Clara Bow och Dorothy Arzner

Nu i januari börjar en serie på Cinemateket med Dorothy Arzners filmer. Dom får man inte tillfälle att se så ofta, så naturligtvis gick jag dit i tisdags för att se The Wild Party från 1929, Clara Bows första ljudfilm.

Dorothy Arzner var en av Hollywoods mycket få kvinnliga filmregissörer. Dom är fortfarande få, men på den tiden var hon i stort sett den enda. Hon arbetade sig målmedvetet uppåt i hierarkin, började som manusskrivare, blev sen klippare, och fick 1927 regissera sin första film, Fashions for Women. Den gick bra ekonomiskt, så hon fick fortsätta.
Arzner var inte bara den enda kvinnliga filmregissören, hon var också mer eller mindre öppet lesbisk, och gick klädd i manligt anstrukna kläder och kortklippt hår. Det har spekulerats i huruvida detta bidrog till hennes framgång som regissör, att hon släpptes fram och klarade sig bra för att hon i någon mening betraktades som 'en av grabbarna' i Hollywoods helmanliga regissörsgarde. Det låter som en väl enkel förklaring, tycker jag.

Hur som helst var The Wild Party en fin film. Jag hade hört att Clara Bow, en av stumfilmens största stjärnor, skulle ha haft en New York-accent från helvetet, som bidrog till att hennes karriär dalade när ljudet kom. Jag kunde inte höra någon sådan.
Notera förresten, på nedre bilden, den snajdiga klädsel hon bär i en av filmens scener!

I filmen är hon en party-glad student på ett college för kvinnor som gör skandal när hon och hennes gäng trotsar utegångsförbudet på natten för att rymma från en college-maskerad och slå runt på en sleazy vägkrog(!) en bit bort. Den nye stilige professorn räddar henne från att hamna i tråkigheter. I samband med detta håller han ett indignerat föredrag för henne om att hon borde känna större stolthet över att få gå på detta college - att få utbilda sig och komma nånstans som så många kvinnor före henne förvägrats. Hon borde plugga istället för att slarva runt på nätterna och slösa bort sina chanser o s v. (Intressant inslag i en så gammal film. Hade regissörens kön något med detta progressiva försvarstal att göra?) Naturligtvis blir eleven och professorn förbluffande snabbt romantiskt involverade - det är en kort film, bäst att smida medan järnet är varmt. Till slut får hon visa sin storslagna sida när hon tar på sig skulden för något en annan student gjort, för att rädda dennas chans att få ett efterlängtat stipendium.

Filmen är en typisk tidig ljudfilm. Talade repliker blandas med enstaka textskyltar från stumfilmstiden. I en förtjusande scen där en vild fest övergått i tidig morgon sitter gästerna bakis och halvsovande i soffor och fåtöljer medan morgonljuset silar in. De manliga gästerna sjunger "Wild Party Girl Of Mine" i välmodulerade stämmor (so much for bakfylla) ackompanjerade av två kvinnliga gäster på ukulele!
Om ändå fler fester slutade på det sättet.

På tisdag, 30 jan, visas Anybody's Woman från 1930. Jag hoppas jag kan se den också.

Fritz Lang på Cinemateket igen

Jag glömde ju att påminna om att Cinemateket kör en Fritz Lang-retrospektiv igen. Det var nästan exakt 10 år sen sist. Det var då jag såg de flesta av filmerna.

Eftersom Cinemateket haft den tvivelaktiga smaken att flytta kvällsvisningarna en timme bakåt kommer jag inte att ha möjlighet att se om särskilt mycket. Stumfilmerna, som förut alltid visades kl 19, visas nu kl 18. Det innebär att jag på vardagarna blir mer eller mindre tvungen att ta en timme ledigt från jobbet för att hinna till dem. Det eller gå upp kl halv 6 på morgonen. Och jag har sen barnsben varit en extrem kvällsmänniska. Så det ska vara för speciellt akuta fall, tyvärr inte för filmer jag redan sett. There it is.

Men, för alla som har möjlighet finns det en massa omistliga modärnistiska filmer att se i januari och februari.
Jag vill särskilt rekommendera:

25 & 27 januari
Dr Mabuse - spelaren
Mastodontfilm uppdelad på två jättelånga visningar. Dr Mabuse, superskurk av James Bond-kaliber styr Berlins undre värld med mästerlig järnhand. Fina, stiliserade interiörer i budoarer, spelhålor och diverse andra skumma ställen i inflationens nerdekade storstad.

20 februari
Metropolis
'Nuff said. Stilbildande science-fiction med Babel-skyskrapor och porr-robot som löper amok.

22 februari
Spionen
James Bond före James Bond. En superskurk med high tech-gadgets och ett brottssyndikat som ska ta över världen! En vacker kvinna som först är med skurken men sen byter sida! En stilig hemlig agent i smoking med ett tre-siffrigt nummer!

23 & 26 februari
M
Änglalik barnamördare (ahh, Peter!) jagas genom staden av polisen och hela undre världen.

26 & 27 februari
Dr Mabuses testamente
Dr Mabuse kommer tillbaka. And this time - he's angry.


Mycket nöje.

Hawaii 1928

Tillbaka från den jul-relaterade paltkoman.

Firade det nya året med ett besök på Tiki Room, en klubb vars musik vanligtvis är orelevant för den här bloggen. Men det senaste är hawaii-duon The Aristocrats som varje torsdag uppträder på Tiki Room och spelar väldigt gammal hawaii-musik. Förra torsdagen, när jag var där, spelade de enligt egen utsago en hel del material från året 1928, ett bra år för musik enligt en av medlemmarna.
Jag håller förstås helt med.

Uppslutningen på tiki-rummet var bedrövlig - det kan bara skyllas på närheten till nyår & jul när alla fortfarande sitter hemma bakis och kontemplerar sina tomma plånböcker/kontokort. Förhoppningsvis blir det bättre vad det lider, det förtjänar The Aristocrats. Mitt sällskap gjorde vad vi kunde för att visa vår uppskattning.

Jag kan bara rekommendera alla som befinner sig i Stockholm en torsdag att göra ett besök på Tiki Room.

Vi kanske syns där.