Salaligan - fortsättning följer

Salaligan skrev jag ju om här.

Nu har P1 dragit igång en mysig liten sommarserie, Mord i svartvitt, med dramatiserade brottsfall i svensk historia.
Imorgon lördag 9:e juli går avsnitt 2 som handlar om Salaligan. Avsnittet sänds den irriterande tiden 9:31, men det kan naturligtvis avlyssnas på nätet i efterhand eller som podcast.

Nu tar jag semester några veckor - syns i augusti!

Paris på P1

Biblioteket i P1 från 30 november handlar om det modärnistiska kulturlivet i Paris mellan krigen, och framför allt om tre amerikanskor som promotade respektive skrev experimentell litteratur: Sylvia Beach, Gertrude Stein och Djuna Barnes. Alla tre var också lesbiska vilket det förmodligen var lättare att vara i Paris än hemma i USA vid den tiden.

Sen följer en djupstudie av Barnes svårlästa klassiker Nightwood, eller Nattens skogar på svenska. Jag skrev om den här efter att ha läst den.

Väl värt att lyssna på. Det ligger kvar på P1 i en månad.

Nancy Cunard

Lyssnade på Stil i P1 i fredags. Ett stundtals utmärkt program med en märklig stream-of-consciousness-stil; ett inslag om en viss modeskapare leder till ett reportage om matkulturen i regionen där han föddes vilket leder till ett reportage om hur denna regions huvudbonader påverkat det globala dammodet vilket leder till en annan modeskapare vilket leder till osv...typ.

De har ofta haft intressanta modärnistiska inslag, och i fredags handlade det om Nancy Cunard. Hon måste nog, i brist på bättre, kallas en personlighet.

Hon var född av amerikansk mor och engelsk far, och växte upp i England. Hennes far var arvtagare till förmögenheten intjänad på den världsberömda Cunard-linjen, så hennes uppväxt var av högrestånds-typ.
På 20-talet revolterade hon mot sin bakgrund genom att flytta till Paris, umgås med konstnärer och anarkister, festa vilt, ha ett förhållande med en svart amerikansk jazz-musiker (uh-oh...), och så där i allmänhet väcka uppseende. Vid något tillfälle, efter den senaste skandalen, sas en av en hennes äldre bigotta släktingar ha muttrat: "What is it this time? Drink, drugs, or n*****rs?" Håhåjaja...

Men hon var även en spindel i nätet när det gällde modärnistisk kultur. Inte bara förekommer hon mer eller mindre retuscherad som karaktärer i samtida romaner - hon grundade också bokförlaget Hours Press 1928 och specialicerade sig på experimentell litteratur som andra förlag inte vågade satsa på. Hennes ärvda förmögenhet gjorde att hon kunde ta den risken. På så sätt blev t ex Samuel Becketts poesi separat-utgiven för första gången med Cunards hjälp.
Genom sin pojkvän blev hon också medveten om de svarta amerikanernas liv och situation i ett land av lagstadgad segregation och rasism. Hon besökte Harlem under dess konstnärliga renässans och blev imponerad av den kulturella blomstring hon såg där. Hon gav därför ut en antologi med prosa och poesi, Negro, skriven av afrikansk-amerikanska författare, på sitt förlag i början på 30-talet.


Slutligen gjorde hon ett stort intryck estetiskt. Hon var mycket smal, blek, och blond med kraftigt svart ögonsmink, och bar framför allt fler armband än alla andra - armarna var ofta täckta från handlederna upp på överarmarna med breda ringar av olika material. Eventuellt använde hon dem som tillhyggen, hänsynslöst nog. Hennes stackars pojkvän dök en gång upp med väl synliga blåmärken och tillfrågades om han råkat ut för en bilolycka. "Nej, en armbandsolycka", svarade han.

Hör mer på Stil! Programmet ligger kvar på P1:s hemsida en månad. Det finns en fet bok om Nancy Cunard av Bertil G Lagerström: Rebell i grön hatt. En bok om Nancy Cunard och hennes värld. Går kanske att hitta på bibblan. Det var där jag köpte mitt makulerade ex.

Gangsterparodi på SR Minnen

Måste tipsa om en retro-serie som just börjat gå igen på radiokanalen SR Minnen.

Det är en flugig serie i hur många delar som helst om den fruktade Chicago-gangstern Dickie Dick Dickens, spelad med myndig röst av Martin Ljung. Man får även stifta bekantskap med balettflickan Effie Marconie (Lena Söderblom), gangsterbossen Jim Cooper (Beppe Wolgers), Mummie Tobo-Dutch (Sif Ruud) och andra hel- och halvfigurer ur Chicagos beryktade 20-tal.
Varje avsnitt börjar med en bit struttig jazz för att man ska komma i stämning. Handlingen är vindlande, hetsig, och något surrealistisk. Två berättare hjälper till att föra den framåt: Lasse O'Månsson och Leif "Smoke Rings" Anderson!

Serien sändes första gången 1966 och bygger på en liknande tysk serie.
Enda smolken i cocktailglaset är SR Minnens sändningstider: 10.00 på fredag morgon, 21.00 fredag kväll. Tyvärr kan programmen på kanalen inte höras på nätet i efterhand.

Men om ni är lediga 10.00 en fredag eller inte har nåt för er fredag kväll (fet chans) - slå er ner framför kristallmottagaren med en fulgrogg i en kaffekopp och bli ett med Chicagos undre värld.

Hör 20-talet på radion

Bättre sent än aldrig. Det har redan gått typ 7 avsnitt av den fantastiska radio-serien Svenska nöjen (P1 fredagar 11.03) men serien verkar ånga på, så jag lobbar för den.
Den liknar inte mycket jag hört på radion tidigare. Stefan Wermelin och Staffan Schöier ger en sorts kaleidoskopisk bild av blandad svensk populärkultur (framför allt musik och revy) mellan ca 1900 och 1940, med tonvikt på den tidigare delen av tidsperioden. Varje avsnitt har ett vagt tema, t ex första världskriget, talangjakter, göteborgska revykungar eller boxning, som dom håller sig till när dom känner för det. Annars gör dom många detours, och följer ett slags stream-of-consciousness-princip när dom vilt strösslar radioreferat, sprakiga 78-varvslåtar och förhistoriska revyvitsar om vart annat. Det känns som att ta ett stärkande bad i en annan värld som tycks märkligt bekant. Man glömmer nutiden fullständigt för en halvtimme.

Det är inte för sent att lyssna på den senaste månadens sändningar på nätet.