André Kertész Frankrike

Senare i livet sa den ungerske fotografen André Kertész: "Min franska är dålig, min engelska är dålig. Fotografin är mitt enda språk." Det hade han rätt i.

Han kom från Ungern till Paris 1925 och stannade till 1936 då han reste vidare till USA. Hans vistelse i Frankrike sammanföll alltså ganska exakt med den senare delen av den modärna epoken. Detta syns i hans bilder men bara ibland.

För grejen med Kertész är att han inte är lika omedelbart igenkännbar som en del av sina kollegor i branschen. Man kan inte se ett av hans foton och omedelbart tänka: "den där har Kertész tagit". Han har heller inte någon lätt igenkännbar motivkrets. Han gick omkring och fotograferade på gatorna i Paris,





han fotade sin och sin frus konstnärsvänner (här Alexander Calder),



han gjorde lite stilleben av saker.



En del har betraktat honom som en surrealistisk fotograf. Det finns en del sådana motiv men bara enstaka.

Men precis som han själv sa så känns det som om han hade en sorts naturlig fallenhet för fotografin. Dom som förknippar honom med surrealiströrelsen har en poäng, men surrealismen i hans bilder är aldrig sökt eller konstruerad. Istället råkar han gå på ett motiv eller en situation, inser den absurda potentialen, och tar en bild. Exempel är bilden av underdelen från en skyltdocka ställd uppochner på ett bord i en ateljé, eller ett hål i en glasplåt som får själva stadslandskapet på bilden att se spräckt ut.



Eller en man som står på en stege och målar en vägg och det ser ut som om han målar sin egen skugga på väggen.



Detsamma händer när han går på stadens gator och ser hur skuggorna faller som mystiska mönster från t ex staket eller ryggarna på caféstolar - det enda återkommande motivet om han har ett sånt.



Just det att se mönster och motiv spontant i tillvaron verkar komma helt naturligt till honom. Bara en enkel bild av en dragspelare på en stol blir ett nytt motiv för att bilden är tagen uppifrån (en oväntad vinkel) och den vitmålade övre delen av bälgen som musikern just dragit ut går som ett diagonalt sträck genom bilden och anknyter till hans vita skor som sticker fram under dragspelet. Så enkelt men samtidigt genialt. Kertész såg sånt hela tiden.

Så visar det sig också att en del välkända bilder som man sett hur många gånger som helst är tagna av Kertész. T ex det här berömda fotot av en dansös från 1926. Inte förrän nu när jag ser bilden på Fotografiska museets utställning inser jag att han ju drar en parallell mellan tjejens utstuderat vridna kroppshållning och den vridna hållningen hos skulpturen på piedestalen till vänster. Dessutom upptäcker jag för första gången den lilla målningen som hänger på väggen uppe till höger med en annan vriden torso som tredje parallell! (För att anknyta till en aktuell debatt: Kolla in tjejens armhåla!)



Dessutom är det Kertész som tagit porträttfotot av dada-poeten Tristan Tzara, med sin berömda monokel i sidenband och en dekorativ pose. Det visste jag inte.




Utställningen My France med Kertész franska foton finns på Fotografiska till den 27 maj.

Theda Bara återskapad

Vet ej om detta kan va nåt men det är ett tips för er som befinner er i Stockholm på onsdag. Retrostumfilm är ju alltid kul, och det är lovvärt att nån tar sitt ansvar och försöker återskapa den förlorade stumfilmsskatten. Har hört att Guy Maddin funderar på nåt liknande. Fortsättning följer.

Kairos röda ros

Woody Allen gillar helt klart den modärna tiden med tanke på alla filmer han faktiskt gjort om den. När man lägger dom tillsammans blir man förvånad av hur många det är:

Midnatt i Paris - sågad av mig i höstas. Kulregn över Broadway - ser fram emot att se om den. Zelig - lätt övernaturlig metadokumentär och journalfilmsfest. Skuggor och dimma - hans take på tysk expressionism i allmänhet och M i synnerhet. Jag har förmodligen glömt nån.

Och så den här.
Orkade inte till Cinemateket tre dar i rad så istället lånade jag den på Kulturhuset.

Att dom kör den just nu beror förstås på The Artist; den tillhör deras serie filmer om själva filmindustrin som ackompanjemang till förhandsvisningen jag var på.

En självklar inspirationskälla är förstås Sherlock Jr med Buster Keaton där Buster är biomaskinisten som drömmer att han är detektiven i filmen som han själv kör.



Men jag har inte sett Kairos röda ros sen gymnasiet och hade faktiskt glömt hur intrikat den är. Inte bara stiger hjälten i filmen som Mia Farrows hunsade hemmafru ser ner från duken och besvarar hennes känslor. Dessutom börjar de andra karaktärerna i filmen leva sitt eget liv när en av dem sticker. Eftersom filmen inte kan fortsätta innan han infångats får de slå sig ner i den svartvita soffan, pimpla sprit, spela poker och jiddra om ditt och datt allt mera uttråkade. Under tiden försöker biografpersonalen hålla dem vid gott mod och pressen utanför skandalen. Ett samtal pågår alltså mellan den verkliga världen och den svartvita parallellvärlden uppe på duken. Jag har faktiskt aldrig sett nåt liknande på film.



Samtidigt håller sig den förrymda karaktären undan på ett nerlagt nöjesfält med hemmafruns hjälp och njuter av sin nya frihet. Glädjen grumlas när det visar sig att hans filmpengar inte går att använda IRL, och han blir förvånad när han får höra att i den verkliga världen tonar man inte ner till mörker innan man ska ha sexuellt umgänge.



Och, samtidigt igen, får skådespelaren som spelat den förrymda karaktären höra vad som hänt och ger sig av från Hollywood till den lilla biografen på östkusten för att försöka hitta sin egen karaktär, övertala honom att återgå till duken och därmed rädda sin egen karriär. Han drar nytta av den förälskade hemmafrun på ett mycket förslaget sätt, och filmen slutar hjärtskärande olyckligt vilket känns ovanligt för Woody Allens filmer som brukar sluta lyckligt eller med en vardagskompromiss.



Men innan dess finns i alla fall ett riktigt lyckligt ögonblick: hemmafrun och den berömda filmstjärnan sitter i en liten instrumentbutik. Hon spelar ukulele och han sjunger Alabamy Bound. Ren glädje.



När eftertexterna går igång blir man om igen påmind om att det här är Woody Allens kärnperiod. Det är ju jazzmusiken från den modärna epoken som kompar för- och eftertexterna till alla hans filmer. Oavsett vad dom handlar om.

The Artist förstås

Det är väl dags att skriva nåt om The Artist.

Jag var på förhandsvisningen på Cinemateket och kön tog upp hela hallen precis som inför visningen av nya Metropolis. Intresset växer. Kommer det här att få fler människor att springa på stumfilm? Man kan ju hoppas.



En av mycket få stumfilmer som handlar om ljudfilm, av förklarliga skäl.
Det bästa med filmen är när den på olika sätt kommenterar kontrasten mellan tystnad och ljud på ett sätt som bryter fiktionen. Ett exempel är när huvudpersonen, som vet att ljudfilmen kommer, har en mardröm där allt utom han själv ger ljud ifrån sig. Ett annat är när han svarar på en fråga från producenten efter ljudfilmens genombrott och man plötsligt hör skådespelarens alldeles autentiska franska accent. Men! Han spelar ju en amerikansk filmstjärna! Eller...? Öppet för tolkningar och jag har ingen aning.



Kan beskrivas som en bagatell, på ett bra sätt, och en hyllning till inspirationskällor som Singin' in the Rain och A Star is Born. Huvudpersonen, filmstjärnan George Valentin, bär vissa drag av Douglas Fairbanks och ev ett slags stumfilms-Errol Flynn. Han delar nästan namn med Valentino vilket kanske inte heller är en slump.



Att de två huvudrollerna i en helt amerikansk miljö spelas av franska skådespelare påminner om en praktisk (genialisk)egenskap hos stumfilmen: Vem som helst kan spela vad som helst var som helst. Ingen behöver irriteras av fel språk, svårbegripliga accenter eller (huvva!) fejkade accenter.
Detta är i alla fall ett pragmatiskt argument för att göra stumfilm, och även om det här nog kommer att betraktas som ett engångsexperiment av branschen i stort, så hoppas jag ändå att motståndet mot stumfilm kommer att minska och att fler ser dess överlägsna aspekter.

Jazza och fåna sig

När journalisten Ester Blenda Nordström år 1914 wallraffade som piga och skrev en reportagebok om detta, En piga bland pigor, kunde hon knappast ana att hennes reportage skulle ge uppslag till en vansinnigt tramsig stumfilm 1924.

En bortskämd flicka (Magda Holm som spelade flickan i frack) som "jazzar och fånar sig" enligt hennes mer seriöösa fästman bestämmer sig för att ta plats som piga för att bevisa att hon visst klarar sånt.
Sen följer en buskisbeskrivning av landsbygden full med snusiga drängar som tvättar sig en gång i veckan vare sig det behövs eller inte, grisar som rymmer och logslagsmål på lördan.

Behållningen med filmen är snarast beskrivningen av den sorglösa tillvaron hemma i Stockholm innan.
En otroligt ung Margit Manstad (hon har inte ens hunnit skaffa sig vamp-bob) går omkring i overall och målar trädgårdsmöbler på tomten medan hennes latare syster (Magda) stiger upp tidigast vid lunchtid och hinner bada, gymnastisera, träna boxning och kamma sin knähund mothårs medan hennes stackars fästman väntar i vardagsrummet och kedjeröker. Fästmannen är en stilig konstnär och spelas av Carlo Keil-Möller, tillika filmens tvivelaktige manusförfattare. När hans fästmö äntligen har behagat lämna sovrummet, långt efter att han har ruttnat och dragit, går hon till det fashionabla Jazzils och dansar med den lokala jazzapan (fästmannens ord), en lång, mager, mörk charmör som driver fästmannen till vansinne. I en minnesvärd scen lyckas den senare genskjuta den förre inne i en bil och ge honom ett kok smisk på stjärten, inte det enda inslaget av fysik humor i filmen, men det bisarraste.

Han återförenas med sin fästmö i rollen som piga ute på landet, där han fascinerat ser på, liggande dekorativt i gräset, medan hon suger ut giftet ur såret på en annan piga som blivit ormbiten. Sen firar dom midsommar med bönderna och han får en midsommarstång i huvudet. Slutet gott, allting gott.

När man sett så mycket stumfilm som man har, och definitivt de flesta mer välkända och välrenommerade, är det roligt att bli påmind om att det alltid finns något obskyrt och underhållande missfoster till film man inte ens kände till kvar att se.

Dåraktiga kvinnor i Monte Carlo

Det känns som att den här bloggen på sistone blivit en renodlad stumfilmsblogg. Mycket av det kan skyllas på Cinemateket som de senaste månaderna har överträffat mina förväntningar vad gäller stumfilmsutbud. Bring it on.

Tillbaka till von Stroheims tidiga oevre.
1922 gjorde han ett slags variant på sin första film Blind Husbands med den ackompanjerande titeln Foolish Wives. Här har han relokerat till Monte Carlo, men det handlar om samma sak: naiva amerikaner som förförs av europeisk dekadens. Den här gången kommer ett amerikanskt par till jetset-lekstugan vid Medelhavet därför att mannen blivit utsedd till ambassadör. Frun blir genast ansatt av von Stroheim som poserar som rysk aristokrat som tillsammans med sina två kvinnliga bedragare är ute efter alla rika utlänningars pengar. Rättvisan och dygden vinner förstås på slutet.



Men Foolish Wives är längre än Blind Husbands och mer elaborerad. Stroheim byggde i princip en kopia av Monte Carlo på Universals backlot och krävde äkta rysk kaviar i scener som krävde sådan - inget fjös!



Dekadensen är lite mer vågad också. I en tidig scen där fake-aristokraten lägger in första stöten mot den amerikanska frun sitter hon på hotellterassen och läser en skandalroman som heter Foolish Wives (hoho). Stroheim lägger sig i vilstolen mitt emot och öppnar med oblyga ögonkast samt talande strykningar längs ridstövlarna med sin käpp. Minnesvärt. Sedan följer sedvanlig chevaleresk uppvaktning och ett tillfälle att bjuda frugan på en utflykt i omgivningarna medan äkta mannen är upptagen med sina plikter. Under utflykten "låtsas" den ryske ädlingen gå vilse med sin gäst under ett skyfall vilket leder till att de två måste övernatta i ett ruckel hos en bondkvinna. Där följer nästa minnesvärda scen när han gentlemannamässigt vänder ryggen till medan den ärbara amerikanskan tar av sina blöta kläder - men samtidigt plockar upp sin fickspegel så att han kan avnjuta en spegelvänd avklädning. Stroheims flinande, depraverade ansiktsuttryck i spegelns kant är lugnt ett av filmhistoriens stora dekadensögonblick. Dessvärre dyker en lika nerregnad munk upp och önskar nattkvarter, och hindrar honom från att tafsa lite på den sovande frun.





Fake-aristokraten har dock tidigare vid ett oförsiktigt ögonblick lovat familjens mångåriga tjänsteflicka att han ska gifta sig med henne (förmodligen har han gjort mer än så, just sayin'). Vid den tredje minnesvärda scenen förklarar han för henne, känslosamt, att hans ekonomiska situation, till följd av revolution och whatnot, inte är sådan att han kan gifta sig utan att först ha säkrat familjens överlevnad, som officer och gentleman. Han understryker detta med ett vältajmat sammanbrott vid frukosten där de skygga tårarna i själva verket består av vatten från sköljkoppen som han sprätter med välmanikyrerade fingrar på bordsduken. Den något överspända flickan ger honom genast sitt livs besparingar. När hon senare märker att han i själva verket springer efter en rik amerikanska tar hon gruvlig hämnd genom att sätta eld på hotellsviten samtidigt som han inviterat ambassadörsfrun för the final move. Detta leder till att han förstås kastar sig ut från hotellbalkongen före sin kvinnliga gäst och grusar sin gentlemannastatus, och bedrägerierna är snart avslöjade. Den ryske fake-ädlingen möter ett ytterst ovärdigt slut som jag inte ska avslöja.

Bröllopsmarschen

Under den senare delen av 20-talet började Erich von Stroheim fjärma sig från sin vanliga persona som dekadent, ond centraleuropé som förleder sunda amerikaner på farliga vägar. Greed var förstås en vattendelare. När han gjorde The Wedding March 1928 vågade han t o m ge sig själv en sympatisk roll trots att handlingen är förlagd till den gamla skolans Wien med sina duellärrade adelsmän och obegripliga kungliga ceremonier.

Så, en hovet närstående adelsman blir förälskad i en enkel flicka av folket men tvingas av ekonomiska skäl gifta sig med dottern till en rik affärsman för att rädda sin skuldsatta familj. Det är hela handlingen.



Stroheim får därmed tillfälle att visa upp lyriska delar av den wienska kulturen: högtidliga religiöst/patriotiska militära ritualer i full regalia samt svärmerier i lummiga restaurangträdgårdar. Han själv som den förälskade adelsmannen blommar ut i ålderdomliga men rörande romantiska gester. Fay Wray är den enkla (och vidskepliga) flickan av folket som förälskar sig tillbaka och får visa upp lite hysteriska ansiktsuttryck som försmak av hennes scream queen-insatser i King Kong ett par år senare. Att hennes utsedda fästman är en supervulgo slaktare med vattenkamning och ett maniskt behov av att spotta på gatan gör hennes förtjusning i den värdige och melankoliske adelsmannen helt begriplig.



Filmens minnesvärda scener är två.
Dels scenen i början när flickan och hennes familj samt slaktaren och hans familj åser den militära och religiösa ceremoni där hon först uppmärksammar adelsmannen på sin häst. Den är nämligen filmad med åldrig färgteknik vilket var helt oväntat för min del och måste ha gjort ett oförglömligt intryck på den tidens publik. Det känns alltid mycket märkligt när man får se så gamla filmbilder i färg.



Dels den scen där Stroheim inte tvekar att visa upp de absolut grisigaste sidorna av ett överklassigt fylleslag. Orgie är ett alltför svagt ord; medelålders män från rikets "finaste" skikt hinkar skumpa direkt ur flaskan liggande på golvet medan hel- och halvprostituerade kvinnor i exotiska kostymer (en del svarta med chica slavkedjor runt kroppen) krälar över dem. Menat avskräckande officiellt förstås, men säkert också lite, lite kittlande inofficiellt. Det var sånt här som Hays Office och produktionskoden kom till för att stävja, tänker man.



Stroheim hade tänkt sig en mycket längre film av Balzacska proportioner men fick den som vanligt nerklippt mot sin vilja. Det vi kan se idag är ungefär hälften av den tänkta filmen. Det var inte långt till slutet för honom som storhetsvansinnig demonregissör.

Försummade kvinnor i Alperna

En lucka i min stumfilms-utbildning är fortfarande dom s k alpfilmerna.
Men tills jag får tillfälle att se nån av dom så har jag i alla fall sett Erich von Stroheims första film som regissör, Blind Husbands från 1919.

Den är ett ok Hollywood-substitut. Mer alprelaterad parafernalia ser man sällan i en stumfilm.
Ett gift amerikanskt par kommer till Alperna på semester. Dom har varit gifta ett tag och den trevlige men lite tråkige äkta mannen har hunnit glömma det här med att man ska hålla den romantiska lågan glödande.
De tar in på ett pensionat fullproppat med hjorthorn, ölkrus och dirndl-klänningar. Mannen planerar sin trivsamma bergsbestigning och frun är uttråkad.





Enter von Stroheim i exotisk uniform och fäktningsärr med monokeln i högsta hugg som dashing och ond österrikisk löjtnant och sjuhäradsbetäckare. Han ser genast att här häckar en utländsk kvinna svältfödd på romantik och exotism, och utnyttjar situationen när hennes man är distraherad.





Stroheim hade ju sen första världskriget en väl inarbetad renommé som ond, dekadent centraleuropé i amerikansk film och var inte sen att utnyttja den i sin första egna film. Hans europeiska omoral får förstås sitt straff på slutet (fattas bara annat, i Hollywood!). Å andra sidan fungerade förstås bilden av det exotiska Centraleuropa som en romantisk magnet för den amerikanska filmpubliken. Alla fick vad dom ville ha: äktenskaplig moral - men först lite kittlande, romantisk nästan-otrohet i skuggan av de hisnande alperna.

Flickan med hattasken - en sovjetisk komedi om statsobligationer

Jag har fortfarande inte sett så många ryska stumfilmer.
Mest Eisenstein förstås. Men undan för undan betar jag av dom.



I Sovjetunionen kunde man tydligen bli beordrad att göra film om vad som helst. Boris Barnet, som spelade kobojsaren i sin kollega Kulesjovs slapstick-komedi Mr West o s v, fick i uppdrag att göra en trevlig film om statsobligationer 1927.
Han gjorde Flickan med hattasken - en söt romantisk komedi med mycket slapstick, om statsobligationer. Fast bara lite statsobligationer så inte folk skulle bli uttråkade.



Den handlar om en flicka som bor en bit utanför Moskva och försörjer sig och sin far som modist. Hon åker regelbundet till stan för att sälja sina hattar till en butik. Resorna till och från stan följs med intresse av biljettförsäljaren på stationen som är djupt förälskad i henne, och lite nördig. Dock mycket stilig i sin uniform. Filmen börjar med en lång scen där han följer efter henne som en hund på väg till tåget och gör några publikfriande vurpor i snön på vägen. Snö är manna från himlen för slapstickmakare. Det snöiga landskapet i filmen, både i och utanför stan, är för övrigt mycket vackert filmat, och var en tröst att titta på under skämt-"vintern" som rådde tills nyligen.



På tåget stöter hon av en slump på en typiskt goofy student, snäll men slirig, som trampar ner med ena foten i hennes hattask. Efter en utskällning försvinner de åt varsitt håll. Men på romkom-manér kommer de två naturligtvis att stöta på varandra igen och igen inne i stan, och bli mindre och mindre irriterade på varandra för varje gång.

Det är en enkel men samtidigt vild handling som också involverar butiken som hon arbetar åt, det koleriska paret som äger den, en lägenhet uthyrd på falskkontrakt, och, förstås, ett obligationslotteri.



Den tydliga sovjetiska propagandan är närmast noll, men man kan skönja den i subtila antydningar. Det koleriska paret som äger hattbutiken har kristallkrona, äkta mattor och porslinsstatyetter i sin våning. Så beskrivs dom också som två giriga, patetiska gnällspikar. Representanter för l'ancien régime, helt enkelt. Den goofy studenten däremot, han är en hyvens grabb, lite slirig som sagt men utan tillgjorda manér. Han pluggar men använder också sina böcker att sova på om det kniper, och bär hederliga bonnakläder. Ett återkommande komiskt inslag är hur han kaxigt slänger av sig sina stora vantar som då gör en u-sväng och kommer tillbaka igen eftersom dom sitter fast i ärmarna à la bebisvantar. Hans slirighet är av den där superryska Karlsson på taket-typen som kan bli lite påfrestande i längden.



Man kan summera: romkom-statsobligationer 1-0. Myndigheterna fick väl så mycket som behövdes av det senare. Men flugig slapstick var också sovjetiskt.

Greed is good

Den rubriken kunde jag ju inte missunna er.

Jag har alltså äntligen sett Greed (eller det som är kvar av den), Erich von Stroheims magnum opus från 1924, av vilken typ nio tiondelar hamnade på klipprumsgolvet mot von Stroheims uttryckliga vilja. Han lyckades aldrig riktigt bli kompatibel med idén om "kommersiell långfilmslängd". Dom som hann se hans egenklippta 10(!)-timmarsversion lär ha varit saliga. Men den klipptes undan för undan ner till dryga 2 timmar. Och det är vad som finns kvar idag.

Om 10-timmarsversionen skulle ha framstått som bättre idag är ju svårt att säga. En så lång film är svår att tänka sig överhuvudtaget.
Men det som är kvar är faktiskt fantastiskt. Man förstår att von Stroheim verkligen gjorde något helt nytt i Hollywood. Han ville inte göra samma glamorösa typ av film med samma glamorösa människor i glamorösa miljöer som Hollywood gjorde i sömnen och spottade ur sig. Han ville göra en film om riktiga människor utan smink i verkliga miljöer som inte var uppstädade och tillrättalagda för att det inte skulle bli för jobbigt. Han ville filmatisera en roman han hade läst, McTeage av Frank Norris som handlade om lägre medelklassliv i San Francisco vid sekelskiftet.



Filmen castades med okända skådespelare för att undvika stjärnfixering och spelades in på plats i San Francisco och Death Valley istället för i studio, något som var unheard of på den tiden.
Det finns egentligen inga riktigt sympatiska personer i filmen, något som fortfarande anses ligga en film i fatet om man följer nutida filmkritik.
Huvudpersonen, McTeage, är i grunden en godmodig man, men dum, och tenderar att följa sina sämre instinkter och vad man säger åt honom. Hans fästmö är först en aningslös familjeflicka och blir sedan en sjukligt snål neurotiker.



Hennes f d fästman, som bor i samma hus, är en förslagen och oljig beg bilhandlartyp, och hennes familj är ett gäng sjabbiga supersmåborgare. När hon och McTeage gifter sig, i hemmet, drar ett begravningståg samtidigt förbi utanför fönstret, som ett olycksbådande omen. Bröllopsmiddagen är en av de mest osmickrande och motbjudande middagsskildringar jag sett på film, med folk som trycker in käk i ansiktet som om det inte fanns nån morgondag. Smörgåsbordsscenen i Pensionat Paradiset är värdig i jämförelse.



Alla övermannas till slut av sin girighet, på olika sätt, och det slutar 100-procentigt illa. Filmen, och boken också kanske, ger en mycket mörk bild av mänskliga strävanden.



Det finns en bitterljuv scen i början av filmen, så mycket mer bitterljuv när man sett slutet, där den klumpige McTeage och hans lika klumpiga fästmö sitter på en smutsig vall nere vid havet och han spelar Närmare Gud till dig för henne på concertina innan regnet kommer (musikvalet framgår av textskylten innan).

Och här kommer musiken in. Visningen på Cinemateket ackompanjerades av Matti Bye och hans band med underbar nyskriven musik, melankolisk med banjo och drag av ålderdomlig americana, och när McTeage klämmer igång Närmare Gud till dig så gör även bandet det, i perfekt synk med concertinan.



Jag är glad att jag fått se det som är kvar av den här filmen, som även i sin stympade version helt klart är en milstolpe i världens filmhistoria.
Möjligheterna att se den är mycket få, den finns obegripligt nog inte utgiven på dvd, men gå till den här sidan och klicka på "vote now!" i högerspalten så kanske detta kan bli verklighet:
http://www.tcm.com/tcmdb/title/892/Greed/

Och för dom som bor i Stockholm: Tisdagar är von Stroheim-dagar på Cinemateket i januari. Missa inte.

God Jul och Gott Nytt År!

Conrad är mystisk i Sverige och Julius Jaenzon visar familjebilder

Ja, vintern i allmänhet och december i synnerhet är ju en lågsäsong för det modärna, så inläggen är få just nu.
Det var nästan tre veckor sedan jag var på Cinemateket och såg en stumfilm som jag länge hoppats få se. Nu skriver jag om den; december må vara omodärn men den är hektisk.

Ingmarsarvet från 1925 av Gustaf Molander var såvitt jag vet den första filmatiseringen av Selma Lagerlöfs Jerusalem men inte den sista. Det känns ibland som om svensk stumfilm och Lagerlöf var nåt sorts kommunicerande kärl, inte helt på det goda. Jag kan bli irriterad på att svensk stumfilm, hur bra den än var när den var bra, är så fruktansvärt förankrad vid litterära förlagor. Det gör den faktiskt onödigt litterär ibland, med långa otympliga textsjok på mellanskyltarna där bilderna borde få större berättarutrymme och större frihet. Gustaf Molander var en gedigen regissör men ingen stjärna som Sjöström eller Stiller.

Anledningen till att man ändå måste se filmen är att det är Conrad Veidts enda framträdande i svensk film. Och det vill man ju se.

Historien om utvandrarna från Dalarna som av en mystisk predikant lockas att ge sig av mot Jerusalem, based on a true story som det heter i Hollywood, utspelar sig i boken förstås på 1800-talet. I filmen är det väl nån typ av nutid, men det är inte alltför framträdande. Det syns ibland i kläddetaljer, framför allt i en återberättad scen från ett sjunkande fartyg. Jag antar att man satsade på en vag tidlöshet med en hel del dalaexotism som måste ha varit pittoresk och exotisk för den tidens stadspublik också.

Det fina är dock att Conrad Veidt, totalt apart med sin expressionistiska spelstil i jämförelse med den svenska "realistiska" skådespelarstilen, passar perfekt i rollen som den mystiska predikanten som dyker upp från ingenstans. Symptomatiskt nog dyker han upp under en helvetisk storm som får de skräckslagna byborna att tänka på Djävulen vilket visas med dubbelexponeringar av hemska varelser som far omkring utanför stugorna. Detta i sig är förstås ett tecken på att predikanten inte är någon vanlig människa. Han har ett övernaturligt skimmer över sig, ett extatiskt och samtidigt änglalikt sätt att uppträda, och lyckas elda en stor del av befolkningen med sin karisma och sina berättelser om Guds stad Jerusalem. Samtidigt framstår han alltmer som diabolisk eftersom han sår split i de familjer där några tror på hans ord och vill följa honom och andra anser att han är en charlatan och uppviglare. Det är till filmens (bokens?) fördel att man på slutet inte riktigt vet vilken av de båda uppfattningarna som är sann.
Alldeles oavsett är det en märklig upplevelse att se Veidt driva omkring med uppspärrade ögon bland timmerstugor och dalabonader i ett mycket svenskt landskap.

Därutöver gör Lars Hanson en av sina bästa roller här, tycker jag, som Ingmar, mannen som blivit bestulen på sitt arv och vars fästmö dras till predikantens visioner. Han är både rastlös, uppgiven, förtvivlad och rörande.

Efter filmen visades stjärnfotografen Julius Jaenzons hemmafilmer som han gjort under hela 20-talet, företrädesvis på hans familjs lantställe i skärgården. Filmsnuttarna liknade dom som blev betydligt vanligare några årtionden senare när folk skaffade sig super-8-kameror och började filma allt som rörde sig hemmavid. Det är ovanligt att se sådana intima hemmabilder från 20-talet och hur livet i sommarstugan var under den tiden. Genom årens lopp får man se hans barn leka, gunga och bada, bli äldre och äldre och kränga på sig allt större baddräkter. Barnmodet 1920-29 får man en särskild inblick i.

Om sen den äldre delen av publiken hade förstått att det inte är ok att prata hur mycket och hur högt som helst bara för att det inte är nån musik hade det varit ännu bättre. Vid ett tillfälle fick männen i övre medelåldern, som babblade lika högt som om dom satt hemma i soffan, en skarp tillsägelse från några ungdomar att vara tysta. Tror ni att dom lyssnade?