Public Enemies

Resten av augusti kommer att bli hektiskt, och inläggen månaden ut kommer att vara korta.

Men jag har naturligtvis sett Public Enemies.
En ovanlig film för att vara Michael Mann - inget kallt blått ljus, inga panoramafönster, inga syntmattor. Istället har han skjutit gangsterfilmen med DV-kamera som är fylleskakig. Detta ger filmen en fin, rå, dokumentär prägel.

Jag visste ingenting om John Dillinger innan jag läste artiklarna om filmen. Den verkar visa hans liv ungefär från mitten till slutet. Man får en viss uppfattning om varför han ingav en del motvillig beundran hos folk just då, i USA i början av 30-talet. När samhället går på knäna under depressionen måste människor bli lite impade av en kille som skaffar massor av pengar och gör polis och rättsväsende till åtlöje samtidigt som han har rykte om sig att enbart ta med sig bankpengar och låta folks plånböcker och smycken vara.



Som titeln antyder handlar filmen inte bara om Dillinger utan om gangsterväldet överlag i USA vid denna speciella tid - en ny era är på ingång när bankrån inte fungerar längre och polisen kommer att jaga brottslingar i nationell skala med hjälp av det nya vapnet: FBI.

När planet som innehåller den fångne Dillinger går ner för landning i Indiana inför nyfikna människor och pressfotografer kommer plötsligt ett kort, svartvitt journalklipp där det verkliga planet sänker sig inför folkmassan - och man blir påmind: detta var en gång på riktigt.

En larvig film om Cole Porter

De-Lovely var inget vidare.

På papperet är det en ganska bra idé för en biopic - att låta Cole Porters liv spela upp som en musikal med hans egna låtar som inramning. Vanliga biopics kan bli lite stiffa och klyschiga; det är svårt att framställa större delen av en människas liv på ett realistiskt, trovärdigt sätt. Jag har ju gillat experiment-biopics som I'm not there om Dylan som beskriver hans liv i en serie sviter om hans olika typer av persona snarare än honom själv.Eller The Life and Death of Peter Sellers där Peter Sellers själv då och då spelar sin mamma, sina fruar, sina motspelare och regissörer; en kommentar till dels hans förmåga att helt förvandla sig själv till någon annan, dels till hans omvittnade egocentricitet.



Men början av De-Lovely var direkt jobbig. Alla repliker kändes krystade och när folk plötsligt började sjunga i t ex en park reagerade jag som inför dom flesta musikaler - med magsårsliknande genans. Det kändes dessutom ofta som om man hade försökt kasta in så många kända personer ur Porters liv som möjligt i handlingen, vilket gav ett stressat intryck.
En annan konstig grej var att halten av brittiska skådisar med anlagd amerikansk accent i rollistan var ovanligt hög, långt över genomsnittet. Hittills har jag inte hittat nån vettig förklaring. Det kanske beror på samproduktion, vad vet jag. Forskningen går vidare.



Som tur är var dom flesta låtarna i filmen integrerade som det heter på filmvetarlingo, d v s dom framfördes i ett logiskt sammanhang som t ex på en scen i en nattklubb. Låtarna sjöngs rätt ofta av 'oväntade' artister som t ex, eh, Robbie Williams, vilket fungerade sådär. Elvis Costello gjorde i alla fall ett bra jobb av Let's Misbehave.
Sen var det ju inget fel på 30-talsdesignen och miljöerna som upptog större delen av filmen förstås.

Den tog sig under andra halvan, och började kännas åtminstone fungerande, men det var så dags.
Så, allt som allt var det inte direkt något att ödsla tid på. Men man kan ju alltid lyssna på Cole Porter istället, gärna med Irene Bordoni:

Alpfilm

Tänker man på Leni Riefenstahl tänker man förstås på Viljans triumf. Det är ofrånkomligt. Regissören som gjorde naziregimens främsta reklamfilm, och sen ägnade resten av sitt oerhört långa liv åt att förneka att hon någonsin varit nazist. Hon var ju bara filmare, gubevars. Av alla självutnämnda icke-nazister är hon väl den som gjort mest för att främja nazismens sak. Oavsett vad hon själv tyckte eller påstod om saken.



Samtidigt kan man inte undgå att bli fascinerad av hennes märkliga liv. Efter kriget sadlade hon om till fotograf. Hon gjorde långa fotoserier hos nuba-folket i Sudan. Hon tog dykcertifikat vid 72(!) genom att ljuga om sin ålder för instruktören. Sen fotograferade hon korallvärldarna i Indiska oceanen, Röda havet och Karibien.



Och före nazi-eran var hon filmstjärna inom den märkliga tyska bergfilmsgenren. Hon började som dansös, men fick sluta med det efter att ha skadat sig. Hon såg en av bergsfilmerna, blev hooked, och kontaktade en av skådisarna. På det sättet blev hon själv engagerad.



Bergsfilmerna gjordes framför allt av regissören Arnold Fanck, och var precis vad det låter som - filmer som utspelade sig i bergen, d v s alperna. Det var rafflande filmer om äventyr på hala bergväggar där folk nästan dör och blir räddade i sista minuten, eller historier om bergsbor som tror på legender och vidskepelser kring bergen. Med hisnande naturscenerier och galna stunts förstås. Speciellt galna eftersom Fanck tyckte att skådisarna kunde göra sina livsfarliga hopp över ravinerna själva. I början av 30-talet börjar Riefenstahl själv regissera sina filmer, och hennes stjärna växer även som regissör.





Jag har tyvärr inte sett någon av filmerna, men hoppas få tillfälle på Cinemateket nån gång. Det låter som en tillräckligt bisarr filmgenre för ett försök. Framför allt eftersom just bergsfilmerna varit en fundamental inspirationskälla för min favoritregissör, den kanadensiske galenpannan Guy Maddin, som gör stumfilmspastischer där folk halkar omkring i snön. Det gäller särskilt filmen Careful, inspelad i ett alplandskap gjort av papier maché och gammalt skräp där bergsfilmernas klichéer får fritt spelrum. Det var lustigt nog den filmen som gjorde att jag blev intresserad av alperna en gång i tiden.



Just nu visas en liten utställning om Leni Riefenstahl på Luna Konsthall i Södertälje. Har man vägarna förbi är den värd en titt. Tyvärr finns det inte så många bilder från bergsfilmerna som jag skulle önska; det är ju trots allt inte för dom som hon är, eh, mest berömd... Man bör också undvika den lilla informationsfilmen som visas på en monitor. Den består av en mycket okarismatisk person som läser fakta om Riefenstahls liv innantill, och verkar vara gjord i slöjden.
Bortsett från det - en intressant utställning om ett bisarrt liv.

Easy Virtue - en finfin liten Noël Coward-film

Först hade jag inte alls tänkt se den här filmen på bio utan vänta på dvd:n. Den fick nämligen ruttna recensioner i både DN och SvD. Sen läste jag Nöjesguiden av alla tidningar, och där fick den ett riktigt positivt omnämnande, även om det inte var Mästerligt. Så då tänkte jag att jag kanske borde ge den en chans ändå, sista veckan den gick.
Och det gjorde jag rätt i. Jag fattar inte vad NG insett som DN och SvD inte har.



Jag har ju sett den förut, filmad av Hitchcock 1928. Då i en kopia som måste ha smält lite. Större delen av filmen såg ut som ett månlandskap. Dessutom, som jag funderat på förr, pjäser och stumfilm don't go together. Det ena bygger nästan helt på ord, det andra nästan helt på bild. Så det var roligt att se en filmatisering som faktiskt kan använda sig av repliker. Visserligen är filmen tydligen baserad på pjäsen snarare än en exakt filmatisering, men det är förmodligen vettigt. Litterära verk filmade rakt av blir oftare livlösa än bra.



Handlingen är en klassisk kulturkrock. Ung man kommer hem från Frankrike till den dammiga engelska herrgården där allt varit exakt likadant sen Vilhelm Erövraren och presenterar sin sprillans nya fru, som inte bara är racerförare utan dessutom amerikanska! Huvva! Frugan har allt det där som framför allt lilla mamma hatar: modärnitet, frispråkighet, ointresse/brist på vördnad för tradition för traditionens skull, och, värst av allt, ett förflutet! Modern pendlar mellan chock och sarkasm, småsystrarna mellan avsmak och beundran. Den ende som är odelat positiv är fadern. Hen har nämligen också ett förflutet som resten av familjen försöker förtränga. Efter traumatiska upplevelser i det stora krigets skyttegravar har hen drivit genom Frankrike utan någon större livslust. Hen framlever nu sina dagar som permanent orakad slacker som aldrig mer kommer att byta om till middagen, bara meka med sin motorcykel, kedjeröka och medvetet driva sin fru till vansinne. Hen välkomnar sonens hustru som ett efterlängtat avbrott i tristessen, och som ett levande långfinger mot alla stela överläppar och fasader som till varje pris måste upprätthållas. Dessutom delar hen ju hans motor-intresse. Den nya frun försöker hitta sin plats i familjen och bli accepterad, men ju längre tiden går blir det allt svårare.



Tyvärr stördes mina försök att uppfatta originalreplikerna av de vanliga paren i övre medelåldern som tror att dom sitter i sitt eget vardagsrum med en container lådvin framför sig. Gah! Varför ska det vara så svårt för vuxna människor att hålla käften på bio? Om det är några repliker man vill höra tydligt så är det Noël Cowards. Maken till spirituella ordvitsar och allmän bitchighet får man leta efter. Farsan spelas dessutom av Colin Firth, som lullar omkring småpackad, bitter och skinntorr mest hela filmen. Sånt hen gör bra.



I övrigt finns många fina slapstick-sekvenser, bl a involverande små hundar. Man har tagit tillvara på även de potentiellt bildmässiga ögonblicken. För att inte tala om 1929 års kläder, och några ganska oväntade hits i charleston-tappning på soundtracket.

Sen ska vi tala tyst om den svenska titeln som vanligt. Små skandaler...ja, gussigförbarme.

Eva går ombord

Komedier ombord på atlantångare eller större kryssningsskepp är nästan en subgenre i modärn film. Man fattar ju varför - en massa olika människor formar ett litet mikro-samhälle där vad som helst kan hända samtidigt som ingen kan ta sig därifrån särskilt enkelt. Det är upplagt för kurragömmalekar, förväxlingshistorier, skumma grejer och intriger bland gäster och personal. Samtidigt som man kan slänga in lite exotiska miljöer i hamnarna, och låta gästerna dricka cocktails och dansa foxtrot iklädda aftonklänning och smoking i salongen. Och det kan ju inte skada.

Idag visade dom ännu en sån film på TV1, Eva går ombord från 1934.
Den var ganska tafflig t o m för en svensk 30-talsfilm, men naturligtvis sevärd för sin oerhörda modärnism.
En tjej som jobbar som klädsömmerska hittar en kryssningsbiljett som nån har tappat i en taxi, med tillhörande tågbiljett till Göteborg. Hon tänker "what the heck", glömmer klänningarna hon ska leverera, tar tåget till Göteborg och hoppar på båten. Biljetten är utställd på Direktör Stensjö, och personalen tar för givet att Eva är frugan, vilket hon fortsätter låtsas. Sportkläderna i direktörens koffert sys om så att de passar henne. Det blir lite mer problematiskt när direktören kommer efter med flyg och får höra att hans fru som han inte har bor i hans hytt...och på den vägen är det. Ni kan tänka er resten.

Det flesta uppräknade sakerna förekommer, inkl vit slavhandel. Långa bitar av filmen känns som stumfilm eftersom man bara ser olika exotiska scenerier med pålagd "exotisk" musik. Tydligen spelades scenerna verkligen in på plats, men dom känns som stock-foto taget av en amatör. Enstaka spelscener känns också så - snabba klipp mellan närbilder på ansikten utan ljud.
Dock, en fin tidsbild av exotism. Fezer, tropikhjälmar och en galen italienare som envisas med att högläsa ur sin ganska bisarra guidebok. Det han läser översätts i text på duken. Lili Ziedner, the one and only, ligger på soldäck i vilstol och lyckas förolämpa i princip alla som bara hon kan. Eller också klampar hon omkring i Alexandria och skanderar obegripliga meningar ur sin parlör för egyptier som skakar på huvudet. Folk springer in och ut hur olika hytter på sätt som kan feltolkas på alla möjliga vis. Åke Söderblom och Emy Hagman är göteborgsk steward resp städerska som gömmer sig bakom dörrar och kliar sig i pannan. Alla anlöpta hamnar annonseras på duken i ett oerhört tjusigt 30-talstypsnitt. Och naturligtvis dansar man iförd aftonklädsel.

Allt är som det ska vara i en kryssnings-film från 30-talet.

Naivisten från Senlis

Nu är det dags att gå på bio och muséer igen. Håhåjaja...

Så, jag gick och såg Séraphine på Zita.

En fransk film om en konstnärlig särling - Séraphine Louis. En medelålders kvinna som städade och skötte hushållet åt folk i småstaden Senlis utanför Paris, som förmodligen inte hade alla hästar hemma, och som målade på fritiden. Hon hade fått i uppdrag att måla av sin skyddsängel, som hon såg det. Hon snodde blod av slaktaren och hämtade lera från flodbädden för att blanda sina färger. Sedan arbetade hon nätterna igenom med målningar fulla av färggranna fantasiblommor och -träd medan hon sjöng psalmer för sig själv.



Den tyske konsthandlaren och kritikern Wilhelm Uhde får henne som hushållerska sommaren 1914, upptäcker av en slump att hon målar, och blir begeistrad. I henne ser han ett outbildat geni precis som Rousseau le Douanier som han tidigare lanserat. Han förklarar att han vill ställa ut hennes målningar, men världskriget kommer emellan. Uhde måste som tysk och därmed officiell fiende lämna Frankrike. De möts igen mer än tio år senare när Uhde kommit tillbaka, och Séraphines målningar blir verkligen utställda. Samtidigt tilltar hennes mentalsjukdom, och filmen följer henne ända till det mentalsjukhus där hon slutar sina dagar.

Filmen, och Séraphines målningar, är väl egentligen inte så väldigt modärnistiska, men det finns en intressant svensk connection. Uhde var god vän med Nils Dardel, och köpte en del av hans tavlor. I Erik Näslunds biografi om Dardel beskrivs hur stor betydelse Uhde hade för Dardels utveckling som konstnär. Uhde hade varit med och introducerat kubismen på konstscenen, och kunde dela med sig av sitt stora kunnande som kritiker. Fram t o m 1914, då filmen börjar, bodde av och till Uhde, Dardel och Dardels vän författaren Gustaf Hellström på Hôtel du Nord i Senlis. 1914 träffar Dardel författaren Ulla Bjerne, som han blir förälskad i. De tillbringar sommaren tillsammans i Senlis.



Det är märkligt att tänka sig att de miljöer man ser i filmen om Séraphine är samma miljöer som Dardel och Bjerne såg där den sommaren.
Men det är en annan film.

Charlie

Läste just det som kallats den första lesbiska romanen i Sverige, Charlie av Margareta Suber från 1932.

Det är en tunn kortroman, ca 100 sidor. Alla sitter på en fashionabel badort nånstans vid Östersjön, inte klart var. Det kan vara norra Tyskland eller Baltikum. Badgästerna kommer från olika länder. Miljön är mondän och kosmopolitisk.

Charlie är en ung flicka som är pojkaktig och kör sportbil. Hon blir förälskad i en ung änka som befinner sig på badorten med sina två små barn.

Det är det hela. Det är som sagt en kort roman, och inte så mycket händer på ytan. Språket i boken är rätt enkelt, inte så konstnärligt, men det är en fin skildring av badortsliv ca 1930. Folk dåsar på stranden, spelar tennis, spelar grammofonskivor och kör sportbil. Charlie slänger coola uttryck på engelska omkring sig.

- Tre spader.
- Four diamonds.
- Well, let us go on - four spades.
- Ca y est - moi je passe.
- Jetzt geht's los.
- Stopp litet, jag dubblar!
- Excusez-moi mademoiselle, men det är omöjligt att spela med grammofonen på. Tillåter ni?

En mycket liten subkultur

Dags för lite musik.

I slutet av 60-talet existerade en jätteliten musikalisk subkultur i Storbritannien. Vi kan i brist på bättre kalla den charleston-pop.

Det verkar som om den endast innehöll två band: The New Vaudeville Band och The Temperance Seven. De ägnade sig båda åt att återuppliva 20- och 30-talens populärmusik av storbandskaraktär och sjöng den på det där släpiga, nonchalanta sättet man tycker sig känna igen framför allt från brittisk musik av den typen.

För ett par år sedan hade jag turen att snubbla över en vinylskiva med The New Vaudeville Band på Hötorgets loppmarknad. Jag hade aldrig hört talas om dom, utan köpte skivan på grundval av omslaget. På det sättet kom jag i kontakt med den här flugiga musikgenren.





New Vaudeville Band blandade lite mer med vanlig pop-musik, medan Temperance Seven höll sig till jazzen.





Man kan väl säga att Beatles halkade in på det här området enstaka gånger med låtar som When I'm Sixty-Four, Maxwell's Silver Hammer och Honey Pie också.

Hur som helst - det är musik som gjord att spelas i juni i samband med picknick och intag av champagne.

Ryska baletten revolutionerar modet

Två veckor senare och värmeböljan är ett vagt minnesfragment i bakhuvudet. Var den överhuvudtaget där? Jag kanske bara hade en hallis?

Nåväl. När det är dåligt väder går man på museum, och Dansmuseets utställning med Ryska balettens kostymer har just öppnat. Den håller på till januari, men det är bättre att passa på i början istället för att trängas med en miljon människor den sista helgen. Och så finns det ju inga Cinematek-filmer som hindrar en.

Jag har bara sett kostymerna på bild förut. Och dom gör sig verkligen IRL. Fantastiska, super-exotiska kreationer i starka färger och radikala mönster.


Jag har inte tänkt på det förut, men det vi menar med balett är en 1900-talskonstruktion. Ryska baletten revolutionerade ju balett, som hela 1800-talet hade varit nåt slags lättsmält paus-underhållning på operan, ett punsch-rusigt tillfälle att kolla in lite flickben i tutu. Manliga dansare lyste därför med sin frånvaro. Och så kom Sergej Diagilev och hans stjärndansare och koreograf Vaslav Nijinskij och ändrade detta. Samt Michail Fokin, Vera Fokina, Tamara Karsavina och dom andra. Samt, inte att förglömma, Igor Stravinskij. Våroffer gjorde total-skandal, och därmed succé, med sin atonala musik och stiliserade, primitiva dansstil. Vad var detta!? Nijinskij bättrade på skandalen i En fauns eftermiddag, när han dansade i åtsmitande, blåmålade trikåer som gjorde att han såg närmast naken ut, och under balettens klimax (så passande) tycktes göra något med sig själv på scenen som man än idag helst gör i enrum... Chockerande.




Och det var alltså inte bara koreografiskt, musikaliskt och, ähum, ämnesmässigt som ryssarna gjorde revolution, utan även klädmässigt. Man förstår att kläddesigners som Paul Poiret gick i spin. Ut med korsetter och mjäkiga pastellfärger - in med starka färger i tygsjok, guld- och silver-dekor och stiliserade mönster. Många av baletterna hämtade inspiration från ryska folksagor, antiken och indiska legender, och orientalism blev the shit i London och Paris. Alla skulle ha draperade tunikor och ligga på kuddhögar i hemmet.





Man kan se på utställningen hur modet utvecklar sig. Under 10-talet - orientaliska orgier och post-jugend-estetik. När 20-talet kommer blir det mer raka linjer och sparsmakat, à la konstruktivism och futurism. Precis som med teaterkostymer beror väl de stora mönstren till viss del på att de ska synas tydligt även från bakersta raden, men det var ju också en del av Ryska balettens innovation; nu är balett ett allkonstverk där dans, musik, dekor och kostymer är en helhet.







På små monitorer kan man se utdrag ur uppsättningar av de olika baletterna, och dansarna lyckas verkligen frammana en primitiv energi med sin hoppande, vaggande, gestikulerande, helt icke-realistiska dansstil. Fantastiskt! Man blir också rätt imponerad av att det faktiskt går att dansa i dom ibland väldigt komplicerade kostymerna.



Mina favorit-dräkter är dels några som kommer från en balett som utspelar sig på havets botten! Dom är monterade bakom ett nät för att ge illusionen av att man ser dom genom vatten, och dom går överhuvudtaget inte att beskriva.
Och dels en dräkt från en sen 20-talsbalett, en mörkgrön kroppstrumpa i form av en stjärnbild!
Ännu en sak man aldrig sett förr.

Utan byxor i Berlin

Såhär i värmeböljan passar det bra att skriva om en roman som utspelar sig under den varma sommaren 1928 - Sanningen om Sascha Knisch av Aris Fioretos.

Sascha Knisch, österrikare, biografmaskinist och transvestit, står i bokens början gömd i en garderob iklädd damkläder samtidigt som kvinnan i vars garderob han gömmer sig får oväntat besök, och sedan hittas mördad på sängen. Kvinnan, Dora, var specialiserad på att iscensätta fantasier av hans typ, och nu gäller det att hitta hennes mördare, annars kan han själv mycket väl bli misstänkt för mordet. Spåren leder, via det berömda institutet för sexualforskning och hans arbetsplats biografen, till en mystisk pseudo-vetenskaplig sekt som utforskar de manliga könsorganens hemlighet.

När jag läste boken första gången för ett par år sedan hade jag just läst den första delen, Stockholm Noir, i vad som efter vad jag hört är tänkt som en trilogi. Den boken, i sig värt ett inlägg, var intrikat uppbyggd med ständiga byten av perspektiv och berättad i tredje person. Sanningen om... kändes flat i jämförelse, berättad i jag-form och ur endast ett perspektiv. Dessutom hade jag svårt att hänga med i den krängande handlingen.

När jag nu läste om den överskuggades den inte av den förra romanen, och jag kunde se att även Sanningen om... är ganska sinnrikt uppbyggd. Visserligen är det bara Sascha Knischs synvinkel som beskrivs, men handlingen flippar hela tiden fram och tillbaka i tiden så att jakten på mördaren blandas med brottstycken av Saschas uppväxt i Wien, bakgrunden till hans liv i Berlin, och hur han lärde känna Dora. Handlingen lämnar fortfarande en del trådar lösa, men jag uppfattar det som avsiktligt. Den var lättare att följa med i den här gången.

Det är en rolig bok, full med torr och nervös humor, och samtidigt ofta antydande och undanglidande snarare än beskrivande. Ganska mycket som händer får man fylla i själv.

Bilden av Berlin i loj sommarhetta känns väldigt levande och vardaglig samtidigt som mystiska saker händer och dunkla drifter får utlopp i källarvåningarna.
Sexualinstitutet går förstås att känna igen som det alldeles riktiga Institut für Sexualwissenschaft grundat 1919 av Dr Magnus Hirschfeld, som figurerar under fiktivt namn liksom en del andra existerande personer.

Genom vissa namn och anade händelser kan man sluta sig till att de två romanerna hänger ihop på ett inte helt utrett sätt. Det är överhuvudtaget mycket som lämnas oklart och outrett, förborgat liksom, men det känns rätt.

Jag hoppas att det blir en tredje och sista del. Eftersom den första romanen handlat om hjärnan och den andra om könsorganen är min kvalificerade gissning att den tredje i så fall skulle handla om hjärtat och därmed blodet.
Makes sense.

Det sluttande planet

Om igen tittade jag på en av dom stumfilmer jag har på dvd. Den här såg jag för bara ett och ett halvt år sedan på Cinemateket - Downhill av Alfred Hitchcock från 1927. Obskyra stumfilmer kan fortfarande vara svåra att få tag på, och den här får nog räknas som en sån. Jag hade turen att spotta den som extramaterial till en tidig talfilm av Hitchcock som jag aldrig har hört talas om, Waltzes from Vienna (vilken osannolik Hichcock-titel!). Den fanns utgiven i en fransk dvd-version, med Downhill som extramaterial. Det är andra gången jag skaffat en Hitchcock-dvd enbart p g a extramaterialet. Textskyltarna var som tur var på engelska med fransk översättning under.



Det är en sedvanlig melodram-handling om en naiv skolpojke på en jätte-engelsk internatskola som tar på sig skulden för en sak som hans rumskompis gjort sig skyldig till.



Filmen svävar lite på målet om vad det egentligen är som har hänt, men så vitt jag förstår var pjäsen som filmen bygger på lite mer explicit; kompisen har gjort flickan i affären intill skolan med barn. Jag antar att det var lite för hardcore för den tidens filmcensur, så i filmen verkar det snarare som om han anklagas för stöld.



Hur som helst blir han förstås relegerad. Hans rika far reagerar som man kan förvänta sig, och vägrar tro honom när han försäkrar att han är oskyldig. Förtvivlad lämnar han hemmet.



Därefter följer en märklig upp-och-ner-och-upp-igen-period. Först försörjer han sig som statist i en revy, när han plötsligt får reda på att han har ärvt en större summa pengar av nån avlägsen släkting. Därefter blir han kär i revyns primadonna, och gifter sig med henne.



Ganska snart visar det sig att hon är en guldgrävare, som mest är ute efter hans pengar, och eftersom han skrivit över bostaden på henne, befinner han sig strax på gatan igen. Sen går det som det ofta går för flickor på film - d v s han hamnar på en skumt ställe i Paris där han försörjer sig som gigolo, och snart är han ett yrande vrak på en loppig madrass på en sunkig hamnkrog i de ökända kvarteren i det ruskiga Marseilles.



På nåt sätt återbördas han till slut till hemmet i England, där fadern ber honom om förlåtelse för att han tvivlade på hans oskuld. Intet öga är torrt.




Hitchcocks stumfilmer är väl lite förbisedda, den mest hågkomna är nog The Lodger från samma år. Men både den och Downhill visar vilken driven bildberättare Hitchcock faktiskt var från början. Det finns några fina sekvenser som stannar i minnet. Den första är nog den där huvudpersonens situation efter avvikelsen från föräldrahemmet presenteras. Först ser man honom i närbild klädd i smoking. Inget speciellt med det. Sen zoomar bilden ut och man ser honom ta upp en beställning från ett par vid ett kafébord på en terrass. Aha, tänker man, han är servitör nu för tiden. När paret går från bordet ser man honom titta sig omkring och sedan stoppa damens cigarett-etui som ligger kvar på bordet i fickan. Aha, tänker man, han har förfallit till tjuveri nu för tiden. Sen, plötsligt, vrider sig kameran lite till höger och, ungefär samtidigt, ser man hur människorna på terrassen börjar sjunga och dansa, och en salong full med publik blir synlig i kanten. På det sättet förstår man alltså att han i själva verket är revy-artist, medverkande på en scen! Strålande!
Under den definitiva down-and-out-perioden i Marseilles har han också en fenomenal feberdröm där han ser sin fördömande fars ansikte på alla personer som omger honom, och hur alla kvinnor som utnyttjat honom längs vägen utför samlas i en skara inför honom, hånskrattande.




Man ser inte så många engelska stumfilmer, och det känns därför annorlunda att se sådana typiska engelska miljöer som murriga internatskolor med allt som hör till, och dom där också väldigt typiska brittiska fysionomierna (vad består dom av egentligen?) i en sådan.

Och så förstås Ivor Novello! Som spelar huvudpersonen, och dessutom skrivit pjäsen som manuset bygger på. Jag har skrivit om honom och hans karriär tidigare, här och här.

Aahhh... Skönhet var aldrig skönare.

En tysk sommar i Sverige

Den tyske författaren Kurt Tucholsky skrev poesi, romaner, kupletter, teaterkritik och satir. Han var vänstersinnad, och drev hårt och skoningslöst med den framväxande nazismen. 1929 flyttade han till Sverige, och 1933 vid nazisternas maktövertagande fråntogs han sitt tyska medborgarskap. Hans böcker brändes på bål tillsammans med andra författare som inte föll den nya regimen i smaken.
1935 begick han självmord, och ligger nu begraven på Mariefreds kyrkogård.

Innan Tysklands och hans livs tragiska vändning skrev han en kort roman som kom ut 1931, Gripsholms slott.

Den handlar om hur en ung man, eventuellt hans alter ego eftersom han bär samma namn, tar med sin flickvän till Sverige där dom tillbringar en sommarsemester tillsammans.

Det märks att deras relation är av det flyktiga slaget. Dom tycker om varandra just nu, men ingen vet vad som händer i framtiden. Den mörknande situationen i hemlandet nämns aldrig, men kan ändå anas som en underström. Hela semestern är ett slags tillfällig flykt från allt, hemlandet med dess problem, de egna privata problemen, och omvärlden i stort. Man låtsas att det inte finns några problem för en sommar. Det är mycket bitterljuvt.

Efter en lång tågresa och en kort sejour i Stockholm, bestämmer de sig för att slå sig ner i Mariefred, eftersom det är lugnt och trivsamt där. De har turen att få logera i en gästflygel på själva Gripsholms slott. Dit kommer ibland andra tyska turister som de spionerar på och driver lite med. En kompis till honom och en kompis till hans flickvän kommer och hälsar på, vilket skapar lite turbulens i relationen.
Han ägnar mycket tid till att fundera på hur han egentligen förhåller sig till flickan som han tagit med sig på semester. Dom och deras vänner lever lättsinnigt semesterliv med gott humör, men under alla kvicka repliker kan man ana melankolin. Just nu finns inga bekymmer, men hur blir det sen...?

Det är en kort, komprimerad historia där inget särskilt egentligen händer, men den kvicka dialogen och de sarkastiska iakttagelserna är fantastiska.
Och samtidigt denna melankoliska underström, förmodligen färgad av vad man som läsare vet om framtiden i det land som de snart måste åka tillbaka till.

Det finns en del komplikationer i själva texten. Flickvännen kommer från Nordtyskland och pratar ibland sin hemdialekt plattyska. Dialekter är inte översättbara, och översättaren har löst det på det bästa sättet: hennes plattyska repliker skrivs av ordagrant och översätts inom parantes. Jag vet inget bättre sätt man skulle kunna tackla det på.

Det är väldigt roligt och intressant att få Sverige vid den här tiden beskrivet utifrån. Tucholsky (eller hans alter ego) är rätt välvilligt inställd. De noterar att det krävs viss fingerfärdighet för att få tag på alkohol här i landet (motboken, gubevars!) men lyckas trots allt med det, och säger inte mycket mer om det.
Deras guide i Stockholm ger dock en del glimtar om det svenska förhållningssättet:

Den tjocke beställde in ännu en liten snaps åt sig. Drömmande blickade han ner i glaset.
- I Göteborg bor det en herre som har en stor vinkällare - där finns allt: whisky och brännvin och konjak och rödvin och vitt vin och champagne. Och det dricker han inte opp - det samlar han på! Det tycker jag är fantastiskt.
Sade och stjälpte i sig glaset.

En favoritpassage är annars huvudpersonens metod för att göra sig förstådd i det främmande landet:

Avresa. - Hur ska vi klara oss med språket? frågade Prinsessan när vi satt på tåget till Helsingör. Du har ju varit där förut. Kan du tala svenska?
- Jag gör så här, sa jag. Först talar jag tyska, och när dom inte förstår det engelska, och när dom inte förstår det plattyska - och när inte det heller hjälper, då sätter jag ändelsen -as till de tyska orden, och detta sprechas verstehas dom riktigt bra. Fattas bara annat. Detta tilltalade henne mycket, och hon uttökade genast sitt ordförråd med det.

James Bond före James Bond

Såg nyligen om Fritz Langs Spioner från 1928. Det var mer än 10 år sen jag såg den sist så det var ett kärt återseende.

Jag säger bara: toppraffel!

Ian Fleming måste helt enkelt ha gått på bio nån gång i sin späda ungdom, sett den här filmen, och fått idéer som han många år senare återanvände i sina agentromaner, och resten är underhållningshistoria.

Det finns en megaloman superskurk som typ ska ta över världen. Han har ett gigantisch brottssyndikat med ett högkvarter i glas och stål där folk springer upp och ner för trapporna hela tiden, samt tummen på ögat på hundratals agenter. Han har pipskägg, djävulspolo och sitter i rullstol. Det är bara den vita katten som saknas. Han spelas förstås av Rudolf Klein-Rogge, hela världens Dr Mabuse.



En av hans agenter är en vacker rysk kvinna som gått med i hans organisation för att hämnas sin mördade familj - oklart hur.



Deras främste nemesis är en stilig hemlig agent med ett tresiffrigt nummer! Den ryska kvinnan sänds ut för att bevaka honom, faller för hans charm, och går över på hans sida.



Resten är tågkrascher, biljakter, sista-minuten-räddningar och gadgetry. Vad ska man säga.

Willy Fritsch (ersatz 007) springer omkring och är allmänt stilig, och Gerda Maurus som den ryska skurk-agenten är också en av dom coolare kvinnor man sett på film.



Om ändå alla Bond-filmer var så här!