God Jul och Gott Nytt År!

Conrad är mystisk i Sverige och Julius Jaenzon visar familjebilder

Ja, vintern i allmänhet och december i synnerhet är ju en lågsäsong för det modärna, så inläggen är få just nu.
Det var nästan tre veckor sedan jag var på Cinemateket och såg en stumfilm som jag länge hoppats få se. Nu skriver jag om den; december må vara omodärn men den är hektisk.

Ingmarsarvet från 1925 av Gustaf Molander var såvitt jag vet den första filmatiseringen av Selma Lagerlöfs Jerusalem men inte den sista. Det känns ibland som om svensk stumfilm och Lagerlöf var nåt sorts kommunicerande kärl, inte helt på det goda. Jag kan bli irriterad på att svensk stumfilm, hur bra den än var när den var bra, är så fruktansvärt förankrad vid litterära förlagor. Det gör den faktiskt onödigt litterär ibland, med långa otympliga textsjok på mellanskyltarna där bilderna borde få större berättarutrymme och större frihet. Gustaf Molander var en gedigen regissör men ingen stjärna som Sjöström eller Stiller.

Anledningen till att man ändå måste se filmen är att det är Conrad Veidts enda framträdande i svensk film. Och det vill man ju se.

Historien om utvandrarna från Dalarna som av en mystisk predikant lockas att ge sig av mot Jerusalem, based on a true story som det heter i Hollywood, utspelar sig i boken förstås på 1800-talet. I filmen är det väl nån typ av nutid, men det är inte alltför framträdande. Det syns ibland i kläddetaljer, framför allt i en återberättad scen från ett sjunkande fartyg. Jag antar att man satsade på en vag tidlöshet med en hel del dalaexotism som måste ha varit pittoresk och exotisk för den tidens stadspublik också.

Det fina är dock att Conrad Veidt, totalt apart med sin expressionistiska spelstil i jämförelse med den svenska "realistiska" skådespelarstilen, passar perfekt i rollen som den mystiska predikanten som dyker upp från ingenstans. Symptomatiskt nog dyker han upp under en helvetisk storm som får de skräckslagna byborna att tänka på Djävulen vilket visas med dubbelexponeringar av hemska varelser som far omkring utanför stugorna. Detta i sig är förstås ett tecken på att predikanten inte är någon vanlig människa. Han har ett övernaturligt skimmer över sig, ett extatiskt och samtidigt änglalikt sätt att uppträda, och lyckas elda en stor del av befolkningen med sin karisma och sina berättelser om Guds stad Jerusalem. Samtidigt framstår han alltmer som diabolisk eftersom han sår split i de familjer där några tror på hans ord och vill följa honom och andra anser att han är en charlatan och uppviglare. Det är till filmens (bokens?) fördel att man på slutet inte riktigt vet vilken av de båda uppfattningarna som är sann.
Alldeles oavsett är det en märklig upplevelse att se Veidt driva omkring med uppspärrade ögon bland timmerstugor och dalabonader i ett mycket svenskt landskap.

Därutöver gör Lars Hanson en av sina bästa roller här, tycker jag, som Ingmar, mannen som blivit bestulen på sitt arv och vars fästmö dras till predikantens visioner. Han är både rastlös, uppgiven, förtvivlad och rörande.

Efter filmen visades stjärnfotografen Julius Jaenzons hemmafilmer som han gjort under hela 20-talet, företrädesvis på hans familjs lantställe i skärgården. Filmsnuttarna liknade dom som blev betydligt vanligare några årtionden senare när folk skaffade sig super-8-kameror och började filma allt som rörde sig hemmavid. Det är ovanligt att se sådana intima hemmabilder från 20-talet och hur livet i sommarstugan var under den tiden. Genom årens lopp får man se hans barn leka, gunga och bada, bli äldre och äldre och kränga på sig allt större baddräkter. Barnmodet 1920-29 får man en särskild inblick i.

Om sen den äldre delen av publiken hade förstått att det inte är ok att prata hur mycket och hur högt som helst bara för att det inte är nån musik hade det varit ännu bättre. Vid ett tillfälle fick männen i övre medelåldern, som babblade lika högt som om dom satt hemma i soffan, en skarp tillsägelse från några ungdomar att vara tysta. Tror ni att dom lyssnade?

Valles liv som neo-stumfilm

Hmm...kan detta vara nåt, möjligen?

Storstadsflickan

Återigen skriver jag lite för sent men för en månad sen såg jag en film som jag tidigare bara vetat titeln på och inte mycket mer: City Girl av F W Murnau, gjord precis i skarven mellan stum- och ljudfilm 1929-30.

Den har blivit lite förbisedd gentemot de andra filmer han gjorde i Hollywood: Sunrise som jag tycker är överskattad, Tabu som jag inte sett, och 4 Devils (som också är rätt bortglömd).

City Girl visade sig vara en pärla.



En ung man från en gård i Minnesota far till storstan (Chicago) för att sälja sin hårt arbetande bondefaders vete till så fördelaktigt pris som möjligt på spannmålsbörsen. Han är en hårt hållen landsortspojk. I mellantiden går han till en diner där en flicka arbetar som hunsad servitris. Hon uppmärksammar honom genom hans lantliga sätt, och de börjar prata. Han avslöjar hur skärrad han är över den låga summa han fick för vetet och hon frågar honom hur det är på landet egentligen. ("Swede, huh?" frågar hon med ett leende när hon hör att han kommer från Minnesota.) Han kommer tillbaka fler gånger. Till slut missar han sitt tåg med vilje, går tillbaka en sista gång och frågar om hon skulle vilja gifta sig med honom och följa med honom hem. Hon svarar ja.



Sen följer ett slags Golgata-vandring när lantpojken kommer tillbaka till gården med alldeles för lite pengar på fickan och en mycket oväntad hustru (en servitris!). Den knotige faderspatriarken vet precis vad som hänt i storstan: 1/Han har försummat sitt uppdrag. 2/En opålitlig storstadsflicka har förvridit huvet på han. "En bra flicka gifter sig inte så lättvindigt" som farsgubben muttrar om jag inte minns fel.
De blir båda bemötta därefter och deras korta, sköra relation tar stryk. Kulmen är skördebärgningen när de råbarkade daglönarna kommer och behandlar henne som en potentiell hora från stan, och han i sin förtvivlan börjar fundera på om fadern haft rätt.



Jag ska inte avslöja hur det slutar, men jag hade en alldeles verklig klump i halsen.

Jag har skrivit tidigare om hur Fritz Lang är toppraffel-experten i tysk stumfilm och G W Pabst är sedeskildraren. Jag har tänkt på det tidigare, men nu är det klart: Den tredje i den tyska treenigheten, Murnau, är lyrikern. Det är ett svårt begrepp att definiera, men man känner igen det när man ser det.
Allra bäst illustreras det av en fantastisk sekvens precis när den unge mannen och hans nya hustru hoppat av tåget ute i ingenstans och börjar vandringen mot gården vid horisonten. De hoppar, snubblar och springer, fortfarande rusiga av förälskelse, genom den vajande veteåkern, och kameran följer dem tätt efter, tumlande genom naturen som verkar ett med deras sinnesstämning. Det är en av de vackraste bilder jag sett i stumfilm, tror jag. Och så bitterljuv senare när man vet vad som väntar dem när de kommer fram.







På papperet verkar det väl osannolikt att de två skulle falla för varandra så snabbt men filmen gör det hela trovärdigt. Han sitter på dinern, ovan vid miljön och rädd för sin fars reaktion när han kommer hem. Den ensamma servitrisen talar vänligt med honom till skillnad från alla de andra högfärdiga storstadsborna, intresserar sig för vem han är, och skiter i huruvida han sålt sitt vete för mycket eller lite pengar. Hon, som bor i ett skabbigt hyresrum i en anonym stad, jobbar som ett djur, blir hunsad av chefen och tafsad på av gästerna, blir plötsligt hövligt och vänligt bemött av honom som kommer som någon från en annan värld, en värld där folk känner och tar hand om varandra. Jag övertolkar förstås, men det är det som bra filmer får en att göra - övertolka.

Jag gillar ju stumfilmens inneboende stilisering i uttrycket, men också filmer som den här där allt känns fullständigt naturligt. Jag tänkte flera gånger medan jag såg den att detta skulle kunna vara en helt modern film. Ingenting känns förlegat, föråldrat eller krystat, trots den ålderdomliga miljön och mentaliteten. Som vänner till mig sa, som såg den samtidigt: Detta är lika levande och relevant den dag som idag är. Och så vackert.

Dada-musan som försvann i havet (eller gjorde han?)

Det tog ett tag innan jag ens orkade börja på det här inlägget. Det finns alldeles för mycket att säga och berätta och jag skulle kunna hålla på i evighet.

Därför tar jag det kort.
Arthur Cravan är en av de konstigaste människor som funnits. Född 1887 som Fabian Lloyd i Schweiz (hans faster var Constance Lloyd, Oscar Wildes hustru (!)). Blir utkastad från sin skola efter att ha spöat en lärare. Reser kors och tvärs genom Europa därefter med huvudsakligen falska pass ställda i alla möjliga namn. Till slut fastnar hen permanent för Arthur Cravan. I Paris ger hen ut en dada-tidskrift vid namn Maintenant!, påstår att hen är konstkritiker, boxas, ställer till med scener som att klä av sig naken på sina egna konstföreläsningar, skriver poesi, påstår att hans ingifte släkting Oscar Wilde fortfarande är i livet à la Elvis, förolämpar andra konstnärer, och drar till slut till New York för att slippa den franska militärtjänsten. Där träffar hen poeten Mina Loy, de sticker till Mexico och gifter sig och bestämmer sig sen för att åka till Buenos Aires och slå sig ner där. Loy reser i förväg med en passagerarbåt eftersom pengarna inte räcker till dom båda, och Cravan ger sig av efter i en vanlig segelbåt.
Hen syns aldrig till igen.

Puh.
Och då har jag ändå inte gått in på alla spekulationer om den mystiske mannen som lägger sig i under filminspelningen av Sierra Madres skatt, den likaledes mystiske författaren B Traven som dyker upp ungefär samtidigt som Cravan försvinner osv osv. The King is alive, typ.

Det intressanta med Cravan var ju att hen blev känd genom att vara, genom att göra sig själv känd, alldeles oavsett boxningen, poesin och utgivandet av tidskrifter. Hen var en av dom där som blir kända enbart som sig själva samtidigt som hen ju hela livet(?) iscensatte och återuppfann sig själv, ungefär som vissa rockstjärnor. Dada-rörelsen och de tidiga surrealisterna i Paris var fascinerade av honom och verkar ha uppfattat honom som ett slags dada-konstverk i sig själv. Hen var deras musa.



Anledningen till att jag tar upp honom är att Rick Geary, en serietecknare som jag gillar, har ritat en grafisk biografi över honom, tillsammans med Mike Richardson. Det är lite av Gearys specialitet; hen har ritat fler biografier om kända/ökända personer. Albumet heter Cravan, och när man läser det får man en stark känsla av rubbad äventyrsserie, man tänker att Geary måste ha skarvat rejält, men allt är precis så konstigt som det låter.

Eftersom den här larger-than-life-storyn är alltför omfattande för ett sketet blogginlägg kan jag bara uppmana läsarna att läsa vidare på egen hand. Och läs Cravan av Rick Geary.

Sydneys undre värld, 20-talet

Det var två veckor sen - det tar alltför lång tid ibland att följa upp det man har sett: This man refused to open his eyes på Fotografins hus.

Men det var en fin liten utställning. Sydneys lowlife på 20-talet ger en oväntad upplevelse av zeitgeist och personlig stil. Åtminstone om man som polisen i New South Wales, Australien väljer att tolka det där med hur ett mug shot ska tas på sitt sätt.

Istället för att göra den vanliga vändan med 'ett framifrån-två från vardera sidan' med ett kvastskaft i ryggen så tar man ett foto i helfigur och ett lite ospecificerat närmare och satsar på att försöka fånga individens personliga uttryck.
Och därmed lyckas man, helt osökt antar jag, komma dessa missanpassade olycksbarn inpå livet nästan mer än om man hade skickat dom till bröllopsfotografen.

Med en hjärtskärande intensitet stirrar på oss en osorterad blandning av tjuvar, narkotikahandlare, förfalskare och smågangstrar. En del ser toviga och sjaviga ut men speciellt kvinnorna har kläder som man skamset nog beundrar samtidigt som man betänker deras sunkiga livssituation.

Den märkligaste bildsviten föreställer en kvinna som i många år lyckades lura alla att hon var en man, gifta sig två gånger, och mörda sin första hustru. Hustru nummer två uppger i polisförhören att hon alltid undrade varför hennes man alltid var så fysiskt blyg. Hon misstänkte ingenting. De två fotona visar hennes man först under förhören i manskläder och senare på kvinnofängelset i kvinnokläder. Hon är på foto fullständigt trovärdig både som man och kvinna.

Bilderna på utställningen, och många fler, finns publicerade i två fotoböcker:
Crooks like us och City of shadows, båda sammanställda av Peter Doyle.

Halloween-special: Tyska spöken

Nu är det Halloween-veckan. Ungefär som påskveckan fast roligare.
Och då kan man ju t ex titta på nåt kusligt och samtidigt modärnt.
Mitt val i år är Unheimliche Geschichten från 1919 av Richard Oswald den gamle räven, med vår favoritgoth Conrad Veidt i en av huvudrollerna, och i en annan Anita Berber som jag skrev om här.
Det är en ramhandling med Djävulen, Döden och en sköka i en bokhandel(?)som roar sig med att läsa hemska historier för varandra. Och det är dom fem kusliga delberättelserna.
För att spara tid kan man dessutom slå upp filmen på YouTube! Och det har jag gjort åt er!
Varsego.

Fridolf får ljud

Det här borde jag förstås ha skrivit om när det begav sig, för tre veckor sen, men det kom en massa emellan. Så då får jag skriva lite om det nu.

Det finns olika bud när det gäller vad som är Sveriges första ljudfilm. Det beror på vad man menar: en film med partiellt ljud eller helt med ljud, en film inspelad i Sverige eller utomlands o s v. Konstgjorda Svensson från 1929 är i alla fall ett av buden.

Den visades på Cinemateket tillsammans med ett par tidiga pionjärexperiment med ljudfilm som var intressanta, men det var naturligtvis Svensson man var där för.

Den kompletterade bilden man redan hade av Fridolf Rhudin, hela Sveriges favoritkomiker vid den tiden, som en typisk bakslug bonnkomiker, tillika med ett publikfriande underbett. Värmländskan, felsägningarna och fnissandet som tillkommer i de senare ljudfilmerna gjorde väl sitt till. Jag kommer ihåg när jag såg honom i Falska miljonären tillsammans med Zarah Leander. Det var inte två världar som möttes; det var två solsystem. Zarah som vamp med VÄRLDENS djupaste urringning (nere vid naveln) och Fridolf som truligt fnissande buskiskrumelur som fått på sig civiliserade kläder. Dom kom ju båda från Värmland men likheterna slutade där om man säger så.

I Svensson är Fridolf en fritt kringsvävande uppfinnare av typen han från Sundbyberg i Lorry som plågar omvärlden och Patentverket med sina uppfinningar. Inledningsscenen från hans lägenhet nerlusad med långsökta uppfinningar typ en kratta med piggar som tvingar upp honom ur sängen på morgonen är rätt fin och för tankarna till vissa Buster Keaton-filmer, faktiskt.

Efter detta följer en handling med medvetna och omedvetna förväxlingar. Fridolf råkar göra militärtjänsten istället för en annan snubbe som vill hålla sig undan för att träffa en tjej han just lärt känna vilket leder till en hel del klassisk militärhumor i linje med "knäpp knappen, karl!!" och lustigheten i officerer av olika rang som tvingas resa sig för varandra ideligen samt delegering av uppgifter i en oändlig rundgång. Samt en söt flicka i officersmässen som Fridolf håller en oförglömlig banjoserenad för i en buske styrkt av en grammofonskiva som mycket tydligt spelar gitarrmusik. Och här får filmen förstås uppvisa lite ljudteknik.



På slutet får Fridolf-Svensson visa vad han går för med en uppfinningsmaskin med vilken han kan styra flygplan från marken som t o m den tidens publik måste ha haft svårt att köpa.

En pusselbit är lagd när det gäller att beta av tidig svensk ljudfilm (Sveriges The Jazz Singer om man så vill) men jag skulle nog snarare rekommendera För hennes skull i så fall. Då får man ljud till hela filmen, och dessutom Gösta Ekman som sjunger Isabell i satängsmoking. Och det är ju en annan sak om man säger så.

Utställningstips: Australiska mug shots

Återkommer med rapport när jag sett den här.

Brideshead revisited revisited

Av mindre seriösa skäl såg jag faktiskt den där filmversionen av Brideshead revisited som kom härom året. Den fick ju rätt ljumma recensioner, huvudsakligen för att den gick att jämföra med den legendariska, monumentalt hyllade tv-serien som jag för övrigt hade en notis om i bloggens barndom. Jag hade därmed inte så höga förväntningar.
Mycket riktigt uppfattade jag den initialt som stum och oinspirerad, lite tråkig. Något som rätt många recensenter klagade på var att en lång, vindlande handling som sträcker sig över många år kläms ihop på drygt två timmar. Det problemet har man ju å andra sidan alltid när man filmatiserar romaner med långa handlingar, så det är inget specifikt för den här filmen. Tv-serien som var oändligt lång hade all tid i världen att puttra på och uppvisa precis allt som beskrivs i boken.



Och ju mer jag funderade på det blev det självklart att filmen p g a tv-serien helt enkelt inte kan få en rättvis recension. Alla har sett serien och vördar den mer eller mindre. Hade serien inte funnits skulle filmen nog fått ett stabilt mellanbetyg - helt okej men inget mer.



Andra argument emot som jag läst är att filmen på vissa sätt ändrar i handlingen. Att handlingen skiljer sig något från tv-serien är helt klart. Boken kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte läst den. Detta är inte heller något speciellt för den här filmen; det är snarare regel än undantag att handlingen i en roman justeras vid en adaption. Snarare var tv-serien om jag förstått det rätt extrem i sin totala följsamhet gentemot romanen, ner till dess berömda voice over av Jeremy Irons, citat direkt från boken. Och voice over är jag generellt rätt skeptisk till på film. Om den fungerar kontrapunktiskt, motsäger bilden på något sätt, eller lägger något till bilden som inte framgår av den så fungerar den. Men jag har sett lika många exempel där voice over bara stryker under sådant som bilderna borde få säga själva. Voice over lyft direkt från en bok är ju egentligen litteratur i en film. Just sayin'.



Sen fanns det ju helt klart episoder från tv-serien som man önskar hade funnits med i filmen, för att dom är så fina. Som den jag talar om i notisen ovan med svartklubben, hororna, grönsaksståndet och fyllecellen. Oh, well...



Och precis som med tv-serien så börjar intresset halta betänkligt efter att Charles och Sebastian gått skilda vägar. Skillnaden är att det då bara är mindre än halva filmen kvar, inte två tredjedelar av serien.

En herre i frack

En lång, lång väntan är över.
Jag har äntligen läst Carina Burmans biografi om Gösta Ekman, Djävulspakten - en bok som jag väntat febrigt på i väl två-tre år.
Som alltid vid vägs ände känner man sig lite tom efteråt. Det hör till; snart dyker det upp nåt nytt att se fram emot.

Det som understryker tomheten är att Burmans minutiöst researchade bok sannolikt är den sista biografin om Gösta Ekman. Mer än så här går förmodligen inte att vaska fram. Naturligtvis kan det komma andra böcker som fokuserar på specifika aspekter, hans betydelse för svensk teaters utveckling eller liknande. Men vad gäller breda, heltäckande biografier är nog detta den slutgiltiga.

Och det finns så många mysterier kvar. Huvudsakligen beror det på Gösta själv. Enligt boken hade han ett, låt oss säga, avslappnat förhållande till sanningen. Han var en frihjulande anekdotströare och citatmaskin vars anekdoter måste tas med typ ett grustag salt. Allt som inte går att belägga från annat håll är ytterst osäkert. Och samma är det ofta med det som andra berättar om honom. Han verkar på något vis ha varit vag i kanterna, ett väsen som folk antog eller gissade saker om snarare än visste.



Väsen är ett bra nyckelord. Det sätt som han beskrivs på av människor som känt eller träffat honom har ofta något överjordiskt över sig, som om han vore nån sorts älva som dykt upp bland människorna.
Burman återkommer ständigt till hans exceptionella skönhet, både hjälp och stjälp i karriären, svår att komma runt. Hon skriver vid något tillfälle att han vid mitten av 10-talet såg ut som om han kunde ha porträtterats av Dardel. Faktum är att han ju faktiskt blev det 1915. Porträttet finns med i första delen av Karl Asplunds monografi om Dardel från 1957, tyvärr återgivet i svartvitt.
Alla omständigheter som liksom kontrasterar mot denna skönhet finns också med: klass- och bildningskomplexet, den tilltagande excentriciteten, det tilltagande drogmissbruket, ångesten och nervositeten. Det kunde stundtals vara väldigt prövande att befinna sig i GE:s närhet, det är helt klart. Inte minst för hans familj.

Det är svårt att beskriva något som egentligen inte finns, teater. Den försvinner ju samtidigt som den blir till, så att säga. Att beskriva en teaterföreställning för någon som inte har sett den är nästan som att beskriva musik från tiden före notskriften. Det går inte. Och det var ju här som Gösta Ekman var en revolutionerande kraft. Alla som såg honom på en scen är fullständigt eniga på den punkten - han gjorde något nytt som ingen gjort tidigare. Vad är som sagt för evigt förflyktigat. Man kan gråta för mindre.

Det som finns kvar är ju filmen. Filmstjärnesidan av honom som var större än man fattar. Och som Burman påpekar var det ju så dom flesta redan på den tiden upplevde honom. Dom som fick chansen att se honom på scen var betydligt färre.

Det jag fascineras av är att han i princip gjorde allting man kan göra, gärna samtidigt. På scen spelade han flugiga tyska farser, Shakespeare-pjäser och modern experimentell dramatik. T o m operett. Trots att han inte kunde sjunga.
Och så gjorde han flugiga svenska filmkomedier och prestigefulla dramatiska filmer av Victor Sjöström och F W Murnau om vartannat. Och skrev en memoarbok 1928, Den tänkande August, full som en påse med häpnadsväckande skrönor från teaterlivet. Han lyckades på något sätt vara folklig och sofistikerad på samma gång.

Det finns fortfarande filmer med honom som jag inte sett. Och med lite extra uppmärksamhet kanske det blir möjligt i framtiden.

Dom upphottade amerikanska suffragetterna

Om man är intresserad av den amerikanska kampen för kvinnlig rösträtt under första världskriget kan man möjligen se Iron Jawed Angels, en tv-film från 2004.

Jag visste inte så mycket om den så av den anledningen var det intressant att se, men det var en ganska misslyckad film annars.

Det är en sån där film där man försökt fixa nåt slags connection till samtiden genom att lägga anakronistisk popmusik på soundtracket istället för dåtida musik. Sånt funkar utmärkt ibland; Sofia Coppola gjorde det ju briljant i Marie Antoinette där det blev just en koppling till nutidens likheter med jetset-liv på 1700-talet.
Här däremot känns det bara skitnödigt.

Filmen påminner lite om senare tv-serier, som den om de engelska prerafaeliterna som visades på svensk tv i julas, Desperate Romantics, där man försökt föra den förflutna tiden närmare nutiden genom bl a modernare musik och en frank skildring av t ex sex. Det är, helt ärligt, en bra idé men samtidigt svårt att göra så att det fungerar, och här fungerar det som sagt dåligt.

Med det sagt så får man i alla fall veta en hel del om den amerikanska suffragettrörelsen som åtminstone jag inte visste.

Midnatt i Paris

Den var jag ju tvungen att se. Jag anser ju i stort sett att Woody Allen inte gjort en bra film sen Kulregn över Broadway 1994 (den å andra sidan förtjänar ett inlägg när jag väl ser om den). Mycket få filmer därefter har verkat intressanta, och jag har därför bara sett ett par av vilka inga har gjort nåt större intryck.
Men när hen gör en film om en kille som reser i tiden tillbaka till 20-talets Paris måste jag ju se den av rent knappologiska skäl.

Jag väntade mig inte att den skulle vara bra, och det var den inte heller. Den kändes i det stora hela som en parodi på en Woody Allen-film med en parodi på 20-talets Paris inuti den första parodin. En sorts kinesisk parodi-ask med andra ord.

Filmen börjar med förutsägbar Parisporr. Ett vykortssvep över Parisvyer som 90% av världens befolkning sett förut, antingen på vykort eller i andra filmer. Sen kommer Owen Wilson, filmens Woody-alter ego, dit med sin fästmö och fästmöns gnälliga föräldrar. Gil som alter-Woody heter här är en Hollywood-hack med lätt frustrerade drömmar om att skriva en konstnärlig roman samt om Paris som nåt sorts romantisk-bohemiskt Mecka det inte varit sen 50-talet senast. Det är redan från början obegripligt varför hen och hans fästmö är ihop eftersom de inte verkar dela några gemensamma intressen eller ståndpunkter överhuvudtaget. Detta i sig är alltid ett tecken på en kass manuskonstruktion; saker är på ett visst sätt för att trigga intrigen vare sig det är trovärdigt eller ej. Allen får in några tasksparkar mot republikansk konservatism i porträttet av föräldrarna, vilket förvisso är sympatiskt, men i övrigt kan man sitta och säga "check" mest hela tiden: där är ögonblicket när Gil skulle kunna säga "I need a large polo mallet" à la Annie Hall, där är besserwissern hen vill säga det till o s v. Man har sett situationerna och hört den generiska Woody Allen-konversationen många gånger förut. Allen upprepar sig själv.



När fästmön vill gå ut och dansa med sin gamla akademikerbekant (a k a besserwissern) så drar Gil på stan själv, och vid pass midnatt blir hen till sin förvåning upplockad av en ålderstigen bil. När hen stiger ur har hen plötsligt kommit till sina drömmars Paris och minglar med gapande mun runt bland makarna Fitzgerald, en permanent packad Hemingway, en avmätt Cole Porter vid pianot och hemma hos Gertrude Stein som förstås får provläsa hans romanembryo. Samtliga är klippdockeklyschor. Personerna som man tänker sig dom i sina mest förutsägbara gestalter. Dessutom slänger man in en fiktiv musa till Picasso, med irriterande klysch-frisyr, som Gil naturligtvis kärar ner sig i.



Det finns ett riktigt bra inslag i filmen: Adrien Brody som Salvador Dalí. Där går filmen förbi klyschbilden och blir rent surrealistisk, passande nog. Gil står villrådig i en dörröppning, och plötsligt kommer en lång smal käpp in från vänster och petar på honom. Redan där förstår man på något sätt att detta bara kan vara Dalí som petar. Sannolikt valdes väl Brody åtminstone delvis på grundval av sin ytliga fysiska likhet med surrealismens mest bisarra omslagspojke. Men hen gör ett bravurnummer av sin korta scen. Dalí sitter i en restauranghörna och har snöat in som en haschtomte på ordet "noshörning" som hen helt enkelt inte kan släppa medan hen gör en skiss av Gil (total fågelholk igen) och mässar teatraliskt på spanskaccentuerad engelska. Ett faktiskt helt och hållet trovärdigt porträtt av en så märklig person som Dalí som ju samtidigt existerade på riktigt även om man kan tvivla på det. Att det dessutom fanns en surrealistisk tidskrift i Paris vid den tiden som hette Noshörningen är förmodligen inte en slump. Just där och då lever filmen och blir nånting annat än en trött upprepning av Pariskonstnärsklyschor.

Annars är det här tyvärr 20-talets Paris så som Disney skulle ha beskrivit det. Ett filosofiskt resonemang på slutet om nostalgins återvändsgränd hjälper inte. Jag sidar ändå med fästmöns torra akademikervän som helt förkastar nostalgi i filmens inledning. Och det trots min oerhörda vurm för mellankrigstidens estetik. Det var inte bättre förr. Bara snyggare.

Fantom

Dom kör F W Murnau-filmer på Cinemateket den närmaste tiden, och förra helgen såg jag om Fantom som jag såg förra gången det var Murnau-retrospektiv, drygt 10 år sen.



Mest är det en ganska stillsam historia om en menlös snubbe med statstjänstemannajobb som skriver på fritiden och drömmer om att bli poet. Han verkar för övrigt bo hemma hos sin mamma. En något dysfunktionell familj med en närmast katatonisk bror som går på konstskola (?) och en syster som ränner på danssalonger på kvällarna och är lössläppt. En dag blir han nästan överkörd av en underskön flicka med häst och vagn som sedan försvinner bort efter att hon hjälpt honom upp. Han blir handlöst förälskad i henne och kan inte tänka på något annat än att få kontakt med henne igen. Han tar till alla medel - något som leder till att han får sparken från sitt jobb och lurar sina vänner på pengar. Han är inte sig själv längre.



Filmen hintar vagt att flickan med vagnen i stor utsträckning är ett utslag av hans fantasi - titelns fantom så att säga. Ett spöke som (nästan) ruinerar hans liv. En flicka i staden som liknar hans drömsyn utnyttjar tillfället grovt vilket bl a annat leder till nämnda pengasvindleri.



Och det är den fantastiska aspekten av filmen som är, tja, fantastisk. Större delen beskriver bara karaktärernas dagliga liv ganska realistiskt, men huvudpersonens drömsyner bryter realismen. Bl a en syn där han ser flickan komma åkande över torget i sin vagn igen men nu som ett spöke som verkligen kör över honom. En scen som påminner rätt mycket om liknande scener i Victor Sjöströms Körkarlen som Murnau ju eventuellt kan ha sett.
Den scen som stannat i minnet från förra tittningen är en oerhört expressionistisk scen där poeten håller på att bli galen. Han rusar nerför gatan om natten och upplever att husen lutar sig över honom och smyger efter honom. Det har man fixat med trickfilmning som gör att husen verkligen lutar sig framåt och spetsiga svarta takskuggor förföljer honom på gatan!
Scenerna från systerns skörlevnad på diverse rökiga danshak är också coola, liksom poetens alltmer snurrande huvud när han dansar med flickan som utnyttjar situationen.



En något märklig och spretig film, men sevärd för dom fantastiska scenerna.

Deckaren som blev deckarförfattare

Innan Dashiell Hammett blev författare till kriminalromaner så arbetade han som detektiv för Pinkerton's detektivbyrå. Sannolikt är han en av mycket få, kanske den enda, kriminalförfattare som faktiskt arbetat i den miljö de skriver om. Han sa själv att alla hans karaktärer var baserade på personer han känt eller hört talas om i yrket.



Detta faktum riffade Wim Wenders på när han gjorde filmen Hammett 1982.
I den är det sent 20-tal och Hammett bor i ett kyffe i San Francisco och försörjer sig på att skriva kriminallitteratur, samt missköter sin tuberkulos. En vän från förr söker upp honom och ber honom om hjälp med att hitta en kinesisk flicka som försvunnit. Hammett, som först är tveksam - han har lämnat detektivarbetet bakom sig, lovar till slut att göra ett försök men...forget it, Hammett, it's Chinatown.

Sedan blir filmen en av hans egna böcker kan man säga. Hårdkokt toppraffel - korrumperade män, fala kvinnor, gäckande skuggor i hatt, vilda jakter i Chinatown och hemliga uppgörelser nere i hamnen. Kom att tänka på att Riddarfalken från Malta, proto-noir, ju faktiskt utspelar sig i San Francisco vilket man inte tänker på. Den kom ut 1930, inte långt efter den tid som filmen utspelar sig. Dessutom dyker Elisha Cook Jr, som var med i filmen Riddarfalken från Malta, upp i en mindre roll som taxichaffis. En händelse som inte bara ser ut som en tanke utan är en. Vissa karaktärer i filmen påminner också väldigt tydligt om karaktärer i Riddarfalken för att ytterligare understryka.



Det är en melankolisk film med släpjazz på soundtracket och ett liksom suddigt San Fransisco som känns som en kulisstad, dock inte på något övertydligt sätt. Den känslan passar ganska bra och signalerar att vi faktiskt rör oss i en deckarromanintrig. Som är på riktigt. Den oklara gråzonen mellan verklighet och fiktion i Dashiell Hammetts liv.



Frågan är varför Wim Wenders, högtidlig jätteeuropeisk art-filmare, kände för att göra en halvbiografisk noir-deckare. Då glömmer man förstås att han ju faktiskt gjorde Den amerikanske vännen back in the days på 70-talet. En annan melankolisk thriller som bara genom titeln hintar om hans dragning till den amerikanska mystiken. Som noir-deckaren är en del av.

Mode utan midja

Hej igen.

Under semestern gjorde jag ett besök i Malmö. Och då fick jag ju möjlighet att se utställningen om 20-talets mode som jag tipsade om här.

Det var en verkligt fin utställning.
När man först kom in såg den liten och intim ut, men öppnade sig snart i sal efter sal. Det fanns förstås montrar med klänningar, skor, hattar, baddräkter och accessoarer men inte bara. Man hade även försökt sätta kläderna i sitt historiska sammanhang genom att berätta om hur världen i stort såg ut på 20-talet, och illustrerade det med prylar från tiden, t ex en tidig dammsugare av märket Vampyr eller de nya behändiga kamerorna. Detta fungerade väldigt bra och är ovanligt när det gäller modeutställningar som brukar fokusera på kläderna utan alltför mycket kringhistoria.



I en monter hade man byggt upp en budoar så som den kunde ha sett ut vid tiden. Ni ser den här ovanför.

Enda minuset var väl att en del av montrarna hade svart bakgrund vilket gjorde att de svarta aftonklänningarna syntes onödigt dåligt.



Utställningen pågår tydligen till december 2012 så det finns gott om tid att se den om man befinner sig i krokarna.

Gone fishin'

Salaligan - fortsättning följer

Salaligan skrev jag ju om här.

Nu har P1 dragit igång en mysig liten sommarserie, Mord i svartvitt, med dramatiserade brottsfall i svensk historia.
Imorgon lördag 9:e juli går avsnitt 2 som handlar om Salaligan. Avsnittet sänds den irriterande tiden 9:31, men det kan naturligtvis avlyssnas på nätet i efterhand eller som podcast.

Nu tar jag semester några veckor - syns i augusti!

Swoon

För en vecka sen såg jag om en film jag inte sett på 18 år.
Det är inte alltid filmer man såg för 18 år sen är lika bra när man ser om dom. Men den här var faktiskt det.





Det var Swoon av Tom Kalin från 1992, som jag alltså såg när den var alldeles ny.
Det är hans take på historien om Nathan Leopold och Richard Loeb, de två rikemanssönerna i Chicago som 1924 mördade en 14-årig pojke från hemkvarteren för att bevisa för varandra att de kunde begå det perfekta brottet.
Det kunde de inte. När de åkte fast p g a av några idiotiska missar, bl a ett par tappade glasögon av ovanlig modell, förfasades hela USA av deras likgiltiga inställning till sitt brott och brist på ånger. När det kom fram att de hade eller hade haft ett sexuellt förhållande blev avskyn om möjligt ännu större och mer homofobisk.
Alla ville se dem i elektriska stolen, och det enda som räddade dem var den legendariske försvarsadvokaten Clarence Darrow som lyckades få dem dömda till livstids fängelse istället, mot alla odds.



Historien har filmats förut. Hitchcocks Repet från 1948 var helt klart inspirerad av händelsen, fast fritt tolkad. Compulsion av Richard Fleischer från 1959 kommer lite närmare. Där är det den verkliga historien rakt av fast med alla namn ändrade. Darrow, under annat namn, spelas av Orson Welles. Jag har förstås sett båda.



Kalins film är, så vitt jag vet, den första där hela händelsen skildras med namns nämnande. När han gjorde den var det också möjligt att ta upp den sexuella aspekten. Kalin var en del av vågen i början av 90-talet som kallades New Queer Cinema, tillsammans med t ex Todd Haynes. Vad jag minns blev filmen lite kontroversiell i gay-kretsar för att den handlade om homosexuella karaktärer som inte kunde beskrivas som positiva eller sympatiska, något som fortfarande var lite känsligt i början av 90-talet.



Vad som slog mig när jag såg om den var att det var så här amerikansk independent-film såg ut. Jag säger såg eftersom sån här film egentligen inte finns längre. Svartvitt, lågbudget, arty fast på ett inbjudande sätt. Kalin gör väldigt mycket med liten budget, och utnyttjar att den är låg också på sätt och vis. Alla karaktärerna bär korrekta 20-talskläder, men masscener och exteriörscener utgörs ofta av journalfilmssnuttar från tiden, bl a sådana som rapporterar från själva fallet, vilket fungerar utmärkt. Han försöker inte dölja att man s a s ser kulisserna, utan visar dem med synliga kanter i bakgrunden. Dessutom bryter han med realismen ytterligare genom att slänga in enstaka anakronistiska detaljer i bild som t ex en fjärrkontroll. I en festscen spelas alla flickor av transvestiter i väldigt icketrovärdiga peruker.

Den kvinnliga dandyn

Har just läst ut Att skjuta en dront, Boel Hackmans nya biografi om Harriet Löwenhjelm.

Harriet dog 1917 i tuberkulos, och hennes dikter på rim kan man säga är kvar i den gamla förmodärna världen. Hon kanske skulle ha utvecklats i modärnistisk riktning om hon fått leva; sånt är svårt att veta dock.

Men jag blev mycket fascinerad av människan Harriet när jag läste. Hon känns på något sätt som en kvinnlig Nils Dardel. Från överklassen precis som han, med självkänslan och självförtroendet som man får om man växer upp där. Och i hennes fall också en aning bördssnobbism. Men samtidigt en solitär som inte finner sig i att göra som alla andra eller det som förväntas av en. Precis som Dardel verkar hon ha funnit ett nöje i att épater les bourgeois och odla en tvetydig raljant humor. Hon var också precis som honom mån om sin klädsel och att göra ett intryck utöver det vanliga med den. Slutligen delar dom ett androgynt drag, båda var avgjort vackra och både män och kvinnor verkar ha dragits till dem. Harriet gillade att klä sig i maskulint anstrukna kläder, skrev många av sina dikter ur ett manligt jag-perspektiv, tycks ha varit något av en pojkflicka och förbryllade människor med sin undanglidande, mystiska stil. En kvinnlig dandy.









I boken finns en fantastisk bild av henne när hon står på en trappa iklädd kostym, samma som på den lilla bilden antar jag.

Erotisk besatthet i 20-talets Japan

Har känt mig rätt lat och oengagerad gentemot bloggen den senaste tiden - därför har det inte blivit så många inlägg som det borde.
Men, medan jag funderar på dess vara eller inte vara kan jag i alla fall ge ett kortare boktips.

En bok som jag läste om i våras är Quicksand av Junichiro Tanizaki. Detta är dess titel på engelska; få av Tanizakis romaner finns översatta till svenska.

Tanizaki levde mellan 1886 och 1965 och blev känd för sina skildringar av familjelivets dynamik och det japanska samhällets förändringar med speciellt fokus på skruvad erotik och besatthet.

1928-1929 publicerades Quicksand som handlar om en ung gift kvinna som inleder ett kaotiskt förhållande med en annan kvinna hon träffat på sin konstkurs. Hon blir genom detta också indragen i denna kvinnas dysfunktionella familjeförhållanden, hennes man blir till slut varse deras relation till varandra, och ett märkligt ménage à trois uppstår med katastrofalt, jättejapanskt slut.

Utan att vara överdrivet modärn så är det en intressant roman om man vill få en bild av Japan så som det kunde vara i slutet på 20-talet - en brytningstid där som i resten av världen.

Historien filmades tydligen 1964 av Yasuzo Masumura; därifrån är bilden hämtad.