Tokyo zeitgeist

Jo just det - det här är sista veckan att se utställningen Tokyo Stories på Kulturhuset med tre olika japanska fotografers bilder av Tokyo från olika tider. Den tidigaste fotografen, Hiroshi Hamaya, representeras med foton han tog på 30-talet, när Tokyo var en fascinerande blandning av gammalt och nytt - geishor och nattklubbar, rikshadragare och blanka bilar, spåmän och revydansöser. Väldigt fint, med stark tidskänsla.

Svensk-engelskt raffel

Jag såg en engelsk stumfilm på Cinemateket som inte var gjord av Hitchcock. Bara det är ovanligt. Dessutom var det en svensk-engelsk samproduktion vilket nog är ännu ovanligare. Samproduktioner under stumfilmstiden brukade vara med Tyskland och Frankrike.
A Cottage on Dartmoor, eller Fången n:r 53 på svenska, var Anthony Asquiths sista stumfilm från 1929. SF samproducerade och bidrog med Axel Lindblom som fotograf och Uno Henning i huvud/titelrollen.

Det är en historia om hur en frisör råkar skada en man under rakningen. Han blir anklagad för att ha försökt döda honom eftersom rakkunden börjat uppvakta en flicka på salongen som frisören är kär i.
Han döms till fängelse, och lyckas efter ett par år rymma. Under hans fängelsetid har flickan och rakkunden gift sig och fått barn, och flyttat till en stuga på Dartmoor-heden, naturligtvis i grannskapet till det fängelse som frisören just rymt från. Nu är han på väg mot denna stuga. Vad ska hända?



Jag blev mycket överraskad av hur bildmässigt filmen var uppbyggd. Mycket få, ganska korta textskyltar, men fantastiska bildkompositioner. Många närbilder, både på ansikten och föremål. Diagonala skuggor. Ofta bilder som helt utan ord för handlingen framåt. Blomman som flickan fått av frisören och bär på jackslaget är en sådan:



I en anspänd scen på frisersalongen striglar den svartsjuke frisören sin rakkniv. Runt omkring står kollegorna och fnissar, tisslar och tasslar om det som gör honom galen: att hans ständige rakkund uppvaktar hans flicka. Scenen är komponerad så att strigeln med rakkniven som svischar fram och tillbaka löper snett tvärs över bilden och liksom av en händelse 'skär av' halsarna på de sladdrande kollegorna i bakgrunden! Vilken perfekt beskrivning av hans känslor!



Ett annat intressant inslag är när alla tre i triangeldramat går på bio, flickan och mannen för att svärma, frisören för att spionera. På bion visas en fartfylld Harold Lloyd-komedi, och man får alltså se en stumfilm i stumfilmen. Det är rätt ovanligt. En hästliknande statist med runda glasögon i biopubliken är regissören Asquith själv - Hitchcock-style.



Och apropå Hitchcock - när handlingen tar vid några år senare ute på Dartmoor blir det Hitchcock-spännande på riktigt. När frisören dyker upp i stugan är han en skugga av sitt forna jag, blek, avtärd och trasig. Flickan är ensam hemma med barnet, poliserna letar efter rymlingen, och den äkta mannen är på väg hem. Vad kommer frisören att göra? Kommer flickan att avslöja eller skydda honom? Det blir ganska pirrigt.
Slutscenerna får en att undra om inte flickan faktiskt älskade den olycklige frisören trots allt. Melodramatiskt, men faktiskt gripande.



Tydligen är de två versionerna av filmen, den engelska och den svenska, ganska olika. Den engelska gjordes delvis om till talfilm. Dessutom är de klippta på helt olika sätt. Det skulle vara cool att se den engelska någon gång för att kunna jämföra.

Påsk och synd

Påskhelgen inleddes med stumfilmen Polis Paulus' påskasmäll från 1925 som var lika bra som sin titel.



Det är den första svenska film som det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen medverkat i. Jag har inte sett en enda av deras filmer förut, och hade ingen uppfattning om dem.
De visade sig vara riktigt skojiga. Jag gillade särskilt den knubbige lille Släpvagnens besvärade ansiktsuttryck som var väldigt subtila och därför så roliga. Det är han som är polisen Paulus på en liten svensk skidsportort med ett pensionat dit det kommer bl a en ung flicka som ska hälsa på nån sorts onkel (Vilhelm Bryde i ondskefull monokel) och den lokala tangocharmören på pensionatet som hon kanske har chans på. Samtidigt pågår skorskalig spritsmuggling i en stuga i närheten full med ruffiga skurkar. Den långe och magre drasuten Fyrtornet är det lokala fyllot som oftast sitter i buren, men som tillfälligt släpps ut för att hjälpa till i köket(!) på pensionatet när en stor påskmaskerad ska hållas där. Han och polisen är gamla rivaler om kvinnan som blivit polisens hustru, och man får se hur uppvaktningen gick till på den tiden de alla tre var unga och ev vackra i en liten film i filmen med skrattretande orealistiskt smink och Fyrtornets ormande akrobatkroppsspråk. Pensionatsvärdinnan som spelas av legendaren Stina Berg har också ett gott och överårigt öga till tangocharmören.

Handlingen är en sån vindlande buskis/slapstick-pannkaka att man inte behöver säga så mycket mer om den. Man kan glädjas åt pensionatets bisarra träinredning i nåt sorts fornnordisk medeltidsstil, och finkläderna och kostymerna som bärs på maskeraden. Den är en riktig partyrökare i bästa 20-talsstil - det är ett faktum att 20-talet hade dom bästa partyfilmscenerna. Samt förstås dom danska komikernas samspel.
I en scen ska polis Paulus åka skidor, och det går som det går när danskar ska göra det - även om han officiellt inte är det här förstås. Miljön och slapsticken gav mig Snowroller-vibbar hela tiden ("Tyngden på dalskidan, älskling!") och det fanns t o m ett gäng tuffa skidåkarungdomar i 1925 års skidkläder som åker omkull allt som rör sig och är totalt samurajerna från Hökarängen.

Bäst av allt: polis Paulus tokbläcka på påskmaskeraden som slutar med en scen där han fylledansar med sig själv efter att alla andra gått och lagt sig. En av dom roligaste filmscener jag sett nånsin. (Näst bäst: Fyrtornet spottar ut en halv flaska svagdricka iklädd björnkostym.)

Filmen jag såg igår, Synd av Gustaf Molander från 1928, är en helt annan sorts film. Den är baserad på Brott och brott av Strindberg, men handlingen är flyttad till modärn nutid. Lars Hanson gör ett mellanspel i sin Hollywood-karriär och spelar Maurice, en fransk dramatiker som kämpar för att kunna försörja sin fru och dotter. Plötsligt ska en av hans pjäser sättas upp på Théâtre de Paris och en skådespelerska som stått modell för hans konstnärsvän blir anlitad att spela huvudrollen. Han blir alldeles begeistrad av hennes provläsning, och pjäsen gör succé. Hon är en vamp som strax förför honom och han lämnar sin fru med stora skuldkänslor, framför allt p g a sin dotter. Skådespelerskan är hårdhjärtad och önskar livet ur hans barn, och när barnet försvinner blir de båda dragna inför rätta anklagade för att ha fört bort och mördat flickan.



Det är en väldigt Strindbergsk historia, full med skuldproblematik, misstänksamhet mot kvinnors moral och bevekelsegrunder, samt lite fadersmystik.
Med det är en fin anlagd Paris-miljö också. Konstnärsvännerna samlas på den lokala bistron som drivs av Stina Berg - det är nu uppenbart att Stina Berg är med i alla svenska stumfilmer. Hon är kärv med ett hjärta av guld som vanligt när hon ser Maurice med sin skådespelerska och tänker att "det där går inte bra, du". Gina Manès, den franska skådespelerskan som spelar, eh, den franska skådespelerskan, är väldigt vacker på ett sånt där Gloria Swanson-sätt, med sneda kattögon och gnistrande tänder. Man kan nästan se det röda håret fast det är svartvitt.



Pjäsens scenbild är väldigt expressionistisk med lutande vita kors mot en svart bakgrund där skådespelerskan talar till en folkmassa i en scen som väldigt mycket påminner om en liknande i Metropolis:



När Maurice hos polisen ska redogöra för vad som hände i trappuppgången kommer de bästa scenerna. Först en händelse så som vittnen uppfattade den, hotfull med sneda vinklar och dramatiskt fallande skuggor. Sedan samma händelse ur Maurice' synvinkel, mer vardaglig, ljus och odramatisk. Jag tror det är första gången jag sett en sådan 'samma händelse ur två vinklar'-scen i svensk film.

Boktips: Stridens skönhet och sorg

Jag har läst en tjock bok om första världskriget, mitt ständiga intresse. Det var ju med det kriget som 1900-talet började egentligen, och 20-talet i synnerhet.

Och det blir tydligare än någonsin i den här boken. Jag har läst mycket om första världskriget förr, men aldrig något som visat så uppenbart hur det kriget begravde den gamla världen och födde den nya. Ganska ironiskt eftersom den gamla världens sanningar och värden var det som många åberopade som anledning att gå ut i krig.

Peter Englund följer ett stort antal verkliga personer från olika länder och olika sidor i kriget, både kvinnor och män, soldater, sjuksköterskor, ambulansförare, civila. De inblandades inställningar till kriget varierar - en del är patriotiska, en del är äventyrslystna, en del mycket motvilliga, en del vill hjälpa till. En del sörjer krigets utbrott från första början, andra välkomnar det. I korta kapitel varvas de olika människornas upplevelser och tankar, från krigets början 1914 till vapenstilleståndet hösten 1918.

För varje månad som passerar utan att kriget får ett slut märker man hur människorna påverkas och förändras av sina upplevelser. Naiva patrioter börjar ifrågasätta de ledare som sänt ut dem i kriget. De som aldrig sett en död människa förut ser så många att de slutar reagera. Man gör saker som man före kriget aldrig trott att man någonsin skulle göra.

Och runt omkring förändras själva samhället också i grunden. De strikta umgängesseder som rått före kriget löses upp. Man kan lika gärna supa sig dyngrak offentligt, eller ligga med vem som helst - imorgon kanske man dör på slagfältet, eller under ett bombat hus. Även de civilas liv berörs av kriget.
Man kan nästan känna den långsamma upplösningen av det gamla Europa medan man läser.

Som ni märker är det en bok som fokuserar mycket på den enskilda människans tankar och känslor. Samtidigt är den full av minutiösa skildringar av hur konkret krigföring fungerar. Jag har lärt mig mer än under hela mitt tidigare liv om sprängkraften och funktionen hos olika typer av granater, hur de olika vapenslagen kompletterar varandra i strid, innebörden i signalraketernas olika färgkombinationer, eller hur kulspruteeld som slår in i en brädvägg låter. Och oändligt mycket annat liknande.

Det låter som två berättandeplan som inte borde fungera ihop, det personligt mänskliga och det sakligt tekniska, men Englund fixar det. Tillsammans blir de en allomfattande totalskildring av hur "kriget som skulle göra slut på alla krig" påverkade människor och samhälle.

Om man ska läsa en bok om första världskriget kan det mycket väl vara den här.

Lubitschs genderbender-komedi

Det är mycket stumfilm nu.

Jag fick ett plötsligt behov av att se en film jag köpte härom året i Nevyork som jag fick ynnesten att se när jag pluggade filmvetenskap för (gulp) 10 år sen.
Ich möchte kein Mann sein från 1918, en av dom filmer Ernst Lubitsch gjorde hemma i Tyskland innan han for till Hollywood och skapade "the Lubitsch touch".



Den är tydlig redan i den här filmen. Jag vill inte vara en man som titeln lyder handlar om en tonårsflicka som vill vara just det efter att ha blivit utskälld av sin guvernant för att hon spelar poker, röker och flörtar med pojkar. Droppen kommer när hennes nye förmyndare nedlåtande förklarar för henne att flickor i hennes ålder ska gå och lägga sig istället för att gå ut på stan och ha roligt.
Istället går hon raka vägen till en herrekiperingsbutik och skaffar sig en frack. Lubitsch har skoj när han visar hur den unga manliga personalen blir helt till sig av att få ta herrmått på en ung flicka. Sen drar hon på stan.
I danslokalen blir hon skuffad och puffad vid garderoben av de andra männen, och sedan skuffad och puffad på dansgolvet av de unga kvinnorna som lägger an på henne, och börjar redan då känna sig lite desillusionerad.



Tills hon får syn på - sin nye förmyndare, out and about. Hon tar hämnd på honom genom att kollra bort hans damsällskap. Efter att ha bondat lite över kvinnors trolöshet blir de vänner och dricker oschyssta mängder champagne.
Och det är här filmen verkligen går over the top. Fulla och förbrödrade börjar de plötsligt småhångla vid bordet. Hånglandet fortsätter i droskan på väg hem och i fyllan och villan blir de naturligtvis körda till fel adresser. Nu gäller det att ta sig hem och att lappa ihop sina nödlögner om vilka dom är och var dom varit.



Jag minns hur ställd jag blev när jag såg filmen. Vänta nu...han vet ju inte att hon är en flicka...! Hoppla, hoppla. Tyskland var verkligen långt före alla andra länder när det gällde vad som kunde visas på film.



Det är överlag en sprittande absurd film. (Alldeles bortsett från att förmyndaren borde känna igen sin skyddsling även i frack och peruk.) Ossi Oswalda som spelar flickan är en fin komiker med ett väldigt fysiskt utspel och ett smittande humör. Hon spelade huvudrollen även i Lubitschs lite mer kända pre-Hollywood-komedi Ostronprinsessan. Lubitsch tappar inget tillfälle att driva med människomassornas synkroniserade sätt att röra sig, eller generell mänsklig dubbelmoral - ett tema som återkommer i hans Hollywood-filmer.
Det är en lysande tidig komedi om könsrollerna.

Jag hoppas förstås att den här tas upp på Cinemateket nån gång - i en Lubitsch-stumfilms-retrospektiv kanske, eller en serie om genderbending på film.

Förseglade läppar

Filmen i söndags var lika bra som sin titel.

En fin liten melodram från den svenska stumfilmens senare period, den som kom efter den s k guldåldern. Sent 20-tal alltså. Guldåldern utmärks av exotiska naturscenerier som gick hem i de utländska stugorna, och i väldigt hög grad Selma Lagerlöf-stories.
Vid mitten av 20-talet växlade man om till manus som handlade mer om städer och kontemporära miljöer, det blev mer raffel och glamour. Man började göra samproduktioner med utländska filmbolag och med fler utländska skådespelare. Svensk film miste lite av sin egenart, men blev kanske också lite mer lik film i andra länder. Den var inte så djuplodande heller.
Men det hindrar inte att det kan vara underhållande, skojigt och tekniskt välgjort.

Förseglade läppar stämmer väl ganska bra in på det, gjord 1927 av Gustaf Molander som gjorde rätt många av filmerna den här tiden. Han är nästan den tongivande regissören under det sena 20-talet.

Melodrama i italiensk miljö om en ung flicka, spelad av en väldigt oskuldsfull Mona Mårtensson, som lämnar klosterskolan där hon växt upp för att bo hos sin moster som driver pensionat (tror jag, jag har inte full koll på vad osteria innebär). På tåget träffar hon en engelsk målare spelad av Louis Lerch, bildskön österrikare, som är gift hemma i England med en invalidiserad kvinna. De blir naturligtvis förälskade. På pensionatet lurar dessvärre också mosterns liderlige man, spelad av Edvin Adolphson med ond glimt i ögat, som börjar tafsa på henne utan pardon. Hon flyr till den engelske målaren som så gärna skulle vilja rädda henne men som inte vågar berätta att han är gift.
Hur ska det gå, hur ska det gå?

Dom italienska miljöerna är helt verkliga, och t o m Karin Swanström som spelar mostern lyckas se italiensk ut och fnyser som bara hon kan. Ingen kan arbeta upp sig till raseri i bild så bra som hon. Adolphson fläskar på med sina mest karlakarliga manér (hans ständiga nisch) och hänger omkring i nåt slags italienska kläder. Kastar kniv gör han också. Mårtensson har håret i korkskruvar, är gudfruktig och uppför sig som om hon vore tolv år. Stina Berg, alltid suverän, har en fin biroll som flickans närmaste vän och mentor uppe på klostret, en bastant och barsk nunna med ett hjärta av guld som snusar nässnus och skäller på sin mulåsna.
Exotism helt klart, men inte så mycket att det stör.

I tisdags såg jag ännu en stumfilm, ett kärt återseende, regisserad av Karin Swanström ovan.

Bloggkollegan Rävjägarn har för övrigt skrivit en utmärkt redogörelse för både Förseglade läppar och Flickan i frack här.

Kurt Weills sista tyska verk

Var på opera i onsdags. Det känns extremt konstigt att skriva - ungefär som om det hände jämt. Det gör det inte. Dom operor jag sett live kan räknas på ena handen. Det är inte min grej för det mesta.

Om det inte är Kurt Weill som gjort musiken. Och det var det. Det var Silversjön på Folkoperan, ett något mindre känt verk av honom. Alla känner till hans samarbete med Berthold Brecht och att han gjorde musiken till Tolvskillingsoperan och Staden Mahagonnys uppgång och fall som Brecht skrev. Silversjön hade jag inte ens hört talas om förut. Det blev hans sista tyska verk, sen var han tvungen att fly från Tyskland. Operan hade premiär 1933, ca tre veckor efter Hitlers installering som rikskansler.
Librettot skrevs av den expressionistiske dramatikern Georg Kaiser.

Historien handlar om hur en hungrande man, Severin, stjäl en ananas i en affär. En polisman, Olim, skjuter honom, han blir skadad och fängslas. När Olim får se att han skjutit mannen för en ynka ananas drabbas han av samvetskval. Han lämnar poliskåren, ser till att få Severin fri, och tar honom till sitt slott som han köpt med hjälp av en gigantisk lotterivinst. Där anstränger han sig för att gottgöra sitt dåd genom sköta om och försöka muntra upp den sårade. Men Severin är full av hat och hämndlystnad och när han får reda på att den som sårade honom är den samme som nu har hand om honom vill han genast mörda honom. Silversjön hägrar vid horisonten, sjön som man kan gå över om man lyckas komma över sina hatiska känslor.

Och allt är så tyskt och modärnt! Scenen är mörk med en stor ställning i flera våningar med spiraltrappor där skådespelarna/sångarna inte bara går utan också hasar, ålar och hänger uppochner. Samtidigt projiceras stora bilder på skärmar här och där i ställningen som passar situationen för handen. Snyggast är nästan kollaget av kriminalia: fingeravtryck, pistoler och mugshots.
Flickorna i mataffären har vällagda små 30-talsfrisyrer samtidigt som dom säljer typ Pucko och Frostflakes. Polismannens kollega har en beige uniform som ser lätt rysk ut och skrattar highpitchade vansinnesskratt. Den nyblivne slottsägarens hushållerska, fru von Luber, har Frankensteins brud-frissa och vampyrtänder och skulle kunna heta fru von Luguber. Och lotteriförsäljaren ser ut som en blandning av Kolingen, Peter Lorre och konferencieren i Cabaret.

Det var ju framför allt för musikens skull jag ville se den. Och den är förstås helt fantastisk. Jag behöver förmodligen inte beskriva den; dom flesta har hört åtminstone nåt ur Tolvskillingsoperan. Trots att Weill tog intryck av så många olika stilar kan man alltid känna igen hans musik.
Och om man inte har hört den - se nån av dom Tim Burton-filmer som Danny Elfman gjort musiken till.
Om han inte haft Kurt Weill som främsta inspirationskälla är jag skapt som en nors.

Gunnar Hedes saga

Det var fantastiskt att få se den igen i söndags. Senast var säkert tio år sedan i samband med en Mauritz Stiller-retrospektiv.

Sen jag såg den förra gången har filmen fått tillbaka sin ursprungliga färgning, och några textskyltar utan bild har lagts till för att fylla mindre luckor i handlingen.

En Selma Lagerlöf-historia i botten förstås, as usual, om en ung man som ger sig av från godset där han är uppvuxen för att han hellre vill syssla med musik än bli bergsingenjör. Katalysatorn verkar vara ett litet cirkusfölje som stannar till på gården för att visa upp konster. Konsterna kompas på fiol av en flicka som cirkusartisterna tagit hand om. På vägen bort från hemmet får mannen för sig att han ska köpa och driva en renhjord från norr till söder, sälja den och komma hem med mycket pengar. Här får Stiller tillfälle att slänga in lite bländande scenerier från fjällvärlden och horder av renar som rör sig böljande över snön. Naturligtvis går det åt helvete - den unge mannen har ingen vana att hantera renar, och när ledarrenen sliter sig släpas han efter genom snön, över stock och sten i evighet. När han till slut hittas har han blivit galen och förs hem till sin mor och den fiolspelande flickan som stannat hos inspektorn på gården. Kommer han att bli frisk igen?

Filmen var om möjligt ännu mer poetisk och mystisk än jag mindes den. Det finns en massa fina dröm- och vansinnesscener med olika typer av trickfoto som definitivt når upp till sådana som jag sett i utländsk stumfilm. I en av slutscenerna följer kameran med fiolspelerskan genom att filma henne framifrån och backa medan hon närmar sig. Det är en strålande scen med Mary Johnsons brinnande ögon samtidigt som hon spelar.
(Selma lär ha lackat ur när det visade sig att huvudpersonen åkte tåg i en scen. Berättelsen var ju förlagd till 1840-talet, gubevars! - medan Stiller flyttade handlingen till kontemporär tid. Ibland hade hon en närmast obegripligt dålig förståelse för skillnaderna mellan litteratur och film.)

Musikerna, Matti Bye och Lotta Johansson, kompade på piano, fiol och flera andra instrument som smälte ihop så bra med filmen att film och musik kändes som ett. När renhjorden kommer vandrande över fjället hörs alldeles verkliga skällor med ett dovt, sprött ljud. Och när gycklarparets fiolspelerska spelar Faustvalsen fyller Lotta Johansson i så att man kan höra fiolspelerskan spela.

Och Einar Hansson är omöjlig att bortse från förstås. Så vacker och blek med stora mörka ögon. Rörande i scenerna som sjuk i hemmet och i trädgården med Mary Johnson.

Ingen supermodärnistisk film precis - men vilken film!
Mest minnesvärd drömscen: hunden med renhorn - en surrealistisk mardröm.

Nya Cinemateket

Det har inte blivit mycket postat den här månaden. Februari är alltid något av en dödtid för modärnister. Det är som om snön stoppar upp. Mer så än vanligt den här vintern.

Men nu är det vår! Eller snart i alla fall, även om det låter knasigt. Cinemateket som legat nere jan-feb återföds i en ny kostym. Och naturligtvis öppnar man med en massa stumfilm!

Den 7:e mars visas Gunnar Hedes saga av Mauritz Stiller. Den har jag sett för många år sen men måste verkligen se om.
Sen blir det Förseglade läppar (Jesus, vilken stumfilmstitel!) den 14:e, Flickan i frack den 16:e (ett must-see-again), Rågens rike den 20:e, Norrtullsligan den 24:e och, ehm, Polis Paulus' påskasmäll den 30:e. Med den titeln måste den ju vara bra.

Jag kanske inte hinner se allt detta, men jag ska i alla fall försöka.

Längst upp - en bild från inspelningen av Gunnar Hedes saga medan vi väntar.

Den exploderande handen - surrealism med Lee Miller

Nu är det bara några dagar kvar på utställningen med Lee Millers foton på Millesgården, men jag hann.



Lee Miller var en vacker kvinna som upptäcktes på gatan av Condé Nast, legendarisk tidningman, i slutet på 20-talet när hon var 19-20. Hon tecknades av Georges Lepape, legendarisk modetecknare, och hamnade på omslaget till Vogue, legendarisk modetidning. Så blev hon fotomodell. Hon hade precis rätt look: Hon var slank och atletisk med kort blont hår, ett fantastiskt ansikte och coola ögon.



Hon åkte till Paris, och kände genast att hon kommit hem. Där gjorde hon sig av med sitt ursprungliga namn, Elizabeth, och bytte till Lee som inte avslöjade om hon var man eller kvinna. Hon träffade Man Ray, legendarisk fotograf, och blev hans flickvän och modell. Hon blev intresserad av hantverket och började själv ställa sig bakom kameran. De utvecklade fotokonsten tillsammans, tills hon ruttnade på hans ständiga svartsjuka och drog.



Hon startar en egen fotostudio i New York, gifter sig med Aziz Eloui Bey och flyttar till Egypten och fotograferar, träffar surrealisten Roland Penrose i Paris och gifter om sig, fotograferar krigets vardag i London, och finns med bland de amerikanska trupper som befriar Dachau vars obeskrivliga scener hon också fotograferar. Slår sig slutligen ner på en lantgård i England.

Ett vindlande liv. Men det som gör henne speciellt intressant för en modärnist är förstås surrealismen i hennes bilder. Hon var i Paris när surrealismen var nyfödd och cool och det märks.



Man känner igen surrealisternas fascination för lösryckta mänskliga kroppsdelar. I hennes bilder blir allting ett potentiellt landskap - en skuggad rygg, krulligt hår. Ett verkligt landskap i den egyptiska öknen blir ett abstrakt räfflat mönster. Vardagliga ting förvandlas: En säck sprängfylld med bomull flyter ihop med molntussarna som driver på himlen, en hand bakom en repig fläck ser ut som om den just börjat explodera. Revan i nätet är en oväntad öppning mot något okänt.

Men den mest fantastiska bilden kunde jag inte hitta - den där Miller fotograferat ett par nyligen avskurna mänskliga bröst från en operation som hon lagt på en tallrik med kniv och gaffel vid sidan av... En bild vars surrealistiska äckelpotential slår det mesta jag sett i den vägen. Meret Oppenheims hopsnörda damskor på tallrik på riktigt, så att säga. Kanske det enda surrealistiska verk som bokstavligen sysslar med lösryckta mänskliga kroppsdelar.

Kanada 1933 i en snökula

Såg om en film härom dan som jag såg för några år sen på Stockholms Filmfestival. En film av favoritregissören Guy Maddin, som jag skrivit om tidigare.



Han har ju alltid omfamnat stumfilmsestetiken och även den i tidiga ljudfilmer med taskigt ljud.
I The Saddest Music in the World placerar han också handlingen i ljudfilmens första tid, Winnipeg 1933 för att vara exakt. Händelsevis är Winnipeg Maddins hemstad.
Man känner igen tiden i kläderna och art déco-aktiga interiörer, men det är Maddins alldeles egna version av det tidiga 30-talet man får se.



Det är depression och Lady Port-Huntley, ägare till ett stort bryggeri, anordnar en tävling om vilket land i världen som kan framföra den sorgligaste musiken. Vinnarna blir belönade i "depression-era dollars". Folk kommer från hela världen för att spela det sorgligaste dom kan. De ställs mot varandra i dueller, Lady P-H fäller omdömet, och slutspelet rycker närmare. Tävlingen får speciellt stor betydelse för en dysfunktionell familj där fadern och den ene sonen varit rivaler om Lady P-H:s gunst. Fadern, som är läkare, har under sin alkade period råkat amputera fel ben på Lady P-H efter en bilolycka. Som kompensation har han konstruerat ett par benproteser i glas fyllda med öl.



Den ene sonen har kommit hem från New York som amerikaniserad affärsman och träffar en mystisk kvinna som tappat minnet och som tar levnadsråd av den binnikemask som hon har i magen.



Den andre sonen har bosatt sig i Serbien och kommer tillbaka för att spela Serbiens sorgliga bidrag på cello. Han är speciellt lämpad efter att hans son dött och hans fru har försvunnit. Han förvarar nu sin sons hjärta i en burk med sina egna tårar.



Ja, ni hör, och det är bara hälften. Allt är som vanligt i Guy Maddin-land. Winnipeg 1933 är ett sagoland i svartvitt och technicolor-färg med suddiga kanter. Snö, minnesförlust och avhuggna kroppsdelar spelar en fortsatt stor roll. Lady Port-Huntley spelas av Isabella Rossellini i en platina-peruk med tiara. Hockeyspelare sjunger stämsång, folk åker rutschkana ner i öltunnor och begravningståg skrider fram på skridsko.
Det är som att befinna sig inne i en av dom där snökulorna med små landskap.



Maddins filmer brukar inte gå på vanliga biografer. Sedan denna har han hunnit göra fler filmer där han omskapar staden Winnipeg på sitt sätt. Det är väl dags att skaffa dom på dvd kanske. Jag återkommer när jag gjort det.
Se The Saddest Music in the World tills dess.

Boardwalk Empire

Jaaa! En en ny TV-serie att se fram emot. USA på 20-talet! Spritförbud! Nattklubbar! Gangsters och dåliga kvinnor! Steve Buscemi!

Nu kan man bara hoppas att den dyker upp på en TV-kanal nära mig...

Gaystumfilm

Den kom till slut, i mellandagarna. Det är bra - då behöver jag inte gräla på Amazon.

Filmen jag skickat efter är ingen vanlig stumfilm direkt, snarare rätt unik.
Det är förmodligen den första filmen som gjorts om homosexualitet.
Den gjordes naturligtvis i Tyskland - naturligtvis eftersom det i Tyskland fanns en livaktig rörelse för homosexuellas rättigheter redan vid sekelskiftet. De verkade först och främst förstås för att den lagparagraf som kriminaliserade homosexualitet skulle avskaffas.
Det satt långt inne. 20-talet blev ett slags frihetsperiod när det gick att leva som homosexuell åtminstone i Berlin, men sen kom Hitler, snaran drogs åt och homosexuella fördes till koncentrationslägren. Konstigt nog levde en ganska repressiv lagstiftning kvar efter kriget, och homosexualitet avkriminaliserades inte i Västtyskland förrän 1969.

Men tillbaka till filmen, Anders als die Anderen, eller Different from the others som den heter på engelska, från 1919. Att den är från 1919 är ingen slump. När Tyskland mer eller mindre kollapsade efter första världskrigets slut kollapsade också, bland mycket annat, filmcensuren. Plötsligt var det anything goes i filmbranschen, och folk satte igång som tosingar med att göra filmer om allt som man inte kunnat göra film om förut: d v s i rätt hög grad knark och snusk. Jag antar att man hade en aning om att det skulle gå hem i stugorna, men ofta höll man sig med en seriös fernissa (upplysa befolkningen och allt sånt). Så det blev filmer om prostitution, opiatmissbruk, könssjukdomar etc etc samt i ett enstaka fall homosexualitet. Redan efter ett år upprättades filmcensuren igen. Regissören till Anders als die Anderen var Richard Oswald, något av en specialist på upplysningsfilmer av sådant slag.



Filmen handlar om en stor violinist som tar sig an en ung beundrande man som vill bli hans elev. Efter ett tag uppstår varma känslor mellan de båda. Det blir problem när en individ som ev tidigare varit erotiskt involverad med musikern börjar öva utpressning mot honom av ekonomiska skäl. Violinisten får ekonomiska problem, kan inte förklara sin belägenhet för någon, vill inte involvera sin pojkvän, och känner till slut sån vanmakt att han tar sitt liv. Filmen formar sig så till en apell för avskaffande av den lagparagraf som ger utpressare carte blanche och driver oskyldiga människor till självmord.



En av det viktigaste förkämparna för homo-rättigheter var läkaren och sexualforskaren Dr Magnus Hirschfeld som drev institut för sexualvetenskap. Han spelar sig själv i filmen, i en scen när violinisten uppsöker honom för råd.



Huvudrollen spelas av Conrad Veidt som också medverkade i flera andra av Oswalds filmer. Det är svårt att inte tycka att det var en modig sak att göra med tanke på tidsandan, lagstiftningen, och hans egen växande stjärnstatus. Han var ju dessutom själv bisexuell och sympatiserade nog starkt med filmens intention, att öka förståelsen och toleransen för icke-straighta.



Filmen förbjöds av nazisterna som försökte förstöra alla existerande ex av den. Länge trodde man att de hade lyckats, men så hittades ett delvis slaktat negativ på nån bisarr plats, jag tror det var i ett gruvhål i Ryssland. Såna ställen där man vanligen hittar försvunna stumfilmer. Rätt mycket av den ursprungliga filmen saknades och har inte hittats än i alla fall. Man kan ju hoppas. Ca 45 min är kvar. I restaureringen har man ersatt så mycket som möjligt av blanksen med kvarvarande stillbilder. Detta gör förstås att filmen framstår som lite rumphuggen idag.



Men det gör inte så mycket. Det är ändå otroligt fascinerande att faktiskt kunna se en så totalt unik film. Inte bara förekommer bilder från en gay-bal och Hirschfeld himself spelande sig själv. Framför allt är skildringen av musikern och hans älskade så väldigt ömsint och helt utan sensationslystnad eller avståndstagande.



Det skulle dröja årtionden och årtionden innan filmpubliken fick se något liknande igen.

Och just det - den går att se på Youtube!

Gott nytt år!

Österns Paris

Nåt är inte som det ska med min Amazon-beställning. Jag har beställt tre filmer och fått två. Snart måste jag börja forska i det här.

Av de två jag trots allt fått är den ena Nattens fresterska av Chen Kaige, en gammal favoritfilm som jag tror jag såg på bio två gånger när den kom 1997.
Den svenska titeln är väldigt stumfilmsmässig, så även den engelska, Temptress Moon. Originaltiteln är det svårare att uttala sig om.



Och en stumfilmsmässig titel är ju helt korrekt, för filmen utspelar sig under modärnist-tid, sent 20-tal eller tidigt 30-tal, i Shanghai, känt som Österns Paris när det begav sig.
Det var nu ett bra tag sen jag såg den sist, men handlingen är som jag minns det ganska stumfilmsartad också. Det handlar om familjeintriger i en gammal avdankad familj där opiumröken ligger tät, en ung flicka som blir familjens överhuvud mot alla gamla regler, och en ung man från samma familj som försörjer sig som gigolo i Shanghai.



Om det här låter vagt beror det på att jag inte riktigt längre minns alla detaljer i den något komplicerade handlingen. Vad jag minns däremot är att det var en riktigt vacker film, atmosfärisk och melodramatisk på ett bra sätt. Mannen i Shanghai spelades av Leslie Cheung som var vacker i alla filmer, och som tog sitt liv på ett tragiskt sätt 2003.



Jag har fortfarande inte fått möjlighet att se några kinesiska stumfilmer, men jag hoppas naturligtvis få det nån gång. Cinemateket är förmodligen det säkraste kortet. Tills dess får man väl titta på Nattens fresterska.

Ser man på...

Naturligtvis går den upp när man just sett den på filmfestivalen.
Och den fick ju inte så god kritik, nej.

Nåja.
Hyr den när den kommer på dvd. Det är den värd för modärnister. Om inte annat för de svartvita Aubrey Beardsley-tapeterna. Och Våroffer.

Paris på P1

Biblioteket i P1 från 30 november handlar om det modärnistiska kulturlivet i Paris mellan krigen, och framför allt om tre amerikanskor som promotade respektive skrev experimentell litteratur: Sylvia Beach, Gertrude Stein och Djuna Barnes. Alla tre var också lesbiska vilket det förmodligen var lättare att vara i Paris än hemma i USA vid den tiden.

Sen följer en djupstudie av Barnes svårlästa klassiker Nightwood, eller Nattens skogar på svenska. Jag skrev om den här efter att ha läst den.

Väl värt att lyssna på. Det ligger kvar på P1 i en månad.

Modärnism på filmfestivalen

Filmfestivalen är över för i år.

Jag fick se två filmer av visst intresse för modärnister.
Den första var Vincere av Marco Bellocchio. En film om Mussolinis hemliga fru Ida och den son de fick tillsammans. Jag vet ingenting om vad av detta som är erkänt.



Någon annan tittare beskrev filmen som "operatic" på engelska, och det är helt adekvat. En blandning av spelscener och sekvenser från journalfilmer som beskriver den växande fascismen i Italien, musiksatt med en blandning av heroisk operamusik och originalmusik av ett märkligt slag som påminner om Philip Glass eller liknande.



Någonstans i mitten av filmen besöker Mussolini, politiker på väg upp, en futuristisk konstutställning. Målningar med futurismens typiska försök att avbilda det som inte kan avbildas (fart, ljud o s v) presenterat av konstnärerna iklädda futuristiska västar med vilda mönster och matchande smink.
I övrigt är tiden fint beskriven i detaljer som kläder och möbler. Jag vet inte vad jag ska ska tycka om den här filmen egentligen. Den var intressant, men rörde mig inte så mycket.



Den andra var Coco Chanel & Igor Stravinskij av Jan Kounen (otymplig titel!).
Det var den andra filmen om Coco Chanel jag såg i år. Den första handlade bara om hennes liv fram till det att hennes stora kärlek, engelsmannen "Boy" Cappel, omkommer i en bilolycka, d v s innan hennes stora framgångar som modeskapare.



Den här filmen tar i princip vid där den första slutar. Chanel och Stravinskij träffas första gången i samband med premiären av baletten Våroffer. Ett par år senare, efter revolutionen i Ryssland, får Chanel reda på att Stravinskij och hans familj lever i landsflykt på hotell. Hon erbjuder honom att flytta in i hennes rymliga villa, han accepterar, och detta leder så småningom till en kärleksaffär dem emellan.



I filmen talas enbart franska och ryska, d v s de språk som personerna faktiskt talade. Kanske ser vi början till slutet på traditionen att alla karaktärer från valfritt land talar engelska, eller (vidrigare) att alla talar engelska med affekterad brytning...huvva.
Mads Mikkelsen, känd dansk skådespelare, tar sig an Igor, och verkar tala såväl franska som ryska utan större problem. I övrigt kände jag inte igen någon av skådespelarna.



Även den här filmen var bra och lite lätt rörande ibland, men kändes också oftast detached.
Dock, den är absolut sevärd med tanke på de levande återgivna miljöerna från det tidiga 20-talet. Snygga för- och eftertexter i stram jugendstil, och några direkt psykedeliska tapeter hemma i Cocos skrytvilla. Vissa rum är som Aubrey Beardsley-teckningar som blivit levande.





Dessutom är det ju ganska roligt för en modärnist att få se en iscensättning av den berömda urpremiären för Stravinskijs Våroffer i Paris 1913. Publiken ruttnar på den "konstiga" musiken och det osnygga sättet att dansa, och börjar väsnas och bua. Vaslav Nijinskij, koreografen, råkar i gräl med Stravinskij bakom scenen och stormar skitförbannad ut i korridoren. Grupper i publiken med olika uppfattning om föreställningen skäller ut varandra och börjar slåss, och nån ringer snuten.

Och ungefär så var det verkligen! Ibland var kultur roligare förr.
Only in Paris, people, only in Paris...