The times they are a-changin'

Har äntligen läst ut The Razor's Edge av W Somerset Maugham. Det tog hela juni. Man måste ju klämma lite kanonisk mellankrigslitteratur ibland. Men jag hade hoppats att det skulle gå fortare. Därför gör jag en fulning och klockar inlägget på juni trots att jag avslutar det när det blivit juli. För att snygga till statistiken så att säga. Jag skyller på att det är min födelsedag och jag får göra sånt.

I början uppfattade jag den som lite Gatsby-ish: en välbärgad amerikansk familj med en onkel, snobben och hyperesteten Elliott Templeton, som gjort karriär i Paris som nåt sorts gigolo/socialklättrare vid sekelskiftet och nu talar om för alla vilket vin dom ska dricka, hur dom ska inreda sina hem och hur dom ska uppföra sig, med inlärd Oxford-accent. I familjen finns en All-American flicka, Isabel, som ska gifta sig med sin barndomsvän Larry. Men den unge mannen har kommit hem från kriget i Europa förändrad, han vill inte gå in i familjeföretaget och leva la vida country club. Han förvånar alla, inte minst sin fästmö, genom att säga att han vill tillbaka till Europa där han ämnar ägna sig åt ingenting, ev att hitta sig själv. Författaren är själv, à la Isherwood, berättare och bekant till familjen och följer den genom 20-talet, förbi börskraschen och en bit in på 30-talet.

Gatsby-draget viker efter ett tag, och man förstår att boken faktiskt handlar om hur radikalt samhället förändras efter världskriget. Farbror Elliott sitter hopplöst fast i den gamla världen; han kan inte förstå hur ungdomar kan fortsätta umgås med varandra efter en bruten förlovning (unheard of före kriget!) eller dricka s k cocktails:

"I didn't know you drank cocktails, Elliott," I said.
"I don't," he answered grimly, as he sipped the one he had taken, "but in this barbarous land of prohibition what can one do?" He sighed. "They're beginning to serve them in some houses in Paris. Evil communications corrupt good manners."

Under ett långt mellanspel i Paris där familjen befinner sig tar författaren, motvilligt på deras begäran, med sig de yngre till ett shady ställe han känner till för lite hipp slumming. Atmosfären i beskrivningen går att ta på:

Then we went to the Rue de Lappe. It is a dingy, narrow street and even as you enter it you get the impression of sordid lust. We went into a café. There was the usual young man, pale and dissipated, playing the piano, while another man, old and tired, scraped away on a fiddle, and a third made discordant noises on a saxophone./.../
A lot of people were dancing, sailors with the red pompon on their hats, men mostly with their caps on and handkerchiefs round their necks, women of mature age and young girls, painted to the eyes, bareheaded, in short skirts and coloured blouses. Men danced with podgy boys with made-up eyes; gaunt, hardfeatured women danced with fat women with dyed hair; men danced with women. There was a frowst of smoke and liqour and sweating bodies. The music went on interminably and that unsavoury mob proceeded round the room, the sweat shining on their faces, with a solemn intensity in which there was something horrible.

Larry, den förlorade sonen, dyker upp då och då, ofta med år emellan, och berättar om sina vandringar genom världen, från franska kolgruvor till indiska ashram. Han är den enda karaktär som verkar lycklig i sitt avståndstagande från pengar, karriär och ett vanligt liv. Han är mystisk i både vardaglig och religiös mening, och uppför sig i allt väsentligt som en beatnik trettio år i förväg. Han är ett förebud om vad som ska komma.

Grundtonen i boken är melankolisk; tiderna förändras och förändrar människor ohjälpligt, och de val man gör påverkar resten av ens liv och även andras liv. Framför allt farbror Elliott blir en allt mer tragisk figur. Han kan inte frigöra sig från sin ungdoms värld, och förstår inte att den inte finns mer. De yngre lyssnar inte på hans råd, och går snart om honom i det hektiska societetsliv som han inte kan leva utan.

Romanen har filmats inte en utan faktiskt två gånger, den första 1946 och den andra 1984 med, öh, Bill Murray av alla människor i rollen som Larry, tydligen utan nån större kritiker- eller publikframgång. Även om jag gillar Bill Murray har jag lite svårt att se honom som den andlige sökaren. Dom verkar också ha tagit sig vissa friheter med handlingen, och filmen presenteras med sedvanlig pucko-voice over:



Men om den går på TV ska jag naturligtvis se den.