Ännu en Joseph Roth-roman

Läste nyligen den andra kortromanen av Joseph Roth i samma volym som den jag läste i våras, Spindelnätet.

Den här, Zipper och hans far, var också bra. Den förstnämnda var mer modärnistisk i stilen - febrig och expressionistisk. Den senare var det nog mer till ämnet.

Författarens alter ego, utan namn, berättar om sin vän Arnold Zipper och hans far. Historien börjar strax före första världskriget. Zippers far är ett sorts tragikomisk småborgare som lever i ett olyckligt äktenskap. Han är pålitligt och osjälvständigt patriotisk när kriget kommer, och det är självklart att Arnold och hans bror, liksom berättaren går ut i kriget. Kriget leder enbart till förnedring och moralisk kollaps, i familjen liksom i samhället i stort. Arnolds bror hämtar sig aldrig från sina upplevelser utan blir sinnessjuk, hamnar på institution, och dör i slaganfall. Arnolds far blir en bruten man som lever vidare med hjälp av sina livslögner.
Faderns hjälplöshet går liksom i arv till sonen, och eskalerar genom 20-talet. Arnold faller handlöst för en skådespelerska, som helt tydligt betraktar honom enbart som ett karriär-hjälpmedel och ett slags betjänt på väg mot toppen inom filmbranschen i Berlin. Han kämpar inte emot, utan finner sig i detta.
Beskrivningen av filmbranschens demi-monde känns rätt tidstypisk (och modärnistisk). Arnolds fru, antytt bisexuell, lever avskilt från honom i en lyxlägenhet omgiven av exotiska djur, grammofoner som spelar jazz dagarna i enda, och väninnor som är morfinister. Hon bedrar honom närmast självklart med alla som kan hjälpa henne framåt.
När hennes karriär dalar efter en ridolycka börjar Arnold försörja dem som spelare i Monte-Carlo, och slutar som fiolspelande clown på ett café.

Halloween-special

Kan man fira Halloween på ett modärnistiskt sätt? Svaret är ja.

Trots att Halloween huvudsakligen hyllar gravstenar, sorgkläder, spöken, dimma och annat omodärnt, finns det naturligtvis också modärn skräck.
Lösningen är: tysk expressionism.

Expressionismen inom konsten uppkom i det tyska språkområdet strax före 1910. Konstnärerna började måla "primitiva" målningar med stora färgsjok i skarpa, onaturliga färger (gröna ansikten, röd himmel etc). Motiven kunde vara stillsamma och vardagliga, men också ångestfyllda och skräckinjagande bilder av mänsklig ångest, våldsbrott och lidande. Detta blev än vanligare när första världskriget kom. En parallell expressionistisk rörelse uppkom inom litteraturen, framför allt inom poesin. Expressionistiska dikter kunde bestå av färgskimrande symbolismer, eller av korthuggna fragment fulla med våldsamma utrop och förvirring.
Sist kom expressionismen till filmen, när den var på utdöende i de andra konstarterna.

Några få expressionistiska filmexperiment gjordes i början på 20-talet, av vilka den enda välkända är Dr Caligaris kabinett. Här ser man hur mycket expressionismen bråddes på den gamla tyska skräckgotiken från 1800-talet, d v s samma källa som goth-kulturen i slutändan bygger på.
En typisk skräckhistoria med galna vetenskapsmän, mordiska sömngångare och flickor i vita nattlinnen i nöd, fast med expressionismens sneda vinklar, målade slagskuggor och stiliserade smink. Conrad Veidt i en av huvudrollerna blev efter den här filmen en av de största stumfilmsstjärnorna i Tyskland, ofta i liknande roller som demonisk skurk eller plågad anti-hjälte.

Man kan ana vilket intryck filmen måste ha gjort på sin samtida publik, och en del scener och bilder har fortfarande en kuslig effekt, trots alla år som gått.
Min favoritfilm om jag måste välja.

Se och rys. Happy Halloween!