tisdag 31 mars 2009

Den glädjelösa gatan



Jag såg den för några år sen när det var G W Pabst-retrospektiv på Cinemateket och var som jag minns det måttligt entusiastisk.
Den här gången var den fantastisk! Vad missade jag förra gången?

Även om den utspelar sig i Wien är det en av de kanoniska tyska filmerna om mellankrigstidens gungfly - jag antar att den lika gärna hade kunnat utspela sig i Berlin, även om jag kanske missar nån knappologisk detalj lokalfärg.



Det är mörkt. Det är kallt. Det är Wien 1921. Kejsardömet har fallit, allt är förlorat. De som hade det gott har blivit fattiga, de som var fattiga har blivit ännu fattigare. Kroppen och bedrägeri är nästan det enda som finns kvar att tjäna pengar på. Slaktarn byter kött mot sex, pälsaffärer gömmer hemliga bordeller. Bakom stängda dörrar rumlar dom som lyckats sko sig på andras olycka.
Greta Garbo är dottern till en statstjänsteman som kommit på obestånd. Hon försöker klara familjen dag för dag, men svimmar i brödköer och är blek som en TBC-patient. När han förlorar sitt jobb ser hon ingen annan utväg än...Asta Nielsen är dottern till en arbetslös man som går med träben efter kriget. Hon blir sviken av sin fästman, rymmer från honom och fadern, och hamnar till slut på samma ställe som tjänstemannadottern.



Garbos klänning som nästan-prostituerad täcker i princip ingenting. Slaktarn hånskrattar åt mänskliga tragedier nere i sin köttkällare. Valeska Gert, larger-than-life kabaretkomiker från Berlin, som bordellföreståndaren gör sina groteska grimascher som bara hon kan.
Det är lite som en Otto Dix-målning fast i svartvitt. Håren och kjolarna är förstås lite för korta för 1921; filmen spelades in 1926.




Mitt i alltihop stegar två förnumstiga amerikanska rödakors-arbetare omkring för att ta sig en titt på misären som dom kommit för att lindra. Den mest idealistiska av dom blir inackorderad hos statstjänstemannen för att spara pengar, och träffar där den bleka dottern.



Den unge idealisten spelas av Einar Hansson, en annan svensk som kom till Hollywood tillsammans med Mauritz Stiller och Garbo efter att ha medverkat i Den glädjelösa gatan. I Sverige hade han bl a titelrollen i Gunnar Hedes saga 1923 efter En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf, regisserad av Stiller.
Till skillnad från Garbo kom hans karriär att sluta istället för att börja i Hollywood. Han hann vara med i några filmer där, bl a två med Pola Negri, innan han omkom i en bilolycka i Santa Monica 1927. Han var 28 år gammal.

måndag 23 mars 2009

SCRABrrRrraaNNG

Tänkte bara påpeka att nu i mars är det inte mindre än 100 år sedan knäppbollen Filippo Tommaso Marinetti fick det första futuristiska manifestet publicerat i Le Figaro.



Futurismen är väl mest känd för konstverken där man försökte fånga icke fångbara saker som ljus, ljud och rörelse i statiska material.



Men det fanns inte bara måleri och skulptur.
Det fanns även arkitektur. Det avbildade fantasihuset från 1914 ser ut lite som ett sjukhus byggt på 60-talet tycker jag.



Det fanns futuristisk poesi varav den mest radikala skulle befria orden och ljuden från sina betydelser och bara låta dom tumla runt i rymden som sig själva.



Det fanns futuristisk musik. Kompositören Luigi Russolo tillverkade stora "bullermaskiner" som framkallade musik påminnande om fabriksslammer.



Det fanns futuristiska fotografier.



Det fanns futuristiska filmer, t ex Thais från 1916 av Anton Giulio Bragaglia:



Det fanns futuristiska danser och kläder. Jag har tyvärr inte lyckats hitta några foton av sådana.

Och, naturligtvis fanns det futuristisk mat!
La cucina futurista förklarade krig mot den sega pastan och annan stärkelserik mat som gjorde människor feta och slöa, vilket var väldigt ofuturistiskt att vara.



Låter som om den skulle kunna återtryckas idag med en viss förtjänst...

söndag 15 mars 2009

Hamlet som transvestit


I söndags fick jag så se Asta Nielsens Hamlet-film från 1920.
Den var mycket tysk. Det är roligt.

Jag menar, den är ju inte bara teaterpjäsernas teaterpjäs globalt utan även ett fundament i den brittiska (engelska?) kulturhistorien, trots att den handlar om nåt sorts Danmark.

Den här filmversionen utgår från pjäsens ram men behandlar den mycket fritt. Det är ironiskt nog att göra en stumfilm av en teaterpjäs; när man tänker på det så är teater och stumfilm varandras motsatser. Det första bygger i hög grad på ordet, det andra nästan helt på bilden.

Idén om att Hamlet egentligen var en förklädd kvinna, tydligen på fullt allvar framförd av en amerikansk litteraturforskare, får förklara diverse mood swings och halvhjärtade handlingar hos karaktären. Asta Nielsen, som har en hyfsat androgyn framtoning, går fint i land med detta och har en subtil komisk tajming i sina sparsmakade ansiktsuttryck och ¨manliga¨ kroppsspråk.
Hon sveper dramatiskt genom medeltidsborgarna, mager, svartklädd och svartögd i en fladdrande slängkappa som en kvinnlig version av Conrad Veidt. (Lustigt nog blev Conrad Veidt i början av sin filmkarriär vid något tillfälle beskriven som ett slags manlig version av Asta Nielsen!)

Man tycker väl att Hamlets bästa polare Horatio vid nåt tillfälle borde ha genomskådat förklädseln, men det får man acceptera som poetic licence. I filmen är Hamlet förstås förälskad i Horatio, men kan inte agera på det, vilket borgar för en del scener som samtidens publik mycket väl kunde uppfatta som förtäckt homoerotiska om dom ville. Asta Hamlet kastar hjärtskärande trånande blickar på en aningslös Horatio som lagt sig att vila med huvudet i hans/hennes knä. Han/hon gör en uppgiven, avvisande gest när Horatio pekar entusiastiskt efter en vacker flicka. Inte förrän i slutet förstår han hur det ligger till, men då är det ju som alla vet för sent.

Alltihop inramas av textskyltar med stor, tung, svart frakturstil som skulle gjort Guy Maddin grön av avund.
En fullständig jättetysk make over av det engelska kulturarvet. Coolt.

lördag 7 mars 2009

Två dikter (?) om första världskriget

I höstas läste jag en och nyligen läste jag den andra.

Den första är Det första världskriget av Thomas Kling, en tysk poet som dog i förtid för ett par år sedan.

Det är egentligen ingen samling, utan en enda lång märklig dikt som blandar ord- och bildassociationer på olika språk som ett slags collage över den tid som var första världskriget - inte bara själva kriget utan även vardagslivet runt omkring. Det märkliga är att då och då sipprar nutiden in och blandar sig med 1910-talet i form av spridda ord som binder ihop nu- och dåtid: CNN sänder från slaget vid Verdun.
Det är överhuvudtaget svårt att beskriva den här ordknappa och mystiska boken.

Den andra kom alldeles nyligen: Det röda fältet av Lotta Lotass.

Den kallas tydligen roman, men jag skulle snarare beskriva den som en en enda lång dikt, precis som den ovan.
Ordknapp kan man inte kalla den - snarare tvärt om. Om Det första världskriget är fragment- och collageartad skulle jag snarare beskriva Det röda fältet som neo-expressionistisk. Orden väller fram över sidorna, utan början och utan slut. Det är den första romanklassade bok jag läst som börjar och slutar mitt i en mening (kanske hänger början och slut ihop till en enda lång loop?), dessutom utan paginering. Det är logiskt på något vis; strukturen i sig försöker fånga den ändlösa kräftgången i ett totalt meningslöst krig. Levande människor, halvdöda människor, döda människor blandas både bildligen och bokstavligen med leran, regnet, dånet, krevaderna, mörkret, dimman, tystnaden. Naturen exploderar i ett stort skrik och sjunker ihop och exploderar igen, om och om igen.

Det var bitvis mycket påfrestande att läsa boken, dels på grund av de eviga, medvetna upprepningarna av samma inferno, dels på grund av de påträngande bilderna av död, förstörelse, förruttnelse och meningslöshet.
Men just detta var också det enda sättet att beskriva det obeskrivliga som var första världskrigets overkliga verklighet.

söndag 1 mars 2009

Mer Asta

Det visade sig att de två Asta Nielsen-filmer jag såg i torsdags var de två återstående filmer hon gjorde i Danmark innan hon flyttade till Tyskland. Så hennes danska oevre består alltså av tre filmer! Märkligt.

Nåja. Filmerna var inget speciellt jämfört med Avgrunden, men det var intressant att se hur filmspråket där runt 1910 börjar närma sig det moderna. Plötsligt, efter en evighet av helbilder, kommer en som nästan liknar en halvbild! Far out! Det blir också tydligt hur viktigt detta framsteg var för filmens utveckling. Det är obegripligt tråkigt att se en historia berättas enbart med helbilder där man inte kan se skådespelarnas ansiktsuttryck eller andra detaljer. Nyhetens behag fungerade i början, men sen var man helt enkelt tvungen att testa nånting nytt.

Själva handlingarna var rätt melodramatiska, passion, svek, brott, mord och sånt. Asta bar en uppsjö av väldigt modärna hattar - den bästa såg ut som en uppochnervänd papperskorg med en stor fjäril på.



Nu i mars fortsätter Asta Nielsen-serien på Cinemateket, och på söndag, 8:e mars, visas Hamlet kl 18:00! Jag är så upphetsad!

Den 24:e visas Den glädjelösa gatan av G W Pabst från 1925. Den har jag visserligen sett, men det var ett tag sen, så jag kanske skulle se om den.



En klassisk misärskildring av livet i Wien efter första världskrigets slut med svält, korruption och prostitution. Greta Garbo är med på ett hörn, och även Einar Hansson, också från Sverige, som följde med Mauritz Stiller och Garbo till Hollywood sen.
Mer om honom nån annan gång.