I vanliga fall ser jag inte film om fotboll, men man måste ju göra ett undantag när det gäller en tysk stumfilm. Så därför gick jag och såg Die elf Teufel från 1927 i onsdags på Cinemateket.
Gustav Frölich spelade huvudrollen - honom känner jag igen från Metropolis förstås, samt att han var med i Asphalt som jag såg för hundra år sen och inte kommer ihåg så mycket av.
Det är en sån typisk sportfilm. Vi har det goda laget: hyvens arbetarkillar som spelar för skojs skull och odlar sportsmannaanda. Dom har ett klubbhus utan faciliteter som dom typ har byggt i slöjden, och har kvar sina dagjobb. Och så har vi det onda laget: slipade och bortskämda proffs med egna massörer och en cigarrökande boss. Dessutom har båda lagen var sin matchande kvinnlig maskot. Det goda laget en oskuldsfull blond flicka som fortfarande har håret uppsatt fast det är 1927 (så oskuldsfull är hon) som naturligtvis är förlovad med lagets hjälte (Frölich) och som verkar bo i klubbhuset vid fotbollsplanen. Det onda laget en mörkhårig bobbad vamp som tar lätt på sånt som sexuell trohet.
Vad som händer är att den cigarrökande bossen får ögonen på lagets hjälte och tycker att onda laget kunde behöva honom. Alltså får vampen i uppdrag att vampa honom och övertala honom att skriva kontrakt med det finare laget, vilket han gör. Strax därefter blir det fotbollsturnering med slumpmässigt lottade Berlin-lag. Och vilka två lag tror ni blir lottade att spela mot varandra? Voine, voine. Ska lagets hjälte svika sina gamla kompisar och sin fästmö på matchdagen? Eller ska ha inse vart han egentligen hör hemma? Spänningen är olidlig (eller inte).
I den rafflande matchen på slutet är det tydligen riktiga fotbollspelare som står för själva spelet. Det blev nog bäst så.
Marianne Breslauer, en fotograf jag aldrig hört talas om förut, har just visats i Berlin. Hon föddes 1909 - det var förmodligen en jubileumsutställning som just tog slut. Jag läste recensioner av utställningen i kvällstidningarna och blev helt fascinerad av bilderna jag såg.
Breslauer fotograferade den nya modärna kvinnan i Weimar-Tyskland - hon som levde sitt eget liv, klippte håret snorkort, rökte och körde bil, och ibland älskade andra kvinnor.
Hennes musa, och flickvän verkar det som, var författaren Annemarie Schwarzenbach som Breslauer hänfört sa var den vackraste människa hon sett, och tillade att man inte kunde se om hon var en man eller en kvinna. Och det stämmer - hon ser ut som en vacker, androgyn pojke.
Schwarzenbach levde ett intressant men också kaotiskt liv. Jag kanske får återkomma till henne nån annan gång.
Nyss såg jag min tredje eller fjärde Fred Astaire & Ginger Rodgers-film, Follow The Fleet från 1936.
Nån sa att alla A&R-filmer är karbonkopior på varann handlingsmässigt. Det är möjligt - jag har inte tänkt på det. Jag har sett Top Hat, The Gay Divorcee, den här och ev nån mer. Om alla A&R-filmer är karbonkopior på varann så handlar alla om att Astaire ska försöka få ihop det med Rodgers, samt att ev två andra ska försöka få ihop det samtidigt i en bihandling. För så är det här. Det låter åtminstone sannolikt.
I den här versionen är Astaire matros på ett fartyg som ankrar i San Francisco. Där går alla matroserna på nattklubb, och Astaire stöter på Rodgers som arbetar som dansös där. Dom två har en gång i tiden varit ett framgångsrikt danspar (fancy that!), och Rodgers har avslagit hans giftermålsanbud. Nu följer en massa intriger av enklare slag som även involverar Rodgers syster, Astaires puckade matros-sidekick spelad av Randolph Scott, en gammal båt samt, förstås, en show. Need I say bländande dansnummer och smäktande musik?
Jag har inte sett någon A&R-film som jag ogillat; jag har gillat dom så mycket att jag sparat dom på videobanden. Och det är mycket märkligt med tanke på att jag inte är någon större vän av hopp&skutt/musikaler i dom flesta fall. Kanske var 30-talet den första guldåldern för musikfilm varvid man sen kan göra ett skutt fram till 70-talet då musikalerna får bättre musik och blir mindre fåniga? Jag vet inte.
Men det mesta beror nog faktiskt på A&R själva. Dom passar alltid bra ihop, är skojiga båda två, och framför allt Astaires dans går inte att beskriva - man måste se den. Ibland får man en känsla av att han hänger fritt i luften några sekunder. Man tittar och tittar men förstår inte hur det går till. Eller hur han kan röra sig så fruktansvärt fort - det är som att titta på kung fu-utövare, utan alltför många jämförelser i övrigt.
Sen var ju som sagt musiken bra i 30-talsfilmerna, åtminstone den som inte är så seg och gråtmild utan mer temperamentsfull. I början av filmen sjunger matroserna en käck sång om hur de mönstrat på för att se världen men bara sett havet (oöversättbar vits). Det är en fenomenal sång som jag måste lära mig utantill.
Och scenen där Astaire ordnar danslektioner på båtdäcket och övertalar matroserna att dansa med varandra (inga kvinnor, ju) är värd en del.
I juni läste jag ju Maugham. Och nu har jag precis sett den där filmen som jag skrev om för jättelänge sen, The Painted Veil baserad på en Maugham-roman med samma namn.
Jag var nyfiken på hur Edward Norton skulle klara accenten (engelsk). OK med mina öron som inte är engelskspråkiga.
Man känner igen vissa teman från The Razor's Edge faktiskt. Maugham reste förmodligen rätt mycket eftersom hans karaktärer verkar göra det med självklarhet. Nyckfulla beslut som ändrar hela ens liv, och omvärderingar av människor runt omkring.
Här är det en småtråkig brittisk forskare som gifter sig med en average brittisk societetsflicka, som gifter sig med honom enbart för att inte hamna på glasberget - inte p g a några varmare känslor.
De ger sig genast iväg till Kina där forskaren ska studera bakterier och sånt. Hans fru vantrivs och vänsterprasslar lite håglöst med en bekant till sin man. Mannen har dock hållit koll på hustruns comings and goings och hotar med skilsmässa. Alternativet till en social skandal är att hen följer med honom till ett ruttet hål i obygden där kolera utbrutit, vilken hen vill studera. Hen går med på det i brist på bättre.
I obygden och umbärandena börjar de se nya sidor hos varandra.
Det glamorösa livet är som synes nedstruket till ett minimum: huvudsakligen lite uttråkat festande på något av britternas vattenhål i Shanghai. Den modärnistiska biten av Shanghais historia finns det filmer som skildrar mer utförligt.
Garbo spelade hustrurollen i en filmversion 1934. Den skulle man ju vilja se.
Har äntligen läst ut The Razor's Edge av W Somerset Maugham. Det tog hela juni. Man måste ju klämma lite kanonisk mellankrigslitteratur ibland. Men jag hade hoppats att det skulle gå fortare. Därför gör jag en fulning och klockar inlägget på juni trots att jag avslutar det när det blivit juli. För att snygga till statistiken så att säga. Jag skyller på att det är min födelsedag och jag får göra sånt.
I början uppfattade jag den som lite Gatsby-ish: en välbärgad amerikansk familj med en onkel, snobben och hyperesteten Elliott Templeton, som gjort karriär i Paris som nåt sorts gigolo/socialklättrare vid sekelskiftet och nu talar om för alla vilket vin dom ska dricka, hur dom ska inreda sina hem och hur dom ska uppföra sig, med inlärd Oxford-accent. I familjen finns en All-American flicka, Isabel, som ska gifta sig med sin barndomsvän Larry. Men den unge mannen har kommit hem från kriget i Europa förändrad, han vill inte gå in i familjeföretaget och leva la vida country club. Han förvånar alla, inte minst sin fästmö, genom att säga att han vill tillbaka till Europa där han ämnar ägna sig åt ingenting, ev att hitta sig själv. Författaren är själv, à la Isherwood, berättare och bekant till familjen och följer den genom 20-talet, förbi börskraschen och en bit in på 30-talet.
Gatsby-draget viker efter ett tag, och man förstår att boken faktiskt handlar om hur radikalt samhället förändras efter världskriget. Farbror Elliott sitter hopplöst fast i den gamla världen; han kan inte förstå hur ungdomar kan fortsätta umgås med varandra efter en bruten förlovning (unheard of före kriget!) eller dricka s k cocktails:
"I didn't know you drank cocktails, Elliott," I said. "I don't," he answered grimly, as he sipped the one he had taken, "but in this barbarous land of prohibition what can one do?" He sighed. "They're beginning to serve them in some houses in Paris. Evil communications corrupt good manners."
Under ett långt mellanspel i Paris där familjen befinner sig tar författaren, motvilligt på deras begäran, med sig de yngre till ett shady ställe han känner till för lite hipp slumming. Atmosfären i beskrivningen går att ta på:
Then we went to the Rue de Lappe. It is a dingy, narrow street and even as you enter it you get the impression of sordid lust. We went into a café. There was the usual young man, pale and dissipated, playing the piano, while another man, old and tired, scraped away on a fiddle, and a third made discordant noises on a saxophone./.../ A lot of people were dancing, sailors with the red pompon on their hats, men mostly with their caps on and handkerchiefs round their necks, women of mature age and young girls, painted to the eyes, bareheaded, in short skirts and coloured blouses. Men danced with podgy boys with made-up eyes; gaunt, hardfeatured women danced with fat women with dyed hair; men danced with women. There was a frowst of smoke and liqour and sweating bodies. The music went on interminably and that unsavoury mob proceeded round the room, the sweat shining on their faces, with a solemn intensity in which there was something horrible.
Larry, den förlorade sonen, dyker upp då och då, ofta med år emellan, och berättar om sina vandringar genom världen, från franska kolgruvor till indiska ashram. Han är den enda karaktär som verkar lycklig i sitt avståndstagande från pengar, karriär och ett vanligt liv. Han är mystisk i både vardaglig och religiös mening, och uppför sig i allt väsentligt som en beatnik trettio år i förväg. Han är ett förebud om vad som ska komma.
Grundtonen i boken är melankolisk; tiderna förändras och förändrar människor ohjälpligt, och de val man gör påverkar resten av ens liv och även andras liv. Framför allt farbror Elliott blir en allt mer tragisk figur. Han kan inte frigöra sig från sin ungdoms värld, och förstår inte att den inte finns mer. De yngre lyssnar inte på hans råd, och går snart om honom i det hektiska societetsliv som han inte kan leva utan.
Romanen har filmats inte en utan faktiskt två gånger, den första 1946 och den andra 1984 med, öh, Bill Murray av alla människor i rollen som Larry, tydligen utan nån större kritiker- eller publikframgång. Även om jag gillar Bill Murray har jag lite svårt att se honom som den andlige sökaren. Dom verkar också ha tagit sig vissa friheter med handlingen, och filmen presenteras med sedvanlig pucko-voice over:
Naturligtvis var jag tvungen att kombinera Sylvia Beach med Ernest Hemingway. Även hen skrev långt senare en memoarbok om sin ljuva ungdom i Paris, A Moveable Feast.
Samma tid, samma plats, bitvis samma människor. Men avsevärt tråkigare. Det här är det första jag läst av Hemingway, och hans stil gav ingen direkt mersmak. Hen lånar böcker av Sylvia och ser naturligtvis Aleister Crowley på trottoaren. I övrigt dissar hen Gertrude Stein (efter ett tag), dricker vin, diskuterar litteratur och redogör tråkigt för sina turer till kapplöpningsbanan.
Och umgås med Fitzgeralds, förstås. För att ansluta till Sylvias lakoniska citat om paret Fitzgerald i förra inlägget måste jag trots allt citera Hemingways märkligt suggestiva beskrivning av Scott:
Scott was a man then who looked like a boy with a face between handsome and pretty. He had very fair wavy hair, a high forehead, excited and friendly eyes and a delicate long-lipped Irish mouth that, on a girl, would have been the mouth of a beauty. His chin was well built and he had good ears and a handsome, almost beautiful, unmarked nose. This should not have added up to a pretty face, but that came from the colouring, the very fair hair and the mouth. The mouth worried you until you knew him and then it worried you more.
Sylvia Beach var besatt av fransk litteratur. Hen växte upp i Princeton, New Jersey, där hennes far var präst. När hen var 14 flyttade hen med familjen till Paris sedan fadern fått en tjänst där som nåt sorts kontaktperson för amerikanska studenter. Efter att de flyttat hem till USA igen gjorde familjen ofta resor tillbaka till Paris och de blev alla utpräglade frankofiler.
Sylvia kom tillbaka till Paris 1917 med en vag idé om att öppna en bokhandel. Hen hade hört att en tidskrift hen sökte skulle finnas att köpa i A. Monniers bokhandel och gick dit. Det var så hen lärde känna Adrienne Monnier, en ung fransk kvinna som var besatt av amerikansk litteratur på samma sätt som Beach var besatt av fransk. De bondade omedelbart över sitt gemensamma litteraturintresse, blev vänner och sen ett par. Monnier drev dessutom redan en bokhandel, vilket triggade Beach att våga realisera planerna på att öppna en egen. Den fick namnet Shakespeare and Company och resten är modärnistisk litteraturhistoria.
Förutom att sälja böcker fungerade den också som lånebibliotek för engelskspråkig litteratur med ett kartotek över låntagarna. Dit kom alla anglofoner i stan, men också en del fransmän som ville läsa engelskspråkiga böcker på originalspråk.
Framför allt - bokhandeln blev ett slags socialt nav för både engelskspråkiga och franskspråkiga författare. Och Sylvia Beach inträdde i litteraturhistorien på allvar när hen bestämde sig för att själv ge ut James Joyce nya roman Odysseus som 'vanliga' förläggare inte ville ta i med radiostyrd tång p g a dess snuskiga partier. Beach såg dom nyskapande litterära kvaliteterna och tog risken.
Allt det här kan man läsa om i Beach berömda memoarer som jag just har läst på svenska, Shakespeare and Company. Min boklåda i Paris. Det är namedropping utan like. The usual suspects förstås - Hemingway, Gertrude Stein och Alice B Toklas, Scott Fitzgerald och Erik Satie. Men också mer obskyra författare, konstnärer och tonsättare och deras kotterier. Anekdoter, anekdoter - om hur Jean Prévost demonstrerade sitt hårda huvud genom att dunka det mot ett järnrör inne på Shakespeare and Company, eller om hur en bindgalen Bacon-specialist och Shakespeare-hatare regelbundet uppsökte butiken för att irritera Beach enbart på grundval av butikens namn, eller om hur Joyce hade lärt sig norska för att kunna läsa Ibsen på originalspråk. Osv. Mycket handlar förstås om de snåriga turerna med utgivningen av Odysseus och mödan att försöka smuggla in så många ex av den totalförbjudna boken som möjligt i USA - gömda inuti koffertar eller innanför överrockar som sprit eller narkotika. Efter att boken kommit ut fick Beach ett larvigt rykte som 'hen som ger ut snusk' och diverse sleazy typer sökte upp henne i det ärendet. Droppen var väl när Aleister Crowley dök upp och försökte pracka på henne nån oläsbar skit, samt dessutom ett kontrakt hen skrivit själv i förväg.
Sylvia Beach är ofta rolig när hen beskriver sina författarvänner och deras liv:
"Stackars Scott tjänade så mycket pengar på sina böcker att hen och Zelda måste dricka en massa champagne i Montmartre för att försöka bli av med dem."
Jag har gett mig på att försöka läsa På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Första delen i alla fall, sen får vi väl se. Jag har bara läst en bit än, men så här långt är det väldigt bra.
Passande nog körde Cinemateket igår en film som jag sett för några år sedan, Le temps retrouvé av Raoul Ruiz från 1999, och jag gick och såg den för att kolla om den var så bra som jag mindes den.
Det var den. I filmen, som är döpt efter den sista delen av bokserien, ligger Proust på dödsbädden och ser tillbaka på sitt liv. Minnesfragment från olika perioder av livet blandas med karaktärerna från hans böcker, och man får alltså se Marcel Proust gå omkring i sina egna verk.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett något liknande på film. Prousts minnen levandegörs på märkliga vis. När hen snubblar på trottoaren blir hen stående fastfrusen i samma position medan livet fortgår runt omkring. Sittande på en stol läsande ett brev leviterar hen plötsligt sakta upp mot taket medan hen förlorar sig i brevets innehåll. En viss fysisk rörelse förflyttar honom i minnet till en tidigare händelse i livet när hen gjorde samma rörelse. Under en konsert börjar publiken vagga fram och tillbaka på bänkar som ljudlöst rör sig i sidled.
Inte världens mest modärnistiska film kanske - hans högborgerliga karaktärer går mest och lyssnar på pianister som spelar Beethoven eller stråkkvartetter som spelar nåt annat klassiskt. Men å andra sidan är det krig, folk blir anklagade för att yttra sig opatriotiskt, de ofrivilliga gömmer sig undan inkallelsen. Soldater i de karaktäristiska blågrå uniformerna lullar på gatorna och mistluren varnar för kommande bombanfall med zeppelinare. Modeskapare tillverkar smycken av granatskärvor - très chic. Det är en melankolisk bild av Paris under världskriget, och av det småbigotta och småytliga sällskapslivet i högreståndkretsarna. Proust vankar omkring i dessa kretsar med ett leende på läpparna, men verkar samtidigt drabbas av yrsel och leda mest hela tiden. Det beror inte bara på tuberkulosen. Kläderna är överlag fantastiska.
Det är ingen lätt film att beskriva, som sagt liknar det ingenting jag sett, men jag har en känsla av att det är just så här man måste beskriva Prousts värld - en ström där verklighet, fantasi, minnen och nutid flyter ihop och isär. Det är ingen tillfällighet att filmen börjar och slutar med rinnande vatten.
Strax före Valborg fick jag se Hans engelska fru igen. En av dom där mondäna filmerna som gjordes av Gustaf Molander under det senare 20-talet, här 1927. En samproduktion med ett tyskt bolag. Den visades på Cinemateket förra gången för ca 10 år sen. Det jag mindes var att den var lång, de tvära kasten i handlingen med nattklubbar i London och folk som trillar i forsar i Norrland huller om buller, och att Gösta Ekman var med förstås.
Eftersom det var en tysk-svensk samproduktion är även den tyska skådespelerskan Lil Dagover med, som den engelska frun. Hon är annars mest känd som Jane, flickan som blir bortburen under armen på sömngångaren Cesare i Dr Caligaris kabinett. Detta är också Håkan Westergrens första film. Han återkommer ständigt i svensk 30-talsfilm som charmerande rikemansslarver med tydlig stockholmsaccent. Den hör man inte här förstås, men det är intressant att se att hans typiska maner fanns med från första början. Det spattiga kroppsspråket, det kutiga sättet att då och då luta sig framåt och dom uppspärrade ögonen är välkända för alla som tillbringat söndagseftermiddagarna framför X antal pilsnerfilmer.
Handlingen då? Ganska vindlande som sagt. En engelsk familj har vanskött sitt företag under en längre tid och bankrutt hotar. Och vad gör man då? Jo, man ser till att få sin dotter som är änka bortgift med sin viktigaste kreditor, en norrländsk träpatron, för att hjälpa upp ekonomin. Dottern har fått ett smickrande giftermålsanbud från en stilig lebeman, men när hon blir ögonvittne till hans otrohet tänker hon what the heck och går med på att åka till Sverige. Här kommer trillningen i forsen in. Hon blir räddad av en okänd karlakarl som senare visar sig vara den som hon ska snärja av finansmässiga orsaker. Hon blir naturligtvis förtjust i honom på riktigt och han i henne, och dom gifter sig. Ett år senare har hon börjat tröttna lite på att känna det norrländska lugnet och reser hem till London för att träffa sin familj. Hemma på herrgården råkar hennes man läsa ett kvarglömt brev som avslöjar den ursprungliga intentionen med deras giftermål. Svartsjuk reser han till London för att ta reda på sanningen och hittar henne tillsammans med den stilige lebemannen som friat till henne. Och nu måste hon få honom att förstå att hon inte alls gift sig för pengarna som det verkar.
Bilden av Norrland är lite märklig. I episoden med forsen sitter timmerflottarna i en timmerstuga av liggtimmer med älghorn på väggen som åtminstone i mina ögon ser jättenorrbottnisk ut. Samtidigt verkar träpatronens herrgård vara en typisk hälsingegård, och det finns inga herrgårdar av nåt slag i Norrbotten. Ja, ja, Norrland är Norrland... Den stilige lebemannen är förstås Gösta Ekman iklädd frack, vad annars. Som engelsk dandy och allmän förförare gör han en något mer osympatisk roll än vanligt, han är charmig och beräknande i samma andetag, men karaktären mjuknar mot slutet. Lil Dagover var 40 år gammal när filmen gjordes och det verkar som om hon ska föreställa yngre än så. Stina Berg är förstås med, fattas bara annat, och den mästerliga Karin Swanström som engelsk mater familias. Hon fryner på näsan och snörper ihop sin redan lilla mun som ett proffs. Flickan som Gösta är otrogen med spelas av Margit Manstad, hela Sveriges favoritvamp under sent 20-tal. Hon har naturligtvis en skarp bob-frisyr.
Den mest innovativa scenen i filmen är när den svartsjuke maken sitter hemma i Sverige och lyssnar på radion. Programmet är en utsändning av musik från Hotel Savoy i London, kameran klipper mellan orkestern som spelar och den stora radiotratten. Genom dubbelexponering får publiken "se" det som hörs genom tratten när bilder av spelande instrument projiceras inuti tratten! Plötsligt hör maken hur den engelske dandyn, hans rival, ljudligt ber orkestern spela en foxtrot för hans fru. Orden dubbelexponeras på duken så att de ser ut att svämma ut genom radiotratten, och det blir droppen. Radiomediet var ju ganska nytt 1927 och det är fascinerande att man så tidigt kommit på det geniala knepet för att "visa" radioljud på vita duken.
