lördag 21 februari 2009

D'oh...!

I början av månaden skrev jag ett utkast till ett inlägg.
Vad jag inte visste var att när texten skrivits klart och postas hamnar den på datumet för utkastet...suck.
Undermålig standard tycker jag.

Inlägget finns i bloggarkivet till höger: Teater i revolution.

Aldrig mer utkast.

onsdag 18 februari 2009

Asta sexchockar

Ja, det var en fin film.

En halvtimme lång drygt, på en dvd från Danmark som hackade sig igenom de sista fem minutrarna, och med stora blurriga fläckar som förmodligen härrörde från smältskador på den ursprungliga nitratfilmbasen.

Det gjorde ingenting. Det var en ynnest att få se den överhuvudtaget.

Den berömda dansscenen gjorde verkligen skäl för sin ökändhet. Den har fortfarande ett osannolikt erotiskt skimmer idag, och då kan man ju tänka sig hur 1910 års publik upplevde den.


Tydligen bestämdes koreografin delvis av det faktumet att Astas motspelare, den berömde Poul Reumert, var en stiff typ utan naturlig fallenhet för dans. Därför fick Asta surra fast honom med en lasso mitt på golvet och dansa en djupt suggestiv dans runtomkring honom, gnidande sig tätt intill honom med extatiska ansiktsuttryck. Hon gör detta iklädd en väldigt tajt, blank, svart klänning som tydligen var så åtsittande att man blev tvungen att måla hennes ben svarta, eftersom den inte tillät strumpor med tillhörande strumpeband som skulle ha synts rakt igenom.
Den allt mer intensiva dansen slutar med att Asta plötsligt stannar upp blixtstilla en sekund, kastar honom baklänges på golvet, och begraver tänderna djupt i hans hals...


Denna enastående sekvens omringas av en enkel historia om en kvinna som är förlovad med en rättskaffens prästson, men lämnar honom huvudstupa när cirkusen kommer till stan för att leva med cowboy-artisten. Denne visar sig vara en obotlig kvinnojägare, som Astas karaktär under ett gräl hugger ihjäl med kniv. Slutminuten visar hur hennes f d fästman mållös åser hur hon med tom uppsyn leds iväg av polisen.

Efter filmen följde en dansk dokumentär om Asta Nielsen, som i stort sätt bara hade ett fel: den var otextad... Det var hyfsat lätt att förstå den klara och tydliga berättarrösten, liksom de flesta av de talande huvena, men de många samtalen mellan en åldrad Asta och en av hennes vänner, inspelade via telefon på ett burkigt band, var en obegriplig smärta i arslet att lyssna på. En påtvingad kraschkurs i danska är inte det första man önskar sig. Jag förstod väl ca 50% av hela filmen.

Hoppas den visas på svensk tv nån gång. Textad.

måndag 9 februari 2009

Nästa Asta


I somras fick jag se en film med Asta Nielsen i samband med stumfilmsfestivalen på Filmhuset. Jag hade faktiskt sett en tidigare, för drygt 10 år sen, på Filmstudion i Lund när jag pluggade där. Det var en av hennes sista filmer, från Tyskland under sent 20-tal, och jag kommer inte ens ihåg vad den hette.
Hon har varit som ett slags dunkel stumfilms-hägring för mig - en sån som man hört talas om, och möjligen sett på bild, men som man egentligen inte har något begrepp om. Tills i somras då.


Danska Asta Nielsen var en av de första stora filmstjärnorna. Stjärna hemma i Danmark, stjärna i Tyskland, och sen i resten av Europa på 10-talet och 20-talet. Gjorde skandalsuccé med sin erotiska lasso-dans i Avgrunden 1910. Hon var mörk, blek, mystisk och androgyn, och spelade Hamlet på film 1921. I hennes version är Hamlet en kvinna förklädd till man, ett scenario med inbyggda genderbender-kvaliteter som inte ens Shakespeare hade kunnat förutse.
Samma år startade hon sitt eget produktionsbolag. En self-made woman.
Hon spelade mot Greta Garbo sent i sin karriär, i Den glädjelösa gatan 1925, och Garbo sa senare: "Hon lärde mig allt jag kan..."


Nu är det dags för nåt som kan kallas en Asta-festival. Fyra filmer visas på Cinemateket med början på söndag 15:e feb 18:00 med Avgrunden och Den talande musan, en dokumentär om Asta. På torsdag den 26:e feb 18:00 visas Balettdansösen och Den svarta drömmen. Alla tre spelfilmerna är från 10-talets början, då Asta Nielsens strålande karriär på vita duken just börjat.
Rapport följer...

söndag 8 februari 2009

Teater i revolution



Mer konstruktivism.

För inte så länge sen såg jag ju om den gamla sf-favoriten Aëlita med konstruktivistisk scenografi av Alexandra Exter.

Nu har jag läst ut en bok jag haft i gömmorna ett antal år: Teater i revolution, Dansmuseets skrift nr 30.
Den innehåller artiklar skrivna av olika personer som behandlar det ryska 20-talsavantgardet på scener av skilda slag.

Jag köpte den på rea i Dansmuseets shop huvudsakligen med förhoppningen att finna en massa bilder på coola människor i konstiga kläder.

Det fanns det förstås. Men nu när jag läst boken kan jag konstatera att artikeltexterna var bra och intressanta också. Inte förrän i de sista texterna nördar man loss och pratar baletthistoria på en esoterisk nivå som är oåtkomlig för den som inte är balettexpert. De flesta texter handlar snarare om teater, och framför allt om hur olika konstarter integrerades med varandra när konstruktivismen slog igenom. Teaterupplevelsen skulle inte vara en realistisk samling repliker uttalade mellan tre väggar i Stanislavskijs anda - den skulle vara en totalupplevelse av form, färg, ljus, ljud, och rörelser.

För detta tog man hjälp av radikala konstnärer för att skapa scenografi, t ex Exter.
Konstruktivismens chefsideolog, Vsevolod Meyerhold, lanserade tekniken biomekanik, ett robotliknande rörelsemönster för skådespelare. Tanken var att pjäserna skulle fungera som maskiner där skådespelarna rörde sig i samklang med rörlig mekanisk rekvisita på scenen, t ex snurrande hjul. Scenkläderna ritades i förenklade former och tydliga signalfärger.




IRL var det inte alltid de här högtflygande idéerna fungerade. En del av de rörliga delarna på scenen rörde sig inte alltid som de skulle, och skådespelarna klagade på att scenografin ofta försvårade deras rörelser snarare än tvärt om.

Som dom flesta avantgarde-rörelser förblev konstruktivismen ett intresse för ett fåtal, och när Stalins direktiv gick ut runt 1930 om att all konst skulle vara socialrealistisk och lättfattlig som en hötorgsmålning så var den dödsdömd.

Men konstruktivismen fick förstås ändå en enorm betydelse i efterhand, för pop-kulturen. Tusentals skivomslag från postpunken och framåt skulle ha sett annorlunda ut om det inte vore för de ryska 20-talskonstnärernas diagonala kompositioner, stiliserade former och klara signalfärger.



Det kanske inte alltid fungerade på teatern, men som estetisk stil är konstruktivismen odödlig.