En amerikan i Paris

Det är mycket Paris nu.

Naturligtvis var jag tvungen att kombinera Sylvia Beach med Ernest Hemingway. Även hen skrev långt senare en memoarbok om sin ljuva ungdom i Paris, A Moveable Feast.

Samma tid, samma plats, bitvis samma människor. Men avsevärt tråkigare. Det här är det första jag läst av Hemingway, och hans stil gav ingen direkt mersmak. Hen lånar böcker av Sylvia och ser naturligtvis Aleister Crowley på trottoaren. I övrigt dissar hen Gertrude Stein (efter ett tag), dricker vin, diskuterar litteratur och redogör tråkigt för sina turer till kapplöpningsbanan.



Och umgås med Fitzgeralds, förstås.
För att ansluta till Sylvias lakoniska citat om paret Fitzgerald i förra inlägget måste jag trots allt citera Hemingways märkligt suggestiva beskrivning av Scott:

Scott was a man then who looked like a boy with a face between handsome and pretty. He had very fair wavy hair, a high forehead, excited and friendly eyes and a delicate long-lipped Irish mouth that, on a girl, would have been the mouth of a beauty. His chin was well built and he had good ears and a handsome, almost beautiful, unmarked nose. This should not have added up to a pretty face, but that came from the colouring, the very fair hair and the mouth. The mouth worried you until you knew him and then it worried you more.

En amerikanska i Paris

Sylvia Beach var besatt av fransk litteratur.
Hen växte upp i Princeton, New Jersey, där hennes far var präst. När hen var 14 flyttade hen med familjen till Paris sedan fadern fått en tjänst där som nåt sorts kontaktperson för amerikanska studenter. Efter att de flyttat hem till USA igen gjorde familjen ofta resor tillbaka till Paris och de blev alla utpräglade frankofiler.

Sylvia kom tillbaka till Paris 1917 med en vag idé om att öppna en bokhandel. Hen hade hört att en tidskrift hen sökte skulle finnas att köpa i A. Monniers bokhandel och gick dit. Det var så hen lärde känna Adrienne Monnier, en ung fransk kvinna som var besatt av amerikansk litteratur på samma sätt som Beach var besatt av fransk. De bondade omedelbart över sitt gemensamma litteraturintresse, blev vänner och sen ett par. Monnier drev dessutom redan en bokhandel, vilket triggade Beach att våga realisera planerna på att öppna en egen.
Den fick namnet Shakespeare and Company och resten är modärnistisk litteraturhistoria.



Förutom att sälja böcker fungerade den också som lånebibliotek för engelskspråkig litteratur med ett kartotek över låntagarna. Dit kom alla anglofoner i stan, men också en del fransmän som ville läsa engelskspråkiga böcker på originalspråk.

Framför allt - bokhandeln blev ett slags socialt nav för både engelskspråkiga och franskspråkiga författare. Och Sylvia Beach inträdde i litteraturhistorien på allvar när hen bestämde sig för att själv ge ut James Joyce nya roman Odysseus som 'vanliga' förläggare inte ville ta i med radiostyrd tång p g a dess snuskiga partier. Beach såg dom nyskapande litterära kvaliteterna och tog risken.



Allt det här kan man läsa om i Beach berömda memoarer som jag just har läst på svenska, Shakespeare and Company. Min boklåda i Paris.
Det är namedropping utan like. The usual suspects förstås - Hemingway, Gertrude Stein och Alice B Toklas, Scott Fitzgerald och Erik Satie. Men också mer obskyra författare, konstnärer och tonsättare och deras kotterier. Anekdoter, anekdoter - om hur Jean Prévost demonstrerade sitt hårda huvud genom att dunka det mot ett järnrör inne på Shakespeare and Company, eller om hur en bindgalen Bacon-specialist och Shakespeare-hatare regelbundet uppsökte butiken för att irritera Beach enbart på grundval av butikens namn, eller om hur Joyce hade lärt sig norska för att kunna läsa Ibsen på originalspråk. Osv.
Mycket handlar förstås om de snåriga turerna med utgivningen av Odysseus och mödan att försöka smuggla in så många ex av den totalförbjudna boken som möjligt i USA - gömda inuti koffertar eller innanför överrockar som sprit eller narkotika. Efter att boken kommit ut fick Beach ett larvigt rykte som 'hen som ger ut snusk' och diverse sleazy typer sökte upp henne i det ärendet. Droppen var väl när Aleister Crowley dök upp och försökte pracka på henne nån oläsbar skit, samt dessutom ett kontrakt hen skrivit själv i förväg.

Sylvia Beach är ofta rolig när hen beskriver sina författarvänner och deras liv:

"Stackars Scott tjänade så mycket pengar på sina böcker att hen och Zelda måste dricka en massa champagne i Montmartre för att försöka bli av med dem."

Som ni ser såg hen också ganska cool ut.

Marcel Proust tar en promenad i sina böcker

Jag har gett mig på att försöka läsa På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Första delen i alla fall, sen får vi väl se. Jag har bara läst en bit än, men så här långt är det väldigt bra.



Passande nog körde Cinemateket igår en film som jag sett för några år sedan, Le temps retrouvé av Raoul Ruiz från 1999, och jag gick och såg den för att kolla om den var så bra som jag mindes den.



Det var den.
I filmen, som är döpt efter den sista delen av bokserien, ligger Proust på dödsbädden och ser tillbaka på sitt liv. Minnesfragment från olika perioder av livet blandas med karaktärerna från hans böcker, och man får alltså se Marcel Proust gå omkring i sina egna verk.



Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett något liknande på film. Prousts minnen levandegörs på märkliga vis. När hen snubblar på trottoaren blir hen stående fastfrusen i samma position medan livet fortgår runt omkring. Sittande på en stol läsande ett brev leviterar hen plötsligt sakta upp mot taket medan hen förlorar sig i brevets innehåll. En viss fysisk rörelse förflyttar honom i minnet till en tidigare händelse i livet när hen gjorde samma rörelse. Under en konsert börjar publiken vagga fram och tillbaka på bänkar som ljudlöst rör sig i sidled.



Inte världens mest modärnistiska film kanske - hans högborgerliga karaktärer går mest och lyssnar på pianister som spelar Beethoven eller stråkkvartetter som spelar nåt annat klassiskt. Men å andra sidan är det krig, folk blir anklagade för att yttra sig opatriotiskt, de ofrivilliga gömmer sig undan inkallelsen. Soldater i de karaktäristiska blågrå uniformerna lullar på gatorna och mistluren varnar för kommande bombanfall med zeppelinare. Modeskapare tillverkar smycken av granatskärvor - très chic. Det är en melankolisk bild av Paris under världskriget, och av det småbigotta och småytliga sällskapslivet i högreståndkretsarna. Proust vankar omkring i dessa kretsar med ett leende på läpparna, men verkar samtidigt drabbas av yrsel och leda mest hela tiden. Det beror inte bara på tuberkulosen.
Kläderna är överlag fantastiska.



Det är ingen lätt film att beskriva, som sagt liknar det ingenting jag sett, men jag har en känsla av att det är just så här man måste beskriva Prousts värld - en ström där verklighet, fantasi, minnen och nutid flyter ihop och isär.
Det är ingen tillfällighet att filmen börjar och slutar med rinnande vatten.



(Den visas igen söndag den 16:e kl 14.)

Hans engelska fru - äktenskapsdrama i Norrland

Strax före Valborg fick jag se Hans engelska fru igen. En av dom där mondäna filmerna som gjordes av Gustaf Molander under det senare 20-talet, här 1927. En samproduktion med ett tyskt bolag. Den visades på Cinemateket förra gången för ca 10 år sen. Det jag mindes var att den var lång, de tvära kasten i handlingen med nattklubbar i London och folk som trillar i forsar i Norrland huller om buller, och att Gösta Ekman var med förstås.

Eftersom det var en tysk-svensk samproduktion är även den tyska skådespelerskan Lil Dagover med, som den engelska frun. Hon är annars mest känd som Jane, flickan som blir bortburen under armen på sömngångaren Cesare i Dr Caligaris kabinett.
Detta är också Håkan Westergrens första film. Han återkommer ständigt i svensk 30-talsfilm som charmerande rikemansslarver med tydlig stockholmsaccent. Den hör man inte här förstås, men det är intressant att se att hans typiska maner fanns med från första början. Det spattiga kroppsspråket, det kutiga sättet att då och då luta sig framåt och dom uppspärrade ögonen är välkända för alla som tillbringat söndagseftermiddagarna framför X antal pilsnerfilmer.

Handlingen då? Ganska vindlande som sagt. En engelsk familj har vanskött sitt företag under en längre tid och bankrutt hotar. Och vad gör man då? Jo, man ser till att få sin dotter som är änka bortgift med sin viktigaste kreditor, en norrländsk träpatron, för att hjälpa upp ekonomin. Dottern har fått ett smickrande giftermålsanbud från en stilig lebeman, men när hon blir ögonvittne till hans otrohet tänker hon what the heck och går med på att åka till Sverige. Här kommer trillningen i forsen in. Hon blir räddad av en okänd karlakarl som senare visar sig vara den som hon ska snärja av finansmässiga orsaker. Hon blir naturligtvis förtjust i honom på riktigt och han i henne, och dom gifter sig. Ett år senare har hon börjat tröttna lite på att känna det norrländska lugnet och reser hem till London för att träffa sin familj. Hemma på herrgården råkar hennes man läsa ett kvarglömt brev som avslöjar den ursprungliga intentionen med deras giftermål. Svartsjuk reser han till London för att ta reda på sanningen och hittar henne tillsammans med den stilige lebemannen som friat till henne. Och nu måste hon få honom att förstå att hon inte alls gift sig för pengarna som det verkar.

Bilden av Norrland är lite märklig. I episoden med forsen sitter timmerflottarna i en timmerstuga av liggtimmer med älghorn på väggen som åtminstone i mina ögon ser jättenorrbottnisk ut. Samtidigt verkar träpatronens herrgård vara en typisk hälsingegård, och det finns inga herrgårdar av nåt slag i Norrbotten. Ja, ja, Norrland är Norrland...
Den stilige lebemannen är förstås Gösta Ekman iklädd frack, vad annars. Som engelsk dandy och allmän förförare gör han en något mer osympatisk roll än vanligt, han är charmig och beräknande i samma andetag, men karaktären mjuknar mot slutet. Lil Dagover var 40 år gammal när filmen gjordes och det verkar som om hon ska föreställa yngre än så. Stina Berg är förstås med, fattas bara annat, och den mästerliga Karin Swanström som engelsk mater familias. Hon fryner på näsan och snörper ihop sin redan lilla mun som ett proffs. Flickan som Gösta är otrogen med spelas av Margit Manstad, hela Sveriges favoritvamp under sent 20-tal. Hon har naturligtvis en skarp bob-frisyr.

Den mest innovativa scenen i filmen är när den svartsjuke maken sitter hemma i Sverige och lyssnar på radion. Programmet är en utsändning av musik från Hotel Savoy i London, kameran klipper mellan orkestern som spelar och den stora radiotratten. Genom dubbelexponering får publiken "se" det som hörs genom tratten när bilder av spelande instrument projiceras inuti tratten! Plötsligt hör maken hur den engelske dandyn, hans rival, ljudligt ber orkestern spela en foxtrot för hans fru. Orden dubbelexponeras på duken så att de ser ut att svämma ut genom radiotratten, och det blir droppen.
Radiomediet var ju ganska nytt 1927 och det är fascinerande att man så tidigt kommit på det geniala knepet för att "visa" radioljud på vita duken.