrålade större delen av Ekman-sällskapet igen för att lägga upp strategi.

Nu börjar det röra på sig. Inom kort kommer vi att äta lunch med Bengt Forslund, författaren till den senaste Ekman-biografin, Från Gösta Ekman till Gösta Ekman från 1982. Vi kommer att (varsamt) pumpa honom på alla möjliga detaljer som inte framgår av boken.
Det var alltså så länge sedan något längre substantiellt skrevs om Gösta d ä.
Dock är det snart dags: Carina Burman har planer på en biografi om Gösta, och naturligtvis ska vi träffa henne också.
Oh, vad jag längtar! För att inte tala om hur mycket jag längtar efter att hennes bok blir färdig...

I tisdags gick jag till Cinemateket för att se Hårda viljor från 1923 av John W Brunius. När en svensk stumfilm som man aldrig hört talas om förut dyker upp måste man.
Det fanns väl anledning till att man aldrig hört talas om den. Det var knappast en av den svenska stumfilmstidens starkast lysande mästerverk. Snarare en typisk logdans-film som jag brukar säga, fast utan logdans. D v s en film full av förälskade pigor, bländande nordisk natur, sjuhäradsbetäckare, plirande fiskargubbar som bränner hemma och karaktärer som kallas Tattar-Jan... Filmen byggde på en roman av Knut Hamsun, och handlingen lät på papperet som en genomsnittlig Guy Maddin-film - hör här:
"Nordnorsk telegrafist experimenterar med superlim och förälskar sig i chefens dotter."
Inte så långt från Guy Maddins långfilmsdebut om pestsmittade islänningar med torskpomada och kontaktproblem som täljer barkfiskar på Gimli-sjukhuset.

Vilket för mig in på Guy Maddin.
En alltjämt relativt kultbetonad kanadensisk filmregissör som gör film som om det fortfarande var 1929. Filmer som på alla fysiska vis ser ut som stumfilmer eller tidiga talfilmer, komplett med skrapmärken, jump cuts och taskigt ljud. Handlingar som ofta innehåller ymnigt snöfall, minnesförlust och avhuggna kroppsdelar, bl a. En amerikansk filmrecensent beskrev honom en gång så här: " His work is so strange it makes the average David Lynch-film look like Baywatch." Och det är helt korrekt.
Alla som älskar stumfilm har anledning att kolla upp hans filmer. Dom är nu lite lättare att komma över genom dvd-boomen.
Jag kanske får anledning att återkomma till honom.

2 kommentarer:

Mattias sa...

Hej! Ska bli väldigt intressant att få höra vad ni fått veta från Bengt Forslund. Jag har själv börjat forska lite mer ingående om Gösta Ekmans turné med Hugo Rönnblads sällskap 1909 - det var där han fick göra sin första stora roll, som professor Moriarty i pjäsen "Sherlock Holmes". Jag hoppas kunna kartlägga hela turnén (inkl recensioner) under våren.
Bästa hälsningar,
Mattias B

elin lantto sa...

Hej Mattias

Nu har vi träffat Bengt. Det var ca 25 år sedan han skrev boken, och kom inte ihåg så mycket helt exakt. Han lovade dock att han skulle kolla ev. gammalt material på sitt lantställe för att se om det var något vi skulle kunna ha nytta av.

Jag ser fram emot att höra hur din forskning går. Det kan vara av stort värde för sällskapet.
Lycka till!