Seriemördarfilm

Såg om ett par kära gamla seriemördarfilmer härförleden.

Först The Lodger av Alfred Hitchcock från 1927. Jag har den som extramaterial på en kass utgåva av Sabotage, och uppriktigt sagt är nog versionen av The Lodger rätt kass också - muggig bildkvalitet och, som jag upptäckte efter en visning på Cinemateket, utan sin mest häpnadsväckande sekvens. Måste nog skaffa en bättre utgåva, det finns sådana.

Det är en riktigt tidig seriemördarfilm, "A Story of the London Fog" som undertiteln lyder mycket passande. Det är också Hitchcocks tyskaste film, den där han visade vad han lärt sig då han var regiassistent på Ufa i mitten av 20-talet. Undertiteln är i sig väldigt tysk.



Hitchcock fick idén att göra en film om en seriemördare som smyger omkring i London och mördar blonda kvinnor och kallar sig "The Avenger" på efterlämnade lappar - alla riktiga seriemördare måste ju lämna nåt visitkort efter sig. En par av hans återkommande teman dyker upp redan här - mannen som jagas för ett brott han inte begått, och blonda kvinnor i allmänhet.

Sen fick han också idén (om det nu var han) att casta en av Storbritanniens vid tiden största filmstjärnor och flickidoler, Ivor Novello, som mannen som kanske är mördaren, kanske inte. Tänket där bakom är oklarare, men kanske var idén att det skulle uppstå en fascinerande motsägelse mellan Novellos vanliga filmpersona och den karaktär han har här.





Hur som helst fungerar det ganska bra. Novello dyker upp bakom dörren till familjen med rum att hyra som en totalt mystisk främling, invirad bakom en stor halsduk, stissig och nervös. Han väcker misstänksamhet genom sitt sätt att vara och uppföra sig och är omöjlig att få grepp om. Dock hindrar det inte dottern i huset från att förälska sig i honom (man förstår henne). Men morden fortsätter och snart är människojakten igång.

Det finns ett par fina bilder, med rätta omtalade: En är när främlingen nervöst vankar av och an i sitt hyresrum, och värdfamiljen liksom "ser" honom gå omkring på övervåningen genom att Hitchcock låtit filma honom underifrån gående på ett glasgolv, med vajande taklampa. En annan är när han och dottern förenas i en öm kyss som filmats i extrem närbild ovanifrån med kameran snurrande runt runt. Jag har aldrig sett nåt liknande den scenen. Eller bara bilden där främlingen ser ut genom fönstret i hyresrummet och skuggan från fönsterlisten faller som ett kors på hans ansikte. Jag hade länge den bilden på väggen utan att veta vilken film den kom från, bara för att den var så snygg och tysk, fast den var engelsk.



Filmen får ett ganska abrupt slut när allt klaras upp men så vitt jag förstår hade Hitchcock gärna hållit slutet öppet, om inte Novellos stjärnstatus hade omöjliggjort det.

Den går naturligtvis att se på Youtube, med bättre bild än min epa-dvd:



Och sen - över till Tyskland.
Stan söker en mördare, och det är Peter Lorre.



Japp, jag var tvungen att se om M. Har sett den massor av gånger förstås, men nu hittade jag den på en låne-dvd med en massa extramaterial. Det var därför jag lånade den; jag hade inte tänkt se om filmen också. Men när jag tittade på intervjuerna och dokumentärfilmerna så fick jag lust. I extramaterialet fick jag för första gången se scenerna som spelats in separat för den franska publiken (som man gjorde i ljudfilmens barndom). Jag visste förstås att en sådan version fanns, men det var förunderligt att se Lorres mästerliga scen där mördaren förklarar sig under förbrytarrättegången i en helt annan tagning där Lorre håller sin desperata monolog på franska! Ganska bra franska dessutom (jag vet att han kunde tala franska).



Sen får man se en urgammal Fritz Lang (med ögonlapp) sitta och skröna om sina tidiga år vid filmen, samt pr-material från när och fjärran - bl a en svensk originalaffisch från 1931.

New York, New York

Jo, just det, jag var ju i New York en vecka.

Det var en ovanligt modärn resa.
Jag bodde nämligen på det finaste hotell jag någonsin bott på: The New Yorker Hotel.





Byggt 1929 i art déco-stil, som är väl bibehållen. Även i våningsfoajén:



Och på rummen:







Och på toan:







Kommer jag nånsin tillbaka till New York ska jag bo där igen.

På kvällen satt jag i mitt art déco-hotellrum, drack öl och läste Dorothy Parker. Det måste man ju göra. Jag hann bara läsa några få noveller så jag får återkomma till henne nån annan gång. Däremot hade jag planer på att ta mig till The Algonquin Hotel. Stället där Dorothy och hennes vänner satt och var elaka mot varandra på 20-talet. Det var gångavstånd dit från New Yorker. Första dagen kom jag ihåg det. Sedan glömde jag det totalt! Attsingen!

Istället blev det speakeasies. I massor. The Back Room där man går över gården, förbi en leksaksaffärsskylt, uppför en trappa och kommer in i ett rum som ser ut som en sekelskiftesbordell där alla drinkar serveras i kaffekoppar. Eller Please Don't Tell där man går in i en korvtjorre, vidare in i en telefonkiosk och ringer ett nummer, och blir eventuellt insläppt genom en lönndörr i telefonkiosken. Eller, bäst av allt, Apotheke. Man går till en övergiven bakgata i Chinatown, så liten att den inte finns med på kartor. Man står utanför dörren till vad som ser ut som en sunkig, stängd kinesisk restaurang och undrar om man kommit fel tills någon i närheten väser: "Letar ni efter Apotheke?" och pekar på dörren till den stängda restaurangen. Man öppnar dörren och där innanför finns en bar med ålderdomliga apotekshyllor, bartendrar i labbrockar, och alla drinkar sorterade på "Medicin" eller "Stimulantia". Och dom är fantastiska.

På Guggenheim var det en utställning om klassicism i 20-talskonsten. Så passande. Massor av konstverk jag aldrig sett förr av konstnärer jag aldrig hört talas om förr, som visade hur konstnärerna på 20-talet tröttnat på alla formexperiment från decenniet före och nu lät sig inspireras av antiken och renässansen. Vilket bl a födde den Nya Sakligheten i Tyskland.

På The Metropolitan Museum of Art fanns det också en hel del modärnt. Det är lika bra att fokusera på några få favoritområden när man är där eftersom man annars kan lulla omkring i en vecka i sträck utan problem. Nationalmuseum är ett utedass i jämförelse.
Det fanns en hel avdelning med art déco-design! Till exempel:









Och Amedeo Modiglianis porträtt av Thora Dardel! Där!



Och, bäst av allt, tre målningar av Florine Stettheimer, en ganska okänd amerikansk konstnär från mellankrigstiden vars sagolika målningar påminner kusligt mycket om Dardels - som om hon vore hans omedvetna själsfrände på något sätt:



Och så köpte jag en art déco-puderdosa på loppmarknaden i Hell's Kitchen för 10 dollar.

Boardwalk Empire

Jaha, nu har jag äntligen fått se det första avsnittet, regisserat av Martin Scorsese.
Och det här verkar ju genialt.



Det börjar med tolvslaget. Det nya årtiondet börjar och samtidigt börjar spritförbudet. Och med det börjar gangsterismen. Steve Buscemi är lokalpolitiker i Atlantic City och om han varit halvskum tidigare blir han nu helskum. Det finns ju pengar att tjäna nere i hamnen eller i källaren eller i skogen efter mörkrets inbrott. Hemlig import från Kanada eller hemkör av sämsta sort, plötsligt värt en förmögenhet. När han ger sig in i "branschen" får han förstås dom svartmuskiga killarna från Chicago på halsen samtidigt.



I övrigt är allt assnyggt förstås. Atlantic Citys långa träpromenad framför spåtanter, varieté-shower och kuvöser(!) där man kan titta på för tidigt födda bebisar. Tydligen ett nöje på den ti'n. Dom stora reklamskyltarna för cigg, marmelad och whatnot är fantastiskt snygga, och kläderna ska vi inte tala om förstås. Det tidiga 20-talet var snyggt! Steve Buscemi är briljant, det är han ju alltid.



Nu gäller det bara att få se resten av avsnitten. Eftersom jag inte tänker skaffa Canal+ och inte köper serier jag inte sett så får jag väl hoppas på TV5 igen. Mixed blessing.

Les Vampires

Innan jag reste bort (mer om det senare) fick jag äntligen se Les Vampires av Louis Feuillades från 1915. För ett bra tag sen var jag hembjuden på en liknande stumfilmskväll för att se Fantômas av samme regissör. Och nu var det dags att ta nästa steg.



Les Vampires är även det en lång serie av filmer med toppraffel och cliffhangers. En journalist med väldigt skarp mittbena (som han aldrig lyckas få att sitta mitt på huvudet) jagar förbrytarbandet Les Vampires med den hänsynslösa Irma Vep i spetsen. Les Vampires är mästare på förklädnad och förfalskning och kan söva en hel balsal med mystisk gas för att stjäla gästernas pengar och smycken.



Precis som i Fantômas böljar handlingen fram och tillbaka. Journalisten och hans något bisarra sidekick (en polis och f d brottsling själv) jagar bandet och hinner nästan fram, fångas och håller på att bli avrättade av dem men klarar sig, tar upp jakten igen o s v.



Emellanåt samlas Les Vampires på en mystisk underground-sylta där dom smider planer och dansar lite apache-dans. Vid ett tillfälle uppträder Irma Vep i manskläder och låtsas vara sonen till en utländsk adelsman spelad av en annan vampire. Vid ett annat smyger hon omkring i ett hus klädd i ett sorts svarta ninjatrikåer.



Precis som i Fantômas börjar den krängande handlingen flyta ihop efter ett tag. Det är uppenbart att dom här filmerna inte var menade att ses i ett svep utan då och då som ett slags filmisk följetång.



Allt är väldigt franskt, inte bara apache-dansen och dom snärtiga gesterna, utan också dom många surrealistiska inslagen. Surrealismen var förstås inte född när filmerna gjordes, men det känns på något sätt som om surrealismen fanns i den franska kulturen redan innan. Man kan gå tillbaka till den filmiska pionjären Georges Méliès och hitta samma märkliga infall i hans små filmsnuttar från sekelskiftet.

Nu är det en av Feuillades långa seriefilmer kvar att se: Judex. Förmodligen behövs det några år emellan - en maratonsittning framför sex timmar stumfilmsaktion kräver starka nerver.

Buster går till sjöss

Förra söndagen gick jag och såg Buster Keaton-filmen The Navigator, eller Skepp ohoj! som den heter på svenska, på Cinemateket.

Jag har sett Keaton-filmer ytterst sporadiskt med långa mellanrum, men alltid gillat dom.
Nu är jag helt Buster-frälst.



I The Navigator är Buster en så gott som helt hjälplös rikemansson som glömmer att ta av sig pyjamasen när han ska bada, och tycker att en promenad tvärs över gatan är höjden av ansträngning. P g a kaotiska omständigheter befinner han sig plötsligt på ett herrelöst skepp drivande till havs tillsammans med den likaledes hjälplösa rikemansdottern tvärs över gatan som han tidigare friat till. De måste nu tillsammans lära sig laga mat, sköta ett skepp, och rädda sig undan dom mordiska söderhavskannibaler som de stöter på när de kommer till en ö.



Buster spelade alltid helt olika karaktärer som samtidigt liknar varandra ganska mycket. Han var mycket noga med att handlingarna i filmerna skulle hänga ihop logiskt hur konstiga saker som än hände, och inte bara bestå av gags staplade på varann. Men han och hans manusförfattare var väldigt bra på att hitta på händelser som är så konstiga att jag för mitt liv inte kan fatta hur man överhuvudtaget kommer på dom. Paradexemplet i den här filmen är en scen där Buster lyckats få en liten laddad kanon med rykande lunta att fastna runt sitt ena ben. En scen för gudar.



Buster och väninnans fruktlösa försök att konstruera något ätbart i det gungande skeppsköket med oversizade köksredskap har också något rent surrealistiskt över sig. Liksom scenen när Buster måste täta en läcka i fartygsskrovet och är noga med att tvätta händerna efteråt - trots att han befinner sig under vatten.



Jag kan tänka mig att dom franska surrealisterna fick uppenbarelser framför hans filmer om dom såg dom. Busters ständigt uttryckslösa ansikte är som en vit karta där man paradoxalt nog kan läsa in vilka reaktioner som helst.



Jag tror att jag måste investera i en Buster-box. I oktober blir det fler Keaton-filmer på Cinemateket, och jag hoppas att jag kan se någon av dom.

Stumfilmsfotboll

I vanliga fall ser jag inte film om fotboll, men man måste ju göra ett undantag när det gäller en tysk stumfilm.
Så därför gick jag och såg Die elf Teufel från 1927 i onsdags på Cinemateket.

Gustav Frölich spelade huvudrollen - honom känner jag igen från Metropolis förstås, samt att han var med i Asphalt som jag såg för hundra år sen och inte kommer ihåg så mycket av.



Det är en sån typisk sportfilm. Vi har det goda laget: hyvens arbetarkillar som spelar för skojs skull och odlar sportsmannaanda. Dom har ett klubbhus utan faciliteter som dom typ har byggt i slöjden, och har kvar sina dagjobb. Och så har vi det onda laget: slipade och bortskämda proffs med egna massörer och en cigarrökande boss. Dessutom har båda lagen var sin matchande kvinnlig maskot. Det goda laget en oskuldsfull blond flicka som fortfarande har håret uppsatt fast det är 1927 (så oskuldsfull är hon) som naturligtvis är förlovad med lagets hjälte (Frölich) och som verkar bo i klubbhuset vid fotbollsplanen. Det onda laget en mörkhårig bobbad vamp som tar lätt på sånt som sexuell trohet.



Vad som händer är att den cigarrökande bossen får ögonen på lagets hjälte och tycker att onda laget kunde behöva honom. Alltså får vampen i uppdrag att vampa honom och övertala honom att skriva kontrakt med det finare laget, vilket han gör. Strax därefter blir det fotbollsturnering med slumpmässigt lottade Berlin-lag. Och vilka två lag tror ni blir lottade att spela mot varandra? Voine, voine. Ska lagets hjälte svika sina gamla kompisar och sin fästmö på matchdagen? Eller ska ha inse vart han egentligen hör hemma? Spänningen är olidlig (eller inte).



I den rafflande matchen på slutet är det tydligen riktiga fotbollspelare som står för själva spelet. Det blev nog bäst så.

Marianne Breslauer

Marianne Breslauer, en fotograf jag aldrig hört talas om förut, har just visats i Berlin. Hon föddes 1909 - det var förmodligen en jubileumsutställning som just tog slut.
Jag läste recensioner av utställningen i kvällstidningarna och blev helt fascinerad av bilderna jag såg.



Breslauer fotograferade den nya modärna kvinnan i Weimar-Tyskland - hon som levde sitt eget liv, klippte håret snorkort, rökte och körde bil, och ibland älskade andra kvinnor.



Hennes musa, och flickvän verkar det som, var författaren Annemarie Schwarzenbach som Breslauer hänfört sa var den vackraste människa hon sett, och tillade att man inte kunde se om hon var en man eller en kvinna.
Och det stämmer - hon ser ut som en vacker, androgyn pojke.





Schwarzenbach levde ett intressant men också kaotiskt liv. Jag kanske får återkomma till henne nån annan gång.

Klart till drabbning

Nyss såg jag min tredje eller fjärde Fred Astaire & Ginger Rodgers-film, Follow The Fleet från 1936.

Nån sa att alla A&R-filmer är karbonkopior på varann handlingsmässigt. Det är möjligt - jag har inte tänkt på det. Jag har sett Top Hat, The Gay Divorcee, den här och ev nån mer. Om alla A&R-filmer är karbonkopior på varann så handlar alla om att Astaire ska försöka få ihop det med Rodgers, samt att ev två andra ska försöka få ihop det samtidigt i en bihandling. För så är det här. Det låter åtminstone sannolikt.



I den här versionen är Astaire matros på ett fartyg som ankrar i San Francisco. Där går alla matroserna på nattklubb, och Astaire stöter på Rodgers som arbetar som dansös där. Dom två har en gång i tiden varit ett framgångsrikt danspar (fancy that!), och Rodgers har avslagit hans giftermålsanbud. Nu följer en massa intriger av enklare slag som även involverar Rodgers syster, Astaires puckade matros-sidekick spelad av Randolph Scott, en gammal båt samt, förstås, en show. Need I say bländande dansnummer och smäktande musik?



Jag har inte sett någon A&R-film som jag ogillat; jag har gillat dom så mycket att jag sparat dom på videobanden. Och det är mycket märkligt med tanke på att jag inte är någon större vän av hopp&skutt/musikaler i dom flesta fall. Kanske var 30-talet den första guldåldern för musikfilm varvid man sen kan göra ett skutt fram till 70-talet då musikalerna får bättre musik och blir mindre fåniga? Jag vet inte.



Men det mesta beror nog faktiskt på A&R själva. Dom passar alltid bra ihop, är skojiga båda två, och framför allt Astaires dans går inte att beskriva - man måste se den. Ibland får man en känsla av att han hänger fritt i luften några sekunder. Man tittar och tittar men förstår inte hur det går till. Eller hur han kan röra sig så fruktansvärt fort - det är som att titta på kung fu-utövare, utan alltför många jämförelser i övrigt.



Sen var ju som sagt musiken bra i 30-talsfilmerna, åtminstone den som inte är så seg och gråtmild utan mer temperamentsfull. I början av filmen sjunger matroserna en käck sång om hur de mönstrat på för att se världen men bara sett havet (oöversättbar vits). Det är en fenomenal sång som jag måste lära mig utantill.



Och scenen där Astaire ordnar danslektioner på båtdäcket och övertalar matroserna att dansa med varandra (inga kvinnor, ju) är värd en del.