Svart snipig social satir

Nu i slutet av sommaren har jag plockat upp en gammal bekantskap på nytt. Jag har börjat läsa Trouble for Lucia, den sista delen i den s k Lucia-sviten av E F Benson.

Det är en oerhört skruvad social satir om en samling människor som bebor två fiktiva engelska byar. Huvudperson är Lucia, en medelålders dam med konstnärliga intressen och oerhörda pretentioner. Samtliga böcker handlar om hur hon och hennes likaledes konstnärliga, pretentiösa "vänner" och rivaler (ofta ett och samma), skryter inför varandra med sina kultiverade intressen, försöker bräcka varandra med sofistikerad smak, backstabbar varandra hänsynslöst och snipar ur sig knappt märkbara sarkasmer ur mungipan över bridge-borden.

Det är väldigt roligt och oerhört elakt hela tiden. Det kan påminna om P G Wodehouses böcker, men Benson är djupare, svartare, och närmare verkligheten.
Böckerna skrevs under 20- och 30-talen, vilket märks på enstaka detaljer här och där.

De har filmats för TV, och det skulle vara roligt att se, samtidigt som jag undrar om bildmediet lyckas fånga alla finkalibrerade antydningar.

Cyniska anglofiler med en realistisk bild av mänskligheten har mycket att hämta här.

När grisar flyger

Gick på Kulturhuset i tisdags och såg grisfilm.
Ingen motbjudande gullig gris à la Babe, utan ett kedjerökande, vinpimplande flygaress från första världskriget gone bounty hunter.
Naturligtvis kan det bara röra sig om en film av Hayao Miyazaki, Porco Rosso från 1992.

Mitt intresse för första världskriget och dess stridsflyg gjorde den till ett måste.
Miyazakis bild av mellankrigs-Italien är lite parallell förstås.
Adriatiska havet är fullt av flygpirater som anfaller kryssningsfartyg och emellanåt chillar på en liten ö med ett hotell där fröken Gina sjunger franska ballader. Där häckar också Porco Rosso, flyghjälten från kriget, som under mystiska omständigheter förvandlats till gris, och nu försörjer sig på att rensa upp i piratträsket. Han har ett gott öga till fröken Gina, och det har också hans rival, amerikanen Curtiss med fyrkantig haka och filmstjärnedrömmar.

Efter att ha fått sitt plan nerskjutet drar sig Porco tillbaka till sin gamle mekaniker, och får oväntad hjälp av hans unga dotter som bygger upp planet från scratch med hjälp av mekanikerns oerhört stora familj. Sen väntar den stora slutfajten med Curtiss där en större summa pengar och mekanikerns dotter ligger i potten. Om Curtiss vinner flygtävlingen har hon lovat gifta sig med honom, och det får inte ske.



Inget kan jämföras med Miyazakis filmer; hans märkliga världar bara är som dom är utan förklaringar. Europa är en exotisk kontinent, i sig ett parallell- universum. Italien bär vaga likheter med verkligheten ca 1930, samtidigt som horder av skäggiga goggle-bärande flygplanspirater med Kapten Haddocks humör går lösa där.

Hur Porco Rosso blivit en gris förklaras aldrig, och han blir inte återtrollad på slutet som han skulle ha blivit hos Disney. Filmen slutar därför i ett melankoliskt tonfall som jag inte skulle vänta mig från det stora animationsimperiet i väster.
Å andra sidan har jag heller inte hört så många grisskämt på den här sidan av Göteborg. Eller läst, snarare, i den engelska textremsan. Undrar hur det blir på japanska?

Den 29:e augusti har filmen premiär på Zita efter 16 år. Gå och se. Det är den värd.

Picknick i solen (!)

Mot all förmodan blev det verkligen sol den 3:e augusti, åtminstone större delen av dagen. Därmed kunde den årliga (andra året!) pilsnerfilmspicknicken i Galärparken på Djurgården genomföras utan besvär.

Gästerna var delvis andra än förra året, och det var bra, för på så vis fick Ekmansällskapet nya stödmedlemmar. Man tackar.

Vi åt gravlax, drack snaps och lyssnade till en ny stödmedlems flådiga resegrammofon - se bilden! Notera den inbyggda lilla tratten till vänster nertill på maskinen. (Vinkeln är tyvärr inte optimal.)

När regnet väl kom tog vi vår tillflykt till det lilla lusthuset vid Biologiska museet, där vi fortsatte att dricka större mängder alkohol och lyssna på musik. Resegrammofonen hade rest sin väg, så istället för modärna musikmaskiner fick vi nöja oss med moderna. Musiken var dock väldigt modärn.

Vi bröt upp betydligt senare än väntat, och en del av oss lullade iväg till nya vattenhål, helt i onödan.
Men det är en annan historia.