Ja, vintern i allmänhet och december i synnerhet är ju en lågsäsong för det modärna, så inläggen är få just nu.
Det var nästan tre veckor sedan jag var på Cinemateket och såg en stumfilm som jag länge hoppats få se. Nu skriver jag om den; december må vara omodärn men den är hektisk.
Ingmarsarvet från 1925 av Gustaf Molander var såvitt jag vet den första filmatiseringen av Selma Lagerlöfs Jerusalem men inte den sista. Det känns ibland som om svensk stumfilm och Lagerlöf var nåt sorts kommunicerande kärl, inte helt på det goda. Jag kan bli irriterad på att svensk stumfilm, hur bra den än var när den var bra, är så fruktansvärt förankrad vid litterära förlagor. Det gör den faktiskt onödigt litterär ibland, med långa otympliga textsjok på mellanskyltarna där bilderna borde få större berättarutrymme och större frihet. Gustaf Molander var en gedigen regissör men ingen stjärna som Sjöström eller Stiller.
Anledningen till att man ändå måste se filmen är att det är Conrad Veidts enda framträdande i svensk film. Och det vill man ju se.
Historien om utvandrarna från Dalarna som av en mystisk predikant lockas att ge sig av mot Jerusalem, based on a true story som det heter i Hollywood, utspelar sig i boken förstås på 1800-talet. I filmen är det väl nån typ av nutid, men det är inte alltför framträdande. Det syns ibland i kläddetaljer, framför allt i en återberättad scen från ett sjunkande fartyg. Jag antar att man satsade på en vag tidlöshet med en hel del dalaexotism som måste ha varit pittoresk och exotisk för den tidens stadspublik också.
Det fina är dock att Conrad Veidt, totalt apart med sin expressionistiska spelstil i jämförelse med den svenska "realistiska" skådespelarstilen, passar perfekt i rollen som den mystiska predikanten som dyker upp från ingenstans. Symptomatiskt nog dyker han upp under en helvetisk storm som får de skräckslagna byborna att tänka på Djävulen vilket visas med dubbelexponeringar av hemska varelser som far omkring utanför stugorna. Detta i sig är förstås ett tecken på att predikanten inte är någon vanlig människa. Han har ett övernaturligt skimmer över sig, ett extatiskt och samtidigt änglalikt sätt att uppträda, och lyckas elda en stor del av befolkningen med sin karisma och sina berättelser om Guds stad Jerusalem. Samtidigt framstår han alltmer som diabolisk eftersom han sår split i de familjer där några tror på hans ord och vill följa honom och andra anser att han är en charlatan och uppviglare. Det är till filmens (bokens?) fördel att man på slutet inte riktigt vet vilken av de båda uppfattningarna som är sann.
Alldeles oavsett är det en märklig upplevelse att se Veidt driva omkring med uppspärrade ögon bland timmerstugor och dalabonader i ett mycket svenskt landskap.
Därutöver gör Lars Hanson en av sina bästa roller här, tycker jag, som Ingmar, mannen som blivit bestulen på sitt arv och vars fästmö dras till predikantens visioner. Han är både rastlös, uppgiven, förtvivlad och rörande.
Efter filmen visades stjärnfotografen Julius Jaenzons hemmafilmer som han gjort under hela 20-talet, företrädesvis på hans familjs lantställe i skärgården. Filmsnuttarna liknade dom som blev betydligt vanligare några årtionden senare när folk skaffade sig super-8-kameror och började filma allt som rörde sig hemmavid. Det är ovanligt att se sådana intima hemmabilder från 20-talet och hur livet i sommarstugan var under den tiden. Genom årens lopp får man se hans barn leka, gunga och bada, bli äldre och äldre och kränga på sig allt större baddräkter. Barnmodet 1920-29 får man en särskild inblick i.
Om sen den äldre delen av publiken hade förstått att det inte är ok att prata hur mycket och hur högt som helst bara för att det inte är nån musik hade det varit ännu bättre. Vid ett tillfälle fick männen i övre medelåldern, som babblade lika högt som om dom satt hemma i soffan, en skarp tillsägelse från några ungdomar att vara tysta. Tror ni att dom lyssnade?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar