The times they are a-changin'

Har äntligen läst ut The Razor's Edge av W Somerset Maugham. Det tog hela juni. Man måste ju klämma lite kanonisk mellankrigslitteratur ibland. Men jag hade hoppats att det skulle gå fortare. Därför gör jag en fulning och klockar inlägget på juni trots att jag avslutar det när det blivit juli. För att snygga till statistiken så att säga. Jag skyller på att det är min födelsedag och jag får göra sånt.

I början uppfattade jag den som lite Gatsby-ish: en välbärgad amerikansk familj med en onkel, snobben och hyperesteten Elliott Templeton, som gjort karriär i Paris som nåt sorts gigolo/socialklättrare vid sekelskiftet och nu talar om för alla vilket vin dom ska dricka, hur dom ska inreda sina hem och hur dom ska uppföra sig, med inlärd Oxford-accent. I familjen finns en All-American flicka, Isabel, som ska gifta sig med sin barndomsvän Larry. Men den unge mannen har kommit hem från kriget i Europa förändrad, han vill inte gå in i familjeföretaget och leva la vida country club. Han förvånar alla, inte minst sin fästmö, genom att säga att han vill tillbaka till Europa där han ämnar ägna sig åt ingenting, ev att hitta sig själv. Författaren är själv, à la Isherwood, berättare och bekant till familjen och följer den genom 20-talet, förbi börskraschen och en bit in på 30-talet.

Gatsby-draget viker efter ett tag, och man förstår att boken faktiskt handlar om hur radikalt samhället förändras efter världskriget. Farbror Elliott sitter hopplöst fast i den gamla världen; han kan inte förstå hur ungdomar kan fortsätta umgås med varandra efter en bruten förlovning (unheard of före kriget!) eller dricka s k cocktails:

"I didn't know you drank cocktails, Elliott," I said.
"I don't," he answered grimly, as he sipped the one he had taken, "but in this barbarous land of prohibition what can one do?" He sighed. "They're beginning to serve them in some houses in Paris. Evil communications corrupt good manners."

Under ett långt mellanspel i Paris där familjen befinner sig tar författaren, motvilligt på deras begäran, med sig de yngre till ett shady ställe han känner till för lite hipp slumming. Atmosfären i beskrivningen går att ta på:

Then we went to the Rue de Lappe. It is a dingy, narrow street and even as you enter it you get the impression of sordid lust. We went into a café. There was the usual young man, pale and dissipated, playing the piano, while another man, old and tired, scraped away on a fiddle, and a third made discordant noises on a saxophone./.../
A lot of people were dancing, sailors with the red pompon on their hats, men mostly with their caps on and handkerchiefs round their necks, women of mature age and young girls, painted to the eyes, bareheaded, in short skirts and coloured blouses. Men danced with podgy boys with made-up eyes; gaunt, hardfeatured women danced with fat women with dyed hair; men danced with women. There was a frowst of smoke and liqour and sweating bodies. The music went on interminably and that unsavoury mob proceeded round the room, the sweat shining on their faces, with a solemn intensity in which there was something horrible.

Larry, den förlorade sonen, dyker upp då och då, ofta med år emellan, och berättar om sina vandringar genom världen, från franska kolgruvor till indiska ashram. Han är den enda karaktär som verkar lycklig i sitt avståndstagande från pengar, karriär och ett vanligt liv. Han är mystisk i både vardaglig och religiös mening, och uppför sig i allt väsentligt som en beatnik trettio år i förväg. Han är ett förebud om vad som ska komma.

Grundtonen i boken är melankolisk; tiderna förändras och förändrar människor ohjälpligt, och de val man gör påverkar resten av ens liv och även andras liv. Framför allt farbror Elliott blir en allt mer tragisk figur. Han kan inte frigöra sig från sin ungdoms värld, och förstår inte att den inte finns mer. De yngre lyssnar inte på hans råd, och går snart om honom i det hektiska societetsliv som han inte kan leva utan.

Romanen har filmats inte en utan faktiskt två gånger, den första 1946 och den andra 1984 med, öh, Bill Murray av alla människor i rollen som Larry, tydligen utan nån större kritiker- eller publikframgång. Även om jag gillar Bill Murray har jag lite svårt att se honom som den andlige sökaren. Dom verkar också ha tagit sig vissa friheter med handlingen, och filmen presenteras med sedvanlig pucko-voice over:



Men om den går på TV ska jag naturligtvis se den.

Bilar som ser ut som bilar ska se ut

Gärdesloppet på Djurgården förra söndagen:

En amerikan i Paris

Det är mycket Paris nu.

Naturligtvis var jag tvungen att kombinera Sylvia Beach med Ernest Hemingway. Även hen skrev långt senare en memoarbok om sin ljuva ungdom i Paris, A Moveable Feast.

Samma tid, samma plats, bitvis samma människor. Men avsevärt tråkigare. Det här är det första jag läst av Hemingway, och hans stil gav ingen direkt mersmak. Hen lånar böcker av Sylvia och ser naturligtvis Aleister Crowley på trottoaren. I övrigt dissar hen Gertrude Stein (efter ett tag), dricker vin, diskuterar litteratur och redogör tråkigt för sina turer till kapplöpningsbanan.



Och umgås med Fitzgeralds, förstås.
För att ansluta till Sylvias lakoniska citat om paret Fitzgerald i förra inlägget måste jag trots allt citera Hemingways märkligt suggestiva beskrivning av Scott:

Scott was a man then who looked like a boy with a face between handsome and pretty. He had very fair wavy hair, a high forehead, excited and friendly eyes and a delicate long-lipped Irish mouth that, on a girl, would have been the mouth of a beauty. His chin was well built and he had good ears and a handsome, almost beautiful, unmarked nose. This should not have added up to a pretty face, but that came from the colouring, the very fair hair and the mouth. The mouth worried you until you knew him and then it worried you more.

En amerikanska i Paris

Sylvia Beach var besatt av fransk litteratur.
Hen växte upp i Princeton, New Jersey, där hennes far var präst. När hen var 14 flyttade hen med familjen till Paris sedan fadern fått en tjänst där som nåt sorts kontaktperson för amerikanska studenter. Efter att de flyttat hem till USA igen gjorde familjen ofta resor tillbaka till Paris och de blev alla utpräglade frankofiler.

Sylvia kom tillbaka till Paris 1917 med en vag idé om att öppna en bokhandel. Hen hade hört att en tidskrift hen sökte skulle finnas att köpa i A. Monniers bokhandel och gick dit. Det var så hen lärde känna Adrienne Monnier, en ung fransk kvinna som var besatt av amerikansk litteratur på samma sätt som Beach var besatt av fransk. De bondade omedelbart över sitt gemensamma litteraturintresse, blev vänner och sen ett par. Monnier drev dessutom redan en bokhandel, vilket triggade Beach att våga realisera planerna på att öppna en egen.
Den fick namnet Shakespeare and Company och resten är modärnistisk litteraturhistoria.



Förutom att sälja böcker fungerade den också som lånebibliotek för engelskspråkig litteratur med ett kartotek över låntagarna. Dit kom alla anglofoner i stan, men också en del fransmän som ville läsa engelskspråkiga böcker på originalspråk.

Framför allt - bokhandeln blev ett slags socialt nav för både engelskspråkiga och franskspråkiga författare. Och Sylvia Beach inträdde i litteraturhistorien på allvar när hen bestämde sig för att själv ge ut James Joyce nya roman Odysseus som 'vanliga' förläggare inte ville ta i med radiostyrd tång p g a dess snuskiga partier. Beach såg dom nyskapande litterära kvaliteterna och tog risken.



Allt det här kan man läsa om i Beach berömda memoarer som jag just har läst på svenska, Shakespeare and Company. Min boklåda i Paris.
Det är namedropping utan like. The usual suspects förstås - Hemingway, Gertrude Stein och Alice B Toklas, Scott Fitzgerald och Erik Satie. Men också mer obskyra författare, konstnärer och tonsättare och deras kotterier. Anekdoter, anekdoter - om hur Jean Prévost demonstrerade sitt hårda huvud genom att dunka det mot ett järnrör inne på Shakespeare and Company, eller om hur en bindgalen Bacon-specialist och Shakespeare-hatare regelbundet uppsökte butiken för att irritera Beach enbart på grundval av butikens namn, eller om hur Joyce hade lärt sig norska för att kunna läsa Ibsen på originalspråk. Osv.
Mycket handlar förstås om de snåriga turerna med utgivningen av Odysseus och mödan att försöka smuggla in så många ex av den totalförbjudna boken som möjligt i USA - gömda inuti koffertar eller innanför överrockar som sprit eller narkotika. Efter att boken kommit ut fick Beach ett larvigt rykte som 'hen som ger ut snusk' och diverse sleazy typer sökte upp henne i det ärendet. Droppen var väl när Aleister Crowley dök upp och försökte pracka på henne nån oläsbar skit, samt dessutom ett kontrakt hen skrivit själv i förväg.

Sylvia Beach är ofta rolig när hen beskriver sina författarvänner och deras liv:

"Stackars Scott tjänade så mycket pengar på sina böcker att hen och Zelda måste dricka en massa champagne i Montmartre för att försöka bli av med dem."

Som ni ser såg hen också ganska cool ut.

Marcel Proust tar en promenad i sina böcker

Jag har gett mig på att försöka läsa På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Första delen i alla fall, sen får vi väl se. Jag har bara läst en bit än, men så här långt är det väldigt bra.



Passande nog körde Cinemateket igår en film som jag sett för några år sedan, Le temps retrouvé av Raoul Ruiz från 1999, och jag gick och såg den för att kolla om den var så bra som jag mindes den.



Det var den.
I filmen, som är döpt efter den sista delen av bokserien, ligger Proust på dödsbädden och ser tillbaka på sitt liv. Minnesfragment från olika perioder av livet blandas med karaktärerna från hans böcker, och man får alltså se Marcel Proust gå omkring i sina egna verk.



Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett något liknande på film. Prousts minnen levandegörs på märkliga vis. När hen snubblar på trottoaren blir hen stående fastfrusen i samma position medan livet fortgår runt omkring. Sittande på en stol läsande ett brev leviterar hen plötsligt sakta upp mot taket medan hen förlorar sig i brevets innehåll. En viss fysisk rörelse förflyttar honom i minnet till en tidigare händelse i livet när hen gjorde samma rörelse. Under en konsert börjar publiken vagga fram och tillbaka på bänkar som ljudlöst rör sig i sidled.



Inte världens mest modärnistiska film kanske - hans högborgerliga karaktärer går mest och lyssnar på pianister som spelar Beethoven eller stråkkvartetter som spelar nåt annat klassiskt. Men å andra sidan är det krig, folk blir anklagade för att yttra sig opatriotiskt, de ofrivilliga gömmer sig undan inkallelsen. Soldater i de karaktäristiska blågrå uniformerna lullar på gatorna och mistluren varnar för kommande bombanfall med zeppelinare. Modeskapare tillverkar smycken av granatskärvor - très chic. Det är en melankolisk bild av Paris under världskriget, och av det småbigotta och småytliga sällskapslivet i högreståndkretsarna. Proust vankar omkring i dessa kretsar med ett leende på läpparna, men verkar samtidigt drabbas av yrsel och leda mest hela tiden. Det beror inte bara på tuberkulosen.
Kläderna är överlag fantastiska.



Det är ingen lätt film att beskriva, som sagt liknar det ingenting jag sett, men jag har en känsla av att det är just så här man måste beskriva Prousts värld - en ström där verklighet, fantasi, minnen och nutid flyter ihop och isär.
Det är ingen tillfällighet att filmen börjar och slutar med rinnande vatten.



(Den visas igen söndag den 16:e kl 14.)

Hans engelska fru - äktenskapsdrama i Norrland

Strax före Valborg fick jag se Hans engelska fru igen. En av dom där mondäna filmerna som gjordes av Gustaf Molander under det senare 20-talet, här 1927. En samproduktion med ett tyskt bolag. Den visades på Cinemateket förra gången för ca 10 år sen. Det jag mindes var att den var lång, de tvära kasten i handlingen med nattklubbar i London och folk som trillar i forsar i Norrland huller om buller, och att Gösta Ekman var med förstås.

Eftersom det var en tysk-svensk samproduktion är även den tyska skådespelerskan Lil Dagover med, som den engelska frun. Hon är annars mest känd som Jane, flickan som blir bortburen under armen på sömngångaren Cesare i Dr Caligaris kabinett.
Detta är också Håkan Westergrens första film. Han återkommer ständigt i svensk 30-talsfilm som charmerande rikemansslarver med tydlig stockholmsaccent. Den hör man inte här förstås, men det är intressant att se att hans typiska maner fanns med från första början. Det spattiga kroppsspråket, det kutiga sättet att då och då luta sig framåt och dom uppspärrade ögonen är välkända för alla som tillbringat söndagseftermiddagarna framför X antal pilsnerfilmer.

Handlingen då? Ganska vindlande som sagt. En engelsk familj har vanskött sitt företag under en längre tid och bankrutt hotar. Och vad gör man då? Jo, man ser till att få sin dotter som är änka bortgift med sin viktigaste kreditor, en norrländsk träpatron, för att hjälpa upp ekonomin. Dottern har fått ett smickrande giftermålsanbud från en stilig lebeman, men när hon blir ögonvittne till hans otrohet tänker hon what the heck och går med på att åka till Sverige. Här kommer trillningen i forsen in. Hon blir räddad av en okänd karlakarl som senare visar sig vara den som hon ska snärja av finansmässiga orsaker. Hon blir naturligtvis förtjust i honom på riktigt och han i henne, och dom gifter sig. Ett år senare har hon börjat tröttna lite på att känna det norrländska lugnet och reser hem till London för att träffa sin familj. Hemma på herrgården råkar hennes man läsa ett kvarglömt brev som avslöjar den ursprungliga intentionen med deras giftermål. Svartsjuk reser han till London för att ta reda på sanningen och hittar henne tillsammans med den stilige lebemannen som friat till henne. Och nu måste hon få honom att förstå att hon inte alls gift sig för pengarna som det verkar.

Bilden av Norrland är lite märklig. I episoden med forsen sitter timmerflottarna i en timmerstuga av liggtimmer med älghorn på väggen som åtminstone i mina ögon ser jättenorrbottnisk ut. Samtidigt verkar träpatronens herrgård vara en typisk hälsingegård, och det finns inga herrgårdar av nåt slag i Norrbotten. Ja, ja, Norrland är Norrland...
Den stilige lebemannen är förstås Gösta Ekman iklädd frack, vad annars. Som engelsk dandy och allmän förförare gör han en något mer osympatisk roll än vanligt, han är charmig och beräknande i samma andetag, men karaktären mjuknar mot slutet. Lil Dagover var 40 år gammal när filmen gjordes och det verkar som om hon ska föreställa yngre än så. Stina Berg är förstås med, fattas bara annat, och den mästerliga Karin Swanström som engelsk mater familias. Hon fryner på näsan och snörper ihop sin redan lilla mun som ett proffs. Flickan som Gösta är otrogen med spelas av Margit Manstad, hela Sveriges favoritvamp under sent 20-tal. Hon har naturligtvis en skarp bob-frisyr.

Den mest innovativa scenen i filmen är när den svartsjuke maken sitter hemma i Sverige och lyssnar på radion. Programmet är en utsändning av musik från Hotel Savoy i London, kameran klipper mellan orkestern som spelar och den stora radiotratten. Genom dubbelexponering får publiken "se" det som hörs genom tratten när bilder av spelande instrument projiceras inuti tratten! Plötsligt hör maken hur den engelske dandyn, hans rival, ljudligt ber orkestern spela en foxtrot för hans fru. Orden dubbelexponeras på duken så att de ser ut att svämma ut genom radiotratten, och det blir droppen.
Radiomediet var ju ganska nytt 1927 och det är fascinerande att man så tidigt kommit på det geniala knepet för att "visa" radioljud på vita duken.

Tokyo zeitgeist

Jo just det - det här är sista veckan att se utställningen Tokyo Stories på Kulturhuset med tre olika japanska fotografers bilder av Tokyo från olika tider. Den tidigaste fotografen, Hiroshi Hamaya, representeras med foton han tog på 30-talet, när Tokyo var en fascinerande blandning av gammalt och nytt - geishor och nattklubbar, rikshadragare och blanka bilar, spåmän och revydansöser. Väldigt fint, med stark tidskänsla.

Svensk-engelskt raffel

Jag såg en engelsk stumfilm på Cinemateket som inte var gjord av Hitchcock. Bara det är ovanligt. Dessutom var det en svensk-engelsk samproduktion vilket nog är ännu ovanligare. Samproduktioner under stumfilmstiden brukade vara med Tyskland och Frankrike.
A Cottage on Dartmoor, eller Fången n:r 53 på svenska, var Anthony Asquiths sista stumfilm från 1929. SF samproducerade och bidrog med Axel Lindblom som fotograf och Uno Henning i huvud/titelrollen.

Det är en historia om hur en frisör råkar skada en man under rakningen. Han blir anklagad för att ha försökt döda honom eftersom rakkunden börjat uppvakta en flicka på salongen som frisören är kär i.
Han döms till fängelse, och lyckas efter ett par år rymma. Under hans fängelsetid har flickan och rakkunden gift sig och fått barn, och flyttat till en stuga på Dartmoor-heden, naturligtvis i grannskapet till det fängelse som frisören just rymt från. Nu är han på väg mot denna stuga. Vad ska hända?



Jag blev mycket överraskad av hur bildmässigt filmen var uppbyggd. Mycket få, ganska korta textskyltar, men fantastiska bildkompositioner. Många närbilder, både på ansikten och föremål. Diagonala skuggor. Ofta bilder som helt utan ord för handlingen framåt. Blomman som flickan fått av frisören och bär på jackslaget är en sådan:



I en anspänd scen på frisersalongen striglar den svartsjuke frisören sin rakkniv. Runt omkring står kollegorna och fnissar, tisslar och tasslar om det som gör honom galen: att hans ständige rakkund uppvaktar hans flicka. Scenen är komponerad så att strigeln med rakkniven som svischar fram och tillbaka löper snett tvärs över bilden och liksom av en händelse 'skär av' halsarna på de sladdrande kollegorna i bakgrunden! Vilken perfekt beskrivning av hans känslor!



Ett annat intressant inslag är när alla tre i triangeldramat går på bio, flickan och mannen för att svärma, frisören för att spionera. På bion visas en fartfylld Harold Lloyd-komedi, och man får alltså se en stumfilm i stumfilmen. Det är rätt ovanligt. En hästliknande statist med runda glasögon i biopubliken är regissören Asquith själv - Hitchcock-style.



Och apropå Hitchcock - när handlingen tar vid några år senare ute på Dartmoor blir det Hitchcock-spännande på riktigt. När frisören dyker upp i stugan är han en skugga av sitt forna jag, blek, avtärd och trasig. Flickan är ensam hemma med barnet, poliserna letar efter rymlingen, och den äkta mannen är på väg hem. Vad kommer frisören att göra? Kommer flickan att avslöja eller skydda honom? Det blir ganska pirrigt.
Slutscenerna får en att undra om inte flickan faktiskt älskade den olycklige frisören trots allt. Melodramatiskt, men faktiskt gripande.



Tydligen är de två versionerna av filmen, den engelska och den svenska, ganska olika. Den engelska gjordes delvis om till talfilm. Dessutom är de klippta på helt olika sätt. Det skulle vara cool att se den engelska någon gång för att kunna jämföra.

Påsk och synd

Påskhelgen inleddes med stumfilmen Polis Paulus' påskasmäll från 1925 som var lika bra som sin titel.



Det är den första svenska film som det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen medverkat i. Jag har inte sett en enda av deras filmer förut, och hade ingen uppfattning om dem.
De visade sig vara riktigt skojiga. Jag gillade särskilt den knubbige lille Släpvagnens besvärade ansiktsuttryck som var väldigt subtila och därför så roliga. Det är han som är polisen Paulus på en liten svensk skidsportort med ett pensionat dit det kommer bl a en ung flicka som ska hälsa på nån sorts onkel (Vilhelm Bryde i ondskefull monokel) och den lokala tangocharmören på pensionatet som hon kanske har chans på. Samtidigt pågår skorskalig spritsmuggling i en stuga i närheten full med ruffiga skurkar. Den långe och magre drasuten Fyrtornet är det lokala fyllot som oftast sitter i buren, men som tillfälligt släpps ut för att hjälpa till i köket(!) på pensionatet när en stor påskmaskerad ska hållas där. Han och polisen är gamla rivaler om kvinnan som blivit polisens hustru, och man får se hur uppvaktningen gick till på den tiden de alla tre var unga och ev vackra i en liten film i filmen med skrattretande orealistiskt smink och Fyrtornets ormande akrobatkroppsspråk. Pensionatsvärdinnan som spelas av legendaren Stina Berg har också ett gott och överårigt öga till tangocharmören.

Handlingen är en sån vindlande buskis/slapstick-pannkaka att man inte behöver säga så mycket mer om den. Man kan glädjas åt pensionatets bisarra träinredning i nåt sorts fornnordisk medeltidsstil, och finkläderna och kostymerna som bärs på maskeraden. Den är en riktig partyrökare i bästa 20-talsstil - det är ett faktum att 20-talet hade dom bästa partyfilmscenerna. Samt förstås dom danska komikernas samspel.
I en scen ska polis Paulus åka skidor, och det går som det går när danskar ska göra det - även om han officiellt inte är det här förstås. Miljön och slapsticken gav mig Snowroller-vibbar hela tiden ("Tyngden på dalskidan, älskling!") och det fanns t o m ett gäng tuffa skidåkarungdomar i 1925 års skidkläder som åker omkull allt som rör sig och är totalt samurajerna från Hökarängen.

Bäst av allt: polis Paulus tokbläcka på påskmaskeraden som slutar med en scen där han fylledansar med sig själv efter att alla andra gått och lagt sig. En av dom roligaste filmscener jag sett nånsin. (Näst bäst: Fyrtornet spottar ut en halv flaska svagdricka iklädd björnkostym.)

Filmen jag såg igår, Synd av Gustaf Molander från 1928, är en helt annan sorts film. Den är baserad på Brott och brott av Strindberg, men handlingen är flyttad till modärn nutid. Lars Hanson gör ett mellanspel i sin Hollywood-karriär och spelar Maurice, en fransk dramatiker som kämpar för att kunna försörja sin fru och dotter. Plötsligt ska en av hans pjäser sättas upp på Théâtre de Paris och en skådespelerska som stått modell för hans konstnärsvän blir anlitad att spela huvudrollen. Han blir alldeles begeistrad av hennes provläsning, och pjäsen gör succé. Hon är en vamp som strax förför honom och han lämnar sin fru med stora skuldkänslor, framför allt p g a sin dotter. Skådespelerskan är hårdhjärtad och önskar livet ur hans barn, och när barnet försvinner blir de båda dragna inför rätta anklagade för att ha fört bort och mördat flickan.



Det är en väldigt Strindbergsk historia, full med skuldproblematik, misstänksamhet mot kvinnors moral och bevekelsegrunder, samt lite fadersmystik.
Med det är en fin anlagd Paris-miljö också. Konstnärsvännerna samlas på den lokala bistron som drivs av Stina Berg - det är nu uppenbart att Stina Berg är med i alla svenska stumfilmer. Hon är kärv med ett hjärta av guld som vanligt när hon ser Maurice med sin skådespelerska och tänker att "det där går inte bra, du". Gina Manès, den franska skådespelerskan som spelar, eh, den franska skådespelerskan, är väldigt vacker på ett sånt där Gloria Swanson-sätt, med sneda kattögon och gnistrande tänder. Man kan nästan se det röda håret fast det är svartvitt.



Pjäsens scenbild är väldigt expressionistisk med lutande vita kors mot en svart bakgrund där skådespelerskan talar till en folkmassa i en scen som väldigt mycket påminner om en liknande i Metropolis:



När Maurice hos polisen ska redogöra för vad som hände i trappuppgången kommer de bästa scenerna. Först en händelse så som vittnen uppfattade den, hotfull med sneda vinklar och dramatiskt fallande skuggor. Sedan samma händelse ur Maurice' synvinkel, mer vardaglig, ljus och odramatisk. Jag tror det är första gången jag sett en sådan 'samma händelse ur två vinklar'-scen i svensk film.

Boktips: Stridens skönhet och sorg

Jag har läst en tjock bok om första världskriget, mitt ständiga intresse. Det var ju med det kriget som 1900-talet började egentligen, och 20-talet i synnerhet.

Och det blir tydligare än någonsin i den här boken. Jag har läst mycket om första världskriget förr, men aldrig något som visat så uppenbart hur det kriget begravde den gamla världen och födde den nya. Ganska ironiskt eftersom den gamla världens sanningar och värden var det som många åberopade som anledning att gå ut i krig.

Peter Englund följer ett stort antal verkliga personer från olika länder och olika sidor i kriget, både kvinnor och män, soldater, sjuksköterskor, ambulansförare, civila. De inblandades inställningar till kriget varierar - en del är patriotiska, en del är äventyrslystna, en del mycket motvilliga, en del vill hjälpa till. En del sörjer krigets utbrott från första början, andra välkomnar det. I korta kapitel varvas de olika människornas upplevelser och tankar, från krigets början 1914 till vapenstilleståndet hösten 1918.

För varje månad som passerar utan att kriget får ett slut märker man hur människorna påverkas och förändras av sina upplevelser. Naiva patrioter börjar ifrågasätta de ledare som sänt ut dem i kriget. De som aldrig sett en död människa förut ser så många att de slutar reagera. Man gör saker som man före kriget aldrig trott att man någonsin skulle göra.

Och runt omkring förändras själva samhället också i grunden. De strikta umgängesseder som rått före kriget löses upp. Man kan lika gärna supa sig dyngrak offentligt, eller ligga med vem som helst - imorgon kanske man dör på slagfältet, eller under ett bombat hus. Även de civilas liv berörs av kriget.
Man kan nästan känna den långsamma upplösningen av det gamla Europa medan man läser.

Som ni märker är det en bok som fokuserar mycket på den enskilda människans tankar och känslor. Samtidigt är den full av minutiösa skildringar av hur konkret krigföring fungerar. Jag har lärt mig mer än under hela mitt tidigare liv om sprängkraften och funktionen hos olika typer av granater, hur de olika vapenslagen kompletterar varandra i strid, innebörden i signalraketernas olika färgkombinationer, eller hur kulspruteeld som slår in i en brädvägg låter. Och oändligt mycket annat liknande.

Det låter som två berättandeplan som inte borde fungera ihop, det personligt mänskliga och det sakligt tekniska, men Englund fixar det. Tillsammans blir de en allomfattande totalskildring av hur "kriget som skulle göra slut på alla krig" påverkade människor och samhälle.

Om man ska läsa en bok om första världskriget kan det mycket väl vara den här.

Lubitschs genderbender-komedi

Det är mycket stumfilm nu.

Jag fick ett plötsligt behov av att se en film jag köpte härom året i Nevyork som jag fick ynnesten att se när jag pluggade filmvetenskap för (gulp) 10 år sen.
Ich möchte kein Mann sein från 1918, en av dom filmer Ernst Lubitsch gjorde hemma i Tyskland innan han for till Hollywood och skapade "the Lubitsch touch".



Den är tydlig redan i den här filmen. Jag vill inte vara en man som titeln lyder handlar om en tonårsflicka som vill vara just det efter att ha blivit utskälld av sin guvernant för att hon spelar poker, röker och flörtar med pojkar. Droppen kommer när hennes nye förmyndare nedlåtande förklarar för henne att flickor i hennes ålder ska gå och lägga sig istället för att gå ut på stan och ha roligt.
Istället går hon raka vägen till en herrekiperingsbutik och skaffar sig en frack. Lubitsch har skoj när han visar hur den unga manliga personalen blir helt till sig av att få ta herrmått på en ung flicka. Sen drar hon på stan.
I danslokalen blir hon skuffad och puffad vid garderoben av de andra männen, och sedan skuffad och puffad på dansgolvet av de unga kvinnorna som lägger an på henne, och börjar redan då känna sig lite desillusionerad.



Tills hon får syn på - sin nye förmyndare, out and about. Hon tar hämnd på honom genom att kollra bort hans damsällskap. Efter att ha bondat lite över kvinnors trolöshet blir de vänner och dricker oschyssta mängder champagne.
Och det är här filmen verkligen går over the top. Fulla och förbrödrade börjar de plötsligt småhångla vid bordet. Hånglandet fortsätter i droskan på väg hem och i fyllan och villan blir de naturligtvis körda till fel adresser. Nu gäller det att ta sig hem och att lappa ihop sina nödlögner om vilka dom är och var dom varit.



Jag minns hur ställd jag blev när jag såg filmen. Vänta nu...han vet ju inte att hon är en flicka...! Hoppla, hoppla. Tyskland var verkligen långt före alla andra länder när det gällde vad som kunde visas på film.



Det är överlag en sprittande absurd film. (Alldeles bortsett från att förmyndaren borde känna igen sin skyddsling även i frack och peruk.) Ossi Oswalda som spelar flickan är en fin komiker med ett väldigt fysiskt utspel och ett smittande humör. Hon spelade huvudrollen även i Lubitschs lite mer kända pre-Hollywood-komedi Ostronprinsessan. Lubitsch tappar inget tillfälle att driva med människomassornas synkroniserade sätt att röra sig, eller generell mänsklig dubbelmoral - ett tema som återkommer i hans Hollywood-filmer.
Det är en lysande tidig komedi om könsrollerna.

Jag hoppas förstås att den här tas upp på Cinemateket nån gång - i en Lubitsch-stumfilms-retrospektiv kanske, eller en serie om genderbending på film.

Förseglade läppar

Filmen i söndags var lika bra som sin titel.

En fin liten melodram från den svenska stumfilmens senare period, den som kom efter den s k guldåldern. Sent 20-tal alltså. Guldåldern utmärks av exotiska naturscenerier som gick hem i de utländska stugorna, och i väldigt hög grad Selma Lagerlöf-stories.
Vid mitten av 20-talet växlade man om till manus som handlade mer om städer och kontemporära miljöer, det blev mer raffel och glamour. Man började göra samproduktioner med utländska filmbolag och med fler utländska skådespelare. Svensk film miste lite av sin egenart, men blev kanske också lite mer lik film i andra länder. Den var inte så djuplodande heller.
Men det hindrar inte att det kan vara underhållande, skojigt och tekniskt välgjort.

Förseglade läppar stämmer väl ganska bra in på det, gjord 1927 av Gustaf Molander som gjorde rätt många av filmerna den här tiden. Han är nästan den tongivande regissören under det sena 20-talet.

Melodrama i italiensk miljö om en ung flicka, spelad av en väldigt oskuldsfull Mona Mårtensson, som lämnar klosterskolan där hon växt upp för att bo hos sin moster som driver pensionat (tror jag, jag har inte full koll på vad osteria innebär). På tåget träffar hon en engelsk målare spelad av Louis Lerch, bildskön österrikare, som är gift hemma i England med en invalidiserad kvinna. De blir naturligtvis förälskade. På pensionatet lurar dessvärre också mosterns liderlige man, spelad av Edvin Adolphson med ond glimt i ögat, som börjar tafsa på henne utan pardon. Hon flyr till den engelske målaren som så gärna skulle vilja rädda henne men som inte vågar berätta att han är gift.
Hur ska det gå, hur ska det gå?

Dom italienska miljöerna är helt verkliga, och t o m Karin Swanström som spelar mostern lyckas se italiensk ut och fnyser som bara hon kan. Ingen kan arbeta upp sig till raseri i bild så bra som hon. Adolphson fläskar på med sina mest karlakarliga manér (hans ständiga nisch) och hänger omkring i nåt slags italienska kläder. Kastar kniv gör han också. Mårtensson har håret i korkskruvar, är gudfruktig och uppför sig som om hon vore tolv år. Stina Berg, alltid suverän, har en fin biroll som flickans närmaste vän och mentor uppe på klostret, en bastant och barsk nunna med ett hjärta av guld som snusar nässnus och skäller på sin mulåsna.
Exotism helt klart, men inte så mycket att det stör.

I tisdags såg jag ännu en stumfilm, ett kärt återseende, regisserad av Karin Swanström ovan.

Bloggkollegan Rävjägarn har för övrigt skrivit en utmärkt redogörelse för både Förseglade läppar och Flickan i frack här.

Kurt Weills sista tyska verk

Var på opera i onsdags. Det känns extremt konstigt att skriva - ungefär som om det hände jämt. Det gör det inte. Dom operor jag sett live kan räknas på ena handen. Det är inte min grej för det mesta.

Om det inte är Kurt Weill som gjort musiken. Och det var det. Det var Silversjön på Folkoperan, ett något mindre känt verk av honom. Alla känner till hans samarbete med Berthold Brecht och att han gjorde musiken till Tolvskillingsoperan och Staden Mahagonnys uppgång och fall som Brecht skrev. Silversjön hade jag inte ens hört talas om förut. Det blev hans sista tyska verk, sen var han tvungen att fly från Tyskland. Operan hade premiär 1933, ca tre veckor efter Hitlers installering som rikskansler.
Librettot skrevs av den expressionistiske dramatikern Georg Kaiser.

Historien handlar om hur en hungrande man, Severin, stjäl en ananas i en affär. En polisman, Olim, skjuter honom, han blir skadad och fängslas. När Olim får se att han skjutit mannen för en ynka ananas drabbas han av samvetskval. Han lämnar poliskåren, ser till att få Severin fri, och tar honom till sitt slott som han köpt med hjälp av en gigantisk lotterivinst. Där anstränger han sig för att gottgöra sitt dåd genom sköta om och försöka muntra upp den sårade. Men Severin är full av hat och hämndlystnad och när han får reda på att den som sårade honom är den samme som nu har hand om honom vill han genast mörda honom. Silversjön hägrar vid horisonten, sjön som man kan gå över om man lyckas komma över sina hatiska känslor.

Och allt är så tyskt och modärnt! Scenen är mörk med en stor ställning i flera våningar med spiraltrappor där skådespelarna/sångarna inte bara går utan också hasar, ålar och hänger uppochner. Samtidigt projiceras stora bilder på skärmar här och där i ställningen som passar situationen för handen. Snyggast är nästan kollaget av kriminalia: fingeravtryck, pistoler och mugshots.
Flickorna i mataffären har vällagda små 30-talsfrisyrer samtidigt som dom säljer typ Pucko och Frostflakes. Polismannens kollega har en beige uniform som ser lätt rysk ut och skrattar highpitchade vansinnesskratt. Den nyblivne slottsägarens hushållerska, fru von Luber, har Frankensteins brud-frissa och vampyrtänder och skulle kunna heta fru von Luguber. Och lotteriförsäljaren ser ut som en blandning av Kolingen, Peter Lorre och konferencieren i Cabaret.

Det var ju framför allt för musikens skull jag ville se den. Och den är förstås helt fantastisk. Jag behöver förmodligen inte beskriva den; dom flesta har hört åtminstone nåt ur Tolvskillingsoperan. Trots att Weill tog intryck av så många olika stilar kan man alltid känna igen hans musik.
Och om man inte har hört den - se nån av dom Tim Burton-filmer som Danny Elfman gjort musiken till.
Om han inte haft Kurt Weill som främsta inspirationskälla är jag skapt som en nors.

Gunnar Hedes saga

Det var fantastiskt att få se den igen i söndags. Senast var säkert tio år sedan i samband med en Mauritz Stiller-retrospektiv.

Sen jag såg den förra gången har filmen fått tillbaka sin ursprungliga färgning, och några textskyltar utan bild har lagts till för att fylla mindre luckor i handlingen.

En Selma Lagerlöf-historia i botten förstås, as usual, om en ung man som ger sig av från godset där han är uppvuxen för att han hellre vill syssla med musik än bli bergsingenjör. Katalysatorn verkar vara ett litet cirkusfölje som stannar till på gården för att visa upp konster. Konsterna kompas på fiol av en flicka som cirkusartisterna tagit hand om. På vägen bort från hemmet får mannen för sig att han ska köpa och driva en renhjord från norr till söder, sälja den och komma hem med mycket pengar. Här får Stiller tillfälle att slänga in lite bländande scenerier från fjällvärlden och horder av renar som rör sig böljande över snön. Naturligtvis går det åt helvete - den unge mannen har ingen vana att hantera renar, och när ledarrenen sliter sig släpas han efter genom snön, över stock och sten i evighet. När han till slut hittas har han blivit galen och förs hem till sin mor och den fiolspelande flickan som stannat hos inspektorn på gården. Kommer han att bli frisk igen?

Filmen var om möjligt ännu mer poetisk och mystisk än jag mindes den. Det finns en massa fina dröm- och vansinnesscener med olika typer av trickfoto som definitivt når upp till sådana som jag sett i utländsk stumfilm. I en av slutscenerna följer kameran med fiolspelerskan genom att filma henne framifrån och backa medan hon närmar sig. Det är en strålande scen med Mary Johnsons brinnande ögon samtidigt som hon spelar.
(Selma lär ha lackat ur när det visade sig att huvudpersonen åkte tåg i en scen. Berättelsen var ju förlagd till 1840-talet, gubevars! - medan Stiller flyttade handlingen till kontemporär tid. Ibland hade hon en närmast obegripligt dålig förståelse för skillnaderna mellan litteratur och film.)

Musikerna, Matti Bye och Lotta Johansson, kompade på piano, fiol och flera andra instrument som smälte ihop så bra med filmen att film och musik kändes som ett. När renhjorden kommer vandrande över fjället hörs alldeles verkliga skällor med ett dovt, sprött ljud. Och när gycklarparets fiolspelerska spelar Faustvalsen fyller Lotta Johansson i så att man kan höra fiolspelerskan spela.

Och Einar Hansson är omöjlig att bortse från förstås. Så vacker och blek med stora mörka ögon. Rörande i scenerna som sjuk i hemmet och i trädgården med Mary Johnson.

Ingen supermodärnistisk film precis - men vilken film!
Mest minnesvärd drömscen: hunden med renhorn - en surrealistisk mardröm.

Nya Cinemateket

Det har inte blivit mycket postat den här månaden. Februari är alltid något av en dödtid för modärnister. Det är som om snön stoppar upp. Mer så än vanligt den här vintern.

Men nu är det vår! Eller snart i alla fall, även om det låter knasigt. Cinemateket som legat nere jan-feb återföds i en ny kostym. Och naturligtvis öppnar man med en massa stumfilm!

Den 7:e mars visas Gunnar Hedes saga av Mauritz Stiller. Den har jag sett för många år sen men måste verkligen se om.
Sen blir det Förseglade läppar (Jesus, vilken stumfilmstitel!) den 14:e, Flickan i frack den 16:e (ett must-see-again), Rågens rike den 20:e, Norrtullsligan den 24:e och, ehm, Polis Paulus' påskasmäll den 30:e. Med den titeln måste den ju vara bra.

Jag kanske inte hinner se allt detta, men jag ska i alla fall försöka.

Längst upp - en bild från inspelningen av Gunnar Hedes saga medan vi väntar.

Den exploderande handen - surrealism med Lee Miller

Nu är det bara några dagar kvar på utställningen med Lee Millers foton på Millesgården, men jag hann.



Lee Miller var en vacker kvinna som upptäcktes på gatan av Condé Nast, legendarisk tidningman, i slutet på 20-talet när hon var 19-20. Hon tecknades av Georges Lepape, legendarisk modetecknare, och hamnade på omslaget till Vogue, legendarisk modetidning. Så blev hon fotomodell. Hon hade precis rätt look: Hon var slank och atletisk med kort blont hår, ett fantastiskt ansikte och coola ögon.



Hon åkte till Paris, och kände genast att hon kommit hem. Där gjorde hon sig av med sitt ursprungliga namn, Elizabeth, och bytte till Lee som inte avslöjade om hon var man eller kvinna. Hon träffade Man Ray, legendarisk fotograf, och blev hans flickvän och modell. Hon blev intresserad av hantverket och började själv ställa sig bakom kameran. De utvecklade fotokonsten tillsammans, tills hon ruttnade på hans ständiga svartsjuka och drog.



Hon startar en egen fotostudio i New York, gifter sig med Aziz Eloui Bey och flyttar till Egypten och fotograferar, träffar surrealisten Roland Penrose i Paris och gifter om sig, fotograferar krigets vardag i London, och finns med bland de amerikanska trupper som befriar Dachau vars obeskrivliga scener hon också fotograferar. Slår sig slutligen ner på en lantgård i England.

Ett vindlande liv. Men det som gör henne speciellt intressant för en modärnist är förstås surrealismen i hennes bilder. Hon var i Paris när surrealismen var nyfödd och cool och det märks.



Man känner igen surrealisternas fascination för lösryckta mänskliga kroppsdelar. I hennes bilder blir allting ett potentiellt landskap - en skuggad rygg, krulligt hår. Ett verkligt landskap i den egyptiska öknen blir ett abstrakt räfflat mönster. Vardagliga ting förvandlas: En säck sprängfylld med bomull flyter ihop med molntussarna som driver på himlen, en hand bakom en repig fläck ser ut som om den just börjat explodera. Revan i nätet är en oväntad öppning mot något okänt.

Men den mest fantastiska bilden kunde jag inte hitta - den där Miller fotograferat ett par nyligen avskurna mänskliga bröst från en operation som hon lagt på en tallrik med kniv och gaffel vid sidan av... En bild vars surrealistiska äckelpotential slår det mesta jag sett i den vägen. Meret Oppenheims hopsnörda damskor på tallrik på riktigt, så att säga. Kanske det enda surrealistiska verk som bokstavligen sysslar med lösryckta mänskliga kroppsdelar.