Expressionistisk opera

När det nya året just hade börjat gick jag på opera. Något otippat; det är vanligtvis ingen favoritgenre. Men den här var jag tvungen att se för det var Wozzeck av Alban Berg. Det var sista föreställningen

Operan bygger på pjäsen Woyzeck, ett fragment skrivet 1836 av Georg Büchner. Han fick fly ett par gånger genom dom tyskspråkiga länderna p g a sin revolutionära aktivism och skrev Woyzeck i Zürich innan han dog i tyfus vid 23 års ålder. Pjäsen var oavslutad när han dog och glömdes bort. Den fick inte sin premiär på en scen förrän 1913 i München.
Då förstod man att Büchner hade varit en dramatiker före sin tid. Pjäsen kom rätt i tiden. Vid sin tillkomst hade den varit det första litterära verk på tyska som skildrade arbetande människor. Men inte bara det - pjäsen fungerar också som en symbolisk beskrivning av människans i grunden sorgliga tillvaro på jorden. De korta fragmentariska scenerna, som kom sig av det faktum att pjäsen var oavslutad och blivit 'hopsatt' i efterhand av diverse redaktörer, var fulla av subjektiva utbrott av ångest, starka känslor, desperat vansinne. Den expressionistiska rörelsen inom konst och litteratur, som befann sig på sin topp, omfamnade den och erkände den som föregångare och inspirationskälla.



En av dom som såg den var den österrikiske kompositören Alban Berg. Han hörde till den s k Nya Wienskolan, studerade under Arnold Schönberg och experimenterade med dennes tolvtonsteknik som kullkastade traditionella tonsystem och begrepp som t ex dur och moll. Musiken lät i jämförelse med äldre musik atonal och kaotisk.
Inspirerad påbörjade han en opera baserad på pjäsen men första världskriget kom emellan. När Berg kom tillbaka från kriget tog han upp arbetet och operan uruppfördes 1925 i Berlin.

Jag har sett pjäsen spelas och har dessutom sett Werner Herzogs filmversion av den
så jag provlyssnade på musiken. Det lät bra.



Precis som jag hade väntat mig var allt väldigt tyskt. Korta scener i en obestämbar tidsålder. Gråa, glåmiga färger kontrasterar mot vilda, mörka. Den hunsade soldaten som mördar sin fru efter förnedring och förödmjukelse har ett slags vision ute på en hed där han tycker sig se en blodröd måne som sänker sig ner mot jorden och hotar med undergång. Scenen förebådar det kommande vansinne som leder fram till mordet.
Det finns en annan scen i en halvsunkig ölträdgård där Wozzeck ser sin fru dansa med en annan man. Runt omkring pågår ett slags håglös karneval med fulla människor som sjunger, vinglar omkring eller grovhånglar utan att bry sig om Wozzecks förtvivlan. Plötsligt avbryts den atonala musiken av något som låter som typiskt tysk varietémusik. Bara som en vag motslinga i det atonala bruset. Tydligen experimenterade Alban Berg ofta med sådana inslag av populärmusik eller folkvisor som han flätade in i sin egen musik.



Den mest suggestiva scenen är efter mordet då Wozzeck flyr till ett värdshus. Där återkommer människomassorna som dansar, men nu på ett mer hotfullt sätt. Människorna rör sig mekaniskt, i slow motion, till musiken och har plötsligt fått målade döskalleansikten! Långsamt vänder de sig en efter en mot mördaren och pekar anklagande mot honom. Wozzeck flyr därifrån i panik.



Jag hade läst något om översättning av texten på en textmaskin. Det såg jag ingenting av. Först ett bra tag in i operan kom jag på att läsa scenbeskrivningarna i programhäftet. Det gick, men var ganska svårt i mörkret. Därefter förstod jag lite mer av vad scenerna i detalj handlade om. Som tur var kände jag ju till huvuddragen från pjäsen och filmen.

Det jag hoppats på när jag gick till operan var att få något av samma känsla som då man ser expressionistiska målningar eller tyska stumfilmer om skräck och vansinne med förvriden dekor. En tuff, tysk känsla. Och ungefär så var det så jag blev mycket nöjd. Jag ska lyssna mer på tolvtonsmusik.

Kurt Weills sista tyska verk

Var på opera i onsdags. Det känns extremt konstigt att skriva - ungefär som om det hände jämt. Det gör det inte. Dom operor jag sett live kan räknas på ena handen. Det är inte min grej för det mesta.

Om det inte är Kurt Weill som gjort musiken. Och det var det. Det var Silversjön på Folkoperan, ett något mindre känt verk av honom. Alla känner till hans samarbete med Berthold Brecht och att han gjorde musiken till Tolvskillingsoperan och Staden Mahagonnys uppgång och fall som Brecht skrev. Silversjön hade jag inte ens hört talas om förut. Det blev hans sista tyska verk, sen var han tvungen att fly från Tyskland. Operan hade premiär 1933, ca tre veckor efter Hitlers installering som rikskansler.
Librettot skrevs av den expressionistiske dramatikern Georg Kaiser.

Historien handlar om hur en hungrande man, Severin, stjäl en ananas i en affär. En polisman, Olim, skjuter honom, han blir skadad och fängslas. När Olim får se att han skjutit mannen för en ynka ananas drabbas han av samvetskval. Han lämnar poliskåren, ser till att få Severin fri, och tar honom till sitt slott som han köpt med hjälp av en gigantisk lotterivinst. Där anstränger han sig för att gottgöra sitt dåd genom sköta om och försöka muntra upp den sårade. Men Severin är full av hat och hämndlystnad och när han får reda på att den som sårade honom är den samme som nu har hand om honom vill han genast mörda honom. Silversjön hägrar vid horisonten, sjön som man kan gå över om man lyckas komma över sina hatiska känslor.

Och allt är så tyskt och modärnt! Scenen är mörk med en stor ställning i flera våningar med spiraltrappor där skådespelarna/sångarna inte bara går utan också hasar, ålar och hänger uppochner. Samtidigt projiceras stora bilder på skärmar här och där i ställningen som passar situationen för handen. Snyggast är nästan kollaget av kriminalia: fingeravtryck, pistoler och mugshots.
Flickorna i mataffären har vällagda små 30-talsfrisyrer samtidigt som dom säljer typ Pucko och Frostflakes. Polismannens kollega har en beige uniform som ser lätt rysk ut och skrattar highpitchade vansinnesskratt. Den nyblivne slottsägarens hushållerska, fru von Luber, har Frankensteins brud-frissa och vampyrtänder och skulle kunna heta fru von Luguber. Och lotteriförsäljaren ser ut som en blandning av Kolingen, Peter Lorre och konferencieren i Cabaret.

Det var ju framför allt för musikens skull jag ville se den. Och den är förstås helt fantastisk. Jag behöver förmodligen inte beskriva den; dom flesta har hört åtminstone nåt ur Tolvskillingsoperan. Trots att Weill tog intryck av så många olika stilar kan man alltid känna igen hans musik.
Och om man inte har hört den - se nån av dom Tim Burton-filmer som Danny Elfman gjort musiken till.
Om han inte haft Kurt Weill som främsta inspirationskälla är jag skapt som en nors.

Ryska baletten revolutionerar modet

Två veckor senare och värmeböljan är ett vagt minnesfragment i bakhuvudet. Var den överhuvudtaget där? Jag kanske bara hade en hallis?

Nåväl. När det är dåligt väder går man på museum, och Dansmuseets utställning med Ryska balettens kostymer har just öppnat. Den håller på till januari, men det är bättre att passa på i början istället för att trängas med en miljon människor den sista helgen. Och så finns det ju inga Cinematek-filmer som hindrar en.

Jag har bara sett kostymerna på bild förut. Och dom gör sig verkligen IRL. Fantastiska, super-exotiska kreationer i starka färger och radikala mönster.


Jag har inte tänkt på det förut, men det vi menar med balett är en 1900-talskonstruktion. Ryska baletten revolutionerade ju balett, som hela 1800-talet hade varit nåt slags lättsmält paus-underhållning på operan, ett punsch-rusigt tillfälle att kolla in lite flickben i tutu. Manliga dansare lyste därför med sin frånvaro. Och så kom Sergej Diagilev och hans stjärndansare och koreograf Vaslav Nijinskij och ändrade detta. Samt Michail Fokin, Vera Fokina, Tamara Karsavina och dom andra. Samt, inte att förglömma, Igor Stravinskij. Våroffer gjorde total-skandal, och därmed succé, med sin atonala musik och stiliserade, primitiva dansstil. Vad var detta!? Nijinskij bättrade på skandalen i En fauns eftermiddag, när han dansade i åtsmitande, blåmålade trikåer som gjorde att han såg närmast naken ut, och under balettens klimax (så passande) tycktes göra något med sig själv på scenen som man än idag helst gör i enrum... Chockerande.




Och det var alltså inte bara koreografiskt, musikaliskt och, ähum, ämnesmässigt som ryssarna gjorde revolution, utan även klädmässigt. Man förstår att kläddesigners som Paul Poiret gick i spin. Ut med korsetter och mjäkiga pastellfärger - in med starka färger i tygsjok, guld- och silver-dekor och stiliserade mönster. Många av baletterna hämtade inspiration från ryska folksagor, antiken och indiska legender, och orientalism blev the shit i London och Paris. Alla skulle ha draperade tunikor och ligga på kuddhögar i hemmet.





Man kan se på utställningen hur modet utvecklar sig. Under 10-talet - orientaliska orgier och post-jugend-estetik. När 20-talet kommer blir det mer raka linjer och sparsmakat, à la konstruktivism och futurism. Precis som med teaterkostymer beror väl de stora mönstren till viss del på att de ska synas tydligt även från bakersta raden, men det var ju också en del av Ryska balettens innovation; nu är balett ett allkonstverk där dans, musik, dekor och kostymer är en helhet.







På små monitorer kan man se utdrag ur uppsättningar av de olika baletterna, och dansarna lyckas verkligen frammana en primitiv energi med sin hoppande, vaggande, gestikulerande, helt icke-realistiska dansstil. Fantastiskt! Man blir också rätt imponerad av att det faktiskt går att dansa i dom ibland väldigt komplicerade kostymerna.



Mina favorit-dräkter är dels några som kommer från en balett som utspelar sig på havets botten! Dom är monterade bakom ett nät för att ge illusionen av att man ser dom genom vatten, och dom går överhuvudtaget inte att beskriva.
Och dels en dräkt från en sen 20-talsbalett, en mörkgrön kroppstrumpa i form av en stjärnbild!
Ännu en sak man aldrig sett förr.

Teater i revolution

Mer konstruktivism.

För inte så länge sen såg jag ju om den gamla sf-favoriten Aëlita med konstruktivistisk scenografi av Alexandra Exter.

Nu har jag läst ut en bok jag haft i gömmorna ett antal år: Teater i revolution, Dansmuseets skrift nr 30.
Den innehåller artiklar skrivna av olika personer som behandlar det ryska 20-talsavantgardet på scener av skilda slag.

Jag köpte den på rea i Dansmuseets shop huvudsakligen med förhoppningen att finna en massa bilder på coola människor i konstiga kläder.

Det fanns det förstås. Men nu när jag läst boken kan jag konstatera att artikeltexterna var bra och intressanta också. Inte förrän i de sista texterna nördar man loss och pratar baletthistoria på en esoterisk nivå som är oåtkomlig för den som inte är balettexpert. De flesta texter handlar snarare om teater, och framför allt om hur olika konstarter integrerades med varandra när konstruktivismen slog igenom. Teaterupplevelsen skulle inte vara en realistisk samling repliker uttalade mellan tre väggar i Stanislavskijs anda - den skulle vara en totalupplevelse av form, färg, ljus, ljud, och rörelser.

För detta tog man hjälp av radikala konstnärer för att skapa scenografi, t ex Exter.
Konstruktivismens chefsideolog, Vsevolod Meyerhold, lanserade tekniken biomekanik, ett robotliknande rörelsemönster för skådespelare. Tanken var att pjäserna skulle fungera som maskiner där skådespelarna rörde sig i samklang med rörlig mekanisk rekvisita på scenen, t ex snurrande hjul. Scenkläderna ritades i förenklade former och tydliga signalfärger.




IRL var det inte alltid de här högtflygande idéerna fungerade. En del av de rörliga delarna på scenen rörde sig inte alltid som de skulle, och skådespelarna klagade på att scenografin ofta försvårade deras rörelser snarare än tvärt om.

Som dom flesta avantgarde-rörelser förblev konstruktivismen ett intresse för ett fåtal, och när Stalins direktiv gick ut runt 1930 om att all konst skulle vara socialrealistisk och lättfattlig som en hötorgsmålning så var den dödsdömd.

Men konstruktivismen fick förstås ändå en enorm betydelse i efterhand, för pop-kulturen. Tusentals skivomslag från postpunken och framåt skulle ha sett annorlunda ut om det inte vore för de ryska 20-talskonstnärernas diagonala kompositioner, stiliserade former och klara signalfärger.



Det kanske inte alltid fungerade på teatern, men som estetisk stil är konstruktivismen odödlig.

Gott nytt år!

Jodå, det blev en utflykt till Graven på Menlösa barns dag med delar av Ekman-sällskapet. Vi satte ut gravljus och en bukett från Sällskapet.
När vi ändå var i krokarna passade vi på att besöka Mauritz Stillers grav på den judiska sektionen. Där har jag aldrig varit förut.
Ännu en modärnistisk legendar.
Sedan fikade vi på City-konditoriet, eller Fenix-palatset som jag föredrar att kalla det.

Dagen före nyårsafton blev också en högkulturell dag.
Först besökte jag äntligen Otto G Carlsund-utställningen på Liljevalchs.
Den blå Bugattin var blank och skinande som en spegel. Den gigantiska väggmålningen "Rapid" som varit tänkt för Stockholmsutställningen 1930 men inte blivit av prydde nu väggarna i den första salen. Den var fantastisk. En del abstrakta målningar kommer nog bättre till sin rätt i monumental-format på väggar i stället för inom glas och ram. En del av dom vanliga målningarna var vackra och roliga. Andra var tråkigare. Abstrakt konst blir fortare enformig i stora mängder. Det var dock intressant att se hur kraftiga intryck han faktiskt hade tagit av målare som Piet Mondrian, och av Fernand Léger, som var hans lärare.

Efter detta gick jag direkt till Folkoperan för att se operan om Zarah Leander.
Jag är inte van att gå på opera, men musiken beskrevs i en radio-recension som "en expressionistisk spark i solar plexus" och eftersom jag välkomnar sådana så måste jag gå. Dessutom var den ju om Zarah.
Den var bra. Ganska många av sångarna artikulerade så pass tydligt att man faktiskt kunde höra vad dom sjöng, vilket underlättade, och musiken var fin. Den där sparken kanske var att ta i, dock. En plus för programbladet som utformats för att så mycket som möjligt likna en gammal Veckojournalen från mitten av 30-talet, med bibehållet typsnitt i loggan samt formuleringar som "å sidan 4...". Mer sånt.

Och nu är det snart dags att fylla champagne-skålarna (det modärnistiska glas-valet) och skåla för att även 2008 må bli modärnt och trivsamt.

Gott Nytt År!