Matroser och pantrar

Man får täta tillfällen att studera den svenska modernismen just nu. I höstas var det Einar Jolin på Liljevalchs, och nu är det GAN, även känd som Gösta Adrian-Nilsson, på Waldemarsudde.

Det är intressant att jämföra dom två. Som jag återberättade i mitt inlägg om Jolin menade ju curatorerna att han småfuskade lite med olika modernistiska stilar som han aldrig riktigt var bekväm med för att sen settle down med en, enligt min mening, mjäkig och tråkig realistisk stil.

Det gjorde på sätt och vis GAN också. Det vill säga plockade upp och experimenterade med olika nya stilar han stötte på under 10- och 20-talen. Skillnaden var att han inte som Jolin provade för att sen skita i alltihop. Istället kastade han sig entusiastiskt in i allt han hittade, blandade vilt, och kom ut med en alldeles egen stil som innehåller vitt skilda stildrag från futurismen, expressionismen och kubismen. Till skillnad från Jolin gjorde han det till sitt. Den här blandningen är särskilt tydlig i hans målningar från det sena 10-talet.
En annan grej som skiljer ut honom från andra svenska konstnärer från den här tiden var att han inte som de flesta andra stack till Paris, utan till Berlin. Det innebar att han exponerades för bitvis andra stilar än säg Grünewald, Hjertén och Dardel. Inte Matisses färgexperiment, utan dom dynamiska expressionisterna på galleriet Der Sturm. Det finns inget franskt harmoniskt lugn i bilderna utan bara blixtar, explosioner, rörelse.







Han och Dardel har det gemensamt att dom båda prövade en uppsjö stilar men uppfann var sin egen stil som gjorde dom till solitärer i den svenska konsten, även om dom inte påminner om varandra alls stilmässigt.



På utställningen finns också några collage som GAN gjorde under perioden i början på 20-talet när han var influerad av Max Ernst och dada-collagen. Det är märkligt att se såna där typiska dada-collage med tidningsklipp, fotofragment samt ord/meningar skrivna i marginalen där orden är på svenska. Det är då det blir tydligt på riktigt hur få i Sverige som var influerade av den tyska konstscenen. Det var nästan bara GAN.



Och så var det matroserna och pantrarna. Jag har aldrig sett så mycket matroser. Dom var uppenbart GANs sexuella fetisch of choice. Ibland måste man kisa ett tag för att se dom. I virrvarret av diagonaler och ljusblixtar framträder ett huvud i matrosmössa, ett ben och delar av en överkropp. I andra målningar är dom mycket framträdande, alltid kubistiskt kantiga och muskulösa. I konsten blir det tydligare än på andra ställen vilka som inte är heterosexuella. I en målning jämförs tre matroser med tre pantrar som vädrar i luften. Pantrarna är förstås en passning till GANs stora idol Oscar Wilde som ju kallade umgänget med prostituerade män "feasting with panthers". I ett litet rum finns karikatyren av Wilde som GAN gjorde i sin ungdom när han fortfarande var symbolist, och ett förtjusande fotografi av en ung GAN i Wilde-influerad dandy-kostym.

Stumfilmsfestival igen

Det var stumfilmsmaraton på Cinemateket igen. En av dom där gångerna då man nästan måste bosätta sig på Filmhuset.
Jag såg inte allt förstås, utan blev tvungen att prioritera.
Först såg jag om Klostret i Sendomir av Victor Sjöström som jag inte sett på länge. En dyster och goth historia från 1600-talets Polen som alltså inte har någon modärnistisk betydelse. Men Tora Teje glänste i den ena huvudrollen.



Dom två andra filmerna jag såg var höjdpunkten på helgen.
Först Mälarpirater av Gustaf Molander från 1923. Efter Sigfrid Siwerts roman som jag inte läst. Textskyltarna var som så ofta tagna rakt av från boktexten. Dom var fulla av tidens flugiga slang och Anderssonskans Kalle-vibbar. En i sig underhållande tidsmarkör.
Historien är ett sånt där typiskt barnäventyr. Tre pojkar i ett litet skärgårdssamhälle snor en segelbåt och tillbringar en obestämd tid kajkande i skärgården, där dom grälar, stjäl höns och i allmänhet försöker hålla sig undan från dom vuxna. Inne i samhället tror man att dom drunknat. I längden blir det förstås ohållbart att gömma sig, och historien får en lycklig upplösning som är rätt mycket barnslig wishful thinking. Huruvida boken skrevs för barn vet jag inte.

Sotarns pojke som initierar det hela är en rackarunge av Karlsson på taket-typ som står för de flesta av slang-excesserna. Den minste pojken är ca 11 år, och hans storebror, i gymnasiståldern, spelas av en bedårande Einar Hansson. Godsägaren som tar dom under sina vingar på sitt eget sätt har en söt dotter som spelas av en jätteung Inga Tidblad. Hon har för övrigt en ganska aktiv roll - är inte alls någon blyg viol som måste räddas hela tiden, utan drar sig inte för att utforska den mystiska båten med de tre rymlingarna, och klättra in genom några fönster om det blir nödvändigt.

Filmen har rätt många fantasifulla drömscener, bl a en där rackarpojken drömmer mardrömmar om att sitta fast i en gigantisk hummertina på havets botten, och en underbar där någon av pojkarna tänker sig vad som kommer att hända dom om dom åker fast: en rättegångssal där dom vuxna omkring dom uppträder som domare och nämndemän och dom själva har fått på sig randiga fångdräkter och blivit institutionsklippta. Hela scenen är medvetet stiliserad (väldigt ovanligt) och dom tre fångarna är i mindre skala än domstolsfolket som för att markera deras underläge.

På det hela taget - en fantastisk äventyrsfilm som inte bara är för barn.



Sen blev det en stumfilm till, Karusellen från 1923 av Dimitri Buchowetzki.
Det är en märklig film såtillvida att den gjordes med svenska pengar och Julius Jaenzon som fotograf, men den spelades in i Tyskland med enbart tyska skådespelare förutom norska Aud Egede Nissen i en av huvudrollerna. Regissören kom från Ukraina. Tydligen var den tänkt som ett experiment. Man ville pröva en samproduktion som handlade om det samtida kosmopolitiska livet som omväxling från alla de svenska filmer tidigare som byggt på litteratur och handlat om det specifikt svenska med landsbygden och naturen som bakgrund. Enligt Jan Olsson som inledde visningen ledde filmens översvallande recensioner till att svensk film därefter tog en ny riktning - från det specifikt svenska till det mer kontinentala.

Och den kändes verkligen som en tysk film. Den handlar om ett lyckligt äktenskap mellan en f d cirkusartist och hans fru som slås i spillror när frun av en slump träffar en ny man. Sedan följer filmen deras respektive irrvägar tills de hittar tillbaka till varann på slutet. Däremellan får man se suggestiva scener från något som jag tror ska föreställa Paris eftersom alla i filmen har franska namn. Nattklubben "La guillotine" där gästerna hämtas upp av en hiss där hisspojken är klädd som bödel. Dueller i gryningen mellan utlevda män i monokel. En sjabbig cirkus där mannens son lämnas vind för våg bland hårda kvinnor som kedjeröker och spelar kort. Just scenen i cirkusens matsal är som en målning av Otto Dix - en sunkig lokal där luggslitna människor äter soppa och röker lite håglöst medan andra knytnävslåss så att stolar och ölglas flyger och de kringstående skrattar rått. Ännu mer så då en stenhård cirkusryttare (tror jag eftersom hon har ridpiska) spelas av Rosa Valetti som känns igen från Fritz Langs M där hon står bakom disken på syltan där den undre världen häckar.
Atmosfären rätt igenom filmen är rå och desillusionerad på ett sätt som den aldrig riktigt är i vanliga svenska stumfilmer.

EDIT: Flyttar datumet på inlägget. Kom just på att det hamnade på februari trots att jag skrev det färdigt helgen efter p g a sjukdom.

Isadora

Isadora Duncan var väl inte så väldigt modärn egentligen. Hennes främsta inspirationskälla var ju antiken med sina löst sittande kläder som utgjorde förebild för de danskläder hon lanserade. Men - trots allt var hon före sin tid eftersom hon lät bli att bära korsett för att kunna röra sig friare, och dansade i så tunna och avslöjande kläder att det ansågs oanständigt av somliga. Hon förebådade 20-talets nya stil för kvinnor: ledigare kläder, en vurm för aktivitet och rörelse, samt ett nytt intresse för antikens estetik.
Dansmuseet har visat en utställning om henne och hennes danselever sen en tid för jul, och jag gick och såg den i söndags. Samlingen av bilder och dräkter kom från Anna Duncan, en av hennes elever/adoptivdöttrar som ingick i hennes danstrupp "Isadorables" som turnerade jorden runt under 10- och 20-talen.
Skyltarna som ackompanjerade bilderna var märkligt hafsiga och felstavade, men det gjorde inte så mycket eftersom bildmaterialet var mycket vackert.





Bortsett från alla dansbilderna fanns det också en mer otippad bildkavalkad - över de kända lesbiska kvinnor i Paris som Isadora umgicks med, hade som mecenater, och ibland också hade förhållanden med. Det var ett internationellt sällskap där jag kände igen ganska många men inte alla.
Det gjordes en film om henne 1968, Isadora, som jag sett och tyckte var lite småtråkig. Vilket är märkligt med tanke på hur filmiskt tacksamt hennes dramatiska liv faktiskt var.
Det slutade med en riktig antiklimax 1927 när hennes halsduk fastnade i ett rullande bilhjul så att hennes nacke knäcktes.

Sovjetisk slapstick.

När jag pluggade filmvetenskap var rysk montage-film från 20-talet förstås en av de viktigaste milstolparna på kursen, och vi fick se massor av klipp från sådana filmer. Förutom Eisenstein, Dovsjenko och Pudovkin förekom även den något mindre kända Lev Kulesjov. Han är den regissör som anses ha uppfunnit hela montage-begreppet, nämligen effekten som uppstår då man kombinerar ett antal bilder som tagna var för sig inte ger något särskilt intryck, men som i kombination får en speciell mening, ungefär som i en rebus. Visa en bild på ett ansikte och sen en bild på en rykande tallrik och sen ansiktet igen och vi kommer att uppfatta ansiktsuttrycket som hungrigt. Det är teorin. Den fick namnet "Kulesjov-effekten".
En av de Kulesjov-filmer som nämndes på föreläsningarna var knas-komedin Mr Wests förunderliga äventyr i bolsjevikernas land från 1924. Troligen fick vi också se klipp från den, men jag minns inte säkert.

Den trodde jag ju inte att jag skulle få se. Jag har överhuvudtaget sett ganska lite rysk stumfilm med undantag för Eisenstein.
Men i tisdags visades den på Cinemateket som del av serien med Vilda Västern-inspirerade filmer från öststaterna.



Den handlar om den amerikanske kapitalisten Mr West som bestämmer sig för att resa till Sovjetunionen för att få se med egna ögon hur det är. Han blir varnad av sina vänner, och av en parodisk tidningsartikel, för det farliga Ryssland, fullt av skogstokiga bolsjeviker med buskiga mustascher, rullande ögon och kniven mellan tänderna. Han reser i alla fall. För säkerhets skull tar han med sig Jeddy, en skjutgalen cowboy som nog ska kunna försvara honom om det behövs.





På plats i Moskva blir hans väska stulen av ett gäng bestående av bl a en avdankad snobb, en självutnämnd "grevinna" och en enögd småskurk som inser att väskans ägare är en godtrogen utlänning som de hoppas kunna klämma några dollar ur. Han blir därför lurad att ta logi hos dem och sedan kidnappad. Som tur är blir han räddad av en hyvens sovjetmedborgare som visar honom att Sovjetunionen nog är ett rättskaffens land ändå.



Det är i allra högsta grad en knas-film. Kulesjov var övertygad om att film måste hanteras på ett annat sätt än teater - det gick inte att kopiera verkligheten på Stanislavskij-vis. Filmen skulle bryta med teaterns realism.
Det är tydligt att han sett en del amerikanska slapstick-komedier; det är en ganska uppenbar influens. Men Kulesjov går ett steg längre. Alla snubbelnummer och liknande fysiska gags har något balettartat över sig, stiliserat. Som om det var Meyerholds robotskådisar som snubblade på ett konstruktivistiskt sätt. Dom många slagsmålen i filmen är inte bara komiska utan totalt fnoskiga i sin överdrift. Och sen har vi Aleksandra Chochlova som grevinnan. Nåt liknande har man aldrig sett. En lång, pinnsmal kvinna med ett brett, nästan skrämmande skratt fullt av tänder. Hon ser stiliserad ut av naturen. Såna kan man inte hitta i Hollywood.



Hollywood, ja. Förutom slapstick kan det tänkas att Kulesjov även sett en del westernfilm och andra spännande filmer, vilket gett upphov till Jeddy, den skjutgalna kobojsaren, samt en fin biljakt genom ett snöigt Moskva med skenande kamera.



Bilden av amerikaner är nästan lika buskisaktig som de amerikanska tidningsbilderna av bolsjeviker i filmen. Mr West är en fånig man med mjäkigt leende, tv-brillor och strumpor med stjärnbaneret på, och Jeddy ser ut som om han rymt från en maskerad och skjuter förstås på allt som rör sig.

Men märkligast av allt är tanken på vad detta faktiskt är: en ironisk kommunistisk propagandafilm som driver med bilden av Sovjetunionen i utlandet och samtidigt driver med utlandet på samma sätt. Med hjälp av avantgarde-buskis och folk som drattar på ändan, på ett fancy sätt.

Violette Nozière

Violette Nozière hette en 18-årig flicka i Paris som år 1933 försökte förgifta sina föräldrar till döds. Fadern dog medan modern överlevde. Fallet upprörde hela Frankrike. Brottet var av sådan art att inget annat straff än döden kunde komma ifråga. Emellertid hade ingen kvinna avrättats i Frankrike sedan 1887. Den avrättningen hade varit så traumatisk för alla inblandade att dödsdomar mot kvinnor sedan dess endast utdömdes på papperet, och Violette Nozières dom blev därför omvandlad till livstids fängelse.

På grundval av den historien gjorde Claude Chabrol filmen Violette Nozière 1978 som jag nyligen såg om. I filmen är Violette ett par år yngre och spelas av en ung Isabelle Huppert. Violette är en mystisk, lite sluten tonåring som lever ett dubbelliv. Ett liv tillsammans med sina småborgerliga föräldrar i en trång lägenhet, ett liv som hon hatar, och ett annat där hon träffar unga män på hotellrum, stjäl pengar, och drömmer om ett glamoröst liv och om Kalifornien som är långt borta.





Chabrol försöker inte hitta några enkla förklaringar till det som Violette gör, han beskriver bara hennes liv tillsammans med sina välmenande men enkelspåriga föräldrar och hur hon verkar göra vad som helst som faller henne in, lite som en amoralisk sömngångare.



Precis som jag mindes den var det en väldigt suggestiv film, med en melankoliskt vacker bild av Paris i början av 30-talet, med små danslokaler och barer. Samtidigt råder en tryckande, lätt obehaglig stämning över allt. Det på alla sätt trånga livet i den lilla lägenheten med föräldrar som gnatar och undrar vad grannarna ska tycka, och dess kontrast: det ljusskygga livet på billiga hotellrum, prostitution, könssjukdomar och småstölder. På barerna pratar folk om Hitler.



Huppert är mycket ung men har redan den magnetiska, hemlighetsfulla utstrålning som hon haft genom hela sin karriär, och sin karaktäristiskt mörka röst. Ingen kan som hon spela människor med en "uttryckslös" yta, personer som inte avslöjar en millimeter av det som rör sig där innanför, men ändå antyda att det finns något. Man vet bara inte vad.



Utanför fängelset står en melodramatisk gatusångare och sjunger skillingtryck, fresh from the print, om den känslokalla tonåringens mordiska liv. Det är då man förstår vilket förfärande intryck hon gjorde på Frankrike 1933.

Metropolis redux

Äntligen var det dags.
Filmhusets foajé var packad som en silltunna. Faktum är jag aldrig tidigare sett så många människor samtidigt i den foajén. Som någon skrev är det fascinerande att tänka på att den film som orsakar århundradets rusning till Cinemateket är en 84 år gammal stumfilm.
Nu är det ju inte en stumfilm vilken som helst. Den version som funnits tills nu har alltid räknats som exceptionell, på nåt sätt i alla fall.
Och att hitta en halvtimme tidigare försvunnet material är som att hitta en hittills okänd symfoni av Beethoven. Eller snarare en som man hört talas om men tvivlade på existensen hos. Episkt hur som helst. Och när den försvunna biten dessutom plötsligt gör att handlingen klarnar, fyller i en del logiska luckor - då är det dubbelepiskt.



Och så var det. Det syntes tydligt vilka delar av filmen som var nyhittade; de var i ett mindre format med en svart ram runt för att fylla ut, samt i ganska risigt skick med mycket längdrepor. Vissa av dessa visar hur Rotwang sörjer en kvinna som han älskar och som han förlorade till Fredersen, industrimagnaten. Nu står hon som en gigantisk byst bakom ett draperi i hans uppfinnarstuga.



Det bästa nya partiet visar scener från den dekadenta nattklubben Yoshiwara (döpt efter det gamla nöjesdistriktet i Tokyo - stilpoäng) som man förut mest hörde omtalas. Och det är finfina bilder av toksminkade, depraverade människor med chapeau-claquen på sned som dansar i ett suddigt, rusigt virrvarr.



Mannen som Fredersen lejer för att hålla sonen under uppsikt (stumfilms-Tysklands sleazy favoritskurk Fritz Rasp) får också mer tid i bild till att t ex stå och stirra över en tidning helt utan att väcka något som helst uppseende:



Och nu har jag inte ens nämnt musiken. Matti Bye, Kristian Holmgren och Mattias Olsson spelade på allt som man kunde spela på, bl a mellotron, optigan, andra instrument man inte hört talas om, och rikligt med slagverk. Musiken var heller inte sådan som man förknippar med stumfilm. Den var ett framvältande, mullrande industriellt monster som fullständigt tog andan ur en, speciellt under scenerna från den underjordiska fabriken. Det är bland det bästa jag hört när det gäller stumfilmsmusik. Det blir ofta bättre om musiken på något sätt kontrasterar mot stumfilmen som stil.

Rusningen till visningen bidrog till att en ny visning läggs in i schemat. Jag lyckas dock inte hitta det aktuella datumet, så håll utkik.

Expressionistisk opera

När det nya året just hade börjat gick jag på opera. Något otippat; det är vanligtvis ingen favoritgenre. Men den här var jag tvungen att se för det var Wozzeck av Alban Berg. Det var sista föreställningen

Operan bygger på pjäsen Woyzeck, ett fragment skrivet 1836 av Georg Büchner. Han fick fly ett par gånger genom dom tyskspråkiga länderna p g a sin revolutionära aktivism och skrev Woyzeck i Zürich innan han dog i tyfus vid 23 års ålder. Pjäsen var oavslutad när han dog och glömdes bort. Den fick inte sin premiär på en scen förrän 1913 i München.
Då förstod man att Büchner hade varit en dramatiker före sin tid. Pjäsen kom rätt i tiden. Vid sin tillkomst hade den varit det första litterära verk på tyska som skildrade arbetande människor. Men inte bara det - pjäsen fungerar också som en symbolisk beskrivning av människans i grunden sorgliga tillvaro på jorden. De korta fragmentariska scenerna, som kom sig av det faktum att pjäsen var oavslutad och blivit 'hopsatt' i efterhand av diverse redaktörer, var fulla av subjektiva utbrott av ångest, starka känslor, desperat vansinne. Den expressionistiska rörelsen inom konst och litteratur, som befann sig på sin topp, omfamnade den och erkände den som föregångare och inspirationskälla.



En av dom som såg den var den österrikiske kompositören Alban Berg. Han hörde till den s k Nya Wienskolan, studerade under Arnold Schönberg och experimenterade med dennes tolvtonsteknik som kullkastade traditionella tonsystem och begrepp som t ex dur och moll. Musiken lät i jämförelse med äldre musik atonal och kaotisk.
Inspirerad påbörjade han en opera baserad på pjäsen men första världskriget kom emellan. När Berg kom tillbaka från kriget tog han upp arbetet och operan uruppfördes 1925 i Berlin.

Jag har sett pjäsen spelas och har dessutom sett Werner Herzogs filmversion av den
så jag provlyssnade på musiken. Det lät bra.



Precis som jag hade väntat mig var allt väldigt tyskt. Korta scener i en obestämbar tidsålder. Gråa, glåmiga färger kontrasterar mot vilda, mörka. Den hunsade soldaten som mördar sin fru efter förnedring och förödmjukelse har ett slags vision ute på en hed där han tycker sig se en blodröd måne som sänker sig ner mot jorden och hotar med undergång. Scenen förebådar det kommande vansinne som leder fram till mordet.
Det finns en annan scen i en halvsunkig ölträdgård där Wozzeck ser sin fru dansa med en annan man. Runt omkring pågår ett slags håglös karneval med fulla människor som sjunger, vinglar omkring eller grovhånglar utan att bry sig om Wozzecks förtvivlan. Plötsligt avbryts den atonala musiken av något som låter som typiskt tysk varietémusik. Bara som en vag motslinga i det atonala bruset. Tydligen experimenterade Alban Berg ofta med sådana inslag av populärmusik eller folkvisor som han flätade in i sin egen musik.



Den mest suggestiva scenen är efter mordet då Wozzeck flyr till ett värdshus. Där återkommer människomassorna som dansar, men nu på ett mer hotfullt sätt. Människorna rör sig mekaniskt, i slow motion, till musiken och har plötsligt fått målade döskalleansikten! Långsamt vänder de sig en efter en mot mördaren och pekar anklagande mot honom. Wozzeck flyr därifrån i panik.



Jag hade läst något om översättning av texten på en textmaskin. Det såg jag ingenting av. Först ett bra tag in i operan kom jag på att läsa scenbeskrivningarna i programhäftet. Det gick, men var ganska svårt i mörkret. Därefter förstod jag lite mer av vad scenerna i detalj handlade om. Som tur var kände jag ju till huvuddragen från pjäsen och filmen.

Det jag hoppats på när jag gick till operan var att få något av samma känsla som då man ser expressionistiska målningar eller tyska stumfilmer om skräck och vansinne med förvriden dekor. En tuff, tysk känsla. Och ungefär så var det så jag blev mycket nöjd. Jag ska lyssna mer på tolvtonsmusik.

I want YOU to...

...dra ditt strå till stacken för stumfilmens väl och ve.

Detta är ett trevligt alternativ som jag just valt själv.

Den gode kosmopoliten dyker upp

Jag började det nya året med att se en av Conrad Veidts ljudfilmer, en av dom som han gjorde efter att ha gått i exil till Storbritannien efter Hitlers maktövertagande. Jag har fortfarande inte sett någon av hans tyskspråkiga filmer från strax innan - det skulle jag förstås vilja göra.

Men The Passing of the Third Floor Back från 1935 är en märklig film. Den handlar om ett pensionat i London fullt av brittiska karaktärer. En barsk pensionatsvärdinna som hunsar tjänsteflickan som kommer från en uppfostringsanstalt eller liknande. En familj med ekonomiska problem och en ung dotter. En pianist som gillar klassiska stycken men försörjer sig på att spela hjärndöd schlager. En tant som är som Cronblomskan i Pensionat Paradiset, besatt av sin påstådda titel och alla andras klasstillhörighet - man bara väntar på att hon ska utbrista "Det var fasligt så få döda det var idag!" En snobbig och lite cynisk kvinna som är orolig för att ha hamnat på glasberget. En arbetslös arkitekt som älskar den unga dottern. Och en slemmig slumlord som äger huset och som familjen vill gifta bort den unga dottern med, mot hennes vilja, för att de behöver hans pengar.
Samtliga tillbringar dagarna med att vara elaka mot varandra. Efter att ha blivit utskälld och förnedrad för #te gången av pang-värdinnan önskar tjänsteflickan att det skulle finnas åtminstone en enda god människa i världen.
Strax därefter ringer det på dörren och en mystisk och vänlig man ber att få ett rum. Han har Veidts tyska brytning förstås, men den namnlöse främlingens härkomst nämns aldrig. Han nickar bara när pang-värdinnan undrar om han är en tockna därn kosmopolit.



Främlingens närvaro påverkar alla på ett mystiskt sätt - de blir vänligare, börjar se varandra på riktigt, och försöker rätta till sina misstag. Alla utom en: den slemmiga slumlorden, som fortsätter att utnyttja alla för sina syften, och som hintar till den vänlige främlingen att han inte har vunnit än. Under en mörk och stormig natt utkämpar de ett slags sista strid.
Främlingens sista ord till tjänsteflickan innan han försvinner lika mystiskt som han dök upp är: "Jag kom för att du önskade det."



Detta är alltså ingen vanlig film om ett pang i London. Det är en allegori om gott och ont. Det är det som gör att den, trots geografin, känns så centraleuropeisk eller tysk. Det är en ovanlig typ av film i Storbritannien, som brukar vara ganska förankrad i realismen, liksom svensk film. Den är regisserad av Berthold Viertel, liksom Veidt en flykting från det mörknande Centraleuropa. Å andra sidan bygger handlingen på en historia av Jerome K Jerome, författaren till en av världens mest engelska böcker, Tre män i en båt.

Det är nästan en egen subgenre - filmer om mystiska främlingar som plötsligt dyker upp, förändrar andra människors liv, och sedan försvinner igen.

Gott nytt år!

Stockholm Noir

Mitt i snöyran, julen o s v tänkte jag komma med ett kort, passande boktips.

För ett tag sen skrev jag om en roman av Aris Fioretos: Sanningen om Sascha Knisch.

Därför tänker jag nu rekommendera den roman som kom före - Stockholm Noir.

I december 1925 kommer en tysk kvinna med tåget från Berlin till Stockholm. Hon har kommit för att leta efter den far som hon aldrig träffat och aldrig känt. Hon vandrar med en karta genom ett mystiskt Stockholmslandskap fullständigt förvandlat av snö och is och letar efter adresser som kanske kan föra henne i rätt riktning. Den andra huvudpersonen är Dr Schaumberg, en vetenskapsman som bedriver dunkel forskning om hjärnans hemligheter. Hans och den tyska kvinnans öden kommer snart att löpa samman.
Slutet på romanen pekar dessutom fram mot Sanningen om Sascha Knisch.

Det var några år sedan jag läste den, men jag minns den som oerhört suggestiv och med ett intressant upplägg i flera olika perspektiv och berättarplan. Framför allt minns jag bilden av 20-talets Stockholm som en tyst, främmande värld av snö.
Ungefär som nu alltså.

Vingarne igen

Jag har förstås sett den ett par gånger förr men gick till Cinemateket för att höra vad Professor Dyer hade att säga om Vingarne av Mauritz Stiller från 1916.

Det var ett intressant föredrag eftersom han bl a tog upp ett par personer, en rysk författare och en norsk konstnär jag aldrig hört talas om förut, som rörde sig lite i samma område tematiskt. Nu måste jag kolla upp dom - tyvärr antecknade jag inte så i värsta fall måste jag ringa upp Herr Dyer (han är gästprofessor på Filmhuset just nu så det ska nog gå) för att få namnen igen.

Den homoerotiska undertexten i filmen kände jag förstås till sen tidigare, och hade jag inte gjort det hade jag nog ändå tolkat filmen så.
Det är ju ganska intressant att Carl Theodor Dreyer valde samma roman av Herman Bang att göra film av 1922. Den har jag förstås också sett och skrivit om här.

Alltså, en stor skulptör tar en yngre konstnär till sig som sin adoptivson och skapar en skulptur med honom som avbild föreställande en man med vingar. Adoptivsonen blir kär i en av "faderns" kvinnliga modeller och rymmer med henne. Skulptören dör olycklig. "Sonen" spelas av en mycket ung Lars Hanson i denna version.



I Dreyer-versionen är undertexten tydligare tycker jag, men Stillers version har en meta-ramhandling som är ganska avancerad för sin tid, där en ännu yngre Nils Asther dyker upp. Tyvärr är ramhandligen förlorad och kan bara ses som stillbilder.

Skulpturen i filmen är baserad på Carl Milles skulptur som man kan se nedanför Nationalmuseum.
Har man legat i Uppsala är man dessutom van vid att sitta och rodna nedanför kopian som står i Uplands nations trädgård.

Vålnader i Breslau

Jag är fortsatt skeptisk till att läsa deckare för att dom utspelar sig rätt tid och plats.
Nu har jag i alla fall läst en till - Vålnader i Breslau av den polske författaren Marek Krajewski. Tydligen är det den tredje av tre deckare om Breslau under mellankrigstiden när staden fortfarande låg i Tyskland. Nu heter den Wrocław och ligger i Polen.

När jag läste beskrivningen av boken i nån tidning blev jag rätt på - en detektivhistoria i Breslau 1919. Jag fick genast associationer till mörka gränder, skuggor och dimma, febrig expressionism.

Så kul var det ju inte. Inga expressionistiska hallisar eller uppbrutet språk. Bara samma standardrealistiska deckarprosa som vanligt, vad jag tror man skulle kalla pedestrian på engelska. Förvisso anstränger sig Krajewski för att måla upp en mustig bild av staden precis efter kriget, full av alkade poliser, gammalt matos, mörka bakgårdar, horor med sunkig hy och nerdekade krogar och danslokaler. Men de trötta metaforerna är alltför många.
Dessutom lider den av samma sjuka som moderna deckare verkar lida av (jag läser dom inte): en förkärlek för spektakulära brott och fnoskiga seriemördare som inte är särskilt vanliga varken i Breslau 1919 eller nån annanstans. Det räcker inte med ett mord; det måste vara otaliga sammankopplade med ockulta riter och hemliga sällskap.
Det hade kunnat bli bra om han skildrat säg ett mord och en trovärdig kriminell miljö med en realistisk skildring av världen och livet i Breslau just där, just då. Men nej.

Den blev lite bättre efter ca hälften, och går man igång på seriemord och mystiska konspirationer (och inte bryr sig nämvärt om litterär stil) så kanske det kan passa.
Men jag läser hellre några fler expressionistiska alster från tiden ifråga.

Einar Jolin - först cool, sen tråkig

Såg den där Einar Jolin-utställningen på Liljevalchs förra helgen.

Utställarna vill tydligen visa att det fanns en klar linje genom hela Jolins produktion, från 1910-talet och framåt, som gick ut på att framhäva yta, okomplicerad skönhet och kontemplation och så kan man förstås se det.



Men det är ett faktum att målningarna från 30-talets mitt och därefter är stendöda. Inte skojigare än det "måleri" man kan se på gallerierna på Hornsgatan på lördageftermiddagarna medan man sippar gratis surt vin och fnissar lite. Stumma Stockholmsvyer, tråkiga porträtt och ännu tråkigare djurbilder, eller (the horror!) vintersport.
Visst, utställningen är tematiskt hängd efter motiv så att man kan se att han under hela tiden målat stilleben, societetsporträtt och utsikter från fönster.
Men det är så uppenbart hur mycket coolare och mer levande målningarna från 10-talet och det tidiga 20-talet är, då när han fortfarande var väldigt influerad av fauvismen - en stil som han enligt utställarna experimenterade med men aldrig kände något för. Spelar roll vad han kände; dom vibrerar av liv, vilda färger och vinklar. Man kan se hur golven under de avbildade personerna buktar av alla kraschande diagonaler, eller hur vattnet, båtarna och husväggarna frontalkrockar mot varandra. Penseldragen är flygande och skissartade och färgerna orealistiska och naiva. Sedan stelnar allt, antar "normala" former och fyra nyanser av gråbeigt.







Naturligtvis var han aldrig nån färg- och formterrorist som Grünewald och Hjertén, men ändå - när han tolkade den där internationella trenden på sitt eget stillsamma vis var han bäst.



Jag köpte vykort av två av hans betydligt färre mansporträtt. Dels ett av den för mig okände författaren Ernst C:son Bredberg från 1918 som halvligger lite dandyartat på en vilstol iklädd hatt, överrock med pälskrage och skor med damasker. Det märkliga inslaget i bilden är en herrhatt som (for no apparent reason) ligger på golvet i bakgrunden.



Dels porträttet av skådespelaren Nils Asther, också från 1918. Det har jag bara sett på bild förut, i svartvitt. IRL är det starkt gult i färgen, och Asther sitter klädd i en riddräkt ser det ut som, i ljusa färger, med keps, ridstövlar och käpp, och ett småleende. Man känner väl igen hans kattögon. Jag är glad att jag fått se det på riktigt.



Men den absolut bästa målningen, hängd på paradplats i centralhallen, fanns inte som vykort och heller inte i katalogen som annars tog upp de flesta målningarna på utställningen. Nästan som om utställarna var lite missnöjda med att han överhuvudtaget målat det; det passar för dåligt in i deras bild av Jolin som en som bara målar fina, smakfulla, icke stötande motiv.

Det slår det mesta jag sett. Det är ett porträtt av författaren Ulla Bjerne, känd för sin intensiva kärleksaffär med Nils Dardel sommaren 1914 (som hon senare skrev en nyckelroman om - must read!), och för sin fäbless för att gå i herrkläder.
På porträttet, målat 1916 eller däromkring, är hon klädd i sin vanliga herrkostym med monokel. Hon står upp, och nedanför henne hukar Nils Asther (igen!) i gul kostym och fluga (kattögonen ännu mer intakta) vars huvud hon lägger en behandskad hand på.
Det är som en plötslig vindpust från Stora Världen.
Bakgrunden till det porträttet skulle jag vilja veta mer om...

Halloween-special: Det gamla mentalsjukhuset

Nu är ju Halloween-veckan egentligen över, men jag brukar betrakta hela november som en Halloween-månad på samma sätt som december egentligen är en hel julmånad. Så nu kommer årets Halloween-tips.

Lon Chaney är ju en självklar favorit bland horror-fans, framför allt för hans många samarbeten med Tod Browning.
Det här däremot är förmodligen en av hans mindre kända filmer: The Monster från 1925 av Roland West.

Det fina med filmen är att man får en uppfattning om hur otroligt tidigt skräckfilmens klichéer faktiskt lades fast.

I en liten håla i Indiana (tror jag) försvinner en av ortens starka män efter att han kört på ett träd efter mörkrets inbrott. Hans bil hittas men inte han. I speceriaffären drömmer en av bodbiträdena om att bli privatdetektiv så mycket att han tagit en korrespondenskurs i spårning vilket renderar honom en examen med vidhängande diplom, tjänstevapen och dito handbojor. Resten av det lilla samhället betraktar honom som en nörd, inklusive flickan som han är förälskad i och som åker omkring i den lokala storfräsarens fräna bil. Efter en dans är detta par ute och luståker och råkar köra mot ett träd så att bilen går sönder. Efter de numera klassiska orden: "There's a light in the old sanitarium. Maybe we can use their phone!" går paret upp till det övergivna (tror dom!) mentalsjukhuset uppe på kullen. Som tur är har den nördige privatdetektiv-wannabeen följt efter dom. För väl uppe i huset blir dom inlåsta och hamnar i den onde Dr Ziskas (Lon Chaney!) våld - en f d briljant kirurg som nu gått round the bend, spärrat in den egentliga föreståndaren, gjort mentalpatienterna till sina mordiska slavar, och ser fram emot att börja göra gruvliga experiment på sin första kvinnliga fånge. Om inte den nördiga amatör-detektiven lyckas stoppa honom, förstås.

Det är en mörk och stormig natt - check, nedlagt mentalsjukhus - check, kvinna in distress - check, ond galning med storhetsvansinniga planer - check. Likheterna med Rocky Horror Picture Show faller sig naturligt. Och med en miljon skräckfilmer sedan 1925. De komiska inslagen är lika talrika som de klysch-skräckiga samtidigt som de gotiska skräckmomenten faktiskt är riktigt bra.

Den kan inte mäta sig med Tod Brownings genuint personliga, bizarra filmer förstås - men som trivsam, puttrig standard-skräckis från stumfilmseran är det en trevlig liten Halloween-film.