Det sluttande planet

Om igen tittade jag på en av dom stumfilmer jag har på dvd. Den här såg jag för bara ett och ett halvt år sedan på Cinemateket - Downhill av Alfred Hitchcock från 1927. Obskyra stumfilmer kan fortfarande vara svåra att få tag på, och den här får nog räknas som en sån. Jag hade turen att spotta den som extramaterial till en tidig talfilm av Hitchcock som jag aldrig har hört talas om, Waltzes from Vienna (vilken osannolik Hichcock-titel!). Den fanns utgiven i en fransk dvd-version, med Downhill som extramaterial. Det är andra gången jag skaffat en Hitchcock-dvd enbart p g a extramaterialet. Textskyltarna var som tur var på engelska med fransk översättning under.



Det är en sedvanlig melodram-handling om en naiv skolpojke på en jätte-engelsk internatskola som tar på sig skulden för en sak som hans rumskompis gjort sig skyldig till.



Filmen svävar lite på målet om vad det egentligen är som har hänt, men så vitt jag förstår var pjäsen som filmen bygger på lite mer explicit; kompisen har gjort flickan i affären intill skolan med barn. Jag antar att det var lite för hardcore för den tidens filmcensur, så i filmen verkar det snarare som om han anklagas för stöld.



Hur som helst blir han förstås relegerad. Hans rika far reagerar som man kan förvänta sig, och vägrar tro honom när han försäkrar att han är oskyldig. Förtvivlad lämnar han hemmet.



Därefter följer en märklig upp-och-ner-och-upp-igen-period. Först försörjer han sig som statist i en revy, när han plötsligt får reda på att han har ärvt en större summa pengar av nån avlägsen släkting. Därefter blir han kär i revyns primadonna, och gifter sig med henne.



Ganska snart visar det sig att hon är en guldgrävare, som mest är ute efter hans pengar, och eftersom han skrivit över bostaden på henne, befinner han sig strax på gatan igen. Sen går det som det ofta går för flickor på film - d v s han hamnar på en skumt ställe i Paris där han försörjer sig som gigolo, och snart är han ett yrande vrak på en loppig madrass på en sunkig hamnkrog i de ökända kvarteren i det ruskiga Marseilles.



På nåt sätt återbördas han till slut till hemmet i England, där fadern ber honom om förlåtelse för att han tvivlade på hans oskuld. Intet öga är torrt.




Hitchcocks stumfilmer är väl lite förbisedda, den mest hågkomna är nog The Lodger från samma år. Men både den och Downhill visar vilken driven bildberättare Hitchcock faktiskt var från början. Det finns några fina sekvenser som stannar i minnet. Den första är nog den där huvudpersonens situation efter avvikelsen från föräldrahemmet presenteras. Först ser man honom i närbild klädd i smoking. Inget speciellt med det. Sen zoomar bilden ut och man ser honom ta upp en beställning från ett par vid ett kafébord på en terrass. Aha, tänker man, han är servitör nu för tiden. När paret går från bordet ser man honom titta sig omkring och sedan stoppa damens cigarett-etui som ligger kvar på bordet i fickan. Aha, tänker man, han har förfallit till tjuveri nu för tiden. Sen, plötsligt, vrider sig kameran lite till höger och, ungefär samtidigt, ser man hur människorna på terrassen börjar sjunga och dansa, och en salong full med publik blir synlig i kanten. På det sättet förstår man alltså att han i själva verket är revy-artist, medverkande på en scen! Strålande!
Under den definitiva down-and-out-perioden i Marseilles har han också en fenomenal feberdröm där han ser sin fördömande fars ansikte på alla personer som omger honom, och hur alla kvinnor som utnyttjat honom längs vägen utför samlas i en skara inför honom, hånskrattande.




Man ser inte så många engelska stumfilmer, och det känns därför annorlunda att se sådana typiska engelska miljöer som murriga internatskolor med allt som hör till, och dom där också väldigt typiska brittiska fysionomierna (vad består dom av egentligen?) i en sådan.

Och så förstås Ivor Novello! Som spelar huvudpersonen, och dessutom skrivit pjäsen som manuset bygger på. Jag har skrivit om honom och hans karriär tidigare, här och här.

Aahhh... Skönhet var aldrig skönare.

En tysk sommar i Sverige

Den tyske författaren Kurt Tucholsky skrev poesi, romaner, kupletter, teaterkritik och satir. Han var vänstersinnad, och drev hårt och skoningslöst med den framväxande nazismen. 1929 flyttade han till Sverige, och 1933 vid nazisternas maktövertagande fråntogs han sitt tyska medborgarskap. Hans böcker brändes på bål tillsammans med andra författare som inte föll den nya regimen i smaken.
1935 begick han självmord, och ligger nu begraven på Mariefreds kyrkogård.

Innan Tysklands och hans livs tragiska vändning skrev han en kort roman som kom ut 1931, Gripsholms slott.

Den handlar om hur en ung man, eventuellt hans alter ego eftersom han bär samma namn, tar med sin flickvän till Sverige där dom tillbringar en sommarsemester tillsammans.

Det märks att deras relation är av det flyktiga slaget. Dom tycker om varandra just nu, men ingen vet vad som händer i framtiden. Den mörknande situationen i hemlandet nämns aldrig, men kan ändå anas som en underström. Hela semestern är ett slags tillfällig flykt från allt, hemlandet med dess problem, de egna privata problemen, och omvärlden i stort. Man låtsas att det inte finns några problem för en sommar. Det är mycket bitterljuvt.

Efter en lång tågresa och en kort sejour i Stockholm, bestämmer de sig för att slå sig ner i Mariefred, eftersom det är lugnt och trivsamt där. De har turen att få logera i en gästflygel på själva Gripsholms slott. Dit kommer ibland andra tyska turister som de spionerar på och driver lite med. En kompis till honom och en kompis till hans flickvän kommer och hälsar på, vilket skapar lite turbulens i relationen.
Han ägnar mycket tid till att fundera på hur han egentligen förhåller sig till flickan som han tagit med sig på semester. Dom och deras vänner lever lättsinnigt semesterliv med gott humör, men under alla kvicka repliker kan man ana melankolin. Just nu finns inga bekymmer, men hur blir det sen...?

Det är en kort, komprimerad historia där inget särskilt egentligen händer, men den kvicka dialogen och de sarkastiska iakttagelserna är fantastiska.
Och samtidigt denna melankoliska underström, förmodligen färgad av vad man som läsare vet om framtiden i det land som de snart måste åka tillbaka till.

Det finns en del komplikationer i själva texten. Flickvännen kommer från Nordtyskland och pratar ibland sin hemdialekt plattyska. Dialekter är inte översättbara, och översättaren har löst det på det bästa sättet: hennes plattyska repliker skrivs av ordagrant och översätts inom parantes. Jag vet inget bättre sätt man skulle kunna tackla det på.

Det är väldigt roligt och intressant att få Sverige vid den här tiden beskrivet utifrån. Tucholsky (eller hans alter ego) är rätt välvilligt inställd. De noterar att det krävs viss fingerfärdighet för att få tag på alkohol här i landet (motboken, gubevars!) men lyckas trots allt med det, och säger inte mycket mer om det.
Deras guide i Stockholm ger dock en del glimtar om det svenska förhållningssättet:

Den tjocke beställde in ännu en liten snaps åt sig. Drömmande blickade han ner i glaset.
- I Göteborg bor det en herre som har en stor vinkällare - där finns allt: whisky och brännvin och konjak och rödvin och vitt vin och champagne. Och det dricker han inte opp - det samlar han på! Det tycker jag är fantastiskt.
Sade och stjälpte i sig glaset.

En favoritpassage är annars huvudpersonens metod för att göra sig förstådd i det främmande landet:

Avresa. - Hur ska vi klara oss med språket? frågade Prinsessan när vi satt på tåget till Helsingör. Du har ju varit där förut. Kan du tala svenska?
- Jag gör så här, sa jag. Först talar jag tyska, och när dom inte förstår det engelska, och när dom inte förstår det plattyska - och när inte det heller hjälper, då sätter jag ändelsen -as till de tyska orden, och detta sprechas verstehas dom riktigt bra. Fattas bara annat. Detta tilltalade henne mycket, och hon uttökade genast sitt ordförråd med det.

James Bond före James Bond

Såg nyligen om Fritz Langs Spioner från 1928. Det var mer än 10 år sen jag såg den sist så det var ett kärt återseende.

Jag säger bara: toppraffel!

Ian Fleming måste helt enkelt ha gått på bio nån gång i sin späda ungdom, sett den här filmen, och fått idéer som han många år senare återanvände i sina agentromaner, och resten är underhållningshistoria.

Det finns en megaloman superskurk som typ ska ta över världen. Han har ett gigantisch brottssyndikat med ett högkvarter i glas och stål där folk springer upp och ner för trapporna hela tiden, samt tummen på ögat på hundratals agenter. Han har pipskägg, djävulspolo och sitter i rullstol. Det är bara den vita katten som saknas. Han spelas förstås av Rudolf Klein-Rogge, hela världens Dr Mabuse.



En av hans agenter är en vacker rysk kvinna som gått med i hans organisation för att hämnas sin mördade familj - oklart hur.



Deras främste nemesis är en stilig hemlig agent med ett tresiffrigt nummer! Den ryska kvinnan sänds ut för att bevaka honom, faller för hans charm, och går över på hans sida.



Resten är tågkrascher, biljakter, sista-minuten-räddningar och gadgetry. Vad ska man säga.

Willy Fritsch (ersatz 007) springer omkring och är allmänt stilig, och Gerda Maurus som den ryska skurk-agenten är också en av dom coolare kvinnor man sett på film.



Om ändå alla Bond-filmer var så här!

Mauritz Stillers liv

Nu har jag läst Gösta Werners biografi Mauritz Stiller - ett livsöde.

Han föddes och växte upp i Helsingfors, föräldrarna var ryska judar. Hemspråket verkar ha varit jiddisch; han talade därutöver ryska, tyska och svenska, ev. lite finska. Mångspråkigheten påminner en hel del om Henry Parlands, som jag skrev om tidigare.

Han hade många bröder av vilka de flesta utvandrade till Kalifornien och blev affärsmän. Där träffade han dem igen under sin Hollywood-period.

I ungdomen rymde han till Sverige för att undkomma den tsarryska militärtjänsten, men blev infångad och förd tillbaka till Helsingfors. Så småningom sökte han sig åter till Sverige. Då hade han arbetat som skådespelare på olika teatrar i flera år. Hur det kom sig att han bestämde sig för att bli skådespelare vet inte Gösta Werner.

Tiden i Sverige innebar först att han hankade sig fram på teatrar i mindre roller, som han ibland fick beröm för och ibland mindre beröm. I alla fall hade han tydligen någon sorts komisk begåvning.



Han verkar ha börjat regissera film mest som ett experiment och för att få lite bättre betalt. Det visade sig vara en lyckträff. Han blev tillsammans med Victor Sjöström engagerad av AB Svenska Bios vd Charles Magnusson som insåg att de två regissörerna hade massor av dynamiska idéer som det var bäst att låta löpa fritt. Beskrivningen av det kreativa klimatet på Svenska Bio i slutet av 10-talet hör till det bästa med boken. Sjöström och Stiller diskuterade (tillsammans med Magnusson) filmuppslag vid många långa middagar, böt uppslag med varann, hjälpte varandra med regin, tog över varandras filmer och gav varandra sjuts så där i allmänhet. Den tillbakalutade atmosfären ledde till ett antal filmer som fortfarande ses.



Under 20-talet blev det kärvare. Magnusson, som varit så viktig för arbetsklimatet, förlorade en hel del av det inflytande han hade haft vid en bolagssammmanslagning, och Sjöström och Stiller fick inte längre bestämma över sina filmer. Båda beslöt sig snart för att försöka med Hollywood istället, när de fick erbjudanden därifrån.
Innan dess hann Stiller slutföra sitt magnum opus, den ofantligt långa Gösta Berlings saga, och bli rejält osams med Selma Lagerlöf, som inte förstod att man inte kan göra filmer som punkt för punkt följer en romanförlaga.
Han hann dessutom lansera Greta Garbo för världen.

Efter ett mellanspel i Berlin, där Garbo fick en roll i Den glädjelösa gatan av Pabst, blev det Hollywood.



Sjöström klarade sig rätt bra i Hollywood vilket bitvis berodde på de personliga förutsättningarna; han hade bott i en tid i USA som barn och talade flytande engelska, vilket få svenskar gjorde den här tiden.
Stiller var en annorlunda person. Han var hetlevrad, känslosam, lätt uppbrusande, manisk, gav sig inte förrän en film blev precis som han ville. Den attityden fungerade i ett laidback, tillåtande system som Charles Magnussons. Men i Hollywood var han från första början bound for trouble. Språkförbistringen hjälpte inte direkt; han talade många språk men inte engelska i någon utsträckning.



Snart började framför allt bolagsmogulerna ruttna på hans ovilja att kompromissa och hans korta stubin. Många av hans filmer togs ifrån honom och avslutades av mer följsamma regissörer, trots att t ex den polska skådespelerskan Pola Negri talade sig varm för hans kunnande och försökte få honom som regissör till sina filmer. Någon fullständig film med sin skyddsling Greta Garbo fick han aldrig göra, så som han ville.

Hans hälsa hade varit dålig en längre tid, och blev nu allt sämre. Vad det var han led av verkar inte riktigt klart. I alla fall lyckades han lösgöra sig från sitt kontrakt, och åkte hem till Stockholm där han dog vintern 1928.

Han ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna - jag har själv varit vid graven.

Asther & Nilsson

Det är dags för Anna Q Nilsson igen.
Nästa film med henne som jag såg på Cinematekets retrospektiv var Sorrell and Son från 1927, av den mindre kände regissören Herbert Brenon.

Tydligen har det gjorts ett par remakes av den, den senaste på 80-talet.
Det är en lite ovanlig film - en klockren melodram där kontrahenterna är en far och hans son; moder-dotter eller moder-son känns av någon anledning vanligare i just det facket.

En man kommer hem från kriget (första förstås) som dekorerad krigshjälte. Han möts av hustrun (Anna) som krasst förklarar att hon tänker lämna honom för någon som funnits där för henne (som om han kunnat välja) och som dessutom är rik.
Han lämnas kvar att ta ansvar för den minderårige sonen.
Det visar sig svårt för en mer eller mindre handikappad f d soldat att få ett jobb, och Sorrell den äldre förnedrar sig i diverse arbeten nedanför hans klass (alltiallo på pubar och liknande), allt för att ge sin son ett drägligt uppehälle. Efter att många år senare ha lyckats bli föreståndare för ett bättre världshus, dyker plötsligt den f d hustrun upp igen, nu som vräkig golddigger som kräver att få umgås med sin son igen, efter alla år... Sonen har har gjort gott ifrån sig och är nu en briljant läkare.

I en scen tar den depraverade modern honom med till London för att han ska få se nattlivet där, och Anna Q Nilssons slinkiga lamé-klänning med nåt sorts harlekin-rutigt mönster drar nästan uppmärksamheten ifrån honom en stund. Men bara en stund...

Jag är smått imponerad av hur man lyckats sidsteppa den dåtida censuren och fått igenom både ett kärleksförhållande utan äktenskap, samt en medveten morfin-överdos. Men jag vet förstås att allt blev oerhört mycket svårare på den punkten efter att Hays-koden implementerats i mitten på 30-talet.

Tydligen hade filmen jag just sett upptäckts igen och restaurerats, och man kan undra hur den såg ut innan. Filmbilden var ganska blurrig, som om den blivit överexponerad. Jag har ofta funderat över det oerhört olika utseeendet hos stumfilmer - vad beror på restaurering, och vad beror på att det negativ man haft att tillgå varit under all kritik...




Trots allt var det roligt att få se Nils Asther i rollen som den unge läkarsonen. Ännu en snygg svensk i Hollywood - jag får be om ursäkt om jag låter självgod.
Jag har tidigare bara sett honom i den svenska stumfilmen Norrtullsligan från 1923 samt i de stillbilder som finns kvar från ramhandligen till Vingarne av Mauritz Siller från 1916.

Hur han hamnade i Hollywood är jag inte helt på det klara med. Jag kan inte låta bli att fundera på om han och Anna pratade svenska med varandra mellan tagningarna. Det samma kan man undra när han senare spelade mot Greta Garbo i Wild Orchids 1929.

Hans memoarbok, Narrens väg från 1988, lär vara mindre tillförlitlig har jag hört. Trots det så lär man ju läsa den nån dag.

Modärnism i Helsingfors

Det är ett faktum att de radikalaste svenskspråkiga modärnisterna fanns i Finland snarare än i Sverige. Både Edith Södergran och Elmer Diktonius kom från Finland och skrev på svenska, med ett betydligt mer omstörtande bildspråk än svenska poeter vid samma tid.
En annan, hos oss mer okänd, modärnistisk författare var Henry Parland.



Att säga att han var svenskspråkig är kanske att ta i. Hans två första språk var tyska och ryska. Senare lärde han sig finska, och först i tonåren svenska. Han föddes i Viborg, och dog i Kaunas i Litauen 1930, i sviterna av scharlakansfeber 22 år gammal. Man måste verkligen påminna sig om att unga, starka människor kunde dö av barnsjukdomar så sent som i början på 30-talet.

I Kaunas arbetade han som sekreterare på det svenska konsulatet där. Han skrev dikter och noveller som publicerades i litauiska tidningar, och medverkade i den modärnistiska tidskriften Quosego 1928-1929. En diktsamling som hette Idealrealisation kom ut 1929. Hösten 1929 till hösten 1930 skrev han det som blev hans enda roman, Sönder, innan han dog.



Han var influerad av den ryska s k formalismen, som var i ropet under den här tiden. Lite förenklat kan man säga att den gick ut på att beskriva vardagliga saker och situationer som främmande för att få läsaren att se dem på ett helt nytt sätt.

I Sönder går en ung man som heter Henry omkring i Helsingfors och minns sin flickvän Ami som har dött. Han försöker komma ihåg henne med hjälp av fotografier bl a, men det verkar som om deras relation var svajig och oklar, och han tvivlar på att han verkligen kan minnas henne korrekt, och är inte säker på hur de egentligen förhöll sig till varandra.

Tonen är melankolisk och lealös. Henry, Ami och deras kompisar driver omkring på kaféer och dansrestauranger, dricker för mycket och har ångest. De dansar, kör bil, badar, och känner sig blasé. Tidstypiskt på ett lågmält sätt.

Texten tryfferas med finlandsvenska uttryck som 'stickmörkt', 'barmficka' och 'badkostym', och får ibland tysk ordföljd. Henry har ofta 'krapula', baksmälla på ren finska.

I romanen blir fotografier mer levande än de människor de avbildar, dunkla minnen får ett eget liv, och döda ting suckar och nafsar efter huvudpersonen. Denne kommenterar då och då själv den roman som han skriver, och fungerar alltså samtidigt som huvudperson och meta-författare.
Jag kom att tänka på min gamla favorit Boris Vian och hans mest kända roman, Dagarnas skum, där ting också lever lika mycket som människor. Det är förstås en annorlunda roman på många sätt, men den har en melankolisk ton som den delar med Sönder, och handlar också om en flicka som dör. Som synes av bokomslaget har Sönder översatts till franska, men det är kanske inte troligt att det var så tidigt att Vian kunde läsa den - likheterna är bara en slump.

I ett avsnitt av romanen går Henry och Ami på bio. Hon är entusiastisk, han är inte det, och kontemplerar över skillnaderna mellan amerikansk och tysk film, de två stora konkurrenterna i den tidens filmindustri. Och jag citerar:

Jag kom ihåg en biografföreställning som Ami och jag föregående vårvinter varit med om. En sentimental, amerikansk film, med Pola Negris trötta, avnötta ansikte i en massa närfotografier, och en primitiv, rörande intrig kring ett barn som blivit berövat sin moder. Jag hade då ännu inte lärt mig att uppskatta den amerikanska filmens diskreta innehållsprincip att i ingen händelse tränga alltför djupt under ytan, utan endast vara ett sätt att slå ihjäl två kvällstimmar, och låta dem spårlöst försvinna ur medvetandet efteråt, en princip säkert lika acceptabel som dess motsats, den tyska filmens, att framalstra mardrömmar eller sadism.

Melodram om mammor

Förra söndagen såg jag den första filmen i Anna Q Nilsson-serien på Cinemateket, Adams revben från 1923 av Cecil B DeMille.

Det var en moralisk melodram som kändes väldigt Hollywoodsk, om hur en kvinna 35+ känner sig försummad av sin make och låter sig uppvaktas av en mystisk ex-kung från Balkan(!) som blivit avsatt i en revolution. Samtidigt uppvaktar hennes 17-åriga dotter en nördig paleontolog (!), men när dottern förstår vad som håller på att hända hemmavid beslutar hon sig för att försöka vinna ex-kungens intresse för att rädda sin fars och hemmets lycka. Allt håller på att gå åt helvete förstås, när paleontologen blir sur och drar till Sydamerika, och modern nästan förlöper hemmet och sin man. Men naturligtvis tar alla sitt förnuft till fånga på slutet; paleontologen förlåter dottern för att hon flörtat med kungen, och modern förstår att det finns andra värden i livet än romantik, t ex familjelivets helgd (suck).

Det är typiskt för Hollywoods moral att blotta tanken på att en gift kvinna skulle kunna lämna sin tråkige man för en annan är så unheard of att man måste ta i med stora melodram-släggan för att verkligen, verkligen visa hur väldigt, väldigt förkastligt det är.
I början av filmen får man se hur mannen, den mycket, mycket upptagne affärsmannen, nästan glömmer sin och sin hustrus bröllopsdag. När modern trots allt stannar hos sin man kanske han ev borde förstå att han måste ägna lite mer tid och uppmärksamhet åt henne i fortsättningen. I stället rusar han raka vägen till börsen, och lovar i farten att dom ska åka på en andra bröllopsresa...nån gång. Modern lägger huvudet på sned, och inser att hon inte kan ändra sin man, bara foga sig i hans ouppmärksamhet och tråkighet. Det är ju trots allt hennes lott i livet. Håhåjaja.

Jag kunde inte låta bli att tänka på hur samma ämne skildras i Erotikon av Mauritz Stiller tre år tidigare. En film där otrohet och skilsmässor behandlas med lätt, ekivok humor och en axelryckning.
Det ligger mer än en ocean mellan Hollywood och Europa.

För övrigt: den nördige, glasögonprydde paleontologen är förstås en förfader i rakt uppstigande led till Cary Grants nördige, glasögonprydde paleontolog i Bringing Up Baby från 1938.



Ännu en film-epilog:
Det var roligt att se om Bolwieser.
Det är en typisk Fassbinder-film, om det sociala spelet, mänsklig förnedring och sånt där. Formmässigt är den också ganska typisk. Allt är i stort sett realistiskt skildrat och alla karaktärerna bär realistiska kläder av 30-talstyp. Men då och då bryts realismen av små bisarra inslag som får en som tittare att vakna upp, och skratta med en klump i magen. Någon börjar skratta plötsligt, utan anledning, lite för högt, lite för länge. Någons raseriutbrott är lite för mycket Kalle Anka för att det ska kännas trovärdigt. Kort sagt: realismen spetsas då och då med stilisering, som bidrar till den svarta, obehagliga humorn, tragikomiken. Dessutom har ALLA karaktärer starkt rödmålade läppar, vilket förstärker känslan av stumfilm med färg och tal.
Spooky.

Ännu mer film

I torsdags missade jag en film på Cinemateket som jag sett förut: Bolwieser av R W Fassbinder från 1977.
Om det går ska jag försöka smita från jobbet tidigare dagen före skärtorsdan eftersom den då visas igen kl 16:00.

Det är en historia som, om jag minns rätt, utspelar sig sent 20-tal eller tidigt 30-tal i en mindre tysk stad och handlar om en man som arbetar som stins på järnvägsstationen. Han älskar sin fru, hon är mycket vacker och bedrar honom nästan tvångsmässigt, och deras olyckliga äktenskap leder till hans förnedring och undergång. Det må låta deprimerande, men de mest deprimerande historier blir intressanta i Fassbinders händer. Ofta också djupt komiska på ett svart sätt.



Nästa tips:
Cinemateket visar hela april stumfilmer med den svenska skådespelerskan Anna Q Nilsson som var så gott som okänd i Sverige men hade en filmkarriär i Hollywood under hela 20-talet. Många år senare dyker hon upp som en av de bedagade stumfilms-mumierna kring Norma Desmonds bridge-bord i Sunset Boulevard tillsammans med bl a Buster Keaton.

Rapport följer...

Den glädjelösa gatan

Jag såg den för några år sen när det var G W Pabst-retrospektiv på Cinemateket och var som jag minns det måttligt entusiastisk.
Den här gången var den fantastisk! Vad missade jag förra gången?

Även om den utspelar sig i Wien är det en av de kanoniska tyska filmerna om mellankrigstidens gungfly - jag antar att den lika gärna hade kunnat utspela sig i Berlin, även om jag kanske missar nån knappologisk detalj lokalfärg.



Det är mörkt. Det är kallt. Det är Wien 1921. Kejsardömet har fallit, allt är förlorat. De som hade det gott har blivit fattiga, de som var fattiga har blivit ännu fattigare. Kroppen och bedrägeri är nästan det enda som finns kvar att tjäna pengar på. Slaktarn byter kött mot sex, pälsaffärer gömmer hemliga bordeller. Bakom stängda dörrar rumlar dom som lyckats sko sig på andras olycka.
Greta Garbo är dottern till en statstjänsteman som kommit på obestånd. Hon försöker klara familjen dag för dag, men svimmar i brödköer och är blek som en TBC-patient. När han förlorar sitt jobb ser hon ingen annan utväg än...Asta Nielsen är dottern till en arbetslös man som går med träben efter kriget. Hon blir sviken av sin fästman, rymmer från honom och fadern, och hamnar till slut på samma ställe som tjänstemannadottern.



Garbos klänning som nästan-prostituerad täcker i princip ingenting. Slaktarn hånskrattar åt mänskliga tragedier nere i sin köttkällare. Valeska Gert, larger-than-life kabaretkomiker från Berlin, som bordellföreståndaren gör sina groteska grimascher som bara hon kan.
Det är lite som en Otto Dix-målning fast i svartvitt. Håren och kjolarna är förstås lite för korta för 1921; filmen spelades in 1926.




Mitt i alltihop stegar två förnumstiga amerikanska rödakors-arbetare omkring för att ta sig en titt på misären som dom kommit för att lindra. Den mest idealistiska av dom blir inackorderad hos statstjänstemannen för att spara pengar, och träffar där den bleka dottern.



Den unge idealisten spelas av Einar Hansson, en annan svensk som kom till Hollywood tillsammans med Mauritz Stiller och Garbo efter att ha medverkat i Den glädjelösa gatan. I Sverige hade han bl a titelrollen i Gunnar Hedes saga 1923 efter En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf, regisserad av Stiller.
Till skillnad från Garbo kom hans karriär att sluta istället för att börja i Hollywood. Han hann vara med i några filmer där, bl a två med Pola Negri, innan han omkom i en bilolycka i Santa Monica 1927. Han var 28 år gammal.

SCRABrrRrraaNNG

Tänkte bara påpeka att nu i mars är det inte mindre än 100 år sedan knäppbollen Filippo Tommaso Marinetti fick det första futuristiska manifestet publicerat i Le Figaro.



Futurismen är väl mest känd för konstverken där man försökte fånga icke fångbara saker som ljus, ljud och rörelse i statiska material.



Men det fanns inte bara måleri och skulptur.
Det fanns även arkitektur. Det avbildade fantasihuset från 1914 ser ut lite som ett sjukhus byggt på 60-talet tycker jag.



Det fanns futuristisk poesi varav den mest radikala skulle befria orden och ljuden från sina betydelser och bara låta dom tumla runt i rymden som sig själva.



Det fanns futuristisk musik. Kompositören Luigi Russolo tillverkade stora "bullermaskiner" som framkallade musik påminnande om fabriksslammer.



Det fanns futuristiska fotografier.



Det fanns futuristiska filmer, t ex Thais från 1916 av Anton Giulio Bragaglia:



Det fanns futuristiska danser och kläder. Jag har tyvärr inte lyckats hitta några foton av sådana.

Och, naturligtvis fanns det futuristisk mat!
La cucina futurista förklarade krig mot den sega pastan och annan stärkelserik mat som gjorde människor feta och slöa, vilket var väldigt ofuturistiskt att vara.



Låter som om den skulle kunna återtryckas idag med en viss förtjänst...

Hamlet som transvestit

I söndags fick jag så se Asta Nielsens Hamlet-film från 1920.
Den var mycket tysk. Det är roligt.

Jag menar, den är ju inte bara teaterpjäsernas teaterpjäs globalt utan även ett fundament i den brittiska (engelska?) kulturhistorien, trots att den handlar om nåt sorts Danmark.

Den här filmversionen utgår från pjäsens ram men behandlar den mycket fritt. Det är ironiskt nog att göra en stumfilm av en teaterpjäs; när man tänker på det så är teater och stumfilm varandras motsatser. Det första bygger i hög grad på ordet, det andra nästan helt på bilden.

Idén om att Hamlet egentligen var en förklädd kvinna, tydligen på fullt allvar framförd av en amerikansk litteraturforskare, får förklara diverse mood swings och halvhjärtade handlingar hos karaktären. Asta Nielsen, som har en hyfsat androgyn framtoning, går fint i land med detta och har en subtil komisk tajming i sina sparsmakade ansiktsuttryck och ¨manliga¨ kroppsspråk.
Hon sveper dramatiskt genom medeltidsborgarna, mager, svartklädd och svartögd i en fladdrande slängkappa som en kvinnlig version av Conrad Veidt. (Lustigt nog blev Conrad Veidt i början av sin filmkarriär vid något tillfälle beskriven som ett slags manlig version av Asta Nielsen!)

Man tycker väl att Hamlets bästa polare Horatio vid nåt tillfälle borde ha genomskådat förklädseln, men det får man acceptera som poetic licence. I filmen är Hamlet förstås förälskad i Horatio, men kan inte agera på det, vilket borgar för en del scener som samtidens publik mycket väl kunde uppfatta som förtäckt homoerotiska om dom ville. Asta Hamlet kastar hjärtskärande trånande blickar på en aningslös Horatio som lagt sig att vila med huvudet i hans/hennes knä. Han/hon gör en uppgiven, avvisande gest när Horatio pekar entusiastiskt efter en vacker flicka. Inte förrän i slutet förstår han hur det ligger till, men då är det ju som alla vet för sent.

Alltihop inramas av textskyltar med stor, tung, svart frakturstil som skulle gjort Guy Maddin grön av avund.
En fullständig jättetysk make over av det engelska kulturarvet. Coolt.

Två dikter (?) om första världskriget

I höstas läste jag en och nyligen läste jag den andra.

Den första är Det första världskriget av Thomas Kling, en tysk poet som dog i förtid för ett par år sedan.

Det är egentligen ingen samling, utan en enda lång märklig dikt som blandar ord- och bildassociationer på olika språk som ett slags collage över den tid som var första världskriget - inte bara själva kriget utan även vardagslivet runt omkring. Det märkliga är att då och då sipprar nutiden in och blandar sig med 1910-talet i form av spridda ord som binder ihop nu- och dåtid: CNN sänder från slaget vid Verdun.
Det är överhuvudtaget svårt att beskriva den här ordknappa och mystiska boken.

Den andra kom alldeles nyligen: Det röda fältet av Lotta Lotass.

Den kallas tydligen roman, men jag skulle snarare beskriva den som en en enda lång dikt, precis som den ovan.
Ordknapp kan man inte kalla den - snarare tvärt om. Om Det första världskriget är fragment- och collageartad skulle jag snarare beskriva Det röda fältet som neo-expressionistisk. Orden väller fram över sidorna, utan början och utan slut. Det är den första romanklassade bok jag läst som börjar och slutar mitt i en mening (kanske hänger början och slut ihop till en enda lång loop?), dessutom utan paginering. Det är logiskt på något vis; strukturen i sig försöker fånga den ändlösa kräftgången i ett totalt meningslöst krig. Levande människor, halvdöda människor, döda människor blandas både bildligen och bokstavligen med leran, regnet, dånet, krevaderna, mörkret, dimman, tystnaden. Naturen exploderar i ett stort skrik och sjunker ihop och exploderar igen, om och om igen.

Det var bitvis mycket påfrestande att läsa boken, dels på grund av de eviga, medvetna upprepningarna av samma inferno, dels på grund av de påträngande bilderna av död, förstörelse, förruttnelse och meningslöshet.
Men just detta var också det enda sättet att beskriva det obeskrivliga som var första världskrigets overkliga verklighet.

Mer Asta

Det visade sig att de två Asta Nielsen-filmer jag såg i torsdags var de två återstående filmer hon gjorde i Danmark innan hon flyttade till Tyskland. Så hennes danska oevre består alltså av tre filmer! Märkligt.

Nåja. Filmerna var inget speciellt jämfört med Avgrunden, men det var intressant att se hur filmspråket där runt 1910 börjar närma sig det moderna. Plötsligt, efter en evighet av helbilder, kommer en som nästan liknar en halvbild! Far out! Det blir också tydligt hur viktigt detta framsteg var för filmens utveckling. Det är obegripligt tråkigt att se en historia berättas enbart med helbilder där man inte kan se skådespelarnas ansiktsuttryck eller andra detaljer. Nyhetens behag fungerade i början, men sen var man helt enkelt tvungen att testa nånting nytt.

Själva handlingarna var rätt melodramatiska, passion, svek, brott, mord och sånt. Asta bar en uppsjö av väldigt modärna hattar - den bästa såg ut som en uppochnervänd papperskorg med en stor fjäril på.



Nu i mars fortsätter Asta Nielsen-serien på Cinemateket, och på söndag, 8:e mars, visas Hamlet kl 18:00! Jag är så upphetsad!

Den 24:e visas Den glädjelösa gatan av G W Pabst från 1925. Den har jag visserligen sett, men det var ett tag sen, så jag kanske skulle se om den.



En klassisk misärskildring av livet i Wien efter första världskrigets slut med svält, korruption och prostitution. Greta Garbo är med på ett hörn, och även Einar Hansson, också från Sverige, som följde med Mauritz Stiller och Garbo till Hollywood sen.
Mer om honom nån annan gång.

D'oh...!

I början av månaden skrev jag ett utkast till ett inlägg.
Vad jag inte visste var att när texten skrivits klart och postas hamnar den på datumet för utkastet...suck.
Undermålig standard tycker jag.

Inlägget finns i bloggarkivet till höger: Teater i revolution.

Aldrig mer utkast.

Asta sexchockar

Ja, det var en fin film.

En halvtimme lång drygt, på en dvd från Danmark som hackade sig igenom de sista fem minutrarna, och med stora blurriga fläckar som förmodligen härrörde från smältskador på den ursprungliga nitratfilmbasen.

Det gjorde ingenting. Det var en ynnest att få se den överhuvudtaget.

Den berömda dansscenen gjorde verkligen skäl för sin ökändhet. Den har fortfarande ett osannolikt erotiskt skimmer idag, och då kan man ju tänka sig hur 1910 års publik upplevde den.


Tydligen bestämdes koreografin delvis av det faktumet att Astas motspelare, den berömde Poul Reumert, var en stiff typ utan naturlig fallenhet för dans. Därför fick Asta surra fast honom med en lasso mitt på golvet och dansa en djupt suggestiv dans runtomkring honom, gnidande sig tätt intill honom med extatiska ansiktsuttryck. Hon gör detta iklädd en väldigt tajt, blank, svart klänning som tydligen var så åtsittande att man blev tvungen att måla hennes ben svarta, eftersom den inte tillät strumpor med tillhörande strumpeband som skulle ha synts rakt igenom.
Den allt mer intensiva dansen slutar med att Asta plötsligt stannar upp blixtstilla en sekund, kastar honom baklänges på golvet, och begraver tänderna djupt i hans hals...


Denna enastående sekvens omringas av en enkel historia om en kvinna som är förlovad med en rättskaffens prästson, men lämnar honom huvudstupa när cirkusen kommer till stan för att leva med cowboy-artisten. Denne visar sig vara en obotlig kvinnojägare, som Astas karaktär under ett gräl hugger ihjäl med kniv. Slutminuten visar hur hennes f d fästman mållös åser hur hon med tom uppsyn leds iväg av polisen.

Efter filmen följde en dansk dokumentär om Asta Nielsen, som i stort sätt bara hade ett fel: den var otextad... Det var hyfsat lätt att förstå den klara och tydliga berättarrösten, liksom de flesta av de talande huvena, men de många samtalen mellan en åldrad Asta och en av hennes vänner, inspelade via telefon på ett burkigt band, var en obegriplig smärta i arslet att lyssna på. En påtvingad kraschkurs i danska är inte det första man önskar sig. Jag förstod väl ca 50% av hela filmen.

Hoppas den visas på svensk tv nån gång. Textad.

Nästa Asta

I somras fick jag se en film med Asta Nielsen i samband med stumfilmsfestivalen på Filmhuset. Jag hade faktiskt sett en tidigare, för drygt 10 år sen, på Filmstudion i Lund när jag pluggade där. Det var en av hennes sista filmer, från Tyskland under sent 20-tal, och jag kommer inte ens ihåg vad den hette.
Hon har varit som ett slags dunkel stumfilms-hägring för mig - en sån som man hört talas om, och möjligen sett på bild, men som man egentligen inte har något begrepp om. Tills i somras då.


Danska Asta Nielsen var en av de första stora filmstjärnorna. Stjärna hemma i Danmark, stjärna i Tyskland, och sen i resten av Europa på 10-talet och 20-talet. Gjorde skandalsuccé med sin erotiska lasso-dans i Avgrunden 1910. Hon var mörk, blek, mystisk och androgyn, och spelade Hamlet på film 1921. I hennes version är Hamlet en kvinna förklädd till man, ett scenario med inbyggda genderbender-kvaliteter som inte ens Shakespeare hade kunnat förutse.
Samma år startade hon sitt eget produktionsbolag. En self-made woman.
Hon spelade mot Greta Garbo sent i sin karriär, i Den glädjelösa gatan 1925, och Garbo sa senare: "Hon lärde mig allt jag kan..."


Nu är det dags för nåt som kan kallas en Asta-festival. Fyra filmer visas på Cinemateket med början på söndag 15:e feb 18:00 med Avgrunden och Den talande musan, en dokumentär om Asta. På torsdag den 26:e feb 18:00 visas Balettdansösen och Den svarta drömmen. Alla tre spelfilmerna är från 10-talets början, då Asta Nielsens strålande karriär på vita duken just börjat.
Rapport följer...

Teater i revolution

Mer konstruktivism.

För inte så länge sen såg jag ju om den gamla sf-favoriten Aëlita med konstruktivistisk scenografi av Alexandra Exter.

Nu har jag läst ut en bok jag haft i gömmorna ett antal år: Teater i revolution, Dansmuseets skrift nr 30.
Den innehåller artiklar skrivna av olika personer som behandlar det ryska 20-talsavantgardet på scener av skilda slag.

Jag köpte den på rea i Dansmuseets shop huvudsakligen med förhoppningen att finna en massa bilder på coola människor i konstiga kläder.

Det fanns det förstås. Men nu när jag läst boken kan jag konstatera att artikeltexterna var bra och intressanta också. Inte förrän i de sista texterna nördar man loss och pratar baletthistoria på en esoterisk nivå som är oåtkomlig för den som inte är balettexpert. De flesta texter handlar snarare om teater, och framför allt om hur olika konstarter integrerades med varandra när konstruktivismen slog igenom. Teaterupplevelsen skulle inte vara en realistisk samling repliker uttalade mellan tre väggar i Stanislavskijs anda - den skulle vara en totalupplevelse av form, färg, ljus, ljud, och rörelser.

För detta tog man hjälp av radikala konstnärer för att skapa scenografi, t ex Exter.
Konstruktivismens chefsideolog, Vsevolod Meyerhold, lanserade tekniken biomekanik, ett robotliknande rörelsemönster för skådespelare. Tanken var att pjäserna skulle fungera som maskiner där skådespelarna rörde sig i samklang med rörlig mekanisk rekvisita på scenen, t ex snurrande hjul. Scenkläderna ritades i förenklade former och tydliga signalfärger.




IRL var det inte alltid de här högtflygande idéerna fungerade. En del av de rörliga delarna på scenen rörde sig inte alltid som de skulle, och skådespelarna klagade på att scenografin ofta försvårade deras rörelser snarare än tvärt om.

Som dom flesta avantgarde-rörelser förblev konstruktivismen ett intresse för ett fåtal, och när Stalins direktiv gick ut runt 1930 om att all konst skulle vara socialrealistisk och lättfattlig som en hötorgsmålning så var den dödsdömd.

Men konstruktivismen fick förstås ändå en enorm betydelse i efterhand, för pop-kulturen. Tusentals skivomslag från postpunken och framåt skulle ha sett annorlunda ut om det inte vore för de ryska 20-talskonstnärernas diagonala kompositioner, stiliserade former och klara signalfärger.



Det kanske inte alltid fungerade på teatern, men som estetisk stil är konstruktivismen odödlig.