Fröknarna von Pahlen, suck

Nyligen läste jag ut den sista delen i den s k von Pahlen-sviten av Agnes von Krusenstjerna. Den hade legat ett par år.

Jag har inte läst riktigt hela sviten; jag hoppade över dom tre första delarna och började med Porten vid Johannes, eftersom jag läst att den innehöll en del nyckelporträtt av personligheter i Stockholms kulturliv vid tiden för första världskriget, då böckerna utspelar sig.

Böckerna kom ju i början av 30-talet och gjorde skandalsuccé p g a dom för den tiden saftiga sexskildringarna. Dom är också kända för att von Krusenstjernas man, den elake publicisten David Sprengel, bidragit med valda delar, exakt vilka vet jag inte.

När jag läste dom första delarna för säkert tio år sen tyckte jag att dom var som ett slags höglitterär version av Dynasty: några neurotiska överklassfamiljer vars polymorft perversa medlemmar hoppar i säng med varandra ideligen och har sig. Ganska skojigt, med andra ord.

Nu när jag läste den sista delen hade jag hunnit ruttna rejält.
Jag var kluven redan första gången, tyckte att dom var kanske 70% bra (framför allt stilmässigt) och 30% skit.
Nu lutar jag åt 90% skit.
Dom brukar hyllas för sina rättframma skildringar av kvinnlig sexualitet, även lesbisk, och det stämmer väl till viss del. Men det uppväger inte de flummiga hyllningarna till barnafödande (till varje pris!), den ständigt groende naturen (hippie-varning), starka tysta män som sköter bondgårdar, moderliga naturliga kvinnor (såna som enbart föder barn), misstänksamheten mot dekadent storstadsliv och allting onaturligt (kvinnor som studerar och inte föder barn, homosexuella män som inte kan hantera en harv och så där). Verkliga personer som Nils Dardel och företrädare för Svenska Baletten förekommer, tunt maskerade, som varnande och framför allt skrattretande exempel på det senare. Ev. stod Sprengel för det; han hyste välkänt agg mot Svenska Baletten.

Sista boken var riktigt jobbig att läsa. Ska man mot förmodan ge sig på en av dom rekommenderar jag trots allt Porten vid Johannes. Den ger i alla fall en ganska cool bild av Stockholms-livet under kriget, om man pallar karikatyrerna.

Fats Waller 1935

Var på förhandsvisning av Be Kind Rewind i söndags (ja, ibland ser jag omodärna filmer).
Jazzpianisten och sångaren Fats Waller har en viss betydelse för filmens handling. Fats Waller är, enligt min mening, den mest geniale och originelle av alla modärna jazzkatter.

I det här klippet ur "The King of Burlesque" från 1935 sjunger och spelar han "I've Got My Fingers Crossed".

Crossdressing på Atlanten

Det blev vinter igen. Suck.
Nåja, nu är det april och våren är strax tillbaka så en liten blogg-makeover är på sin plats.

Jag erinrade mig plötsligt en gammal film som jag såg för säkert en månad sen och glömde att skriva om - Atlantäventyret från 1934.
Jag hade aldrig hört talas om den här filmen förut, och jag har hört talas om förvånansvärt många sopiga svenska 30-talsfilmer, eftersom jag såg samtliga sådana som gick på TV på söndagseftermiddagarna när jag var barn. Den låg och dammade säkert ett år innan jag såg den.

Vilken film! Jag tror att man skulle kunna skriva en säg 5-poängsuppsats i filmvetenskap med queer-perspektiv om den.

En teaterdirektör gör fiasko, förlorar alla pengar, och börjar jobba som bartender på atlantkryssaren Kungsholm istället. Hans primadonna, spelad av Birgit Tengroth, smyger ombord på fartyget förklädd till pojke, och gömmer sig i maskinrummet. Hon blir upptäckt och lyckas snacka sig till att få jobba som passopp i baren. Där återförenas hon med sin förbluffade f d chef. Genom en fantastisk slump, och natten i maskinrummet, får hon reda på att ett gäng internationella juveltjyvar planerar en kupp mot en förmögen passagerare. Hon blir också förälskad i styrman (Edvin Adolphson) som behandlar henne som den vanartiga fripassagerare/springpojke han tror att hon är.

Birgit Tengroth gör vad hon kan, med mer eller mindre framgång, för att passera som kavat pojkvasker, inkl svängigt kroppsspråk och pilsnerfilms-pojkjargong. Strålande! Eftersom det är en film lyckas hon. Edvin Adolphsons styrman fattar noll, men blir allt mer förbryllad över uppassarens kärvänliga attityd. Margit "Hoppla hoppla" Manstad spelar sin ständiga camp-vamp-roll som den internationella juvelligans
kvinnliga medlem. Ett fenomenalt sångnummer ingår förstås - bartendern och hans passopp sjunger Jules Sylvain-dängan "Yes sir, no sir" i välmodulerade (nåja) stämmor medan dom blandar drinkar a la Tom Cruise i baren.

Som ni hör är det en höjdarfilm. Jag förstår inte varför den blivit så totalt bortglömd. En självklar kompanjon till andra stora svenska transvestit-filmer som t ex Släkten är värst från 1936, där förstås med omvänt könsbyte. Önskar jag hade den på video också. Man får väl sätta sin tilltro till Sveriges Television.

Återstår bara att lära sig sjunga "Yes sir, no sir" utantill.

1920's Fox Trot

Ett exempel på Aaron1912:s ljud- och bild-jukebox.

Ekman-sällskapet och en modärnist på Youtube

Det blev vår och Ekman-sällskapet höll möte på Kafé Kungstornet i söndags.

Nu har vi gjort upp planer för hela året ut! En fest ska arrangeras, filmvisningar och stadsvandringar ska ordnas. Det blir förhoppningsvis pilsnerfilms-picknick den 1:a juni. Hoppas bara att vädret blir lika bra som vid den förra i augusti.
Adress till hemsidan kommer inom kort att annonseras i länklistan.

Jag förärades en Gösta Ekman-stumfilm på dvd till min samling, den danska filmen Clownen från 1926. Stumfilms-samlingen växer långsamt. Som respektabel förening hoppas vi också kunna få möjlighet att ta upp en stumfilm ur "frysen" på Statens ljud- och bildarkiv och se på den där. Vi har enats om att i så fall välja En perfekt gentleman från 1927.

Jag har också hittat en medmodärnist på Youtube. En ung engelsman som av allt att döma är besatt av 20-talet och lägger upp lite vad som helst med en connection dit.
Aaron1912 kallar han sig. Han har material nog för ett dygn framför datorn tror jag. Som att ha en modärnistisk ljud- och bild-jukebox. Aaah!

Langs enda franska film

Nyss hemkommen från en kortsemester i Budapest mindes jag plötsligt inlägget jag skulle ha skrivit innan jag for. "D'oh!", tänkte jag när jag just satt mig på planet, men sen glömde jag bort det tills jag kom hem.

Jag har tjatat en hel del om Fritz Lang den senaste tiden, men nu är det eventuellt sista gången på ett tag.
Strax innan jag reste var jag på Cinemateket igen och såg Fritz Langs enda franska produktion, Liliom från 1934, gjord under Langs exiltid i Frankrike innan han kom till USA.

Det är en mycket märklig film om en kvinnojagande buse som sköter karusellen på ett tivoli, och som efter sitt självmord kommer till ett slags limbo där han får tillfälle att rannsaka sitt liv och sina förbrytelser mot sin hustru och andra människor.

Första delen av filmen känns som en typisk fransk 30-talsfilm: realism i vardagslivets oglamorösa detaljer, och munhuggande människor. Huvudpersonen, busen Liliom, spelas av en ung Charles Boyer, som senare for till Hollywood och blev leading man med exotisk accent.

När Liliom tar livet av sig och kommer till limbo blir det en helt annan, fantastisk film. Hans själ förs mot himlen av två av himlens poliser(!), svartklädda män med mycket tydligt målade svarta ringar under ögonen. Himlen visar sig vara en ganska exakt avbild av en genomsnittlig fransk polisstation, sådana som Liliom under sitt liv ofta stiftat bekantskap med. Det finns två fina scener, en på jorden och en i himlen, som driver med den erkänt surrealistiska franska byråkratin. Tjänstemannen både på jorden och i himlen läser upp långa lagparagrafer som aldrig tar slut, och kämpar i en evighet med en tredskande stämpel - att stämpla så mycket som möjligt är viktigt. Sekreteraren bredvid ser ut som sin motsvarighet på jorden, plus ett par vingar.

Lilioms skyddsängel på jorden, i form av en enkel knivslipare med kärra, spelas av Antonin Artaud, surrealistpoeten, regissören, skådespelaren och teaterideologen, vars genomborrande laserögon man inte kan missta sig på.

Fritz Lang sa långt senare att det nog var den av sina filmer som han tyckte bäst om.

Och hur var Budapest då? Jo, en mycket trevlig och vacker stad. Dock inte så modärnistisk, även om jag lyckades se en del sådan konst på Nationalgalleriet. Ett tips om ni har vägarna förbi.

(På väg till flygplatsen i taxi susade gatuskylten Liliom Utca förbi utanför fönstret. En händelse som ser ut som en tanke. Helt logiskt eftersom författaren till pjäsen som filmen bygger på, Ferenc Molnár, var ungrare.)

Till månen med Fritz Lang

I januari knorrade jag över att Cinematekets Fritz Lang-retrospektiv inte innehöll sf-klassikern Månraketen, Die Frau im Mond, från 1929, Langs sista stumfilm.
Nu på fredag den 7:e mars kl 18 körs den ändå, något sent i kronologin!

Det är en förtjusande sf-film. Rymdfararna skuttar omkring på månytan i 1929 års sportkläder. Jag kan nästan svära på att Hergé, Tintins skapare, måste ha gått på bio hemma i Bryssel nån gång ca 1930 och fått en undermedveten idé som han utvecklade till seriealbumet Månen tur och retur ungefär 25 år senare. Det finns alltför många likheter i intrig mellan Langs film och serieboken för att man inte ska börja undra.

Vilka dom är säger jag inte. Gå och titta själva. Jag kanske kommer dit också.

Feuillade-marathon

I lördags var det stumfilms-marathon hos vänner i Älta. Det var äntligen dags att se Louis Feuillades stumfilmsserie om mästerskurken Fantômas från 1913.

Vi började sent på eftermiddagen för att hinna se allting - 5 och en halv timme, ursprungligen tänkt att ses i timslånga delar med feta cliffhangers på biograf då och då.

Det är uppenbart att man ännu inte hade vant sig vid att använda halvbild 1913. Det mesta försiggår i helbilder, som filmad teater. Teatraliska, mycket franska, gester och pandasmink. De två sista timmarnas intriger, måste jag erkänna, föreföll lite oklara efter ett antal absint-drinkar. Ett sammelsurium av skurkar med Björnligan-masker, fala kvinnor, mystiska brev med osynligt bläck, hi-jackade tåg och
plötsliga attentat passerade revy.

Det är dock uppenbart hur mycket Feuillade betytt för Edward Gorey, den märklige amerikanske tecknaren som rörde sig i en slags drömvärld där det ständigt var sekelskifte eller 20-tal, och där en dyster och hotande atmosfär rådde. Man känner igen hans mustaschprydda män i sportkostym och mystiska beslöjade damer från Fantômas.

En annan lärljunge var förstås Fritz Lang. Han gjorde sina egna Feuillade-plagiat med Spindlarna 1919, som var lite för tydligt modellerade på de franska förlagorna. Sen kom han igen med Dr Mabuse-filmerna 1922 som också helt klart är influerade av Feuillade (Fantômas blir Mabuse), men som är mycket mer personligt utformade, och mer varierade, än Fantômas.

Nu hoppas jag bara få se Feuillades andra mastodonter, Judex och Les Vampires. I en av Goreys tecknade böcker förekommer en båt döpt till Musidora efter den skådespelerska som spelade superskurken Irma Vep i Les Vampires.

Katherine Hepburn som flygaress

I söndags gick jag och såg ännu en Dorothy Arzner-film på Cinemateket - Christopher Strong från 1933.

Även den här hade inslag som man inte sett alltför ofta i Hollywood under 30-talet.
Katherine Hepburn spelar en kvinnlig flygare, Cynthia Darrington, som är känd för sina långa resor och våghalsiga tävlingar. Hon är inte gift, och påstår själv att hon aldrig varit förälskad. Så blir hon det ändå, i den gifte politikern Christopher Strong, som besvarar hennes känslor.

Könsrollerna i filmen är på något sätt omkastade, om än ganska diskret. Strong har starka skuldkänslor gentemot sin fru som han aldrig förut varit otrogen mot. Darrington är något mer sorglös och fatalistisk, även om hon inte skildras på ett osympatiskt sätt. Strong skulle helst se att Darrington slog sig till ro med honom nere på jorden i en stilla, domesticerad tillvaro. Han är alltid orolig när hon flyger. Hon försöker göra honom till viljes för att glädja honom, men det går inte. Till slut går hon tillbaka till flygningen, det är hennes liv.

Detta understruket av castingen. Strong spelas av Colin Clive, mest känd som Dr Frankenstein i James Whales Frankenstein-filmer, en högt uppskruvad och nervig typ som betonar Strongs melankoli och nervositet. Däremot är han kanske inte helt trovärdig som förste älskare - inte med den accenten (man KAN inte prata så!). Katherine Hepburn som Darrington är lugn och självsäker, rör sig självsäkert, oftast i byxor, och talar med gamäng-aktig, släpig röst. (Även Hepburn själv var känd för att prioritera bekväma kläder, och byxor framför kjol.)

Sådana karaktärer kan räknas på ena handen i 30-talsfilmen.

Alldeles bortsett från det måste jag också nämna scenen när Darrington ska på maskerad och bär ett sorts guldlamé-overall med vingar på ryggen och tajt huva med långa spröt på. Hon ser ut som en glittersprejad mal. T o m i svartvitt.

Guy Maddin - Archangel (1990) Clip 2

Ekman-sällskapet, lite obskyr svensk stumfilm och Guy Maddin

I måndags sammanstrålade större delen av Ekman-sällskapet igen för att lägga upp strategi.

Nu börjar det röra på sig. Inom kort kommer vi att äta lunch med Bengt Forslund, författaren till den senaste Ekman-biografin, Från Gösta Ekman till Gösta Ekman från 1982. Vi kommer att (varsamt) pumpa honom på alla möjliga detaljer som inte framgår av boken.
Det var alltså så länge sedan något längre substantiellt skrevs om Gösta d ä.
Dock är det snart dags: Carina Burman har planer på en biografi om Gösta, och naturligtvis ska vi träffa henne också.
Oh, vad jag längtar! För att inte tala om hur mycket jag längtar efter att hennes bok blir färdig...

I tisdags gick jag till Cinemateket för att se Hårda viljor från 1923 av John W Brunius. När en svensk stumfilm som man aldrig hört talas om förut dyker upp måste man.
Det fanns väl anledning till att man aldrig hört talas om den. Det var knappast en av den svenska stumfilmstidens starkast lysande mästerverk. Snarare en typisk logdans-film som jag brukar säga, fast utan logdans. D v s en film full av förälskade pigor, bländande nordisk natur, sjuhäradsbetäckare, plirande fiskargubbar som bränner hemma och karaktärer som kallas Tattar-Jan... Filmen byggde på en roman av Knut Hamsun, och handlingen lät på papperet som en genomsnittlig Guy Maddin-film - hör här:
"Nordnorsk telegrafist experimenterar med superlim och förälskar sig i chefens dotter."
Inte så långt från Guy Maddins långfilmsdebut om pestsmittade islänningar med torskpomada och kontaktproblem som täljer barkfiskar på Gimli-sjukhuset.

Vilket för mig in på Guy Maddin.
En alltjämt relativt kultbetonad kanadensisk filmregissör som gör film som om det fortfarande var 1929. Filmer som på alla fysiska vis ser ut som stumfilmer eller tidiga talfilmer, komplett med skrapmärken, jump cuts och taskigt ljud. Handlingar som ofta innehåller ymnigt snöfall, minnesförlust och avhuggna kroppsdelar, bl a. En amerikansk filmrecensent beskrev honom en gång så här: " His work is so strange it makes the average David Lynch-film look like Baywatch." Och det är helt korrekt.
Alla som älskar stumfilm har anledning att kolla upp hans filmer. Dom är nu lite lättare att komma över genom dvd-boomen.
Jag kanske får anledning att återkomma till honom.

Moderna tider (sic!) i DN

I DN onsdag 6 feb har DN en stort uppslagen recension av två nya böcker, en amerikansk och en tysk, om Weimarrepublikens kulturboom. Båda låter intressanta - tyvärr kommer jag bara att kunna läsa den ena.

Den amerikanska boken hävdar tydligen att det tyska 20-talet var "kvintessensen av det vi kallar modernitet".
Jag håller naturligtvis med. Bortsett från att jag skulle säga "kvintessensen av det JAG kallar modärnitet", förstås.

En fantastisk bild puffar för artikeln på omslaget till kulturdelen, och vad är rubriken? "Moderna tider", förstås, om än felstavat.
Artikeln går att läsa på nätet, här. Den förtjusande bilden är tyvärr lite för liten i nätupplagan. Den finns på kulturdelens förstasida.

Clara Bow och Dorothy Arzner

Nu i januari börjar en serie på Cinemateket med Dorothy Arzners filmer. Dom får man inte tillfälle att se så ofta, så naturligtvis gick jag dit i tisdags för att se The Wild Party från 1929, Clara Bows första ljudfilm.

Dorothy Arzner var en av Hollywoods mycket få kvinnliga filmregissörer. Dom är fortfarande få, men på den tiden var hon i stort sett den enda. Hon arbetade sig målmedvetet uppåt i hierarkin, började som manusskrivare, blev sen klippare, och fick 1927 regissera sin första film, Fashions for Women. Den gick bra ekonomiskt, så hon fick fortsätta.
Arzner var inte bara den enda kvinnliga filmregissören, hon var också mer eller mindre öppet lesbisk, och gick klädd i manligt anstrukna kläder och kortklippt hår. Det har spekulerats i huruvida detta bidrog till hennes framgång som regissör, att hon släpptes fram och klarade sig bra för att hon i någon mening betraktades som 'en av grabbarna' i Hollywoods helmanliga regissörsgarde. Det låter som en väl enkel förklaring, tycker jag.

Hur som helst var The Wild Party en fin film. Jag hade hört att Clara Bow, en av stumfilmens största stjärnor, skulle ha haft en New York-accent från helvetet, som bidrog till att hennes karriär dalade när ljudet kom. Jag kunde inte höra någon sådan.
Notera förresten, på nedre bilden, den snajdiga klädsel hon bär i en av filmens scener!

I filmen är hon en party-glad student på ett college för kvinnor som gör skandal när hon och hennes gäng trotsar utegångsförbudet på natten för att rymma från en college-maskerad och slå runt på en sleazy vägkrog(!) en bit bort. Den nye stilige professorn räddar henne från att hamna i tråkigheter. I samband med detta håller han ett indignerat föredrag för henne om att hon borde känna större stolthet över att få gå på detta college - att få utbilda sig och komma nånstans som så många kvinnor före henne förvägrats. Hon borde plugga istället för att slarva runt på nätterna och slösa bort sina chanser o s v. (Intressant inslag i en så gammal film. Hade regissörens kön något med detta progressiva försvarstal att göra?) Naturligtvis blir eleven och professorn förbluffande snabbt romantiskt involverade - det är en kort film, bäst att smida medan järnet är varmt. Till slut får hon visa sin storslagna sida när hon tar på sig skulden för något en annan student gjort, för att rädda dennas chans att få ett efterlängtat stipendium.

Filmen är en typisk tidig ljudfilm. Talade repliker blandas med enstaka textskyltar från stumfilmstiden. I en förtjusande scen där en vild fest övergått i tidig morgon sitter gästerna bakis och halvsovande i soffor och fåtöljer medan morgonljuset silar in. De manliga gästerna sjunger "Wild Party Girl Of Mine" i välmodulerade stämmor (so much for bakfylla) ackompanjerade av två kvinnliga gäster på ukulele!
Om ändå fler fester slutade på det sättet.

På tisdag, 30 jan, visas Anybody's Woman från 1930. Jag hoppas jag kan se den också.

Fritz Lang på Cinemateket igen

Jag glömde ju att påminna om att Cinemateket kör en Fritz Lang-retrospektiv igen. Det var nästan exakt 10 år sen sist. Det var då jag såg de flesta av filmerna.

Eftersom Cinemateket haft den tvivelaktiga smaken att flytta kvällsvisningarna en timme bakåt kommer jag inte att ha möjlighet att se om särskilt mycket. Stumfilmerna, som förut alltid visades kl 19, visas nu kl 18. Det innebär att jag på vardagarna blir mer eller mindre tvungen att ta en timme ledigt från jobbet för att hinna till dem. Det eller gå upp kl halv 6 på morgonen. Och jag har sen barnsben varit en extrem kvällsmänniska. Så det ska vara för speciellt akuta fall, tyvärr inte för filmer jag redan sett. There it is.

Men, för alla som har möjlighet finns det en massa omistliga modärnistiska filmer att se i januari och februari.
Jag vill särskilt rekommendera:

25 & 27 januari
Dr Mabuse - spelaren
Mastodontfilm uppdelad på två jättelånga visningar. Dr Mabuse, superskurk av James Bond-kaliber styr Berlins undre värld med mästerlig järnhand. Fina, stiliserade interiörer i budoarer, spelhålor och diverse andra skumma ställen i inflationens nerdekade storstad.

20 februari
Metropolis
'Nuff said. Stilbildande science-fiction med Babel-skyskrapor och porr-robot som löper amok.

22 februari
Spionen
James Bond före James Bond. En superskurk med high tech-gadgets och ett brottssyndikat som ska ta över världen! En vacker kvinna som först är med skurken men sen byter sida! En stilig hemlig agent i smoking med ett tre-siffrigt nummer!

23 & 26 februari
M
Änglalik barnamördare (ahh, Peter!) jagas genom staden av polisen och hela undre världen.

26 & 27 februari
Dr Mabuses testamente
Dr Mabuse kommer tillbaka. And this time - he's angry.


Mycket nöje.

Hawaii 1928

Tillbaka från den jul-relaterade paltkoman.

Firade det nya året med ett besök på Tiki Room, en klubb vars musik vanligtvis är orelevant för den här bloggen. Men det senaste är hawaii-duon The Aristocrats som varje torsdag uppträder på Tiki Room och spelar väldigt gammal hawaii-musik. Förra torsdagen, när jag var där, spelade de enligt egen utsago en hel del material från året 1928, ett bra år för musik enligt en av medlemmarna.
Jag håller förstås helt med.

Uppslutningen på tiki-rummet var bedrövlig - det kan bara skyllas på närheten till nyår & jul när alla fortfarande sitter hemma bakis och kontemplerar sina tomma plånböcker/kontokort. Förhoppningsvis blir det bättre vad det lider, det förtjänar The Aristocrats. Mitt sällskap gjorde vad vi kunde för att visa vår uppskattning.

Jag kan bara rekommendera alla som befinner sig i Stockholm en torsdag att göra ett besök på Tiki Room.

Vi kanske syns där.

Gott nytt år!

Jodå, det blev en utflykt till Graven på Menlösa barns dag med delar av Ekman-sällskapet. Vi satte ut gravljus och en bukett från Sällskapet.
När vi ändå var i krokarna passade vi på att besöka Mauritz Stillers grav på den judiska sektionen. Där har jag aldrig varit förut.
Ännu en modärnistisk legendar.
Sedan fikade vi på City-konditoriet, eller Fenix-palatset som jag föredrar att kalla det.

Dagen före nyårsafton blev också en högkulturell dag.
Först besökte jag äntligen Otto G Carlsund-utställningen på Liljevalchs.
Den blå Bugattin var blank och skinande som en spegel. Den gigantiska väggmålningen "Rapid" som varit tänkt för Stockholmsutställningen 1930 men inte blivit av prydde nu väggarna i den första salen. Den var fantastisk. En del abstrakta målningar kommer nog bättre till sin rätt i monumental-format på väggar i stället för inom glas och ram. En del av dom vanliga målningarna var vackra och roliga. Andra var tråkigare. Abstrakt konst blir fortare enformig i stora mängder. Det var dock intressant att se hur kraftiga intryck han faktiskt hade tagit av målare som Piet Mondrian, och av Fernand Léger, som var hans lärare.

Efter detta gick jag direkt till Folkoperan för att se operan om Zarah Leander.
Jag är inte van att gå på opera, men musiken beskrevs i en radio-recension som "en expressionistisk spark i solar plexus" och eftersom jag välkomnar sådana så måste jag gå. Dessutom var den ju om Zarah.
Den var bra. Ganska många av sångarna artikulerade så pass tydligt att man faktiskt kunde höra vad dom sjöng, vilket underlättade, och musiken var fin. Den där sparken kanske var att ta i, dock. En plus för programbladet som utformats för att så mycket som möjligt likna en gammal Veckojournalen från mitten av 30-talet, med bibehållet typsnitt i loggan samt formuleringar som "å sidan 4...". Mer sånt.

Och nu är det snart dags att fylla champagne-skålarna (det modärnistiska glas-valet) och skåla för att även 2008 må bli modärnt och trivsamt.

Gott Nytt År!

Julavslutning

Bevistade ett passande modärnistiskt julbord på Någonstans i Sverige, Stampens stofil-klubb. Vi trängdes vid disken för att groffa S.O.S samt öl och snaps, till vilket krävdes drinkbiljett. Bedårande. Beata Harryson med gäster underhöll oss från scenen med bl a Zarah Leander-klassiker, och sjöng fantastiskt som vanligt.

Några dagar senare hade valda delar av Ekman-sällskapet (hemsida kommer) ett snabbt julmöte på Kafferepet vid Klara kyrka, smidde planer inför det kommande året, och utbytte nördiga klipp och bilder.
Förmodligen kommer vi att bevista Graven den 28:e, Menlösa barns dag. Rapport följer.

GOD JUL!

Kass Herzog-film

Just nu går Werner Herzogs filmer på Cinemateket i Stockholm, och jag har varit och sett några eftersom han är en av mina favorit-regissörer.
I samma veva fick jag låna hans så vitt jag vet enda modärnistiska film, Invincible från 2001, som visades på Stockholms filmfestival för några år sen.
Den var ordentligt kass.
Jag blev inte förvånad eftersom jag fått den beskriven som sådan av flera källor. Trots det tyckte jag att jag borde sen den av ren plikt mot mitt modärnistiska nörd-o-rama.

Motivet för filmen är ju ganska bra - den handlar om Erik Jan Hanussen, skrupelfri "ockult" trolleri-gubbe och svindlare i Berlin under tidigt 30-tal. Tyvärr har Herzog valt att väva ihop den verkliga historien om hans magi-imperium med en fånig skröna om hur en ovanligt stark ung man från en östpolsk shtetl blir värvad till Hanussens varieté-show där han uppträder som Starke Arvid inför blaserade rikingar och SA-sluskar. På slutet blir han dessutom av avgörande betydelse för Hanussens fall.

Cirkus-mannen spelas av en väldigt stark finländare utan några direkta skådespelarkunskaper, däremot med en påfallande finsk brytning. Alla spelar på engelska, vilket leder till det gamla vanliga euro-problemet: inte en enda replik låter bekväm, och nästan samtliga är brutna på olika sätt. Dessutom verkar rätt många av skådespelarna vara totala amatörer. Sådana har Herzog arbetat med förut, men här fungerar det inte.
Storyn är larvig och sentimental, manuset kasst, skådisarna habila i bästa fall och musiken av konventionellt Hollywood-snitt. Om man inte visste det skulle man inte gissa att det var en Herzog-film. Hans filmer brukade utmärkas av ett utpräglat bildsinne, hypnotisk stämning, och musik från en annan dimension. Den här är stendöd.
Av allt att döma var Fitzcarraldo hans sista stora spelfilm.

I en mindre roll dyker Udo Kier upp. Alltid ett säkert tecken på en bra film...

Nåja, Istvan Szabo lär också ha gjort en film om Hanussen. Hoppas jag får tillfälle att se den nån gång.

Ännu en Joseph Roth-roman

Läste nyligen den andra kortromanen av Joseph Roth i samma volym som den jag läste i våras, Spindelnätet.

Den här, Zipper och hans far, var också bra. Den förstnämnda var mer modärnistisk i stilen - febrig och expressionistisk. Den senare var det nog mer till ämnet.

Författarens alter ego, utan namn, berättar om sin vän Arnold Zipper och hans far. Historien börjar strax före första världskriget. Zippers far är ett sorts tragikomisk småborgare som lever i ett olyckligt äktenskap. Han är pålitligt och osjälvständigt patriotisk när kriget kommer, och det är självklart att Arnold och hans bror, liksom berättaren går ut i kriget. Kriget leder enbart till förnedring och moralisk kollaps, i familjen liksom i samhället i stort. Arnolds bror hämtar sig aldrig från sina upplevelser utan blir sinnessjuk, hamnar på institution, och dör i slaganfall. Arnolds far blir en bruten man som lever vidare med hjälp av sina livslögner.
Faderns hjälplöshet går liksom i arv till sonen, och eskalerar genom 20-talet. Arnold faller handlöst för en skådespelerska, som helt tydligt betraktar honom enbart som ett karriär-hjälpmedel och ett slags betjänt på väg mot toppen inom filmbranschen i Berlin. Han kämpar inte emot, utan finner sig i detta.
Beskrivningen av filmbranschens demi-monde känns rätt tidstypisk (och modärnistisk). Arnolds fru, antytt bisexuell, lever avskilt från honom i en lyxlägenhet omgiven av exotiska djur, grammofoner som spelar jazz dagarna i enda, och väninnor som är morfinister. Hon bedrar honom närmast självklart med alla som kan hjälpa henne framåt.
När hennes karriär dalar efter en ridolycka börjar Arnold försörja dem som spelare i Monte-Carlo, och slutar som fiolspelande clown på ett café.

Halloween-special

Kan man fira Halloween på ett modärnistiskt sätt? Svaret är ja.

Trots att Halloween huvudsakligen hyllar gravstenar, sorgkläder, spöken, dimma och annat omodärnt, finns det naturligtvis också modärn skräck.
Lösningen är: tysk expressionism.

Expressionismen inom konsten uppkom i det tyska språkområdet strax före 1910. Konstnärerna började måla "primitiva" målningar med stora färgsjok i skarpa, onaturliga färger (gröna ansikten, röd himmel etc). Motiven kunde vara stillsamma och vardagliga, men också ångestfyllda och skräckinjagande bilder av mänsklig ångest, våldsbrott och lidande. Detta blev än vanligare när första världskriget kom. En parallell expressionistisk rörelse uppkom inom litteraturen, framför allt inom poesin. Expressionistiska dikter kunde bestå av färgskimrande symbolismer, eller av korthuggna fragment fulla med våldsamma utrop och förvirring.
Sist kom expressionismen till filmen, när den var på utdöende i de andra konstarterna.

Några få expressionistiska filmexperiment gjordes i början på 20-talet, av vilka den enda välkända är Dr Caligaris kabinett. Här ser man hur mycket expressionismen bråddes på den gamla tyska skräckgotiken från 1800-talet, d v s samma källa som goth-kulturen i slutändan bygger på.
En typisk skräckhistoria med galna vetenskapsmän, mordiska sömngångare och flickor i vita nattlinnen i nöd, fast med expressionismens sneda vinklar, målade slagskuggor och stiliserade smink. Conrad Veidt i en av huvudrollerna blev efter den här filmen en av de största stumfilmsstjärnorna i Tyskland, ofta i liknande roller som demonisk skurk eller plågad anti-hjälte.

Man kan ana vilket intryck filmen måste ha gjort på sin samtida publik, och en del scener och bilder har fortfarande en kuslig effekt, trots alla år som gått.
Min favoritfilm om jag måste välja.

Se och rys. Happy Halloween!