André Kertész Frankrike

Senare i livet sa den ungerske fotografen André Kertész: "Min franska är dålig, min engelska är dålig. Fotografin är mitt enda språk." Det hade han rätt i.

Han kom från Ungern till Paris 1925 och stannade till 1936 då han reste vidare till USA. Hans vistelse i Frankrike sammanföll alltså ganska exakt med den senare delen av den modärna epoken. Detta syns i hans bilder men bara ibland.

För grejen med Kertész är att han inte är lika omedelbart igenkännbar som en del av sina kollegor i branschen. Man kan inte se ett av hans foton och omedelbart tänka: "den där har Kertész tagit". Han har heller inte någon lätt igenkännbar motivkrets. Han gick omkring och fotograferade på gatorna i Paris,





han fotade sin och sin frus konstnärsvänner (här Alexander Calder),



han gjorde lite stilleben av saker.



En del har betraktat honom som en surrealistisk fotograf. Det finns en del sådana motiv men bara enstaka.

Men precis som han själv sa så känns det som om han hade en sorts naturlig fallenhet för fotografin. Dom som förknippar honom med surrealiströrelsen har en poäng, men surrealismen i hans bilder är aldrig sökt eller konstruerad. Istället råkar han gå på ett motiv eller en situation, inser den absurda potentialen, och tar en bild. Exempel är bilden av underdelen från en skyltdocka ställd uppochner på ett bord i en ateljé, eller ett hål i en glasplåt som får själva stadslandskapet på bilden att se spräckt ut.



Eller en man som står på en stege och målar en vägg och det ser ut som om han målar sin egen skugga på väggen.



Detsamma händer när han går på stadens gator och ser hur skuggorna faller som mystiska mönster från t ex staket eller ryggarna på caféstolar - det enda återkommande motivet om han har ett sånt.



Just det att se mönster och motiv spontant i tillvaron verkar komma helt naturligt till honom. Bara en enkel bild av en dragspelare på en stol blir ett nytt motiv för att bilden är tagen uppifrån (en oväntad vinkel) och den vitmålade övre delen av bälgen som musikern just dragit ut går som ett diagonalt sträck genom bilden och anknyter till hans vita skor som sticker fram under dragspelet. Så enkelt men samtidigt genialt. Kertész såg sånt hela tiden.

Så visar det sig också att en del välkända bilder som man sett hur många gånger som helst är tagna av Kertész. T ex det här berömda fotot av en dansös från 1926. Inte förrän nu när jag ser bilden på Fotografiska museets utställning inser jag att han ju drar en parallell mellan tjejens utstuderat vridna kroppshållning och den vridna hållningen hos skulpturen på piedestalen till vänster. Dessutom upptäcker jag för första gången den lilla målningen som hänger på väggen uppe till höger med en annan vriden torso som tredje parallell! (För att anknyta till en aktuell debatt: Kolla in tjejens armhåla!)



Dessutom är det Kertész som tagit porträttfotot av dada-poeten Tristan Tzara, med sin berömda monokel i sidenband och en dekorativ pose. Det visste jag inte.




Utställningen My France med Kertész franska foton finns på Fotografiska till den 27 maj.

Dada-musan som försvann i havet (eller gjorde han?)

Det tog ett tag innan jag ens orkade börja på det här inlägget. Det finns alldeles för mycket att säga och berätta och jag skulle kunna hålla på i evighet.

Därför tar jag det kort.
Arthur Cravan är en av de konstigaste människor som funnits. Född 1887 som Fabian Lloyd i Schweiz (hans faster var Constance Lloyd, Oscar Wildes hustru (!)). Blir utkastad från sin skola efter att ha spöat en lärare. Reser kors och tvärs genom Europa därefter med huvudsakligen falska pass ställda i alla möjliga namn. Till slut fastnar hen permanent för Arthur Cravan. I Paris ger hen ut en dada-tidskrift vid namn Maintenant!, påstår att hen är konstkritiker, boxas, ställer till med scener som att klä av sig naken på sina egna konstföreläsningar, skriver poesi, påstår att hans ingifte släkting Oscar Wilde fortfarande är i livet à la Elvis, förolämpar andra konstnärer, och drar till slut till New York för att slippa den franska militärtjänsten. Där träffar hen poeten Mina Loy, de sticker till Mexico och gifter sig och bestämmer sig sen för att åka till Buenos Aires och slå sig ner där. Loy reser i förväg med en passagerarbåt eftersom pengarna inte räcker till dom båda, och Cravan ger sig av efter i en vanlig segelbåt.
Hen syns aldrig till igen.

Puh.
Och då har jag ändå inte gått in på alla spekulationer om den mystiske mannen som lägger sig i under filminspelningen av Sierra Madres skatt, den likaledes mystiske författaren B Traven som dyker upp ungefär samtidigt som Cravan försvinner osv osv. The King is alive, typ.

Det intressanta med Cravan var ju att hen blev känd genom att vara, genom att göra sig själv känd, alldeles oavsett boxningen, poesin och utgivandet av tidskrifter. Hen var en av dom där som blir kända enbart som sig själva samtidigt som hen ju hela livet(?) iscensatte och återuppfann sig själv, ungefär som vissa rockstjärnor. Dada-rörelsen och de tidiga surrealisterna i Paris var fascinerade av honom och verkar ha uppfattat honom som ett slags dada-konstverk i sig själv. Hen var deras musa.



Anledningen till att jag tar upp honom är att Rick Geary, en serietecknare som jag gillar, har ritat en grafisk biografi över honom, tillsammans med Mike Richardson. Det är lite av Gearys specialitet; hen har ritat fler biografier om kända/ökända personer. Albumet heter Cravan, och när man läser det får man en stark känsla av rubbad äventyrsserie, man tänker att Geary måste ha skarvat rejält, men allt är precis så konstigt som det låter.

Eftersom den här larger-than-life-storyn är alltför omfattande för ett sketet blogginlägg kan jag bara uppmana läsarna att läsa vidare på egen hand. Och läs Cravan av Rick Geary.

Midnatt i Paris

Den var jag ju tvungen att se. Jag anser ju i stort sett att Woody Allen inte gjort en bra film sen Kulregn över Broadway 1994 (den å andra sidan förtjänar ett inlägg när jag väl ser om den). Mycket få filmer därefter har verkat intressanta, och jag har därför bara sett ett par av vilka inga har gjort nåt större intryck.
Men när hen gör en film om en kille som reser i tiden tillbaka till 20-talets Paris måste jag ju se den av rent knappologiska skäl.

Jag väntade mig inte att den skulle vara bra, och det var den inte heller. Den kändes i det stora hela som en parodi på en Woody Allen-film med en parodi på 20-talets Paris inuti den första parodin. En sorts kinesisk parodi-ask med andra ord.

Filmen börjar med förutsägbar Parisporr. Ett vykortssvep över Parisvyer som 90% av världens befolkning sett förut, antingen på vykort eller i andra filmer. Sen kommer Owen Wilson, filmens Woody-alter ego, dit med sin fästmö och fästmöns gnälliga föräldrar. Gil som alter-Woody heter här är en Hollywood-hack med lätt frustrerade drömmar om att skriva en konstnärlig roman samt om Paris som nåt sorts romantisk-bohemiskt Mecka det inte varit sen 50-talet senast. Det är redan från början obegripligt varför hen och hans fästmö är ihop eftersom de inte verkar dela några gemensamma intressen eller ståndpunkter överhuvudtaget. Detta i sig är alltid ett tecken på en kass manuskonstruktion; saker är på ett visst sätt för att trigga intrigen vare sig det är trovärdigt eller ej. Allen får in några tasksparkar mot republikansk konservatism i porträttet av föräldrarna, vilket förvisso är sympatiskt, men i övrigt kan man sitta och säga "check" mest hela tiden: där är ögonblicket när Gil skulle kunna säga "I need a large polo mallet" à la Annie Hall, där är besserwissern hen vill säga det till o s v. Man har sett situationerna och hört den generiska Woody Allen-konversationen många gånger förut. Allen upprepar sig själv.



När fästmön vill gå ut och dansa med sin gamla akademikerbekant (a k a besserwissern) så drar Gil på stan själv, och vid pass midnatt blir hen till sin förvåning upplockad av en ålderstigen bil. När hen stiger ur har hen plötsligt kommit till sina drömmars Paris och minglar med gapande mun runt bland makarna Fitzgerald, en permanent packad Hemingway, en avmätt Cole Porter vid pianot och hemma hos Gertrude Stein som förstås får provläsa hans romanembryo. Samtliga är klippdockeklyschor. Personerna som man tänker sig dom i sina mest förutsägbara gestalter. Dessutom slänger man in en fiktiv musa till Picasso, med irriterande klysch-frisyr, som Gil naturligtvis kärar ner sig i.



Det finns ett riktigt bra inslag i filmen: Adrien Brody som Salvador Dalí. Där går filmen förbi klyschbilden och blir rent surrealistisk, passande nog. Gil står villrådig i en dörröppning, och plötsligt kommer en lång smal käpp in från vänster och petar på honom. Redan där förstår man på något sätt att detta bara kan vara Dalí som petar. Sannolikt valdes väl Brody åtminstone delvis på grundval av sin ytliga fysiska likhet med surrealismens mest bisarra omslagspojke. Men hen gör ett bravurnummer av sin korta scen. Dalí sitter i en restauranghörna och har snöat in som en haschtomte på ordet "noshörning" som hen helt enkelt inte kan släppa medan hen gör en skiss av Gil (total fågelholk igen) och mässar teatraliskt på spanskaccentuerad engelska. Ett faktiskt helt och hållet trovärdigt porträtt av en så märklig person som Dalí som ju samtidigt existerade på riktigt även om man kan tvivla på det. Att det dessutom fanns en surrealistisk tidskrift i Paris vid den tiden som hette Noshörningen är förmodligen inte en slump. Just där och då lever filmen och blir nånting annat än en trött upprepning av Pariskonstnärsklyschor.

Annars är det här tyvärr 20-talets Paris så som Disney skulle ha beskrivit det. Ett filosofiskt resonemang på slutet om nostalgins återvändsgränd hjälper inte. Jag sidar ändå med fästmöns torra akademikervän som helt förkastar nostalgi i filmens inledning. Och det trots min oerhörda vurm för mellankrigstidens estetik. Det var inte bättre förr. Bara snyggare.

En amerikan i Paris

Det är mycket Paris nu.

Naturligtvis var jag tvungen att kombinera Sylvia Beach med Ernest Hemingway. Även hen skrev långt senare en memoarbok om sin ljuva ungdom i Paris, A Moveable Feast.

Samma tid, samma plats, bitvis samma människor. Men avsevärt tråkigare. Det här är det första jag läst av Hemingway, och hans stil gav ingen direkt mersmak. Hen lånar böcker av Sylvia och ser naturligtvis Aleister Crowley på trottoaren. I övrigt dissar hen Gertrude Stein (efter ett tag), dricker vin, diskuterar litteratur och redogör tråkigt för sina turer till kapplöpningsbanan.



Och umgås med Fitzgeralds, förstås.
För att ansluta till Sylvias lakoniska citat om paret Fitzgerald i förra inlägget måste jag trots allt citera Hemingways märkligt suggestiva beskrivning av Scott:

Scott was a man then who looked like a boy with a face between handsome and pretty. He had very fair wavy hair, a high forehead, excited and friendly eyes and a delicate long-lipped Irish mouth that, on a girl, would have been the mouth of a beauty. His chin was well built and he had good ears and a handsome, almost beautiful, unmarked nose. This should not have added up to a pretty face, but that came from the colouring, the very fair hair and the mouth. The mouth worried you until you knew him and then it worried you more.

En amerikanska i Paris

Sylvia Beach var besatt av fransk litteratur.
Hen växte upp i Princeton, New Jersey, där hennes far var präst. När hen var 14 flyttade hen med familjen till Paris sedan fadern fått en tjänst där som nåt sorts kontaktperson för amerikanska studenter. Efter att de flyttat hem till USA igen gjorde familjen ofta resor tillbaka till Paris och de blev alla utpräglade frankofiler.

Sylvia kom tillbaka till Paris 1917 med en vag idé om att öppna en bokhandel. Hen hade hört att en tidskrift hen sökte skulle finnas att köpa i A. Monniers bokhandel och gick dit. Det var så hen lärde känna Adrienne Monnier, en ung fransk kvinna som var besatt av amerikansk litteratur på samma sätt som Beach var besatt av fransk. De bondade omedelbart över sitt gemensamma litteraturintresse, blev vänner och sen ett par. Monnier drev dessutom redan en bokhandel, vilket triggade Beach att våga realisera planerna på att öppna en egen.
Den fick namnet Shakespeare and Company och resten är modärnistisk litteraturhistoria.



Förutom att sälja böcker fungerade den också som lånebibliotek för engelskspråkig litteratur med ett kartotek över låntagarna. Dit kom alla anglofoner i stan, men också en del fransmän som ville läsa engelskspråkiga böcker på originalspråk.

Framför allt - bokhandeln blev ett slags socialt nav för både engelskspråkiga och franskspråkiga författare. Och Sylvia Beach inträdde i litteraturhistorien på allvar när hen bestämde sig för att själv ge ut James Joyce nya roman Odysseus som 'vanliga' förläggare inte ville ta i med radiostyrd tång p g a dess snuskiga partier. Beach såg dom nyskapande litterära kvaliteterna och tog risken.



Allt det här kan man läsa om i Beach berömda memoarer som jag just har läst på svenska, Shakespeare and Company. Min boklåda i Paris.
Det är namedropping utan like. The usual suspects förstås - Hemingway, Gertrude Stein och Alice B Toklas, Scott Fitzgerald och Erik Satie. Men också mer obskyra författare, konstnärer och tonsättare och deras kotterier. Anekdoter, anekdoter - om hur Jean Prévost demonstrerade sitt hårda huvud genom att dunka det mot ett järnrör inne på Shakespeare and Company, eller om hur en bindgalen Bacon-specialist och Shakespeare-hatare regelbundet uppsökte butiken för att irritera Beach enbart på grundval av butikens namn, eller om hur Joyce hade lärt sig norska för att kunna läsa Ibsen på originalspråk. Osv.
Mycket handlar förstås om de snåriga turerna med utgivningen av Odysseus och mödan att försöka smuggla in så många ex av den totalförbjudna boken som möjligt i USA - gömda inuti koffertar eller innanför överrockar som sprit eller narkotika. Efter att boken kommit ut fick Beach ett larvigt rykte som 'hen som ger ut snusk' och diverse sleazy typer sökte upp henne i det ärendet. Droppen var väl när Aleister Crowley dök upp och försökte pracka på henne nån oläsbar skit, samt dessutom ett kontrakt hen skrivit själv i förväg.

Sylvia Beach är ofta rolig när hen beskriver sina författarvänner och deras liv:

"Stackars Scott tjänade så mycket pengar på sina böcker att hen och Zelda måste dricka en massa champagne i Montmartre för att försöka bli av med dem."

Som ni ser såg hen också ganska cool ut.

Marcel Proust tar en promenad i sina böcker

Jag har gett mig på att försöka läsa På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Första delen i alla fall, sen får vi väl se. Jag har bara läst en bit än, men så här långt är det väldigt bra.



Passande nog körde Cinemateket igår en film som jag sett för några år sedan, Le temps retrouvé av Raoul Ruiz från 1999, och jag gick och såg den för att kolla om den var så bra som jag mindes den.



Det var den.
I filmen, som är döpt efter den sista delen av bokserien, ligger Proust på dödsbädden och ser tillbaka på sitt liv. Minnesfragment från olika perioder av livet blandas med karaktärerna från hans böcker, och man får alltså se Marcel Proust gå omkring i sina egna verk.



Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett något liknande på film. Prousts minnen levandegörs på märkliga vis. När hen snubblar på trottoaren blir hen stående fastfrusen i samma position medan livet fortgår runt omkring. Sittande på en stol läsande ett brev leviterar hen plötsligt sakta upp mot taket medan hen förlorar sig i brevets innehåll. En viss fysisk rörelse förflyttar honom i minnet till en tidigare händelse i livet när hen gjorde samma rörelse. Under en konsert börjar publiken vagga fram och tillbaka på bänkar som ljudlöst rör sig i sidled.



Inte världens mest modärnistiska film kanske - hans högborgerliga karaktärer går mest och lyssnar på pianister som spelar Beethoven eller stråkkvartetter som spelar nåt annat klassiskt. Men å andra sidan är det krig, folk blir anklagade för att yttra sig opatriotiskt, de ofrivilliga gömmer sig undan inkallelsen. Soldater i de karaktäristiska blågrå uniformerna lullar på gatorna och mistluren varnar för kommande bombanfall med zeppelinare. Modeskapare tillverkar smycken av granatskärvor - très chic. Det är en melankolisk bild av Paris under världskriget, och av det småbigotta och småytliga sällskapslivet i högreståndkretsarna. Proust vankar omkring i dessa kretsar med ett leende på läpparna, men verkar samtidigt drabbas av yrsel och leda mest hela tiden. Det beror inte bara på tuberkulosen.
Kläderna är överlag fantastiska.



Det är ingen lätt film att beskriva, som sagt liknar det ingenting jag sett, men jag har en känsla av att det är just så här man måste beskriva Prousts värld - en ström där verklighet, fantasi, minnen och nutid flyter ihop och isär.
Det är ingen tillfällighet att filmen börjar och slutar med rinnande vatten.



(Den visas igen söndag den 16:e kl 14.)

Paris på P1

Biblioteket i P1 från 30 november handlar om det modärnistiska kulturlivet i Paris mellan krigen, och framför allt om tre amerikanskor som promotade respektive skrev experimentell litteratur: Sylvia Beach, Gertrude Stein och Djuna Barnes. Alla tre var också lesbiska vilket det förmodligen var lättare att vara i Paris än hemma i USA vid den tiden.

Sen följer en djupstudie av Barnes svårlästa klassiker Nightwood, eller Nattens skogar på svenska. Jag skrev om den här efter att ha läst den.

Väl värt att lyssna på. Det ligger kvar på P1 i en månad.

Tardis värld och Jeunets universum

Jag började nyss se om En långvarig förlovning av Jean-Pierre Jeunet, filmen hen gjorde efter megahiten Amélie från Montmartre.

Jag har gillat alla hans filmer, både Delikatessen och De förlorade barnens stad som hen gjorde tillsammans med Marc Caro, och de senare, Alien Resurrection, Amélie, och den här.

Dom första utspelar sig i Jeunets speciella universum, en obestämbar värld av blandat 30-50-tal där allt är brunrött i olika nyanser. Alien-filmen förstås i framtiden i rymden.
Men fr o m Amélie blir det lite annorlunda när Jeunets universum flyttar ut i verkligheten och bildar en märklig fusion. Det är ju nutidens Paris, i stort sett, men Jeunet blandar in små stumfilmer i filmen, bokstavligen bultande hjärtan och tavlor som kan prata.
Detta nya förhållningssätt återvänder hen till i En långvarig förlovning. Med en ännu märkligare syntes som resultat, för detta är en mörkare film.



I filmens början är det 1917, i en lerig fransk skyttegrav, och sju män förs iväg för att avrättas. Metoden är att kasta ut dom i ingenmansland och låta dom klara sig så länge dom kan.
Klipp till 1920. En av männen har en fästmö som vägrar tro att hennes fästman verkligen är död. Hen försöker ta reda på hans verkliga öde genom att söka upp personer som känt de andra sex, och försöka spåra honom genom dem. Samtidigt verkar en annan betydligt hänsynslösare kvinna också söka sanningen om vad som hände de sju männen.



Jeunet väjer inte för de fruktansvärda aspekterna av första världskrigets skyttegravar. Samtidigt finns samma underfundiga humor, drastiska klippning, och filmer i filmen som i Amélie. Fästmöns erotiska fantasier beskrivs t ex i form av en stumfilmssnutt i Feuillades-stil - en fin tidstypisk markör. Ett stort galleri av udda karaktärer vindlar genom historien med sina snabba kast mellan dåtid (kriget) och nutid (1920). En plirande privatdetektiv och den mystiska kvinnliga hämnaren med sina många förklädnader är bara två av dom.

Och det är här jag kommer att tänka på en av mina favoritserier som utspelar sig nästan exakt samma tid: Adèles extraordinära äventyr av Jaqcues Tardi.



Det är en lång album-serie om Adèle Blanc-Sec, en deckarförfattare i Paris under 10-talet. Serien börjar 1911 och fortsätter sedan framåt i tiden. Alla delar finns inte översatta till svenska, den sista som är det utspelar sig 1919.



Adèle ger sig ofta ut i staden för att söka inspiration till sina böcker på plats, så att säga, gärna förklädd för att smälta in i diverse skumma miljöer. På det sättet blir hen involverad i dunkla konspirationer och brott som försiggår strax under världsstadens yta. Det är internationella brottssyndikat, galna hednasekter i katakomberna, och vetenskapsmän som utför tvivelaktiga experiment galore. Allt är totalt surrealistiskt, och samtidigt på något sätt helt kongenialt med den osäkra tid som handlingen är satt i: en värld av snabba förändringar och stundande världskrig.



Även serien innehåller ett stort persongalleri av mer eller mindre bisarra typer. Adèle har en sidekick: nån sorts slackerkille som helst halvligger hemma i sin boudoir iklädd rökrock och fez och endast motvilligt hjälper Adèle med hennes utforskningar, när det är absolut nödvändigt.



Jag har kommit att uppfatta den här typen av världar som specifikt franska företeelser - jag vet inte varför. Kanske är det nåt i vattnet.

Hur som helst, om man nån gång skulle komma på tanken att försöka filma den här fantastiska serien så är det bara Jeunet som kan göra det. Det är jag säker på.

Rolf de Maré på Dansmuseet

Äntligen kom jag till utställningen och den var så fin!

Fantastiska bilder, många av vilka jag aldrig sett förr, från Rolfs liv och verk. En eklektisk blandning av privata barndomsfoton, samlingar av krognotor och revyprogram, modärnistiska oljemålningar, filmer med en tokdansande Josephine Baker, indonesiska dansmasker och balettkostymer från 20-talet.

På en central plats hängde förstås det ljuvliga porträttet av Rolf (se ovan) målat av vännen Nils Dardel, och strax intill Dardels ganska kända självporträtt.

En uppslagen adressbok från 20-talet visade vilken kulturell kingpin de Maré faktiskt var vid den tiden. Rudolph Valentino i vit sportkostym flashar förbi på privata foton, liksom en stor del av Paris avantgarde-kretsar.

Efter en sekunds betänketid köpte jag den blytunga boken om de Maré av Erik Näslund som tidigare skrivit en fantastisk biografi om Dardel.

I boken finns ännu fler fantastiska foton man aldrig sett förr.
Jag återkommer i ämnet när jag läst den nån gång i vår.

Tills dess: gå och se utställningen! Den varar till 1:a februari.