Asta och flickan i frack

Stumfilms-orgien är över för den här gången.
Det var som jag drömmer om att Pordenone måste vara. Mina drömmars stad.

Jag och min modärnist-vän Clara satt i Bio Victor på Filmhuset tre kvällar i rad och såg stumfilmer från olika länder och tider. En del var långa, en del var korta, en del var bara fragment eller trailrar från i övrigt försvunna filmer. Språken på mellantexterna varierade, men det var ofta holländska. Dock fick man en textad simultanöversättning till engelska, som svajade lite språkligt sett.


Den första kvällen fick vi se en rafflande trailer från en förlorad tysk film med Asta Nielsen, som verkade mycket lovande. Den får man fortsätta att fantisera om. Samma kväll visades en annan tysk film med Asta som tyvärr var något av ett sömnpiller med vissa logiska luckor. Det kändes ungefär som om en akt blivit borttappad på vägen. Men Asta var bra förstås. Det är roligt att ha sett henne i en film från 10-talet, hennes verkliga heydays.

Den verkliga behållningen med hela festivalen var dels en halvtimmeslång italiensk film från 1919, Umanitá, som är en av de märkligaste filmer jag sett. En antikrigsfilm i metaforform om ett barn som drömmer att hela mänskligheten utplånats i krig och bara han och hans syster finns kvar. Bisarrt nog kom jag att tänka på Derek Jarmans postapokalyptiska film The Last of England när jag såg den.


Dels, förstås, Flickan i frack av Karin Swanström från 1926.
Vilken film!
Allt är som vanligt på ytan, men där under är allting queer. Det är förstås ingen tillfällighet att den bygger på en roman (och ett manus därefter) av Hjalmar Bergman.
Det finns en massa sådana ögonblick. Katja, huvudpersonen, släntrar genom balsalen och bugar för alla flickorna vid väggen, som ser förskräckta ut. Hon landar en jättesnaps och röker cigarr som en skorsten. Hon dansar med en av flickorna. Hon dansar även med sin pojkvän som förfärad föser ut henne på balkongen, och får trösta henne. Den åldrige rektorn ser genom sina tjocka dimmiga glasögon två pojkar som håller om varandra på balkongen. Det gör även det Fogelstad-liknande intellektuella kvinnokollektivet som huserar på pojkvännens släktgård, när de dyker upp morgonen efter sovande bredvid varandra i hästdroskan (se ovan - jag var bara tvungen att visa bilden en gång till!).
Situationer återkommer då det är möjligt att, om man vill det, se något i bilden som officiellt inte finns där. Det gäller förstås även kvinnokollektivet på gården, som innehåller åtminstone en medlem som skulle kunna uppfattas som lesbisk p g a sina tidstypiska attiraljer och manér: kort hår, byxor och monokel i kombo med cigarr/piprökning och ett självsäkert kroppsspråk.
Ordningen kan väl sägas vara återställd i slutet, men innan dess: så underbart!

Massor och massor med stumfilm!

I lördags kväll såg jag äntligen Clownen från 1926 med Gösta Ekman, som legat ett par månader och väntat på rätt tillfälle.

Vilken film! En sjutusan till melodram, vilket är helt okej i stumfilm, men sällan annars. Cirkus och clowner är inte heller min kopp te i vanliga fall, men allt blir behagligt i en stumfilm.
Särskilt om det är Gösta Ekman som är clownen. I början av filmen strålar han på ett sätt som stillbilder inte riktigt kan göra rättvisa, och är så barnsligt glad och snäll och lycklig (och vacker) att man blir rörd. I slutet av filmen, när skuggorna har fallit över hans rollfigur, är han plötsligt en annan person. Inte en spillra av sitt forna jag, som det brukar heta, utan dess motsats: ett dystert, bittert vrak, märkt av sorg och alkohol.
Det är strålande gjort.
Man kommer ju aldrig att få se Gösta Ekman på scenen, hans rätta element enligt alla samtida källor, så det är bra att det finns enstaka stumfilmer kvar som visar en nyans av hur det kanske kunde ha varit.

Det kommer mera.
Imorgon onsdag 11:e juni börjar stumfilmskonferensen Women and the Silent Screen på Cinemateket i Stockholm. Den håller på onsdag-fredag. Varje dag körs ett block med en blandning av stumfilmsfragment och hela filmer som alla är mer eller mindre obskyra.
Imorgon börjar det med bl a en tysk film från 1916 med Asta Nielsen! Att få se Die Nielsen i sin glans dagar har jag länge längtat efter. Och på torsdag visas stumfilmatiseringen av Hjalmar Bergmans modärnistiska roman Flickan i frack från 1926! Jag har naturligtvis läst boken, och vågade inte tro att jag skulle få se filmen - kanske ännu en stor svensk transvestit-film.

Undrens tid är inte förbi i stumfilmens svartvita värld.

Joan Crawford i Söderhavet

Efter en heldag i den hedniska värmen (glorious!) satte jag mig ner med ett glas svalkande vitt vin för att se en gammal Joan Crawford-rulle jag haft på band ett tag, Rain från 1932. Jag tänkte att den borde passa bra just nu, i den tropiska värmen två veckor före midsommar.

Det visade sig vara en riktigt uppfriskande film.
Dock satt jag som på nålar en stor del av den.

Joan Crawford är Sadie Thompson, en prostituerad kvinna som flytt till Pago Pago i Söderhavet undan en fängelsedom i San Francisco. Att hon är prostituerad förstår man ganska snart även om ingen säger det rakt ut - 1932 hade inte Hays-koden hunnit implementeras i Hollywood, så man kunde hinta om sådant. Några år senare kunde man inte det.
När hon väl visar sig gör hon det i all sin glans - en kvinna som livet farit hårt fram med, men som har all sin personliga pondus och värdighet i behåll. Mycket beror detta förstås på Crawfords egen pondus och karisma, som framgår tydligt. Jag har inte sett många filmer med henne förut, men man förstår varför hon blev en sån stjärna. Vilken tung, cool utstrålning hon hade!

Sadie rör sig som en infödd på ön där hon råkar hamna p g a epidemin som brutit ut på fartyget. Hon gör det bästa av situationen, som så ofta tidigare antar man. Hon bondar fort med den lokale makthavaren, en amerikan gift med en inhemsk kvinna, och bekantar sig med de amerikanska soldaterna på ön, för sitt levebröd.
Det jobbiga är att båten också fört med sig ett litet sällskap av missonärer som genast börjar klaga på öns ogudaktiga sällskapsliv. Särskilt Mr Davidson (spelad av Walter Huston, John Hustons pappa) sätter genast igång med att försöka frälsa den syndiga kvinnan från San Francisco.

Det är en av de bästa filmer jag sett om religiöst hyckleri. Mr Davidson, uppblåst av självgod gudfruktighet, tror på fullt allvar att han gör Sadie en tjänst genom att bryskt be henne ta sitt straff i San Francisco, oavsett om hon är skyldig eller ej, eftersom Gud uppskattar botfärdiga syndare. Samtidigt har en av soldaterna fattat tycke för henne, och frågar om hon inte skulle vilja följa med honom till Australien där han har en vän med familj.

De aggressivt avvisande försvarstal som Sadie håller när Davidson klandrar henne på religiösa grunder för hennes syndiga leverne gjorde mig mållös av beundran. Filmen visar med största tydlighet vem som är mest ärlig och uppriktig av de två, oavsett vilket sätt hon tvingas tjäna sitt uppehälle på, och oavsett hans religiösa hänsynslöshet.

Nära slutet var jag rädd för vad som skulle hända - skulle det moralistiska bigotteriet vinna ändå?

Jag behövde naturligtvis inte oroa mig. Sadie gick vidare i livet, och sade till sist fuck you (pardon my french) till alla religiösa livsförnekare.

Och imorgon gryr en ny dag i den tropiska värmen.

Äntligen hemsida!

Just det, se bara högerkanten under Modärna länkar. Vår egen hemsida! Visserligen ganska tom än så länge, men tids nog ska den fyllas med innehåll.

Detta firas med en fin bild.

Släkten är värst

När man talar om transvestit-filmerna står dom i farstun.

Nyligen skrev jag om den förtjusande filmen Atlantäventyret. Jag avslutade med att önska en tv-visning av den andra stora svenska transvestit-filmen från 30-talet.
Somebody up there likes me. Imorgon 19:e maj sänds den mitt på dan i Ettan.
Så fort brukar jag inte bli bönhörd.

Släkten är värst från 1936 är en typisk trams-fars med P G Wodehousesk handling.
Huvudpersonen har en arvtant i Amerika som förser honom med pengar för att kunna bo kvar i sitt barndomshem. För att få dessa pengar har han tvingats låtsas att han är gift och har barn, vilket han inte har. Nu är tanten på ingång samtidigt som hans kompis sitter hemma hos honom iförd en av dom klänningar tanten skickat till hans "fru" i present (av komplicerade orsaker), samtidigt som betjäntens ogifta fästmö lämpar av sin nyfödda bäbi i huset. Gissa vilka som ofrivilligt får spela hustru och dotter?

Behöver jag påpeka att det blir spring i dörrar, missförstånd, patetiska bortförklaringar och halvtaskiga damimitationer för hela La Cage aux Folles-pengen!

Som Johan Croneman sa: Ta en komp-dag.

Berlin Alexanderplatz

Någon gång för ett år sedan försökte jag se första avsnittet av Fassbinders tv-version av Alfred Döblins roman på fyllan, och fick lägga ner eftersom jag tappade fokus hela tiden. Jag funderade på att göra ett nytt (nyktert) försök i höstas, men det blev inte av.

Nu har jag läst boken. Jag tänkte att det var lika bra. Det är ju en kanonisk 20-talsroman, och det är tråkigt att läsa böcker som man först sett i film- eller tv-version.

Den var mycket bra.
När den kom 1929 liknades den vid Odysseus av James Joyce, och jag kan förstå det även om det är en annan sorts stadsvandring. Språkligt befinner den sig i alla fall på samma avancerade, och svåröversatta, nivå.

En sorts superloser, samhällets olycksbarn, Franz Biberkopf, tumlar ut ur fängelset där han suttit av ett par år för dråp, i början av boken. Sen följer resten hans huvudsakligen sorgliga vandring kors och tvärs genom Berlin där han gör sitt bästa för att försörja sig och hålla näsan över vattenytan - sälja tidningar, vara hallick, göra inbrott, lite av varje. Han är en märklig typ som ständigt åker på smällar men reser sig på 9 och vandrar vidare som en zombie. Han t o m söker upp folk som behandlat honom som skit och liksom tar att bli behandlad som skit igen. Han tycks anse att allt kan bero så länge man har nåt slags sammanhang där man hör hemma, tillsammans med andra människor.

På 10-talet hörde Döblin till konstnärskretsen runt den expressionistiska konst- och kulturtidskriften Der Sturm.
Och det förvånar inte.
Stilen i Berlin Alexanderplatz är kraftigt icke-realistisk och kan beskrivas som expressionistisk. Beskrivningar av Franz tankar och känslor, uttryckta i jag-form, blandas plötsligt och kaotiskt med t ex reklamslogans, väderleksrapporter, barnramsor, schlagertexter, bibelcitat, ljudhärmande nonsens-ord, och andra människors tankar och känslor, också uttryckta i jag-form. En kaleidoskopisk känsla uppstår när man läser. Berlin 1928 framstår på det sättet mer som ett tillstånd än en tid och en plats.
Dessutom är boken skriven på vardagsspråk med mycket slang, där ord stavas som de låter. Man kan jämföra med Lena Ackebos tecknade serier där folk säger "Amen härregud!" o s v. Ett helvete att översätta. Den version jag läste var från 1978. En del ord har blivit gamla sen dess, andra är medvetet anakronistiska. Och det fungerar mycket bra. Man förväntar sig föråldrad slang i en bok som utspelar sig 1928.

Återstår att se hur Fassbinder gör.

Beatles goes rysk stumfilm

Jag kom på att Beatles ju var ganska modärnistiska ibland.

T ex när dom gjorde låten Honey Pie. Bedårande.

Nån tokstolle har gjort en mix-video baserad på Dziga Vertov.

Det får duga.

Lite stumfilmshistoria

Tänkte bara tipsa om min blogg-kollega Jonas utmärkta inlägg om den alltför bortglömda stumfilms-stjärnan Colleen Moore, vars filmer även jag hoppas få se en snutt av i framtiden.
Notera också den snyggt färglagda bilden.

Fröknarna von Pahlen, suck

Nyligen läste jag ut den sista delen i den s k von Pahlen-sviten av Agnes von Krusenstjerna. Den hade legat ett par år.

Jag har inte läst riktigt hela sviten; jag hoppade över dom tre första delarna och började med Porten vid Johannes, eftersom jag läst att den innehöll en del nyckelporträtt av personligheter i Stockholms kulturliv vid tiden för första världskriget, då böckerna utspelar sig.

Böckerna kom ju i början av 30-talet och gjorde skandalsuccé p g a dom för den tiden saftiga sexskildringarna. Dom är också kända för att von Krusenstjernas man, den elake publicisten David Sprengel, bidragit med valda delar, exakt vilka vet jag inte.

När jag läste dom första delarna för säkert tio år sen tyckte jag att dom var som ett slags höglitterär version av Dynasty: några neurotiska överklassfamiljer vars polymorft perversa medlemmar hoppar i säng med varandra ideligen och har sig. Ganska skojigt, med andra ord.

Nu när jag läste den sista delen hade jag hunnit ruttna rejält.
Jag var kluven redan första gången, tyckte att dom var kanske 70% bra (framför allt stilmässigt) och 30% skit.
Nu lutar jag åt 90% skit.
Dom brukar hyllas för sina rättframma skildringar av kvinnlig sexualitet, även lesbisk, och det stämmer väl till viss del. Men det uppväger inte de flummiga hyllningarna till barnafödande (till varje pris!), den ständigt groende naturen (hippie-varning), starka tysta män som sköter bondgårdar, moderliga naturliga kvinnor (såna som enbart föder barn), misstänksamheten mot dekadent storstadsliv och allting onaturligt (kvinnor som studerar och inte föder barn, homosexuella män som inte kan hantera en harv och så där). Verkliga personer som Nils Dardel och företrädare för Svenska Baletten förekommer, tunt maskerade, som varnande och framför allt skrattretande exempel på det senare. Ev. stod Sprengel för det; han hyste välkänt agg mot Svenska Baletten.

Sista boken var riktigt jobbig att läsa. Ska man mot förmodan ge sig på en av dom rekommenderar jag trots allt Porten vid Johannes. Den ger i alla fall en ganska cool bild av Stockholms-livet under kriget, om man pallar karikatyrerna.

Fats Waller 1935

Var på förhandsvisning av Be Kind Rewind i söndags (ja, ibland ser jag omodärna filmer).
Jazzpianisten och sångaren Fats Waller har en viss betydelse för filmens handling. Fats Waller är, enligt min mening, den mest geniale och originelle av alla modärna jazzkatter.

I det här klippet ur "The King of Burlesque" från 1935 sjunger och spelar han "I've Got My Fingers Crossed".

Crossdressing på Atlanten

Det blev vinter igen. Suck.
Nåja, nu är det april och våren är strax tillbaka så en liten blogg-makeover är på sin plats.

Jag erinrade mig plötsligt en gammal film som jag såg för säkert en månad sen och glömde att skriva om - Atlantäventyret från 1934.
Jag hade aldrig hört talas om den här filmen förut, och jag har hört talas om förvånansvärt många sopiga svenska 30-talsfilmer, eftersom jag såg samtliga sådana som gick på TV på söndagseftermiddagarna när jag var barn. Den låg och dammade säkert ett år innan jag såg den.

Vilken film! Jag tror att man skulle kunna skriva en säg 5-poängsuppsats i filmvetenskap med queer-perspektiv om den.

En teaterdirektör gör fiasko, förlorar alla pengar, och börjar jobba som bartender på atlantkryssaren Kungsholm istället. Hans primadonna, spelad av Birgit Tengroth, smyger ombord på fartyget förklädd till pojke, och gömmer sig i maskinrummet. Hon blir upptäckt och lyckas snacka sig till att få jobba som passopp i baren. Där återförenas hon med sin förbluffade f d chef. Genom en fantastisk slump, och natten i maskinrummet, får hon reda på att ett gäng internationella juveltjyvar planerar en kupp mot en förmögen passagerare. Hon blir också förälskad i styrman (Edvin Adolphson) som behandlar henne som den vanartiga fripassagerare/springpojke han tror att hon är.

Birgit Tengroth gör vad hon kan, med mer eller mindre framgång, för att passera som kavat pojkvasker, inkl svängigt kroppsspråk och pilsnerfilms-pojkjargong. Strålande! Eftersom det är en film lyckas hon. Edvin Adolphsons styrman fattar noll, men blir allt mer förbryllad över uppassarens kärvänliga attityd. Margit "Hoppla hoppla" Manstad spelar sin ständiga camp-vamp-roll som den internationella juvelligans
kvinnliga medlem. Ett fenomenalt sångnummer ingår förstås - bartendern och hans passopp sjunger Jules Sylvain-dängan "Yes sir, no sir" i välmodulerade (nåja) stämmor medan dom blandar drinkar a la Tom Cruise i baren.

Som ni hör är det en höjdarfilm. Jag förstår inte varför den blivit så totalt bortglömd. En självklar kompanjon till andra stora svenska transvestit-filmer som t ex Släkten är värst från 1936, där förstås med omvänt könsbyte. Önskar jag hade den på video också. Man får väl sätta sin tilltro till Sveriges Television.

Återstår bara att lära sig sjunga "Yes sir, no sir" utantill.

1920's Fox Trot

Ett exempel på Aaron1912:s ljud- och bild-jukebox.

Ekman-sällskapet och en modärnist på Youtube

Det blev vår och Ekman-sällskapet höll möte på Kafé Kungstornet i söndags.

Nu har vi gjort upp planer för hela året ut! En fest ska arrangeras, filmvisningar och stadsvandringar ska ordnas. Det blir förhoppningsvis pilsnerfilms-picknick den 1:a juni. Hoppas bara att vädret blir lika bra som vid den förra i augusti.
Adress till hemsidan kommer inom kort att annonseras i länklistan.

Jag förärades en Gösta Ekman-stumfilm på dvd till min samling, den danska filmen Clownen från 1926. Stumfilms-samlingen växer långsamt. Som respektabel förening hoppas vi också kunna få möjlighet att ta upp en stumfilm ur "frysen" på Statens ljud- och bildarkiv och se på den där. Vi har enats om att i så fall välja En perfekt gentleman från 1927.

Jag har också hittat en medmodärnist på Youtube. En ung engelsman som av allt att döma är besatt av 20-talet och lägger upp lite vad som helst med en connection dit.
Aaron1912 kallar han sig. Han har material nog för ett dygn framför datorn tror jag. Som att ha en modärnistisk ljud- och bild-jukebox. Aaah!

Langs enda franska film

Nyss hemkommen från en kortsemester i Budapest mindes jag plötsligt inlägget jag skulle ha skrivit innan jag for. "D'oh!", tänkte jag när jag just satt mig på planet, men sen glömde jag bort det tills jag kom hem.

Jag har tjatat en hel del om Fritz Lang den senaste tiden, men nu är det eventuellt sista gången på ett tag.
Strax innan jag reste var jag på Cinemateket igen och såg Fritz Langs enda franska produktion, Liliom från 1934, gjord under Langs exiltid i Frankrike innan han kom till USA.

Det är en mycket märklig film om en kvinnojagande buse som sköter karusellen på ett tivoli, och som efter sitt självmord kommer till ett slags limbo där han får tillfälle att rannsaka sitt liv och sina förbrytelser mot sin hustru och andra människor.

Första delen av filmen känns som en typisk fransk 30-talsfilm: realism i vardagslivets oglamorösa detaljer, och munhuggande människor. Huvudpersonen, busen Liliom, spelas av en ung Charles Boyer, som senare for till Hollywood och blev leading man med exotisk accent.

När Liliom tar livet av sig och kommer till limbo blir det en helt annan, fantastisk film. Hans själ förs mot himlen av två av himlens poliser(!), svartklädda män med mycket tydligt målade svarta ringar under ögonen. Himlen visar sig vara en ganska exakt avbild av en genomsnittlig fransk polisstation, sådana som Liliom under sitt liv ofta stiftat bekantskap med. Det finns två fina scener, en på jorden och en i himlen, som driver med den erkänt surrealistiska franska byråkratin. Tjänstemannen både på jorden och i himlen läser upp långa lagparagrafer som aldrig tar slut, och kämpar i en evighet med en tredskande stämpel - att stämpla så mycket som möjligt är viktigt. Sekreteraren bredvid ser ut som sin motsvarighet på jorden, plus ett par vingar.

Lilioms skyddsängel på jorden, i form av en enkel knivslipare med kärra, spelas av Antonin Artaud, surrealistpoeten, regissören, skådespelaren och teaterideologen, vars genomborrande laserögon man inte kan missta sig på.

Fritz Lang sa långt senare att det nog var den av sina filmer som han tyckte bäst om.

Och hur var Budapest då? Jo, en mycket trevlig och vacker stad. Dock inte så modärnistisk, även om jag lyckades se en del sådan konst på Nationalgalleriet. Ett tips om ni har vägarna förbi.

(På väg till flygplatsen i taxi susade gatuskylten Liliom Utca förbi utanför fönstret. En händelse som ser ut som en tanke. Helt logiskt eftersom författaren till pjäsen som filmen bygger på, Ferenc Molnár, var ungrare.)

Till månen med Fritz Lang

I januari knorrade jag över att Cinematekets Fritz Lang-retrospektiv inte innehöll sf-klassikern Månraketen, Die Frau im Mond, från 1929, Langs sista stumfilm.
Nu på fredag den 7:e mars kl 18 körs den ändå, något sent i kronologin!

Det är en förtjusande sf-film. Rymdfararna skuttar omkring på månytan i 1929 års sportkläder. Jag kan nästan svära på att Hergé, Tintins skapare, måste ha gått på bio hemma i Bryssel nån gång ca 1930 och fått en undermedveten idé som han utvecklade till seriealbumet Månen tur och retur ungefär 25 år senare. Det finns alltför många likheter i intrig mellan Langs film och serieboken för att man inte ska börja undra.

Vilka dom är säger jag inte. Gå och titta själva. Jag kanske kommer dit också.

Feuillade-marathon

I lördags var det stumfilms-marathon hos vänner i Älta. Det var äntligen dags att se Louis Feuillades stumfilmsserie om mästerskurken Fantômas från 1913.

Vi började sent på eftermiddagen för att hinna se allting - 5 och en halv timme, ursprungligen tänkt att ses i timslånga delar med feta cliffhangers på biograf då och då.

Det är uppenbart att man ännu inte hade vant sig vid att använda halvbild 1913. Det mesta försiggår i helbilder, som filmad teater. Teatraliska, mycket franska, gester och pandasmink. De två sista timmarnas intriger, måste jag erkänna, föreföll lite oklara efter ett antal absint-drinkar. Ett sammelsurium av skurkar med Björnligan-masker, fala kvinnor, mystiska brev med osynligt bläck, hi-jackade tåg och
plötsliga attentat passerade revy.

Det är dock uppenbart hur mycket Feuillade betytt för Edward Gorey, den märklige amerikanske tecknaren som rörde sig i en slags drömvärld där det ständigt var sekelskifte eller 20-tal, och där en dyster och hotande atmosfär rådde. Man känner igen hans mustaschprydda män i sportkostym och mystiska beslöjade damer från Fantômas.

En annan lärljunge var förstås Fritz Lang. Han gjorde sina egna Feuillade-plagiat med Spindlarna 1919, som var lite för tydligt modellerade på de franska förlagorna. Sen kom han igen med Dr Mabuse-filmerna 1922 som också helt klart är influerade av Feuillade (Fantômas blir Mabuse), men som är mycket mer personligt utformade, och mer varierade, än Fantômas.

Nu hoppas jag bara få se Feuillades andra mastodonter, Judex och Les Vampires. I en av Goreys tecknade böcker förekommer en båt döpt till Musidora efter den skådespelerska som spelade superskurken Irma Vep i Les Vampires.

Katherine Hepburn som flygaress

I söndags gick jag och såg ännu en Dorothy Arzner-film på Cinemateket - Christopher Strong från 1933.

Även den här hade inslag som man inte sett alltför ofta i Hollywood under 30-talet.
Katherine Hepburn spelar en kvinnlig flygare, Cynthia Darrington, som är känd för sina långa resor och våghalsiga tävlingar. Hon är inte gift, och påstår själv att hon aldrig varit förälskad. Så blir hon det ändå, i den gifte politikern Christopher Strong, som besvarar hennes känslor.

Könsrollerna i filmen är på något sätt omkastade, om än ganska diskret. Strong har starka skuldkänslor gentemot sin fru som han aldrig förut varit otrogen mot. Darrington är något mer sorglös och fatalistisk, även om hon inte skildras på ett osympatiskt sätt. Strong skulle helst se att Darrington slog sig till ro med honom nere på jorden i en stilla, domesticerad tillvaro. Han är alltid orolig när hon flyger. Hon försöker göra honom till viljes för att glädja honom, men det går inte. Till slut går hon tillbaka till flygningen, det är hennes liv.

Detta understruket av castingen. Strong spelas av Colin Clive, mest känd som Dr Frankenstein i James Whales Frankenstein-filmer, en högt uppskruvad och nervig typ som betonar Strongs melankoli och nervositet. Däremot är han kanske inte helt trovärdig som förste älskare - inte med den accenten (man KAN inte prata så!). Katherine Hepburn som Darrington är lugn och självsäker, rör sig självsäkert, oftast i byxor, och talar med gamäng-aktig, släpig röst. (Även Hepburn själv var känd för att prioritera bekväma kläder, och byxor framför kjol.)

Sådana karaktärer kan räknas på ena handen i 30-talsfilmen.

Alldeles bortsett från det måste jag också nämna scenen när Darrington ska på maskerad och bär ett sorts guldlamé-overall med vingar på ryggen och tajt huva med långa spröt på. Hon ser ut som en glittersprejad mal. T o m i svartvitt.

Guy Maddin - Archangel (1990) Clip 2

Ekman-sällskapet, lite obskyr svensk stumfilm och Guy Maddin

I måndags sammanstrålade större delen av Ekman-sällskapet igen för att lägga upp strategi.

Nu börjar det röra på sig. Inom kort kommer vi att äta lunch med Bengt Forslund, författaren till den senaste Ekman-biografin, Från Gösta Ekman till Gösta Ekman från 1982. Vi kommer att (varsamt) pumpa honom på alla möjliga detaljer som inte framgår av boken.
Det var alltså så länge sedan något längre substantiellt skrevs om Gösta d ä.
Dock är det snart dags: Carina Burman har planer på en biografi om Gösta, och naturligtvis ska vi träffa henne också.
Oh, vad jag längtar! För att inte tala om hur mycket jag längtar efter att hennes bok blir färdig...

I tisdags gick jag till Cinemateket för att se Hårda viljor från 1923 av John W Brunius. När en svensk stumfilm som man aldrig hört talas om förut dyker upp måste man.
Det fanns väl anledning till att man aldrig hört talas om den. Det var knappast en av den svenska stumfilmstidens starkast lysande mästerverk. Snarare en typisk logdans-film som jag brukar säga, fast utan logdans. D v s en film full av förälskade pigor, bländande nordisk natur, sjuhäradsbetäckare, plirande fiskargubbar som bränner hemma och karaktärer som kallas Tattar-Jan... Filmen byggde på en roman av Knut Hamsun, och handlingen lät på papperet som en genomsnittlig Guy Maddin-film - hör här:
"Nordnorsk telegrafist experimenterar med superlim och förälskar sig i chefens dotter."
Inte så långt från Guy Maddins långfilmsdebut om pestsmittade islänningar med torskpomada och kontaktproblem som täljer barkfiskar på Gimli-sjukhuset.

Vilket för mig in på Guy Maddin.
En alltjämt relativt kultbetonad kanadensisk filmregissör som gör film som om det fortfarande var 1929. Filmer som på alla fysiska vis ser ut som stumfilmer eller tidiga talfilmer, komplett med skrapmärken, jump cuts och taskigt ljud. Handlingar som ofta innehåller ymnigt snöfall, minnesförlust och avhuggna kroppsdelar, bl a. En amerikansk filmrecensent beskrev honom en gång så här: " His work is so strange it makes the average David Lynch-film look like Baywatch." Och det är helt korrekt.
Alla som älskar stumfilm har anledning att kolla upp hans filmer. Dom är nu lite lättare att komma över genom dvd-boomen.
Jag kanske får anledning att återkomma till honom.

Moderna tider (sic!) i DN

I DN onsdag 6 feb har DN en stort uppslagen recension av två nya böcker, en amerikansk och en tysk, om Weimarrepublikens kulturboom. Båda låter intressanta - tyvärr kommer jag bara att kunna läsa den ena.

Den amerikanska boken hävdar tydligen att det tyska 20-talet var "kvintessensen av det vi kallar modernitet".
Jag håller naturligtvis med. Bortsett från att jag skulle säga "kvintessensen av det JAG kallar modärnitet", förstås.

En fantastisk bild puffar för artikeln på omslaget till kulturdelen, och vad är rubriken? "Moderna tider", förstås, om än felstavat.
Artikeln går att läsa på nätet, här. Den förtjusande bilden är tyvärr lite för liten i nätupplagan. Den finns på kulturdelens förstasida.

Clara Bow och Dorothy Arzner

Nu i januari börjar en serie på Cinemateket med Dorothy Arzners filmer. Dom får man inte tillfälle att se så ofta, så naturligtvis gick jag dit i tisdags för att se The Wild Party från 1929, Clara Bows första ljudfilm.

Dorothy Arzner var en av Hollywoods mycket få kvinnliga filmregissörer. Dom är fortfarande få, men på den tiden var hon i stort sett den enda. Hon arbetade sig målmedvetet uppåt i hierarkin, började som manusskrivare, blev sen klippare, och fick 1927 regissera sin första film, Fashions for Women. Den gick bra ekonomiskt, så hon fick fortsätta.
Arzner var inte bara den enda kvinnliga filmregissören, hon var också mer eller mindre öppet lesbisk, och gick klädd i manligt anstrukna kläder och kortklippt hår. Det har spekulerats i huruvida detta bidrog till hennes framgång som regissör, att hon släpptes fram och klarade sig bra för att hon i någon mening betraktades som 'en av grabbarna' i Hollywoods helmanliga regissörsgarde. Det låter som en väl enkel förklaring, tycker jag.

Hur som helst var The Wild Party en fin film. Jag hade hört att Clara Bow, en av stumfilmens största stjärnor, skulle ha haft en New York-accent från helvetet, som bidrog till att hennes karriär dalade när ljudet kom. Jag kunde inte höra någon sådan.
Notera förresten, på nedre bilden, den snajdiga klädsel hon bär i en av filmens scener!

I filmen är hon en party-glad student på ett college för kvinnor som gör skandal när hon och hennes gäng trotsar utegångsförbudet på natten för att rymma från en college-maskerad och slå runt på en sleazy vägkrog(!) en bit bort. Den nye stilige professorn räddar henne från att hamna i tråkigheter. I samband med detta håller han ett indignerat föredrag för henne om att hon borde känna större stolthet över att få gå på detta college - att få utbilda sig och komma nånstans som så många kvinnor före henne förvägrats. Hon borde plugga istället för att slarva runt på nätterna och slösa bort sina chanser o s v. (Intressant inslag i en så gammal film. Hade regissörens kön något med detta progressiva försvarstal att göra?) Naturligtvis blir eleven och professorn förbluffande snabbt romantiskt involverade - det är en kort film, bäst att smida medan järnet är varmt. Till slut får hon visa sin storslagna sida när hon tar på sig skulden för något en annan student gjort, för att rädda dennas chans att få ett efterlängtat stipendium.

Filmen är en typisk tidig ljudfilm. Talade repliker blandas med enstaka textskyltar från stumfilmstiden. I en förtjusande scen där en vild fest övergått i tidig morgon sitter gästerna bakis och halvsovande i soffor och fåtöljer medan morgonljuset silar in. De manliga gästerna sjunger "Wild Party Girl Of Mine" i välmodulerade stämmor (so much for bakfylla) ackompanjerade av två kvinnliga gäster på ukulele!
Om ändå fler fester slutade på det sättet.

På tisdag, 30 jan, visas Anybody's Woman från 1930. Jag hoppas jag kan se den också.

Fritz Lang på Cinemateket igen

Jag glömde ju att påminna om att Cinemateket kör en Fritz Lang-retrospektiv igen. Det var nästan exakt 10 år sen sist. Det var då jag såg de flesta av filmerna.

Eftersom Cinemateket haft den tvivelaktiga smaken att flytta kvällsvisningarna en timme bakåt kommer jag inte att ha möjlighet att se om särskilt mycket. Stumfilmerna, som förut alltid visades kl 19, visas nu kl 18. Det innebär att jag på vardagarna blir mer eller mindre tvungen att ta en timme ledigt från jobbet för att hinna till dem. Det eller gå upp kl halv 6 på morgonen. Och jag har sen barnsben varit en extrem kvällsmänniska. Så det ska vara för speciellt akuta fall, tyvärr inte för filmer jag redan sett. There it is.

Men, för alla som har möjlighet finns det en massa omistliga modärnistiska filmer att se i januari och februari.
Jag vill särskilt rekommendera:

25 & 27 januari
Dr Mabuse - spelaren
Mastodontfilm uppdelad på två jättelånga visningar. Dr Mabuse, superskurk av James Bond-kaliber styr Berlins undre värld med mästerlig järnhand. Fina, stiliserade interiörer i budoarer, spelhålor och diverse andra skumma ställen i inflationens nerdekade storstad.

20 februari
Metropolis
'Nuff said. Stilbildande science-fiction med Babel-skyskrapor och porr-robot som löper amok.

22 februari
Spionen
James Bond före James Bond. En superskurk med high tech-gadgets och ett brottssyndikat som ska ta över världen! En vacker kvinna som först är med skurken men sen byter sida! En stilig hemlig agent i smoking med ett tre-siffrigt nummer!

23 & 26 februari
M
Änglalik barnamördare (ahh, Peter!) jagas genom staden av polisen och hela undre världen.

26 & 27 februari
Dr Mabuses testamente
Dr Mabuse kommer tillbaka. And this time - he's angry.


Mycket nöje.

Hawaii 1928

Tillbaka från den jul-relaterade paltkoman.

Firade det nya året med ett besök på Tiki Room, en klubb vars musik vanligtvis är orelevant för den här bloggen. Men det senaste är hawaii-duon The Aristocrats som varje torsdag uppträder på Tiki Room och spelar väldigt gammal hawaii-musik. Förra torsdagen, när jag var där, spelade de enligt egen utsago en hel del material från året 1928, ett bra år för musik enligt en av medlemmarna.
Jag håller förstås helt med.

Uppslutningen på tiki-rummet var bedrövlig - det kan bara skyllas på närheten till nyår & jul när alla fortfarande sitter hemma bakis och kontemplerar sina tomma plånböcker/kontokort. Förhoppningsvis blir det bättre vad det lider, det förtjänar The Aristocrats. Mitt sällskap gjorde vad vi kunde för att visa vår uppskattning.

Jag kan bara rekommendera alla som befinner sig i Stockholm en torsdag att göra ett besök på Tiki Room.

Vi kanske syns där.

Gott nytt år!

Jodå, det blev en utflykt till Graven på Menlösa barns dag med delar av Ekman-sällskapet. Vi satte ut gravljus och en bukett från Sällskapet.
När vi ändå var i krokarna passade vi på att besöka Mauritz Stillers grav på den judiska sektionen. Där har jag aldrig varit förut.
Ännu en modärnistisk legendar.
Sedan fikade vi på City-konditoriet, eller Fenix-palatset som jag föredrar att kalla det.

Dagen före nyårsafton blev också en högkulturell dag.
Först besökte jag äntligen Otto G Carlsund-utställningen på Liljevalchs.
Den blå Bugattin var blank och skinande som en spegel. Den gigantiska väggmålningen "Rapid" som varit tänkt för Stockholmsutställningen 1930 men inte blivit av prydde nu väggarna i den första salen. Den var fantastisk. En del abstrakta målningar kommer nog bättre till sin rätt i monumental-format på väggar i stället för inom glas och ram. En del av dom vanliga målningarna var vackra och roliga. Andra var tråkigare. Abstrakt konst blir fortare enformig i stora mängder. Det var dock intressant att se hur kraftiga intryck han faktiskt hade tagit av målare som Piet Mondrian, och av Fernand Léger, som var hans lärare.

Efter detta gick jag direkt till Folkoperan för att se operan om Zarah Leander.
Jag är inte van att gå på opera, men musiken beskrevs i en radio-recension som "en expressionistisk spark i solar plexus" och eftersom jag välkomnar sådana så måste jag gå. Dessutom var den ju om Zarah.
Den var bra. Ganska många av sångarna artikulerade så pass tydligt att man faktiskt kunde höra vad dom sjöng, vilket underlättade, och musiken var fin. Den där sparken kanske var att ta i, dock. En plus för programbladet som utformats för att så mycket som möjligt likna en gammal Veckojournalen från mitten av 30-talet, med bibehållet typsnitt i loggan samt formuleringar som "å sidan 4...". Mer sånt.

Och nu är det snart dags att fylla champagne-skålarna (det modärnistiska glas-valet) och skåla för att även 2008 må bli modärnt och trivsamt.

Gott Nytt År!

Julavslutning

Bevistade ett passande modärnistiskt julbord på Någonstans i Sverige, Stampens stofil-klubb. Vi trängdes vid disken för att groffa S.O.S samt öl och snaps, till vilket krävdes drinkbiljett. Bedårande. Beata Harryson med gäster underhöll oss från scenen med bl a Zarah Leander-klassiker, och sjöng fantastiskt som vanligt.

Några dagar senare hade valda delar av Ekman-sällskapet (hemsida kommer) ett snabbt julmöte på Kafferepet vid Klara kyrka, smidde planer inför det kommande året, och utbytte nördiga klipp och bilder.
Förmodligen kommer vi att bevista Graven den 28:e, Menlösa barns dag. Rapport följer.

GOD JUL!

Kass Herzog-film

Just nu går Werner Herzogs filmer på Cinemateket i Stockholm, och jag har varit och sett några eftersom han är en av mina favorit-regissörer.
I samma veva fick jag låna hans så vitt jag vet enda modärnistiska film, Invincible från 2001, som visades på Stockholms filmfestival för några år sen.
Den var ordentligt kass.
Jag blev inte förvånad eftersom jag fått den beskriven som sådan av flera källor. Trots det tyckte jag att jag borde sen den av ren plikt mot mitt modärnistiska nörd-o-rama.

Motivet för filmen är ju ganska bra - den handlar om Erik Jan Hanussen, skrupelfri "ockult" trolleri-gubbe och svindlare i Berlin under tidigt 30-tal. Tyvärr har Herzog valt att väva ihop den verkliga historien om hans magi-imperium med en fånig skröna om hur en ovanligt stark ung man från en östpolsk shtetl blir värvad till Hanussens varieté-show där han uppträder som Starke Arvid inför blaserade rikingar och SA-sluskar. På slutet blir han dessutom av avgörande betydelse för Hanussens fall.

Cirkus-mannen spelas av en väldigt stark finländare utan några direkta skådespelarkunskaper, däremot med en påfallande finsk brytning. Alla spelar på engelska, vilket leder till det gamla vanliga euro-problemet: inte en enda replik låter bekväm, och nästan samtliga är brutna på olika sätt. Dessutom verkar rätt många av skådespelarna vara totala amatörer. Sådana har Herzog arbetat med förut, men här fungerar det inte.
Storyn är larvig och sentimental, manuset kasst, skådisarna habila i bästa fall och musiken av konventionellt Hollywood-snitt. Om man inte visste det skulle man inte gissa att det var en Herzog-film. Hans filmer brukade utmärkas av ett utpräglat bildsinne, hypnotisk stämning, och musik från en annan dimension. Den här är stendöd.
Av allt att döma var Fitzcarraldo hans sista stora spelfilm.

I en mindre roll dyker Udo Kier upp. Alltid ett säkert tecken på en bra film...

Nåja, Istvan Szabo lär också ha gjort en film om Hanussen. Hoppas jag får tillfälle att se den nån gång.

Ännu en Joseph Roth-roman

Läste nyligen den andra kortromanen av Joseph Roth i samma volym som den jag läste i våras, Spindelnätet.

Den här, Zipper och hans far, var också bra. Den förstnämnda var mer modärnistisk i stilen - febrig och expressionistisk. Den senare var det nog mer till ämnet.

Författarens alter ego, utan namn, berättar om sin vän Arnold Zipper och hans far. Historien börjar strax före första världskriget. Zippers far är ett sorts tragikomisk småborgare som lever i ett olyckligt äktenskap. Han är pålitligt och osjälvständigt patriotisk när kriget kommer, och det är självklart att Arnold och hans bror, liksom berättaren går ut i kriget. Kriget leder enbart till förnedring och moralisk kollaps, i familjen liksom i samhället i stort. Arnolds bror hämtar sig aldrig från sina upplevelser utan blir sinnessjuk, hamnar på institution, och dör i slaganfall. Arnolds far blir en bruten man som lever vidare med hjälp av sina livslögner.
Faderns hjälplöshet går liksom i arv till sonen, och eskalerar genom 20-talet. Arnold faller handlöst för en skådespelerska, som helt tydligt betraktar honom enbart som ett karriär-hjälpmedel och ett slags betjänt på väg mot toppen inom filmbranschen i Berlin. Han kämpar inte emot, utan finner sig i detta.
Beskrivningen av filmbranschens demi-monde känns rätt tidstypisk (och modärnistisk). Arnolds fru, antytt bisexuell, lever avskilt från honom i en lyxlägenhet omgiven av exotiska djur, grammofoner som spelar jazz dagarna i enda, och väninnor som är morfinister. Hon bedrar honom närmast självklart med alla som kan hjälpa henne framåt.
När hennes karriär dalar efter en ridolycka börjar Arnold försörja dem som spelare i Monte-Carlo, och slutar som fiolspelande clown på ett café.

Halloween-special

Kan man fira Halloween på ett modärnistiskt sätt? Svaret är ja.

Trots att Halloween huvudsakligen hyllar gravstenar, sorgkläder, spöken, dimma och annat omodärnt, finns det naturligtvis också modärn skräck.
Lösningen är: tysk expressionism.

Expressionismen inom konsten uppkom i det tyska språkområdet strax före 1910. Konstnärerna började måla "primitiva" målningar med stora färgsjok i skarpa, onaturliga färger (gröna ansikten, röd himmel etc). Motiven kunde vara stillsamma och vardagliga, men också ångestfyllda och skräckinjagande bilder av mänsklig ångest, våldsbrott och lidande. Detta blev än vanligare när första världskriget kom. En parallell expressionistisk rörelse uppkom inom litteraturen, framför allt inom poesin. Expressionistiska dikter kunde bestå av färgskimrande symbolismer, eller av korthuggna fragment fulla med våldsamma utrop och förvirring.
Sist kom expressionismen till filmen, när den var på utdöende i de andra konstarterna.

Några få expressionistiska filmexperiment gjordes i början på 20-talet, av vilka den enda välkända är Dr Caligaris kabinett. Här ser man hur mycket expressionismen bråddes på den gamla tyska skräckgotiken från 1800-talet, d v s samma källa som goth-kulturen i slutändan bygger på.
En typisk skräckhistoria med galna vetenskapsmän, mordiska sömngångare och flickor i vita nattlinnen i nöd, fast med expressionismens sneda vinklar, målade slagskuggor och stiliserade smink. Conrad Veidt i en av huvudrollerna blev efter den här filmen en av de största stumfilmsstjärnorna i Tyskland, ofta i liknande roller som demonisk skurk eller plågad anti-hjälte.

Man kan ana vilket intryck filmen måste ha gjort på sin samtida publik, och en del scener och bilder har fortfarande en kuslig effekt, trots alla år som gått.
Min favoritfilm om jag måste välja.

Se och rys. Happy Halloween!

Josephine Baker och Janet Klein

Två sångerskor från olika tider men med modärnistisk connection.

Josephine Baker: född i St Louis 1906, död i Paris 1975. Började som vaudeville-dansös hemma i USA, kom till Paris 1925 och gjorde succé, senare även som sångerska.

Hon var rätt i tiden - för avantgardet i Paris på 20-talet var Afrika the shit och Baker fick representera alla exotiska drömmar om den vilda kontinenten med ohämmade svarta människor. Hon tryckte på rätt knappar med banankjol och primitiva grimascher, och blev samtidigt en excentrisk stilikon som pomaderade håret med äggvita och promenerade på Champs-Élysées med en leopard i koppel. Trots allt föredrog hon Frankrike framför USA eftersom hon där mötte större respekt som svart. Samtidigt blev hon ibland kritiserad av svarta landsmän för att hon inte sjöng "svart" utan med tidstypisk schlagerröst.
Hon avled natten efter ett triumfartat jubileumsframträdande på Bobino, och Paris sörjde henne som en av sina egna.
Det fläckvis intressanta P1-programmet Stil handlade i fredags om henne. Programmet går att lyssna på i en månad på nätet.

Jag har nyligen köpt en skiva med Janet Klein and her Parlor Boys. En sångerska med kompband som har som mission att återuppväcka 10-, 20- och 30-talens populärmusik så genuint som möjligt. Mycket charmigt. De har en fin hemsida (se länklistan) där man kan lyssna på deras musik också.

Berlin - stad av sten

Har läst en seriebok som omväxling. En s k grafisk roman. Berlin - City of Stones av Jason Lutes, översatt till svenska. Endast del 1 finns på svenska än, men det kommer fler delar.

Historien börjar på hösten 1928 när en ung kvinna som är på väg till Berlin för att börja på konstskola och en ung vänsterjournalist möts av en slump på tåget in mot staden. De går åt var sitt håll när de är framme, men möts igen några månader senare, börjar umgås, och blir mer än vänner. Runt omkring dem håller samhället långsamt på att förändras, men än så länge är det förhållandevis lugnt.
Förutom de två huvudpersonerna finns ett stort persongalleri vid sidan om, både människor i deras närhet och andra, utan koppling till dem. De olika personernas liv vindlar sig framåt, ibland påverkade av varandra, ibland påverkade av samhällsomvandlingen. Kärleksaffärer blomstrar och svalnar, man diskuterar konstens framtid eller journalistikens möjligheter, äktenskap går i kras för att kvinnan backar kommunisterna och mannen dom där andra som slåss med kommunisterna på gatorna...
Själva stilen i serien känns väldigt rak och praktisk, faktiskt väldigt kongenial med den tid och plats den skildrar - Neue Sachlichkeit i serieform. Samtidigt förekommer hopp bakåt i tiden till händelser i en enskild persons liv vid tiden för krigsslutet 1918 som förklarar en del av det som händer i kontemporär tid. Människors tankar fångas flera gånger i ett sorts melankoliska "snapshots"; fyra personer på spårvagnen får varsin tankebubbla som avslöjar brottstycken av deras tankar just i detta ögonblick. Förälskade drömmerier sida vid sida med lakoniska funderingar över middagsmaten, och ett mycket litet barn som helt enkelt tänker: "Potta, potta!". Genialt.

Detta första album hade både styrkor och svagheter, och jag är försiktigt positiv. Men jag ser fram emot att få läsa nästa album för att få se hur det går för människorna man lärt känna, nu när det mörknar över vägen i den tyska huvudstaden.

Tutta med TOFS

Det blev en trivsam afton i torsdags på Filmstaden i Råsunda då Ekman-sällskapet bl a firade Tutta Rolfs 100-årsdag tillsammans med TOFS, Thor Modéen-sällskapet.

Tutta Rolfs 100-årsdag har kommit lite i bakgrunden till Zarah Leanders, men Tutta är också värd att fira.

Det gjorde vi genom att titta på mästerverket Sara lär sig folkvett i Filmstadens lilla stofilsalong med den något osannolika kombinationen champagne och popcorn i knät. Även punsch förekom. Det blev naturligtvis allsång till filmens främsta musikinslag, Nu ska vi opp, opp, opp, opp mot den gryende kärlekens topp (flitigt utnyttjad som pausmusik på TV när jag var barn). Tekniken (hackande dvd-kopia) pressade vårt tålamod till bristningsgränsen, men vad gör man inte för Tutta och Håkan Westergren när dom super ner sig och demolerar ett vardagsrum iförda aftonklädsel?

TOFSarna var uppklädda i matchande mörka kostymer och flugor med ordet TOFS diskret tryckt (broderat?) på sidan. Vår Ekman-medlem Clara underhöll med tidstypiska sånger kompade på piano efter filmen. Ulf Kjellström, författare till böcker om Thor Modéen, Åke Söderblom och Sture Lagerwall, underhöll med lärda anekdoter om tidens svenska nöjeskultur vid ofrivilliga pauser i programmet.

Nästa år ska vi fira Tuttas 101-årsdag.

Gangsterparodi på SR Minnen

Måste tipsa om en retro-serie som just börjat gå igen på radiokanalen SR Minnen.

Det är en flugig serie i hur många delar som helst om den fruktade Chicago-gangstern Dickie Dick Dickens, spelad med myndig röst av Martin Ljung. Man får även stifta bekantskap med balettflickan Effie Marconie (Lena Söderblom), gangsterbossen Jim Cooper (Beppe Wolgers), Mummie Tobo-Dutch (Sif Ruud) och andra hel- och halvfigurer ur Chicagos beryktade 20-tal.
Varje avsnitt börjar med en bit struttig jazz för att man ska komma i stämning. Handlingen är vindlande, hetsig, och något surrealistisk. Två berättare hjälper till att föra den framåt: Lasse O'Månsson och Leif "Smoke Rings" Anderson!

Serien sändes första gången 1966 och bygger på en liknande tysk serie.
Enda smolken i cocktailglaset är SR Minnens sändningstider: 10.00 på fredag morgon, 21.00 fredag kväll. Tyvärr kan programmen på kanalen inte höras på nätet i efterhand.

Men om ni är lediga 10.00 en fredag eller inte har nåt för er fredag kväll (fet chans) - slå er ner framför kristallmottagaren med en fulgrogg i en kaffekopp och bli ett med Chicagos undre värld.

Rudy - I'm Just A Vagabond Lover

Bing - Just One More Chance/I Surrender Dear

Lite modärn musik

Köpte en rea-skiva, The Earliest Bing Crosby Vol.1 (tack Naxos Nostalgia). Skivan tog upp hans tidigaste inspelningar, 1926-1930. Bra ljudkvalité har dom fixat också.
En favorit på skivan är That's My Weakness Now som Ernst Rolf skrev en ännu fånigare text till: Det har jag pippi på.

Spelade också in en skiva till min vän Clara med modärn musik som jag hittat. Den blev riktigt bra, funderar på att göra en dublett till mig själv.
En av artisterna på skivan är schlagersångaren Rudy Vallée med Me Minus You, en av många fåniga matematiklåtar genom tiderna.

För ett smakprov på dessa artister - se ovan. (Tyvärr inte nämnda sånger.)

Otto G Carlsund på Liljevalchs

En ny modärnistisk utställning börjar i dagarna på Liljevalchs konsthall.

Otto G Carlsund är en rätt så bortglömd svensk målare som var ett med sin tid.
Han var, på tidstypiskt maner, besatt av den nya tidens energi, teknik och framtidsoptimism. Han inspirerades av kubismen, och framför allt av Fernand Léger som var hans lärare. Motiven bestod ofta av geometriska mönster i starka färger. När han inte målade fräste han omkring i en Bugatti, "världens vackraste racerbil", inne-bilen i Paris, med kompisen Gunnar Ekelöf. Passande nog innehåller utställningen därför en äkta Bugatti, och en rekonstruktion av den målning som Carlsund målade direkt på väggen för Stockholmsutställningen 1930.

Utställningen håller på t o m 6 januari 2008.
Återkommer med rapport.

New Orleans revisited

Var på Hootchy Kootchy Club i lördags.
Temat var Welcome to Storyville. En nästan kuslig tajming med tanke på resan i somras. Naturligtvis blev jag gråtfärdig av nostalgi och skulle dit. (Lågoddsare med tanke på att jag hur som helst varit på alla Hootchy Kootchy hittills. Kompletism kräver sin rätt.)

Det var som vanligt. D v s en blandning av transvestiter, gother, strippor, rockabilly-killar och lesbiska flickor med lösmustasch. Men den här gången hade man dessutom toppat med voodoo-drottningar och ett jazzband i foajén. Ett stort antal Storyville-flickor svassade också omkring.
En viss ombyggnad hade skett, med lättillgängligare toaletter på en balkong ovanför foajén från vilken man kunde blicka ner i trängseln, och titta på jazzbandet ur fågelperspektiv.

En dansös på stora scenen företedde vissa likheter med Josephine Baker i klädsel och framtoning. Ovanligt mycket dansbar jazz spelades också i rummet till vänster. På det hela taget mycket lyckat.

Jag blev fotograferad 3 ggr, vilket kan betyda att min klädsel var lyckad. Rosa klänning av tidigt 20-talssnitt, bebissockor, lackskor, hårband och en karnevalsmask med plym och pärldraperi. Det gick utmärkt att både dricka öl och röka genom draperiet. Jag hade också på mig mina mardi gras-pärlor köpta i N O (liksom masken) och en gris gris-påse jag gjort själv av trasor och lapsang-te.
Den enda flugan i smörjoljan var att jag inte kom på att låta fotografera min outfit förrän jag kom hem, när den exotiska inramningen var ett minne blott.

Note to self: kom ihåg det nästa gång.

Göstas grav och September Songs

I söndags hade Ekman-sällskapet sin första sammankomst för hösten. Det var med anledning av Hasses födelsedag den 10:e som vi begav oss till Norra begravningsplatsen i Solna för att besöka hans grav. Det innebar också att jag för första gången fick se Göstas grav, som det ju ursprungligen är. Han ligger där liksom hans båda söner och hans hustru.

Jag hade förstås sett gravmonumentet av Carl Milles förut på bild. I verkligheten såg det något mindre ut än jag föreställt mig utifrån bilderna.

Ernst Rolfs grav såg vi också på vägen. Den var mycket tråkigare, en stor fyrkantig sten med texten: "Ernst Rolf Sångaren". Jag ska gå tillbaka någon annan gång och leta reda på Mauritz Stillers grav. Kanske någon annan modärnistisk grav också när man håller på.

Sen for vi in till stan för att gå på kafé. Vi ville naturligtvis välja ett passande kafé, och försökte först med Citykonditoriet. Det var stängt för renovering. Sen försökte vi med Vetekatten. Det var söndagsstängt. Redan i våras konstaterade vi att söndagar är en no go-dag när det gäller kaféer, trots att det är då folk har tid att gå på kafé. Amatörmässigt. Vi resignerade och slog oss ner på samma menlösa kafé på Drottninggatan där vi satt i våras, av samma anledning.

Efter mötet gick jag på Cinemateket och såg September Songs. En musikfilm som jag inte sett sen den hade premiär för drygt tio år sen. Filmen är av intresse för modärnister eftersom den handlar om Kurt Weills musik. Olika artister, både kända och mindre kända, framför olika Weill-sånger i en väldigt tysk fabrikslokal eller liknande där små mini-videor spelas upp på flera scener. Man får höra både välkända sånger från Tolvskillingsoperan, och lite mindre kända verk från den sena amerikanska tiden. För modärnister är den tidiga delen förstås viktigast, och den har den bästa musiken tycker jag. Stark öppning där Nick Cave sjunger Mack the Knife. Rätt självklar låt för Cave när man tänker efter.

Nästa chans att se filmen i Stockholm är den 24:e september.

Den lille mannen med dom stora ögonen

Now, who might that be?
En stump visslad Grieg kanske ger en ledtråd.

Just det, Peter Lorre.

Han har länge varit en av mina mest älskade favoriter, och nu har jag äntligen läst ut en tegelstens-biografi om honom, The Lost One. A Life of Peter Lorre av Stephen D Youngkin. Påbörjade den hösten 2005(!) men fastnade nån gång i slutet på 40-talet.

Det är en matig och seriös biografi, den första stora på engelska tror jag. De väldigt långa kapitlen utan delkapitel försvårade dock läsningen lite.
För en modärnist är förstås de tidiga kapitlen om 20- och 30-talen av störst intresse. En stor del av 20-talet hankar han sig fram på teatrar i olika tysk-språkiga städer, får efter ett tag större roller på teatern hemma i Wien, och söker sig slutligen, 1928, till Berlin där allting ju händer. Han gör succé, blir teaterstjärna och Berthold Brechts favoritskådespelare, inte minst p g a sitt säregna utseende. Man kan inte undgå att lägga märke till honom, så att säga. Demon-regissören Fritz Lang uppmärksammar honom, och ger honom huvudrollen(?) i sin första talfilm, M.
Därmed är hans öde beseglat.




Han blir filmstjärna, precis som han blivit teaterstjärna tidigare, men märker redan nu att regissörerna inte kan glömma hans roll som barnamördare i M. En viss diktator kommer så till makten och Lorre, som är jude, flyr till Frankrike tillsammans med många andra. Här går han arbetslös tills Alfred Hitchcock räddar honom till Storbritannien där han får rollen som gangsterledaren i Mannen som visste för mycket. Detta leder i sin tur till Hollywood, filmstjärneliv och livslång type-casting som mystisk europeisk skurk.



Peter Lorre hade tur som lyckades undkomma Hitler, och få en ganska lång och bitvis lyckad karriär. Samtidigt är det uppenbart att han hela sitt liv var frustrerad över att så sällan få visa vad han kunde utöver att vara exotisk och skurkig. Ett öde som ofta drabbat européer i Hollywood, men kanske särskilt honom. Hans privatliv var dessutom något stormigt, och han var tidvis narkoman.

Jag drömmer ibland om vad man kunde ha fått se honom göra och vara på film om han hade undkommit type-castingen.
Jag drömmer också om att med en tidsmaskin bli förflyttad till Berlin 1928, plötsligt förstå tyska, och få se hans melankoliska lilla ansikte däruppe på scenen. Fortfarande ung, med hela livet framför sig.

Karl Gerhard gör film

Var och såg Äktenskapsleken på Cinemateket med sambon i fredags.

Den var t o m ännu bättre än jag minns den från TV. Med svenska 30-talsmått mätt är det en ganska queer film faktiskt. Det kanske får skrivas på Karl Gerhards konto. Vem vet, om han hade skrivit fler filmmanus kanske svensk 30-talsfilm varit lite bättre.

Dagen efter blev naturligtvis fylld av modärnistisk musik. Till att börja med skivan där Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard-låtar, Ett bedårande barn av sin tid. Det är en fantastisk skiva; Magnus Ugglas gaaapiga sätt att sjunga är kongenialt med Karl Gerhards elaka texter.
Se här.

Sen, efter lite blandad Ernst Rolf, blev det The Temperance Seven, ett engelskt band som ansträngde sig för att låta som om det var senast 1929. Dom var väldigt engelska, och en del av en mycket liten modärnistisk subkultur som existerade i tre år eller nåt sånt i slutet på 60-talet.
Dom gjorde proto-videor också.

Kära släkten

Min fellow styrelsemedlem i Ekman-sällskapet Jennifer hade godheten att låna ut sin inspelning av Kära släkten från 1933. Jag har sett den förut, men tidigare varit nonchalant med att spela in svensk 30-talsfilm. "Dom går ju alltid på TV", har jag tänkt. Det var förr i tiden det. Så fr o m nu spelar jag in viktigare såna. Man vet nämligen aldrig när och om man får tillfälle att se dom igen.

Kära släkten är en typisk svensk 30-talsfilm, men samtidigt lite underlig.
Handlingen är mer osannolik än vanligt: två av tre döttrar till rik grosshandlare har lyckats bli gifta med baron resp. konsul. Den tredje har nåt sorts fnurra med sin fästman som är vid flottan, och dejtar en mystisk greve med tangorabatt och Dracula-hår (hm, undra om han har rent mjöl i påsen...) mellandottern med baronen, som är en slösig slabbedabb, vill ha mer pengar av pappa, och när hon inte får det blåser hon farsgubben på 10 000 med hjälp av fejk-säkerhet, och hon och baronen öppnar en lättsinnig nattklubb för pengarna. För att avvärja skandal köper pappa baronens bortslumpade gods och ger det tillbaks till ungdomarna. Greven visar sig pola med två (vad var det jag sa?) och blir avsnoppad, dottern och fästmannen blir sams igen och allt blir frid och fröjd. Typ. Åtminstone har jag uppfattat handlingen så.

Tutta Rolf är sitt vanliga charmiga jag som mellandottern med baronen. Gösta Ekman som skånsk baron och godsägare, komplett med monokel och skoRRning, är en otippad uppenbarelse, för att inte tala om honom brytande arm med Thor Modéen (konsuln).
Det dricks punsch (hinkvis), röks cigarr, åks skidor i Åre, och den skandalösa nattklubben (oh la la) har snygga modärnistiska målningar på väggarna. Tutta Rolf sjunger på nattklubben förstås. Den svenska 30-talsfilmen är verkligen rörande i sin beskedlighet.

En mindre bihandling förekommer där Edvin Adolphsson spelar en skum affärsman som jag tror är menad som en antisemitisk karikatyr, även om det inte är uttalat. Också ett tidstypiskt inslag i svensk 30-talsfilm. Tyvärr.,

Zarah Leander på Cinemateket

Som bekant (?) är det i år 100 år sen Zarah Leanders födelse. Cinemateket kör därför välförtjänt några Zarah-rullar nu i augusti.

Hennes mest kända filmkarriär var förstås i Nazityskland under 30- och 40-talen. Men innan dess hann hon ha en miniatyr-filmkarriär i Sverige också, intressant för oss modärnister. Två av hennes få svenska filmer körs, Falska millionären från 1931 (i Stockholm 23 & 29 aug)och Äktenskapsleken från 1935 (i Stockholm 27 & 31 aug). Jag har naturligtvis sett båda på TV.

Ska man bara se en Zarah-rulle av dessa två ska man nog se den senare. Falska millionären, en tafflig tidig ljudfilm, parar ihop henne med hela 30-talssveriges favorit-komiker Fridolf Rhudin. En bakslug värmlänning med underbett och buskis-fniss som lätt känns lite osannolik i samma rum som Zarahs (förvisso även hon värmlänning) over the top-vamp med världens djupaste urringning. Underhållande på sitt sätt, antar jag.
Äktenskapsleken däremot är outstanding. Manus av Karl Gerhard (bara en sån sak) och ett par fantastiska sånger förstås. Zarah spelar en världsvan skulptris som gift sig och skilt sig tre-fyra ggr vilket grundat hennes advokats (spelad av Karl Gerhard!) privata förmögenhet. Nu kommer hennes senaste äktenskap i gungning när hon deltar i kampen om första priset i en skulpturtävling mot sin egen man som också är skulptör.
Skit i handlingen förresten. Lyssna på dialogen, häpna över meta-slutet (meta-slut?! i en svensk 30-talsfilm?!)och se Zarah och Karl Gerhard släntra omkring på party i en hipp funkis-lägenhet och bitcha blaserat med varann.

Bättre än så blev inte den svenska 30-talsfilmen. Men det är alltid något.

Picknick i det gröna

Ekman-sällskapet och TOFS hade tur med vädret på vår gemensamma picknick i lördags. Med tanke på att datumet bestämdes i juni, och att den här sommaren gjort en utlandsresa alldeles nödvändig, var det rent osannolikt.

Men solen sken över Galärparken, klimatet var pilsnerfilmsmässigt, och vi satt där från 2-3 på eftermiddagen tills de sista motvilligt släpade sig därifrån vid 7-tiden. Jag var en av dom. Vi åt sill-gubbröra, drack lätt-grogg och åt kakor, och min fellow styrelsemedlem Clara spelade schlager på sin resegrammofon (se ovan) tills hon fick vev-arm. Det är det inte många som får nu för tiden. Synd.

Ormens ägg

Bengt Ekerot har hämtat Mephisto på Fårö.

The end of an era.

Vad har detta att göra med modärnism undrar man kanske.
Jo, Bergman gjorde ju faktiskt en äkta modärnistisk film: Ormens ägg 1977.
Den brukar inte omtalas som något av Bergmans större mästerverk. Det kan jag förstå. Vid sidan av hans övriga alster framstår den som opersonlig. Den är en amerikansk-tysk samproduktion, på engelska, med David Carradine i en bärande roll. Kritiken verkar ha varit sval.
Men det är en utmärkt modärnistisk film.

Det är Tyskland 1923 igen. Tokinflation, ett samhälle i fritt fall. Folk försörjer sig med fiffel och prostitution. Som en radda Otto Dix-målningar omsatta i film. Det känns som om man har sett några sådana filmer förut.
David Carradine, arbetslös cirkusartist, och Liv Ullmann, hans brors änka, bor hos och utför lite småjobb åt vetenskapsmannen Dr Vergerus. Först senare får de reda på vad doktorns experiment går ut på. Den förfärande sanningen förebådar det som komma skall 10 år senare.

Det är egentligen bara en scen i filmen som är igenkännbar som en Bergman-scen, ett allvarligt samtal inne i en kyrka. Sen är det raskt tillbaka till Otto Dix igen.

Som sagt, inget av Bergmans mästerverk, men en sevärd film för modärnister med dragning till Tyskland som behöver omväxling från Cabaret.

När Bergman var klar passade Fassbinder på att sno scenografin till sin stundande inspelning av Berlin Alexanderplatz, omtalad i tidigare inlägg. Praktiskt.

Do You Know What It Means To Miss New Orleans?

Ja, nu gör jag det.

En förtjusande semestervecka i The Big Easy är över. Man behöver knappast påpeka vilket modärnistiskt resmål det är. Vi lyssnade på gammal jazz på Preservation Hall, en legendarisk jazz-helgedom som jag inte ens visste att den fortfarande fanns och var i bruk.

Vi hade inte hittat dit om det inte var för Voodoo Charlie, mannen på Voodoo-museet, som tipsade oss om det när han tog en paus i sin timslånga utläggning om skillnaderna mellan haitisk och louisiansk voodoo och voodoons betydelse för jazzen. Jelly Roll Morton var egentligen en zombie, och Louis Armstrong brukade i sin späda ungdom kränga pulveriserat tegel till dom vidskepliga flickorna i Storyville (mot förbannelser på förstutrappen) för att kunna hänga kvar senare på kvällen och lyssna på jazz. Bl a.

Jag längtar tillbaka till värmen, fukten, de franska kvarteren och dom sleazy slush-puppie-drinkarna. Voodoo-kyrkan och skumrasket på Preservation Hall.

De bildspel från New Orleans jag hittade var för hackiga så håll till godo med denna aparta hyllning: Tokyo Okawari Boys.

Bessie Smith

Har fått tag på en skiva med Bessie Smith, bluesens drottning (hur jag fått tag på den säger jag inte, det är en hemlis).

Inspelningarna låter förvånansvärt bra med tanke på att de är från 1923-1924. Jag har inte så mycket erfarenhet av gammal blues sen tidigare, jag lyssnar mest på jazz, men jag tycker det är väldigt snyggt. Som en melankolisk matta i bakgrunden - det tar ett tag tills låtarna lösgör sig från varann.

På det här film-klippet eller vad det är sjunger hon Saint Louis Blues.

Moderna blir modärnt 2

Har nu sett utställningen med modärnistisk svensk konst på Moderna museet (se tidigare inlägg). Den innehöll en hel del som jag inte sett förut, och en hel del jag inte hade något emot att se igen. En hel vägg med Nils Dardel t ex. Det märkligaste var ett par bronsskulpturer av Ellen von Roosval som var klart influerade av indiska Shiva-statyetter o likn, och som såg helt bisarr-obscena ut.
Däremot var de tio temana uppenbart snömos av typen: "hey, vi måste ha några teman också - varför inte 'Under fruktträdet?' Där kan vi säkert klämma in nåt." Dom hade lika gärna kunnat visa konstverken rakt upp och ned.

Hur som helst sevärd - går ner 9 september.

(Kolla in den flugiga reklamfilmen för utställningen också!)