Gott nytt år!

Stockholm Noir

Mitt i snöyran, julen o s v tänkte jag komma med ett kort, passande boktips.

För ett tag sen skrev jag om en roman av Aris Fioretos: Sanningen om Sascha Knisch.

Därför tänker jag nu rekommendera den roman som kom före - Stockholm Noir.

I december 1925 kommer en tysk kvinna med tåget från Berlin till Stockholm. Hon har kommit för att leta efter den far som hon aldrig träffat och aldrig känt. Hon vandrar med en karta genom ett mystiskt Stockholmslandskap fullständigt förvandlat av snö och is och letar efter adresser som kanske kan föra henne i rätt riktning. Den andra huvudpersonen är Dr Schaumberg, en vetenskapsman som bedriver dunkel forskning om hjärnans hemligheter. Hans och den tyska kvinnans öden kommer snart att löpa samman.
Slutet på romanen pekar dessutom fram mot Sanningen om Sascha Knisch.

Det var några år sedan jag läste den, men jag minns den som oerhört suggestiv och med ett intressant upplägg i flera olika perspektiv och berättarplan. Framför allt minns jag bilden av 20-talets Stockholm som en tyst, främmande värld av snö.
Ungefär som nu alltså.

Vingarne igen

Jag har förstås sett den ett par gånger förr men gick till Cinemateket för att höra vad Professor Dyer hade att säga om Vingarne av Mauritz Stiller från 1916.

Det var ett intressant föredrag eftersom han bl a tog upp ett par personer, en rysk författare och en norsk konstnär jag aldrig hört talas om förut, som rörde sig lite i samma område tematiskt. Nu måste jag kolla upp dom - tyvärr antecknade jag inte så i värsta fall måste jag ringa upp Herr Dyer (han är gästprofessor på Filmhuset just nu så det ska nog gå) för att få namnen igen.

Den homoerotiska undertexten i filmen kände jag förstås till sen tidigare, och hade jag inte gjort det hade jag nog ändå tolkat filmen så.
Det är ju ganska intressant att Carl Theodor Dreyer valde samma roman av Herman Bang att göra film av 1922. Den har jag förstås också sett och skrivit om här.

Alltså, en stor skulptör tar en yngre konstnär till sig som sin adoptivson och skapar en skulptur med honom som avbild föreställande en man med vingar. Adoptivsonen blir kär i en av "faderns" kvinnliga modeller och rymmer med henne. Skulptören dör olycklig. "Sonen" spelas av en mycket ung Lars Hanson i denna version.



I Dreyer-versionen är undertexten tydligare tycker jag, men Stillers version har en meta-ramhandling som är ganska avancerad för sin tid, där en ännu yngre Nils Asther dyker upp. Tyvärr är ramhandligen förlorad och kan bara ses som stillbilder.

Skulpturen i filmen är baserad på Carl Milles skulptur som man kan se nedanför Nationalmuseum.
Har man legat i Uppsala är man dessutom van vid att sitta och rodna nedanför kopian som står i Uplands nations trädgård.

Vålnader i Breslau

Jag är fortsatt skeptisk till att läsa deckare för att dom utspelar sig rätt tid och plats.
Nu har jag i alla fall läst en till - Vålnader i Breslau av den polske författaren Marek Krajewski. Tydligen är det den tredje av tre deckare om Breslau under mellankrigstiden när staden fortfarande låg i Tyskland. Nu heter den Wrocław och ligger i Polen.

När jag läste beskrivningen av boken i nån tidning blev jag rätt på - en detektivhistoria i Breslau 1919. Jag fick genast associationer till mörka gränder, skuggor och dimma, febrig expressionism.

Så kul var det ju inte. Inga expressionistiska hallisar eller uppbrutet språk. Bara samma standardrealistiska deckarprosa som vanligt, vad jag tror man skulle kalla pedestrian på engelska. Förvisso anstränger sig Krajewski för att måla upp en mustig bild av staden precis efter kriget, full av alkade poliser, gammalt matos, mörka bakgårdar, horor med sunkig hy och nerdekade krogar och danslokaler. Men de trötta metaforerna är alltför många.
Dessutom lider den av samma sjuka som moderna deckare verkar lida av (jag läser dom inte): en förkärlek för spektakulära brott och fnoskiga seriemördare som inte är särskilt vanliga varken i Breslau 1919 eller nån annanstans. Det räcker inte med ett mord; det måste vara otaliga sammankopplade med ockulta riter och hemliga sällskap.
Det hade kunnat bli bra om han skildrat säg ett mord och en trovärdig kriminell miljö med en realistisk skildring av världen och livet i Breslau just där, just då. Men nej.

Den blev lite bättre efter ca hälften, och går man igång på seriemord och mystiska konspirationer (och inte bryr sig nämvärt om litterär stil) så kanske det kan passa.
Men jag läser hellre några fler expressionistiska alster från tiden ifråga.

Einar Jolin - först cool, sen tråkig

Såg den där Einar Jolin-utställningen på Liljevalchs förra helgen.

Utställarna vill tydligen visa att det fanns en klar linje genom hela Jolins produktion, från 1910-talet och framåt, som gick ut på att framhäva yta, okomplicerad skönhet och kontemplation och så kan man förstås se det.



Men det är ett faktum att målningarna från 30-talets mitt och därefter är stendöda. Inte skojigare än det "måleri" man kan se på gallerierna på Hornsgatan på lördageftermiddagarna medan man sippar gratis surt vin och fnissar lite. Stumma Stockholmsvyer, tråkiga porträtt och ännu tråkigare djurbilder, eller (the horror!) vintersport.
Visst, utställningen är tematiskt hängd efter motiv så att man kan se att han under hela tiden målat stilleben, societetsporträtt och utsikter från fönster.
Men det är så uppenbart hur mycket coolare och mer levande målningarna från 10-talet och det tidiga 20-talet är, då när han fortfarande var väldigt influerad av fauvismen - en stil som han enligt utställarna experimenterade med men aldrig kände något för. Spelar roll vad han kände; dom vibrerar av liv, vilda färger och vinklar. Man kan se hur golven under de avbildade personerna buktar av alla kraschande diagonaler, eller hur vattnet, båtarna och husväggarna frontalkrockar mot varandra. Penseldragen är flygande och skissartade och färgerna orealistiska och naiva. Sedan stelnar allt, antar "normala" former och fyra nyanser av gråbeigt.







Naturligtvis var han aldrig nån färg- och formterrorist som Grünewald och Hjertén, men ändå - när han tolkade den där internationella trenden på sitt eget stillsamma vis var han bäst.



Jag köpte vykort av två av hans betydligt färre mansporträtt. Dels ett av den för mig okände författaren Ernst C:son Bredberg från 1918 som halvligger lite dandyartat på en vilstol iklädd hatt, överrock med pälskrage och skor med damasker. Det märkliga inslaget i bilden är en herrhatt som (for no apparent reason) ligger på golvet i bakgrunden.



Dels porträttet av skådespelaren Nils Asther, också från 1918. Det har jag bara sett på bild förut, i svartvitt. IRL är det starkt gult i färgen, och Asther sitter klädd i en riddräkt ser det ut som, i ljusa färger, med keps, ridstövlar och käpp, och ett småleende. Man känner väl igen hans kattögon. Jag är glad att jag fått se det på riktigt.



Men den absolut bästa målningen, hängd på paradplats i centralhallen, fanns inte som vykort och heller inte i katalogen som annars tog upp de flesta målningarna på utställningen. Nästan som om utställarna var lite missnöjda med att han överhuvudtaget målat det; det passar för dåligt in i deras bild av Jolin som en som bara målar fina, smakfulla, icke stötande motiv.

Det slår det mesta jag sett. Det är ett porträtt av författaren Ulla Bjerne, känd för sin intensiva kärleksaffär med Nils Dardel sommaren 1914 (som hon senare skrev en nyckelroman om - must read!), och för sin fäbless för att gå i herrkläder.
På porträttet, målat 1916 eller däromkring, är hon klädd i sin vanliga herrkostym med monokel. Hon står upp, och nedanför henne hukar Nils Asther (igen!) i gul kostym och fluga (kattögonen ännu mer intakta) vars huvud hon lägger en behandskad hand på.
Det är som en plötslig vindpust från Stora Världen.
Bakgrunden till det porträttet skulle jag vilja veta mer om...

Halloween-special: Det gamla mentalsjukhuset

Nu är ju Halloween-veckan egentligen över, men jag brukar betrakta hela november som en Halloween-månad på samma sätt som december egentligen är en hel julmånad. Så nu kommer årets Halloween-tips.

Lon Chaney är ju en självklar favorit bland horror-fans, framför allt för hans många samarbeten med Tod Browning.
Det här däremot är förmodligen en av hans mindre kända filmer: The Monster från 1925 av Roland West.

Det fina med filmen är att man får en uppfattning om hur otroligt tidigt skräckfilmens klichéer faktiskt lades fast.

I en liten håla i Indiana (tror jag) försvinner en av ortens starka män efter att han kört på ett träd efter mörkrets inbrott. Hans bil hittas men inte han. I speceriaffären drömmer en av bodbiträdena om att bli privatdetektiv så mycket att han tagit en korrespondenskurs i spårning vilket renderar honom en examen med vidhängande diplom, tjänstevapen och dito handbojor. Resten av det lilla samhället betraktar honom som en nörd, inklusive flickan som han är förälskad i och som åker omkring i den lokala storfräsarens fräna bil. Efter en dans är detta par ute och luståker och råkar köra mot ett träd så att bilen går sönder. Efter de numera klassiska orden: "There's a light in the old sanitarium. Maybe we can use their phone!" går paret upp till det övergivna (tror dom!) mentalsjukhuset uppe på kullen. Som tur är har den nördige privatdetektiv-wannabeen följt efter dom. För väl uppe i huset blir dom inlåsta och hamnar i den onde Dr Ziskas (Lon Chaney!) våld - en f d briljant kirurg som nu gått round the bend, spärrat in den egentliga föreståndaren, gjort mentalpatienterna till sina mordiska slavar, och ser fram emot att börja göra gruvliga experiment på sin första kvinnliga fånge. Om inte den nördiga amatör-detektiven lyckas stoppa honom, förstås.

Det är en mörk och stormig natt - check, nedlagt mentalsjukhus - check, kvinna in distress - check, ond galning med storhetsvansinniga planer - check. Likheterna med Rocky Horror Picture Show faller sig naturligt. Och med en miljon skräckfilmer sedan 1925. De komiska inslagen är lika talrika som de klysch-skräckiga samtidigt som de gotiska skräckmomenten faktiskt är riktigt bra.

Den kan inte mäta sig med Tod Brownings genuint personliga, bizarra filmer förstås - men som trivsam, puttrig standard-skräckis från stumfilmseran är det en trevlig liten Halloween-film.

Seriemördarfilm

Såg om ett par kära gamla seriemördarfilmer härförleden.

Först The Lodger av Alfred Hitchcock från 1927. Jag har den som extramaterial på en kass utgåva av Sabotage, och uppriktigt sagt är nog versionen av The Lodger rätt kass också - muggig bildkvalitet och, som jag upptäckte efter en visning på Cinemateket, utan sin mest häpnadsväckande sekvens. Måste nog skaffa en bättre utgåva, det finns sådana.

Det är en riktigt tidig seriemördarfilm, "A Story of the London Fog" som undertiteln lyder mycket passande. Det är också Hitchcocks tyskaste film, den där han visade vad han lärt sig då han var regiassistent på Ufa i mitten av 20-talet. Undertiteln är i sig väldigt tysk.



Hitchcock fick idén att göra en film om en seriemördare som smyger omkring i London och mördar blonda kvinnor och kallar sig "The Avenger" på efterlämnade lappar - alla riktiga seriemördare måste ju lämna nåt visitkort efter sig. En par av hans återkommande teman dyker upp redan här - mannen som jagas för ett brott han inte begått, och blonda kvinnor i allmänhet.

Sen fick han också idén (om det nu var han) att casta en av Storbritanniens vid tiden största filmstjärnor och flickidoler, Ivor Novello, som mannen som kanske är mördaren, kanske inte. Tänket där bakom är oklarare, men kanske var idén att det skulle uppstå en fascinerande motsägelse mellan Novellos vanliga filmpersona och den karaktär han har här.





Hur som helst fungerar det ganska bra. Novello dyker upp bakom dörren till familjen med rum att hyra som en totalt mystisk främling, invirad bakom en stor halsduk, stissig och nervös. Han väcker misstänksamhet genom sitt sätt att vara och uppföra sig och är omöjlig att få grepp om. Dock hindrar det inte dottern i huset från att förälska sig i honom (man förstår henne). Men morden fortsätter och snart är människojakten igång.

Det finns ett par fina bilder, med rätta omtalade: En är när främlingen nervöst vankar av och an i sitt hyresrum, och värdfamiljen liksom "ser" honom gå omkring på övervåningen genom att Hitchcock låtit filma honom underifrån gående på ett glasgolv, med vajande taklampa. En annan är när han och dottern förenas i en öm kyss som filmats i extrem närbild ovanifrån med kameran snurrande runt runt. Jag har aldrig sett nåt liknande den scenen. Eller bara bilden där främlingen ser ut genom fönstret i hyresrummet och skuggan från fönsterlisten faller som ett kors på hans ansikte. Jag hade länge den bilden på väggen utan att veta vilken film den kom från, bara för att den var så snygg och tysk, fast den var engelsk.



Filmen får ett ganska abrupt slut när allt klaras upp men så vitt jag förstår hade Hitchcock gärna hållit slutet öppet, om inte Novellos stjärnstatus hade omöjliggjort det.

Den går naturligtvis att se på Youtube, med bättre bild än min epa-dvd:



Och sen - över till Tyskland.
Stan söker en mördare, och det är Peter Lorre.



Japp, jag var tvungen att se om M. Har sett den massor av gånger förstås, men nu hittade jag den på en låne-dvd med en massa extramaterial. Det var därför jag lånade den; jag hade inte tänkt se om filmen också. Men när jag tittade på intervjuerna och dokumentärfilmerna så fick jag lust. I extramaterialet fick jag för första gången se scenerna som spelats in separat för den franska publiken (som man gjorde i ljudfilmens barndom). Jag visste förstås att en sådan version fanns, men det var förunderligt att se Lorres mästerliga scen där mördaren förklarar sig under förbrytarrättegången i en helt annan tagning där Lorre håller sin desperata monolog på franska! Ganska bra franska dessutom (jag vet att han kunde tala franska).



Sen får man se en urgammal Fritz Lang (med ögonlapp) sitta och skröna om sina tidiga år vid filmen, samt pr-material från när och fjärran - bl a en svensk originalaffisch från 1931.

New York, New York

Jo, just det, jag var ju i New York en vecka.

Det var en ovanligt modärn resa.
Jag bodde nämligen på det finaste hotell jag någonsin bott på: The New Yorker Hotel.





Byggt 1929 i art déco-stil, som är väl bibehållen. Även i våningsfoajén:



Och på rummen:







Och på toan:







Kommer jag nånsin tillbaka till New York ska jag bo där igen.

På kvällen satt jag i mitt art déco-hotellrum, drack öl och läste Dorothy Parker. Det måste man ju göra. Jag hann bara läsa några få noveller så jag får återkomma till henne nån annan gång. Däremot hade jag planer på att ta mig till The Algonquin Hotel. Stället där Dorothy och hennes vänner satt och var elaka mot varandra på 20-talet. Det var gångavstånd dit från New Yorker. Första dagen kom jag ihåg det. Sedan glömde jag det totalt! Attsingen!

Istället blev det speakeasies. I massor. The Back Room där man går över gården, förbi en leksaksaffärsskylt, uppför en trappa och kommer in i ett rum som ser ut som en sekelskiftesbordell där alla drinkar serveras i kaffekoppar. Eller Please Don't Tell där man går in i en korvtjorre, vidare in i en telefonkiosk och ringer ett nummer, och blir eventuellt insläppt genom en lönndörr i telefonkiosken. Eller, bäst av allt, Apotheke. Man går till en övergiven bakgata i Chinatown, så liten att den inte finns med på kartor. Man står utanför dörren till vad som ser ut som en sunkig, stängd kinesisk restaurang och undrar om man kommit fel tills någon i närheten väser: "Letar ni efter Apotheke?" och pekar på dörren till den stängda restaurangen. Man öppnar dörren och där innanför finns en bar med ålderdomliga apotekshyllor, bartendrar i labbrockar, och alla drinkar sorterade på "Medicin" eller "Stimulantia". Och dom är fantastiska.

På Guggenheim var det en utställning om klassicism i 20-talskonsten. Så passande. Massor av konstverk jag aldrig sett förr av konstnärer jag aldrig hört talas om förr, som visade hur konstnärerna på 20-talet tröttnat på alla formexperiment från decenniet före och nu lät sig inspireras av antiken och renässansen. Vilket bl a födde den Nya Sakligheten i Tyskland.

På The Metropolitan Museum of Art fanns det också en hel del modärnt. Det är lika bra att fokusera på några få favoritområden när man är där eftersom man annars kan lulla omkring i en vecka i sträck utan problem. Nationalmuseum är ett utedass i jämförelse.
Det fanns en hel avdelning med art déco-design! Till exempel:









Och Amedeo Modiglianis porträtt av Thora Dardel! Där!



Och, bäst av allt, tre målningar av Florine Stettheimer, en ganska okänd amerikansk konstnär från mellankrigstiden vars sagolika målningar påminner kusligt mycket om Dardels - som om hon vore hans omedvetna själsfrände på något sätt:



Och så köpte jag en art déco-puderdosa på loppmarknaden i Hell's Kitchen för 10 dollar.

Boardwalk Empire

Jaha, nu har jag äntligen fått se det första avsnittet, regisserat av Martin Scorsese.
Och det här verkar ju genialt.



Det börjar med tolvslaget. Det nya årtiondet börjar och samtidigt börjar spritförbudet. Och med det börjar gangsterismen. Steve Buscemi är lokalpolitiker i Atlantic City och om han varit halvskum tidigare blir han nu helskum. Det finns ju pengar att tjäna nere i hamnen eller i källaren eller i skogen efter mörkrets inbrott. Hemlig import från Kanada eller hemkör av sämsta sort, plötsligt värt en förmögenhet. När han ger sig in i "branschen" får han förstås dom svartmuskiga killarna från Chicago på halsen samtidigt.



I övrigt är allt assnyggt förstås. Atlantic Citys långa träpromenad framför spåtanter, varieté-shower och kuvöser(!) där man kan titta på för tidigt födda bebisar. Tydligen ett nöje på den ti'n. Dom stora reklamskyltarna för cigg, marmelad och whatnot är fantastiskt snygga, och kläderna ska vi inte tala om förstås. Det tidiga 20-talet var snyggt! Steve Buscemi är briljant, det är han ju alltid.



Nu gäller det bara att få se resten av avsnitten. Eftersom jag inte tänker skaffa Canal+ och inte köper serier jag inte sett så får jag väl hoppas på TV5 igen. Mixed blessing.

Les Vampires

Innan jag reste bort (mer om det senare) fick jag äntligen se Les Vampires av Louis Feuillades från 1915. För ett bra tag sen var jag hembjuden på en liknande stumfilmskväll för att se Fantômas av samme regissör. Och nu var det dags att ta nästa steg.



Les Vampires är även det en lång serie av filmer med toppraffel och cliffhangers. En journalist med väldigt skarp mittbena (som han aldrig lyckas få att sitta mitt på huvudet) jagar förbrytarbandet Les Vampires med den hänsynslösa Irma Vep i spetsen. Les Vampires är mästare på förklädnad och förfalskning och kan söva en hel balsal med mystisk gas för att stjäla gästernas pengar och smycken.



Precis som i Fantômas böljar handlingen fram och tillbaka. Journalisten och hans något bisarra sidekick (en polis och f d brottsling själv) jagar bandet och hinner nästan fram, fångas och håller på att bli avrättade av dem men klarar sig, tar upp jakten igen o s v.



Emellanåt samlas Les Vampires på en mystisk underground-sylta där dom smider planer och dansar lite apache-dans. Vid ett tillfälle uppträder Irma Vep i manskläder och låtsas vara sonen till en utländsk adelsman spelad av en annan vampire. Vid ett annat smyger hon omkring i ett hus klädd i ett sorts svarta ninjatrikåer.



Precis som i Fantômas börjar den krängande handlingen flyta ihop efter ett tag. Det är uppenbart att dom här filmerna inte var menade att ses i ett svep utan då och då som ett slags filmisk följetång.



Allt är väldigt franskt, inte bara apache-dansen och dom snärtiga gesterna, utan också dom många surrealistiska inslagen. Surrealismen var förstås inte född när filmerna gjordes, men det känns på något sätt som om surrealismen fanns i den franska kulturen redan innan. Man kan gå tillbaka till den filmiska pionjären Georges Méliès och hitta samma märkliga infall i hans små filmsnuttar från sekelskiftet.

Nu är det en av Feuillades långa seriefilmer kvar att se: Judex. Förmodligen behövs det några år emellan - en maratonsittning framför sex timmar stumfilmsaktion kräver starka nerver.

Buster går till sjöss

Förra söndagen gick jag och såg Buster Keaton-filmen The Navigator, eller Skepp ohoj! som den heter på svenska, på Cinemateket.

Jag har sett Keaton-filmer ytterst sporadiskt med långa mellanrum, men alltid gillat dom.
Nu är jag helt Buster-frälst.



I The Navigator är Buster en så gott som helt hjälplös rikemansson som glömmer att ta av sig pyjamasen när han ska bada, och tycker att en promenad tvärs över gatan är höjden av ansträngning. P g a kaotiska omständigheter befinner han sig plötsligt på ett herrelöst skepp drivande till havs tillsammans med den likaledes hjälplösa rikemansdottern tvärs över gatan som han tidigare friat till. De måste nu tillsammans lära sig laga mat, sköta ett skepp, och rädda sig undan dom mordiska söderhavskannibaler som de stöter på när de kommer till en ö.



Buster spelade alltid helt olika karaktärer som samtidigt liknar varandra ganska mycket. Han var mycket noga med att handlingarna i filmerna skulle hänga ihop logiskt hur konstiga saker som än hände, och inte bara bestå av gags staplade på varann. Men han och hans manusförfattare var väldigt bra på att hitta på händelser som är så konstiga att jag för mitt liv inte kan fatta hur man överhuvudtaget kommer på dom. Paradexemplet i den här filmen är en scen där Buster lyckats få en liten laddad kanon med rykande lunta att fastna runt sitt ena ben. En scen för gudar.



Buster och väninnans fruktlösa försök att konstruera något ätbart i det gungande skeppsköket med oversizade köksredskap har också något rent surrealistiskt över sig. Liksom scenen när Buster måste täta en läcka i fartygsskrovet och är noga med att tvätta händerna efteråt - trots att han befinner sig under vatten.



Jag kan tänka mig att dom franska surrealisterna fick uppenbarelser framför hans filmer om dom såg dom. Busters ständigt uttryckslösa ansikte är som en vit karta där man paradoxalt nog kan läsa in vilka reaktioner som helst.



Jag tror att jag måste investera i en Buster-box. I oktober blir det fler Keaton-filmer på Cinemateket, och jag hoppas att jag kan se någon av dom.