Huset på Trubnaja

Boris Barnet 1928

En lustig liten film där en flicka kommer till Moskva med en gås under armen. Det är lite oklart varför, men det verkar som om hon sänds dit för att leta efter en släkting som anländer hem med tåg samtidigt som hon far. Fånig osis.

Moskva skildras med bybons ögon som ett tjutande, slirande kaos där bilar tutar, spårvagnar dundrar och folk springer hit och dit. Ett utdraget skämt är hur hon frågar massvis av människor om vägen och alla ger olika instruktioner. Gåsen rymmer också i ett.
Till slut kommer hon fram till hyreshuset dit hon tydligen ska. Det är filmat så att säga med fjärde väggen borttagen så att man ser vad hyresgästerna på de olika våningsplanen gör samtidigt. Det dom huvudsakligen gör är grälar, hugger ved och sopar skräpet under mattan.
Flickan blir oskäligen utnyttjad som lågbetalt hembiträde av en lat frisör som bor i huset. Senare sabbar hon en amatörteaterpjäs som hon, naiv som hon är, tror är på riktigt.
Det slutar dock lyckligt; flickan får sin rättmätiga lön genom facket, och blir invald i det lokala rådet.

Filmen har en fin meta-början. Tittaren blir inkastad in medias res när flickan mycket dramatiskt nästan blir överkörd av en spårvagn. Sen fryser bilden och backas tillbaka, och en textskylt upplyser oss om att vi nu ska få se vad som ledde fram till detta. Sen börjar filmen om, "på riktigt".
Jag är rätt fascinerad av hur alla ryska stumfilmer, oavsett om dom är konstruktivistiska eller ganska traditionella som den här, har det där speciella episka grodperspektivet där människor förr eller senare avbildas lätt nedifrån mot en ljus himmel. Så även här som syns på bilden. Det slår aldrig fel. Världens ryskaste drag.
Huset på Trubnaja har samma lite småtramsiga humor, med mycket slapstick, som Barnets mer kända film Flickan med hattasken, även om den känns mer helgjuten.

Princesse Mandane

Germaine Dulac 1928

Ännu en märklig film. Handlingen har vissa likheter med Aëlita, den ryska sf-filmen från 1924. Dvs en man drömmer om en resa till det kontruktivistiska Mars och om dess härskarinna .

Här är den unge mannen en elektroingenjör som skickas ut att dra kabel i ett (fiktivt) oländigt centralasiatiskt land. Väl där går han vilse, somnar i en lada, och drömmer en vild dröm om att han är Frankrikes ambassadör och räddar landets exotiska härskarinna, prinsessan Mandane, från sitt fängelse. Hon är nämligen bara landets marionettledare och sitter i husarrest, precis som Aëlita kontra regimen på Mars.

Dulac använder sig av en del annorlunda bildmässiga lösningar. I början får man se fabriken där ingenjören jobbar. Den annonseras med textskylten “Fabrik”. Sen kommer bilder på utlagda redskap, minutiöst putsade maskindelar och maskindetaljer som rör sig, allt dubbelexponerat så  att de olika motiven för en sekund bildar rörliga mönster. Då blir man påmind om Dulacs plats i den franska avantgarde-filmen. Just den lilla sekvensen kunde vara ett konstnärligt experiment.

Andra exempel är dom sedvanliga inslagen av slow-motion samt ca två tillfällen när kameran avbildar rummet och människorna i det rakt uppifrån. En kameravinkel man sällan ser, framför allt inte i stumfilmer.

Annat man kan imponeras av är prinsessans helt bananas kläder och huvudbonader, samt ett rum i hennes palats med ett akvarium i taket.

La cigarette

Germaine Dulac 1919

Det här är en lätt knasig film, med ganska väl tilltagna textskyltar. Dulac har inte ännu utvecklat dom typiska stildragen för impressionistisk film, det är rätt middle of the road bildmässigt.

Inledningsvis fick jag vissa associationer till Erotikon av Mauritz Stiller. En äldre man, expert på orientalisk konst, har gift sig med en mycket yngre kvinna och har, så att säga, bättre koll på de gamla egyptiernas sexliv än sin frus. Tror han. Han är träig och förläst och hon går ut och roar sig, bl a med en ung stilig man som är expert på tango och golf och som kammar sig med kniv.

Mannen får felaktigt för sig att hustrun och den unge mannen är mer än vänner och det är nu det blir konstigt. Inspirerad av orientaliska seder från förr bestämmer han att han ska röka ihjäl sig långsamt medelst förgiftade cigaretter! Han meckar därför ett stort antal cigg och skriver ett avskedsbrev, för frun att läsa efter fullbordat faktum. Hon råkar dock läsa brevet i förväg och beslutar sig för att hindra honom utan att berätta det för honom.

Förutom den knasiga intrigen är behållningen med filmen i rätt hög grad fruns och hennes väninnors kläder, ett praktexempel på sent 10-talsmode.
Filmen avslutas med var sin hälsosam icke-förgiftad cigarett.

La souriante Madame Beudet

Germaine Dulac 1923

Märklig titel. Madame Beudet ler inte särskilt mycket. Hon bor i en liten provinsiell stad tillsammans med sin make, en skränig tölp vars ständiga partytrick är att hota skjuta sig med en revolver han har i skrivbordslådan. Medan han är på operan med några vänner fantiserar hon plågat om sin fruktade make. Till slut laddar hon revolvern i skrivbordslådan.

Det är en kort film, ca 40 min. Dulac tillhörde de s k impressionistiska filmarna och det finns inslag som är typiska för deras filmer: dubbelexponeringar, slow-motion och närbilder av ansikten där bara en del av ansiktet visas, t ex från näsan och uppåt.

Ett slags försoning kommer till stånd mellan Madame Beudet och hennes man, men filmen slutar ändå med en märklig melankolisk ton; livet fortsätter som vanligt, Madame B och hennes man tultar gatan fram genom den grå och tråkiga staden, på väg bort.

Epilog

Hej igen.

Vet inte om nån läser det här, men jag tänkte ta upp skrivandet igen. Jag kommer enbart att skriva om stumfilm. Jag planerar att styra över till en ny blogg eftersom profilen är delvis ny, men tillsvidare skriver jag här.

Hej då

Denna blogg är nu nerlagd.

Tack alla som läst!

Anita & Marion

As kvinnliga komikerpar go är dom inte så många. Men i slutet av 20-talet gjordes ett par med Anita Garvin och Marion Byron. Dom gjordes av Hal Roach Studios som också gjorde t ex Helan&Halvan-filmerna. Jag fick tillfälle att se tre stycken på Cinemateket.

Anita var lång och gänglig med ständigt sarkastisk uppsyn. Marion tre äpplen hög med pliriga, runda ögon och en liten högkullig tokhatt. 

Den första, Feed'em and Weep, var ganska simpel. Kort, rikligt med slapstick av typen samma personer rusar genom oväntad öppen dörr och landar med fejan i en sopptallrik. För tredje gången. Det var å andra sidan ganska roligt att få se Max Davidson igen, den judiske stumfilmskomikern som jag sett ett par fantastiska kortfilmskomedier med. Han är lite orättvist bortglömd. Här är han den koleriske restaurangägaren som av nödfall anlitar Anita och Marion som amatöriska servitriser till sin järnvägsrestaurang i tjottahejti när ett vagnslass affärsmän i byxbranschen (!) anländer för en jättesnabb lunch på väg till konferensen.

Den andra, Going Ga-ga, var bättre. Anita och Marion får ett kidnappat barn på halsen, eftersökt av Max Davidsons mindre brighta detektiv. Dom lyckas göra sig av med ungen genom att knuffa in honom i en skock barnhemsbarn på väg tillbaka till barnhemmet med sin sköterska. Bara för att strax läsa i tidningen om hur det kidnappade barnet är värt en fet upphittarsumma. Då försöker dom stjäla tillbaka honom. Och här börjar det skojiga. Dom förklär sig i mindre övertygande gubbkläder inkl mustascher och talibanskägg och bryter sig in på barnhemmet. Där blir dom nästan avslöjade av personalen och klarar sig genom att gömma sig under sängarna och, i Marions fall, krypa ner i sängen och leka bebis. När dom fått med sig ungen ut måste dom ta sig förbi detektiven. Det gör dom genom att föreställa promenerande, konverserande gubbar. Den ena gubben är 3 meter lång, misstänkt svajig, med ett bebishuvud klätt i talibanskägg. En lågt placerad markis förstör den förklädnaden. Till slut kommer barnet tillrätta, Anita och Marion får en helt icke-förtjänad belöning, och Marion spenderar den på närmaste lönnkrog och blir bortförd på fyllan i en polisrazzia.

Den sista, A Pair of Tights, är närmast minimalistisk. Den handlar inte, som man kan tro, om trikåer, utan om att Anita och Marion inte har några pengar och därför låter en snubbe och hans chef bjuda ut dom för att kanske bli bjudna på ett mål mat. Det är dom som är snåljåparna. Hela filmen utspelar sig utanför en s k ice-cream parlor (glasskiosk täcker inte det riktigt) där Marion om och om igen misslyckas med att ta sig mellan dörren och bilen med fyra glasstrutar. Inblandade är en hund, en ohyfsad pojke och hans arga farsa, samt en polis som försöker hindra tomgångskörning framför dörren och blir påkörd fram och bak en miljon gånger. Glasstrutar flyger som projektiler genom luften och allt slutar med ett tramsigt jätteslagsmål framför dörren till glasspalatset som är bland det fånigaste jag någonsin sett på film. Den där typen av humor där något blir roligt genom upprepning intill surrealistisk utmattning.

Serien verkar inte ha fått någon fortsättning men det var roligt att se två kvinnor uppföra sig som buskis-idioter utan att en enda komisk växel nånsin dras på att dom är just kvinnor.

Valborgsmässoafton

Ett tag sen jag såg den här nu. 

Ett stycke smygfascistisk barn-till-varje-pris-propaganda typisk för sin tid (1935). Lars Hanson är gift med en ond (ond!) kvinna av den där hemska typen som inte vill ha barn. Därför är äktenskapet naturligtvis på fallrepet. Samtidigt är hans unga sekreterare (Ingrid Bergman i början av karriären) hemligt förälskad i chefen. Hon vill naturligtvis inget hellre än att gifta sig, sätta bo och föda barn. Hon är en helt och hållet ärbar kvinna. Chefen är inte helt ointresserad. Intriger följer när onda frugan trots allt blir med barn och under makens bortovaro uppsöker skum läkare som utför aborter. Naturligtvis uppstår medicinska komplikationer och maken får reda på alltihop. Raffel i den undre världen leder till att abortören blir mördad och maken får skulden. Han känner att han måste avstå från den ärbara kvinnan som han förälskat sig i och uppsöker, som man gör, den där tillflyktsorten i öknen dit män kommer för att glömma, och bära lustig mössa. Under tiden börjar sekreterarens fader (Victor Sjöström i en av sina få 30-talsroller) betvivla sin ärbara dotters ärbarhet efter att, i egenskap av chefredaktör, ha sett bilder på dottern på Hasselbacken dinerande med gift man (Hanson). 

Utan att säga för mycket kan jag avslöja att den onda, onda kvinnan får sitt straff och att barn kommer att födas.

Det känns extra viktigt att påminna om filmer som den här just på Internationella kvinnodagen...

Beggars of Life och Prix de beauté

I höstas såg jag för första gången en av Louise Brooks amerikanska filmer, Beggars of Life. Dom filmer hon är känd för är ju dom europeiska, Pandoras ask och En förlorads dagbok framför allt. Men dom får man många tillfällen att se; dom amerikanska inte lika ofta.

Beggars of Life var helt klart en enklare film än dom nämnda men samtidigt ovanlig. Det börjar med att en hobo kommer förbi ett ensligt beläget hus där det sitter en gubbe vid bordet. Han går in och tänker väl fråga om mat eller liknande när han upptäcker att gubben faktiskt är död. Skjuten. Strax därpå kommer Louise Brooks nerför trappan. I pojkkläder. Hon förklarar vad som just hänt - hon är föräldralös, jobbade hos gubben som hushållerska, gubben hade på sistone börjat bli närgången och vid ett sådant tillfälle försvarade hon sig och sköt honom med hans eget gevär. Hon är fr o m nu på flykt undan lagen och tänker ge sig iväg i mer praktiska kläder. Hon och hobon ger sig av tillsammans, och resten av filmen är i stort sett en roadmovie per godsvagn där hon försöker klara sig bland en massa råbarkade andra hobos, hennes nya kompis låtsas att hon är hans lillebror, och lagens långa arm kryper närmare med en efterlysning i näven.
En massa Hollywood-sentimentalitet men samtidigt - hur många stumfilmer om hobos har man sett?

Nu i januari såg jag den franska filmen Prix de beauté. En annan sorts film på många sätt men med vissa beröringspunkter.
Den handlar om en maskinskriverska i Paris som i hemlighet anmäler sig till en skönhetstävling eftersom hennes fästman som är sättare inte tycker om sådana. Naturligtvis vinner hon och får åka till Spanien för att tävla om Miss Europa-titeln. Naturligtvis vinner hon den också. Hennes rosenrasande fästman kommer efter med tåget och förklarar att om hon inte struntar i vinsten och omedelbart följer med honom hem lämnar han henne. Lite utpressning baserat på lika delar svartsjuka och känsla av äganderätt. Hon gör som han säger men kan inte glömma allt hon varit med om och alla erbjudanden om ett nytt liv hon fått genom vinsten. Till slut kan hon inte hejda sig. Under en fantastisk scen på ett nöjesfält ser man hur hon tittar sig omkring och blir fysiskt äcklad av allt hon ser omkring sig, och det gör ont i hjärtat av att se hur hon försöker trycka ner alla sina drömmar på sin fästmans begäran. Även om dom bygger på en skönhetstävling. Ett erbjudande om provfilmning för den nya ljudfilmen är the point of no return - hon lämnar sin fästman, motvilligt, för att ta chansen. Det leder till en vansinnig hämndaktion och ett oerhört grymt slut som Hollywood nog skulle ha skyggat för.

Alldeles bortsett från det är det den enda stumfilm jag sett, förutom neo-stumfilmen The Artist, som handlar om ljudfilm.

Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner?

Hej igen. Efter ett långt uppehåll.

Nu är ju januari förstås snart slut men jag måste ändå tipsa om årets stumfilmskalender med dess tema: flygplan.

Och därefter om en film jag såg i, eh, november: The Great Waldo Pepper från 1975. Hade aldrig hört talas om den.

Trailern gav uppfattningen att det rörde sig om en skojig buskis-komedi typ Those Magnificent Men In Their Flying Machines. Tvärtom.

I själva verket var det en bitterljuv, melankolisk film om det där skiftet i tiden - det mellan flygning som våghalsig (no rules) äventyrssport och flygning som vardagstransport, någonstans i övergången 20-30-tal.

De första flygarna var uppfinnare och upptäckare, sen blev de dödsföraktande hjältar under det första världskriget, och sedan...tja, sedan började man inse att flygningen hade potential att faktiskt bli något fullt normalt och vardagligt.

Detta kan vara svårt att vänja sig vid när det första och andra skedet varit ens hela liv.
Robert Redford är Waldo Pepper, en idealistisk (halv)mytoman som kanske har utfört fantastiska bragder i kriget, och som nu hankar sig fram som uppvisningflygare på en krympande marknad. Han har en svensk sidekick som också är i flygcirkus- branschen. Tills det inte går längre.
Plötsligt dyker den där mytiske tyske flygaren upp som Waldo berättat vilda historier om, och som visar sig vara i samma belägenhet som sin gamle fiende.

För samtliga visar sig Hollywoods stunt-business vara sista chansen. Annars väntar tråkliv med minnen från fornstora dar, eller helt enkelt att flyga ihjäl sig.

Två (!) svenska flygare medverkade i filmen, som sidekicken förstås, samt det tyska flygarässet.  

Neostumfilm om tjurfäktande dvärgar

Den verkliga jackpoten på filmfestivalen nyligen kom först mot slutet av festivalen när jag fick se den spanska neostumfilmen Blancanieves (Snövit på spanska). Idén till den var tydligen några år gammal men The Artist, recenserad här, hann före i neostumfilmsracet och tog sig ända till Oscarsgalan. Det känns lite orättvist eftersom Blancanieves faktiskt är bättre. Den är också Spaniens bidrag som bästa utländska film till galan nästa år. Man hoppas ju att den ska ha en chans - den är värd det.

Och nej, titeln är ingen slump - det är en variant på Snövit och de sju dvärgarna där dvärgarna är tjurfäktare!

Jag vill egentligen inte berätta så mycket om handlingen; grunddragen har man ju om man är bekant med sagan. Men det förekommer en matador, en ond sjuksköterska, matadorens dotter, sju korta tjurfäktande män. Och en höna.

Allt är filmat för att påminna om en stumfilm från sent 20-tal då handlingen också utspelar sig, i Sevilla i tjurfäktningens kärnland. Fotot är svartvitt, lätt expressionistiskt. Mycket berättas bara med bilder förutom några få textskyltar. Handlingen är dramatisk såväl som melodramatisk, en känslostämning som passar just stumfilm väldigt bra precis som regissören sa på sitt Q&A efter filmen. Han sa också att det viktigaste man kan göra som filmregissör är att alltid göra publiken överraskad. Det gör han ofta. Filmen innehåller en hel del slapstick-humor och humor överhuvudtaget, vilket inte hindrar den från att också vara genuint gripande ibland. Detta understryks av musiken som är bland den vackraste filmmusik jag hört, en del flamenco förstås samt annat.

Jag hoppas förstås att den här går upp på bio i Sverige men gör den inte det bör den gå att få tag på på dvd i alla fall.

Livstecken

Ska försöka sparka igång den här bloggen igen. Jag kommer att skriva kort till att börja med.

För ett par veckor sen såg jag ännu en Garbo-stumfilm. Dom betas av långsamt. Wild Orchids från 1929.

I den är Garbo en ung kvinna som av någon anledning är gift med en dubbelt så gammal affärsman som tar med henne på en affärsresa till plantagerna i Indonesien.
Redan på båten stöter hon på sin homme fatal, en sorts indonesisk adelsman, spelad av den exotiske svensken Nils Asther. (Det är mystiskt att han så ofta fick spela asiater i Hollywood. Berodde det bara på hans sneda kattögon?) När hon först ser honom är han fullt upptagen med att prygla en av sina tjänare på ett, ähum, brutalt sätt. Detta väcker Garbos avsmak och samtidigt, som så ofta i Hollywood, en omedveten attraktion. Den prövas när indonesen bjuder in affärsmannen och hans fru att bo i hans palats. Vistelsen där blir en orgie i indonesisk exotism och Garbos karaktär får en guldskimrande dansdräkt i present som hennes man tycker är fånig.
Under ett skyfall med Garbo och Asther ensamma i en plantagehydda hettar det till kan man väl säga, men Hollywood ser naturligtvis till att det slutar lyckligt rent moraliskt. En nattlig tigerjakt har en viss betydelse för handlingen.

En dussinfilm från tiden, men rolig att se för Garbos skull. Och lite för Nils Asthers.

Scarface - originalet

Hej igen

Jag har haft en period av seriös skrivkramp och stor håglöshet vilket gjort att inläggen inte direkt har kommit på löpande band. Jag kommer därför inte att ta min vanliga semestermånad i år. Jag kommer att försöka skriva så ofta jag kan och orkar och hoppas att inläggen ska bli lite fler i fortsättningen, men jag kan inte garantera det. Hav tålamod med mig. 

 Jag har inte sett några av dom klassiska gangsterfilmerna gjorda i Hollywood i början på 30-talet, förrän nu när jag sett Scarface från 1932 av Howard Hawks.

Den lider av samma problem som alla tidiga ljudfilmer från Hollywood - kackigt ljud och ingen som vet vad man ska använda det till. Långa kluriga tystnader när folk bara står och hänger utan att säga nåt och utan musik att fylla ut tomrummet med. Istället hör man bara sprak och brus från den antika ljudtekniken.

Sen var det väl ingen höjdarfilm annars heller.
Historien om en gangster av italiensk härkomst som långsamt arbetar sig upp genom gangsterhierarkin för att till slut bli lite wild and crazy och (spoiler, typ) möta sitt öde i en grandios shootout är löst baserad på Al Capones liv och 'verk'. Bortsätt från att Capone ju förstås åkte dit för skattebrott och fick ett vanligt fängelsestraff  istället för att go out in a blaze, men sen gjordes filmen innan han hade åkt fast. Typisk wishful thinking.

 Huvudpersonen, Tony Camonte, är en riktig slemboll som man i princip måste vara rubbad för att glamorisera, något som filmen anklagades för att göra.
I övrigt är det främst två saker som är minnesvärda. Dels den, åtminstone idag, djupt avskräckande bilden av italienskt immigrantfamiljeliv som filmen ger. Mammorna tvättar, städar och slavar i köket och talar hotfullt om allt som barnen inte får göra, framför allt flickorna. Sönerna är bredbenta macho-idioter som inte tvekar att spöa sina egna systrar om dom har mage att leva som dom gör, d v s gå ut och dansa och träffa det motsatta könet. I extremfall kan dom tänka sig ett litet hedersmord.

Dels Boris Karloff, japp - Mumien Frankenstein, som ledare för den konkurrerande irländska gangsterligan. Jag gissar att filmen gjordes strax innan Frankenstein som för evigt cementerade Karloff som skräckskådis. Om det inte var för den - skulle han haft en karriär som irländsk gangster i stället? Jag tvivlar på det.

Åke och hans värld

För nästan en månad sen såg jag den här på Cinemateket. Den bygger på en roman med samma titel som skrevs av Bertil Malmberg 1924. Tycker mig minnas att jag läste om den i Kamratposten som liten, men jag kan minnas fel. Då såg jag den i alla fall inte. Trots att den är en barnfilm. Och en rätt bra film. Jag blir alltid glatt överraskad när jag ser en svensk film jag inte sett förut där jag ärligt kan säga att den var ganska bra. Man andas ut liksom. Åke är sex år 1929 och bor i en mindre stad med sin mamma, sin pappa som är läkare, sin storasyster och en nästan vuxen kusin som är mentalsjuk och bor på övre våningen.

Det fina med filmen är att den beskriver allt ur Åkes synvinkel: glädjen när han leker med pappa, sorgen när en av hans kompisar dör, skräcken när kusinens psykos bryter ut. Det mest minnesvärda är hur Åke upplever den omgivande vuxenvärlden som grotesk. Han förstår inte allt som händer och även publiken lämnas att gissa och undra eftersom vi som sagt ser allt med Åkes ögon. Den bufflige granngubben med sitt emaljöga framstår som nåt slags monster, Åkes oroliga drömmar avbildas poetiskt och expressionistiskt på ett sätt som jag starkt förknippar just med svensk 80-talsfilm, och Allan Edwalls (även regissör) avmätta rektor med sjuk hustru och undergivet lydiga barn känns mest skrämmande av alla vuxna utan att jag vet varför. Åkes mamma är lite lätt glamorös när hon går omkring i sitt lilla kök och röker bland barnen. En ung Stellan Skarsgård spelar skomakare och Jesus-freak och en vansinnigt ung Alexander Skarsgård spelar Åkes bästa kompis. Åkes farmor röker pipa och skrämmer barnen med fruktansvärda spökhistorier så fort föräldrarna har gått utanför dörren.

En fin film ur barn- och barndomsperspektiv med mörka stråk utan att det blir deprimerande. Och en bild av livet i en mindre svensk stad i slutet av 20-talet.

King and Country

Ännu en dyster film om första världskriget. Dyster men bra. Hade aldrig hört talas om den när jag snubblade på den, trots att Joseph Losey regisserat den och Dirk Bogarde är med i den. En ung soldat har försökt desertera. Det är den officiella uppfattningen. Nu ska han ställas inför rätta för att se om detta stämmer så att han kan avrättas för fanflykt. Dirk Bogarde är den som ska fungera som hans försvarsadvokat och försöka övertyga juryn om att han inte medvetet försökte desertera utan drabbades av plötslig förvirring.

Tonen i filmen är så desillusionerad och svart. Bogardes officer vet innerst inne att alla som befinner sig i kriget och inte är dumma i huvudet helst av allt skulle desertera; man måste vara störd för att se någon som helst mening med vansinnet omkring sig. Samtidigt vet han också att hans enda chans att rädda den unge soldaten är att få juryn att tro på att han inte försökte göra det enda som är logiskt. Filmen är gjord 1964 och har en tidstypisk air av brittisk diskbänksrealism över sig. Klassamhället är intakt i skyttegravarna: de meniga soldaterna från arbetarklassen som dör i leran för ingenting och officerarna från medel- och överklassen som pöser i sina baracker och myndigt förmanar/ser ner på/skäller ut dem som gör det smutsiga jobbet när de inte beredvilligt offrar sina liv.

Slutet är hänsynslöst pessimistiskt. Den unge soldaten har inte en chans. Hans kamrater driver med den s k "rättvisan" han utsätts för genom att hålla skämträttegång mot en råtta de hittar i leran. Den sista nattvarden som ges honom slutar med att han kräks. En mer illusionslös bild av samhällets förtryckande institutioner, maskerade med förment värdighet, kan jag knappast tänka mig. Inte riktigt där uppe med Path of Glory av Kubrick, men definitivt en av de bättre filmer om första världskriget jag sett.

Piccadilly

April har varit en oproduktiv månad på den här bloggen, men så kan det bli ibland. Nåväl, nu har jag i alla fall sett en ny stumfilm. Den första med Anna May Wong, den första riktigt stora amerikanska filmstjärnan av kinesiskt ursprung. Tidigare har jag bara sett henne i Shanghai Express som ju är en talfilm. Piccadilly från 1929 är en brittisk film som man förstår av titeln men regissören E A Dupont var tysk liksom fotografen Werner Brandes och scenografen Alfred Junge. Dupont hade tidigare gjort bl a Varieté 1925 hemma i Tyskland.

Filmen börjar med förtexter av ett slag som jag faktiskt inte sett i stumfilm vad jag kan komma på. Titeln och de viktigaste namnen flashar förbi som reklamtext på sidan av en passerande dubbeldäckare! Snyggt!

På nattklubben Piccadilly sticker dess stjärna, en dansör av Fred Astaire-stuk, till USA efter att klubbens ägare blivit lite misstänksam mot hans intresse för sin kvinnliga danspartner som också är klubbägarens flickvän. Detta leder till en seriös dipp i affärerna. Ett nytt dragplåster behövs. Vid en snabbvisit i köksräjongerna får han plötsligt se den kinesiska diskplockerskan dansa på bordet för de andra diskarna, och blir lite intrigued (även privat har jag en känsla av).

Hon befordras naturligtvis till exotisk dansös, och han sticker till hennes hemtrakter i Limehouse för att skaffa henne en exotisk kostym. I butiken arbetar en ung manlig beundrare till henne och hon insisterar på att han måste finnas i orkestern när hon dansar.

Därefter blir förstås den gamla flickvännen dumpad för den nya kinesiska flickan, men relationen är lite riskabel. P g a rasskillnaden (som jag uppfattar det) vågar de inte visa sig tillsammans var som helst. Dessutom ruvar dumpade flickvännen på hämnd och beundraren hemmavid är galen av svartsjuka över att flickan hemifrån går ut med en vit man istället för honom. Melodramatiskt slut kan skymtas vid horisonten.

Det var väl inte den mest upphetsande stumfilm om nattklubbsvärlden jag sett; i en random tysk stumfilm finns det 100 gånger coolare nattklubbar. Behållningen är snarare att man sällan ser filmer där icke-vita skådespelare tillåts ta plats. Anna May Wong var en stjärna men skulle förmodligen ha varit en ännu större om hon inte hade varit asiatisk, det ledde till ett ytterst begränsat rollfack (mystiska kinesiska kvinnor, typ)och ev ett tidigt tillbakadragande från filmbranschen. Framför allt blev jag fascinerad av scenen där nattklubbsmannen och dansösen går till ett ställe för enkelt fölk där dom hoppas få vara ifred. Där råder en helt annan stämning än på nattklubben: tjo och tjim, ett överfullt dansgolv, och glada proletärer. Stämningen skiftar plötsligt när en full kvinna börjar dansa med en svart man i sliten hatt. Plötsligt hårdnar hopen runt omkring och ställets ägare skäller ut och kastar ut mannen för att ha vågat dansa med en vit kvinna. Den fulla kvinnan skäller tillbaka, och vinglar ut med en föraktfull blick på den fientliga pöbeln. Nattklubbsmannen står i bakgrunden, vit i ansiktet av fasa, och dansösen gömmer sitt ansikte i händerna i förtvivlan. Strax därefter går de. Inte ens på ett sånt ställe kan de vara säkra på att inte bli hånade och antastade. Trivia: När dansösen signerar sitt kontrakt gör hon det först med kinesiska tecken som i själva verket är Anna May Wongs kinesiska namn, Huáng Liǔshuāng!

Angående pronomen

Om någon får upp får upp inlägg där alla 'hon' och 'han' är utbytta mot 'hen' beror det på att jag nyligen provade en mekanism som automatiskt byter ut dessa mot just 'hen'. Jag var bara nyfiken. Jag kommer i fortsättningen att använda 'hen' endast när det finns en praktisk anledning d v s när man inte vet könet på den man pratar om. Vilket jag tycker är ett utmärkt användningsområde by the way.

André Kertész Frankrike

Senare i livet sa den ungerske fotografen André Kertész: "Min franska är dålig, min engelska är dålig. Fotografin är mitt enda språk." Det hade han rätt i.

Han kom från Ungern till Paris 1925 och stannade till 1936 då han reste vidare till USA. Hans vistelse i Frankrike sammanföll alltså ganska exakt med den senare delen av den modärna epoken. Detta syns i hans bilder men bara ibland.

För grejen med Kertész är att han inte är lika omedelbart igenkännbar som en del av sina kollegor i branschen. Man kan inte se ett av hans foton och omedelbart tänka: "den där har Kertész tagit". Han har heller inte någon lätt igenkännbar motivkrets. Han gick omkring och fotograferade på gatorna i Paris,





han fotade sin och sin frus konstnärsvänner (här Alexander Calder),



han gjorde lite stilleben av saker.



En del har betraktat honom som en surrealistisk fotograf. Det finns en del sådana motiv men bara enstaka.

Men precis som han själv sa så känns det som om han hade en sorts naturlig fallenhet för fotografin. Dom som förknippar honom med surrealiströrelsen har en poäng, men surrealismen i hans bilder är aldrig sökt eller konstruerad. Istället råkar han gå på ett motiv eller en situation, inser den absurda potentialen, och tar en bild. Exempel är bilden av underdelen från en skyltdocka ställd uppochner på ett bord i en ateljé, eller ett hål i en glasplåt som får själva stadslandskapet på bilden att se spräckt ut.



Eller en man som står på en stege och målar en vägg och det ser ut som om han målar sin egen skugga på väggen.



Detsamma händer när han går på stadens gator och ser hur skuggorna faller som mystiska mönster från t ex staket eller ryggarna på caféstolar - det enda återkommande motivet om han har ett sånt.



Just det att se mönster och motiv spontant i tillvaron verkar komma helt naturligt till honom. Bara en enkel bild av en dragspelare på en stol blir ett nytt motiv för att bilden är tagen uppifrån (en oväntad vinkel) och den vitmålade övre delen av bälgen som musikern just dragit ut går som ett diagonalt sträck genom bilden och anknyter till hans vita skor som sticker fram under dragspelet. Så enkelt men samtidigt genialt. Kertész såg sånt hela tiden.

Så visar det sig också att en del välkända bilder som man sett hur många gånger som helst är tagna av Kertész. T ex det här berömda fotot av en dansös från 1926. Inte förrän nu när jag ser bilden på Fotografiska museets utställning inser jag att han ju drar en parallell mellan tjejens utstuderat vridna kroppshållning och den vridna hållningen hos skulpturen på piedestalen till vänster. Dessutom upptäcker jag för första gången den lilla målningen som hänger på väggen uppe till höger med en annan vriden torso som tredje parallell! (För att anknyta till en aktuell debatt: Kolla in tjejens armhåla!)



Dessutom är det Kertész som tagit porträttfotot av dada-poeten Tristan Tzara, med sin berömda monokel i sidenband och en dekorativ pose. Det visste jag inte.




Utställningen My France med Kertész franska foton finns på Fotografiska till den 27 maj.