Ännu en bok om Ivor Novello

Ja, nu har jag läst en riktig biografi till skillnad från den svårartat akademiska (men bra) essäsamlingen tidigare.
Jag valde den senast utkomna med recensionslovord från tidningar typ The Independent på omslaget, det borde borga för nån sorts kvalité. Ivor Novello - Portrait of a star av Paul Webb.

Det var mycket riktigt en lyckligare upplevelse än den puckade biografin om Conrad Veidt jag tyvärr läste i vår (se tidigare inlägg). Välskriven, lättläst på ett bra sätt, med den där beundransvärda engelska strävan efter att faktiskt underhålla läsaren utan att bli flamsig.
Hans karriär var ganska märklig. Under första världskriget blir han stjärna över en natt som kompositör till den sång som enar hela nationen i melankolisk sammanhållning och längtan efter 'the boys' som, om man har riktig tur, kommer hem igen. Hans mor hade helst sett honom som klassisk kompositör eller dirigent, men i alla fall. På 20-talet blir han, liksom på ett bananskal, filmstjärna i Storbritannien (med sin osannolika skönhet som draghjälp), skriver mondäna salongspjäser som han också deltar i som skådespelare, samt medverkar som sådan i vännen och kollegan Noël Cowards pjäser. På 30-talet och fram till sin död 1951 skriver han musikaler som han också medverkar i. Tydligen är det främst sångerna från dessa som folk kommer ihåg honom för i dagens Storbritannien; hans filmstjärnekarriär verkar i stort sett bortglömd bortsett från The Lodger p g a Hitchcock.

Boken är förstås full av anekdoter. Den roligaste är den om hans misslyckade tid i flygvapnet under första världskriget. Efter ett antal häpnadsväckande haverier tar hans överordnade ett snack med honom och förklarar att han i princip är ett större hot mot de allierade än Luftwaffe. Av nån anledning kommer jag att tänka på Peter Sellers i The Party här.
Den märkligaste är den om hans korta tid som propaganda-artist i Stockholm 1918! Det låter helt bisarrt, men tydligen var det så här: Kriget drog ut på tiden och kom ingen vart. I Storbritannien tänkte man, hm, Sverige är inte med i kriget, men dom skulle kunna bli indragna när som helst. Om dom blir det kommer dom med absolut säkerhet att gå med på Tysklands sida eftersom deras kultur är mycket tyskinfluerad, även populärkulturen. Om vi skickar en artist som representerar den engelska patriotiska hållningen kanske vi lyckas balansera slagsidan och ge svenskarna lite perspektiv på saken. Ergo: vi skickar dit Ivor Novello. Sen tog kriget som tur var slut samma år, och hans musikaliska tokuppdrag inskränkte sig därför till några månader. I Stockholm hann han dock uppmärksamma tecknaren Einar Nermans arbete för diverse kabaréer, vilket ledde till att han fick äran att dekorera väggarna på den nattklubb i London som Novello drev ett tag i mitten på 20-talet! På 30-talet lärde han känna Garbo, och charmade henne genom att försöka tala svenska med henne, baserat på det lilla som han lyckades snappa under månaderna i Stockholm 1918.

Det är helt klart fantasieggande att försöka tänka sig hur han upplevde Stockholm: Vad såg han? Vad gjorde han? Gick han till Fenixpalatset? Förhoppningsvis.

Rundvandring i Ekmans fotspår

Ekman-sällskapet har haft sitt andra möte. Den här gången för att premiär-testa en rundvandring i centrala Stockholm i spåren efter Gösta & Hasse Ekman, deras liv och verk.
Vädret kunde ha varit bättre, det var inte så varmt som det borde vara i maj, det var mulet och blåsigt. Det gjorde inte så mycket. Det var roligt att få se en del av dom miljöer som jag läst om många gånger men haft en oklar uppfattning om var de låg. T ex Feiths konditori, omsjunget i Evert Taubes förvånansvärt modärnistiska Stockholmsmelodi, som visade sig ha legat på Strandvägen.
Gösta sägs spöka i sin gamla loge på Vasateatern. Vi måste ta oss in där och se om det stämmer.
Efter mötet värmde vi oss på café och gjorde upp planer. Vi måste ha picknick i sommar, gärna tillsammans med TOFS, Thor Modéen-sällskapet, då vi ska äta sill, dricka snaps, prata i näsan, och spela resegrammofon. Vi måste fixa en fin logga till vår förening. Vi har redan fått en stödmedlem som sprang på oss på ett kusligt sätt utan för Oscarsteatern. Nästa möte blir den 9 september, och vi ska besöka Graven på Norra begravningsplatsen.

Och så ett tips: hemsidan Thatfoxhuntingman vars upphovsman ofta uppmärksammar modärnistiska prylar. Ett av dom senaste inslagen är en liten bildkavalkad över den käre Gösta. Värt att kolla upp.

Nightwood av Djuna Barnes

Jag visste inte mycket om den här boken när jag bestämde mig för att läsa den. Jag hade sett bilder på Djuna Barnes, visste att hon hade bott i Paris på 20-talet (didn't they all?) och hade en vag uppfattning om att romanen var nåt slags minor classic med typiska tidsbilder.

Det var inte riktigt fallet.

I själva verket är detta en orättvist bortglömd total-experimentell skröna som utsätter läsaren för oanad ansträngning.
På sätt och vis stämmer det att boken ger en del tidsbilder. Det handlar, om man kan tala om handling, om Robin Vote, en femme fatale som går fram som en slåttermaskin i sin bohemiska vänkrets, och förför, utmattar och förgör de flesta hon kommer i kontakt med. En förbryllad äkta man och försmådda älskarinnor kantar hennes väg. Då och då nämns autentiska platser som Paris, Berlin och Wien, och tjugotalets årtal svischar förbi.

Men detta säger ingenting egentligen, för bokens verkliga huvudperson är dess stil, som inte liknar något jag tidigare läst. Språket vindlar och böljar fram i poetiska associations-sjok som man ibland måste läsa två gånger, långsamt, för att ta till sig. Trots detta känns det sällan sökt eller krystat utan märkligt självklart. Man kommer på sig själv med att tänka: "varför har ingen formulerat det så förut?!" Samtidigt som man förstår varför ingen gjort det.
Jag läste några kapitel av Joyce Odysseus när jag pluggade litteraturvetenskap. Det är hittills det enda jag läst som kommer i närheten av den här bokens komplicerade stil.

På baksidan av det exemplar jag lånade citeras Dylan Thomas:
"One of the three great prose books ever written by a woman."
Han kunde ha slutat efter 'written'.

Jag kanske återkommer till Barnes liv och verk i en senare post.

Tillbaka till framtiden på Fenix-palatset

Det svunna Fenix-palatset har jag berättat om i en tidigare post. I dess forna lokaler är nu City-konditoriet och City-kyrkan inrymda.

Det verkar dock som att Fenix-palatset kommer att återuppstå för en kväll, och bli sitt modärnistiska jag igen. Närmare bestämt på lördag 12 maj.
Det är Swedish Swing Society som ordnar danskväll i 30-talsanda, Saturday Night Swing Ball, där Canal Street Syncopators spelar och smoking eller swing-svid anbefalles på gästerna.
Entré 120 spänn, eller 100 om man är medlem i Swedish Swing Society. Platserna är begränsade.

Jag kan förmodligen inte gå dit själv p g a tidigare planer, men hoppas att andra som sett ljuset hittar dit.
Eller hittar dit och ser ljuset.

Spindelnätet av Joseph Roth

Läste just ut kortromanen Spindelnätet av den österikisk-judiske författaren Joseph Roth. Jag tror inte att boken finns översatt till svenska. Jag läste den på engelska under titeln The Spider's Web, eftersom jag försummat att lära mig det tyska språket.
Det var Roths första roman, och den publicerades som följetong i en österrikisk tidning 1923.

Det är en märklig och kuslig bok. En ung man som kommer tillbaka från kriget känner sig alltmer desillusionerad när han inte längre bär uniform, har en nobel uppgift och folk som ser upp till honom, utan reduceras till den harmlösa nolla han var innan. Lösningen på detta blir att börja arbeta för frikårerna och den hemliga polisen. Mannens inkonsekventa antisemitism kopplar naturligt ihop sig med hans spirande konspirationsteorier och personliga hämndlystnad. Snart avrättar han politiska motståndare i skogen (trots att han gillar dem som personer) och stiger i graderna inom sin hemliga högerextrema organisation.
Kort sagt, Roth beskriver här nazismens utveckling samtidigt som den äger rum. Undrar hur han kunde vara så klarsynt så tidigt och nästan övernaturligt förutseende.

Det är det ena. Det andra är bokens språk. Jag tror att jag nån gång hört Roths stil beskrivas som expressionistisk. Det är en svajig term, kan betyda lite vad som helst. Större delen av boken skulle jag säga skildrar huvudpersonen och hans omvärld på ett ganska psykologisk-realistiskt sätt. Men så bryts realismen och ett slags febrig, kaotisk helvetesvärld väller över läsaren som en ångvält:

"His gloating eyes drank in the blood of Europe, his half-dead ears seemed to hear the clash of weapons, the sharp crack of shots, the howling of the mighty, the last groans of the dying, and the overwhelming silence of the dead."
"Greybeards were trampled underfoot in the streets, women hawked their sick bodies, beggars brandished their infirmities, the rich flaunted their wealth, painted young men made their living on the streets, the seedy silhouettes of workers shuffled to work like corpses long buried but sentenced to drag on and on the curse of their earthly working day."
"And Benjamin lived among distorted faces, twisted limbs, hunched backs, backs which had been flogged, clenched fists, smoking pistols, violated mothers, stranded beggars, drunken patriots, foaming beer mugs, clinking spurs, workers who had been fired on, bleeding corpses, desecrated graves, the mass graves of the murdered, exploded safes, iron clubs, trailing sabres, tinkling medals, generals on parade, and the gleam of helmets."
(övers. John Hoare)

Roth dog i exil i Paris 1939. Hans mest kända roman anses vara Radetzky-marschen från 1932.

Första avsnittet

Drullade hem sent en natt i helgen och såg det första avsnittet av Berlin Alexanderplatz med lite för många öl innanför skjortan. Det var kanske dumt. Förmodligen spädde fyllan på den ångestridna och liksom immiga atmosfären som omger huvudpersonen Franz Biberkopf när han lämnar fängelset för att klara sig bäst han kan. Man förstår varför han tvekade. I fängelset var tillvaron i alla fall förhållandevis trygg. Icke så utanför. Det känns som om det är ständig natt när han stöter på diverse människor som är lika desperata, men inte alltid lika hjälplösa, som han själv. Handlingen avbryts då och då av vita skyltar med lakoniska textmeddelanden i frakturstil, som dels påminner om stumfilmen förstås, och dels troligen ska fungera som nåt slags brechtianskt inslag.

Jag funderar på att fortsätta se serien först i höst, men jag får se hur jag gör. I så fall ska jag försöka hålla mig hyfsat nykter för att inte missa för många detaljer.
Fortsättning följer...

Evelyn Waugh-film

Har sett film nu igen.
Fick tillfälle att se Stephen Frys regidebut Bright Young Things som bygger på Evelyn Waughs roman Vile Bodies från 1930. Filmen från 2003 har inte visats på svenska biografer.

Jag har som vanligt inte läst boken, men av allt att döma har manusförfattaren skjutit fram handlingen något i tiden och lagt till en epilog som utspelar sig under kriget, när huvudpersonerna träffas igen. Ett par har problem med att skaka fram pengar för framtida giftermål, men i stor utsträckning handlar filmen om deras vänners och diverse hangarounds vilda festande i brist på bättre hobbies. Bisarra jättemaskerader med t ex inferno-tema (porr-belysning och djävulssvid) avlöser varandra i jätte-mansions där blasé 30-talsbrats driver omkring i jakt på jazzmusik, sprit och kokain medan paparazzis hukar bakom blomkrukorna. Huvudpersonen försörjer sig ett tag som skvaller-krönikör på en tidning, något som han av förklarliga själv måste hålla hemligt för så många som möjligt.
En av bratsen är en förutsägbart underhållande topp-fjolla (tänk en light-version av Anthony Blanche i Brideshead revisited som förmodligen sover i sminket när han inte lallar omkring i oversized pipkrage. Här blir det liksom särskilt uppenbart att det är Evelyn Waugh som skrivit båda romanerna. Jag ska inte säga hur det slutar förstås, men man kan tala om eftertankens kranka blekhet.

Vad tyckte jag? Tja, jag ska erkänna att jag såg filmen utan English for the hearing-impaired och därför förmodligen missade en del mindre plot points. Den var naturligtvis underhållande men kändes samtidigt ganska lättviktig. Ibland fick jag en känsla av att den inte handlade om nåt särskilt (kan bero på nyss nämnda avsaknad av hjälp-text). Stephen Fry verkar dock hysa intresse för den modärnistiska epoken eftersom han ständigt dyker upp i sådana sammanhang: han hade mindre roller i filmer som Cold Comfort Farm och Gosford Park, och icke att förglömma var han ju ständigt Jeeves i Jeeves & Wooster-serien. Det bådar gott för framtiden. Han kanske kommer tillbaka med något nytt modärnistiskt alster.

Kris av Karin Boye

Har läst en tung bok igen (se tidigare post). Den här gången Kris av Karin Boye.
Jag har aldrig förstått kulten av Karin Boye som poet. Jag tycker att hennes dikter, åtminstone dom jag läst, är fadda och platta. Hon börjar ofta bra, men lyckas förstöra det på slutet med en formulering som sabbar rytmen och den poetiska stämningen. Som exempel kan man ta en av de mer kända dikterna som börjar: "Ja visst gör det ont när knoppar brister..." Den sista versen lyder:

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Den sista raden bryter rytmen, och introducerar det osannolikt opoetiska ordet 'tillit'.
Av dom Boye-dikter jag läst är det alltför många som slutar på samma sätt.

Därför var jag svagt avvaktande när jag hittade romanen Kris för 10 kr på Myrorna, men slog till av nyfikenhet.
Och den var så bra!
Kanske var Boye en dålig poet, men att döma av denna var hon en fantastisk roman-författare.
Huvudpersonen i boken går igenom en personlig kris, då hon förlorar sin gudstro och bejakar sina känslor inför en kvinnlig skolkamrat.
Romanen är intrikat uppbyggd som en blandning mellan hennes dagliga liv med sina realistiskt beskrivna kval, och insprängda dialoger mellan tänkta personer som utifrån sina respektive filosofiska positioner diskuterar hennes 'fall' som en studie i mänsklig 'kemi' om man så vill.
Baksidestexten på pocket-versionen (utgiven på Delfinserien 2000) beskriver den som "Karin Boyes formmässigt mest avancerade roman".
Kan så vara. Jag vet bara att den beskrev livet på ett sätt som jag helt och hållet tog till mig utan att någonsin ha gått igenom någon religiös kris som huvudpersonen. Detta mycket på grund av språket. Jag tycker det är mycket svårt att förklara varför litteratur rör en på det sätt som den ibland kan göra. Jag kan bara rekommendera boken starkt.
Beskrivningen av huvudpersonens förälskelse är ganska vag, svårt att säga om detta berodde på upplevelsen i sig eller på att det skulle ha varit alltför vågat för den tiden att beskriva en persons känslor för någon av sitt eget kön helt matter-of-factly (romanen kom 1934).
Hur som helst har den upprättat min uppfattning om Karin Boye som författare.

Majakovskij-kväll på Forum

Den märkliga kulturkällaren Forum på Sigtunagatan har jag inte känt till förut. Nu fick jag tillfälle att besöka den eftersom det arrangerats en tema-kväll om Vladimir Majakovskij i synnerhet och futurismen lite mer i allmänhet, med anledning av en ny Majakovskij-biografi av Bengt Jangfeldt. Fokus låg på den ryska delen av futurismen - den mer kända italienska grenen är naturligtvis lika intressant men mer känslig med tanke på dess kopplingar till fascismen.
Källaren kändes underground rent påtagligt p g a bristen på luft och hettan som snart steg med människomassorna i de trånga lokalerna. Det gjorde inte så mycket - det var en bra föreställning med eminenta skådespelare som gav liv åt ett antal av Majakovskijs dikter och några av hans samtida ryska kollegors. Dessutom fick man tillfälle att lyssna på tidstypisk musik av Edgar Varèse och A V Mossolov (det stånkande stycket Järnverket) samt en närmast övernaturlig sprak-inspelning av Luigi Russolos berömda bullermusik, som lät som en småstadsorkester halvöverröstad av ett sågverk.
Kvällen recenserades mycket träffsäkert av Hanna Höglund i Expressen.

Som avslutning måste jag nog dela med mig av min favorit-Majakovskij-dikt. Here it goes:

Snobbens blus

Ett par svarta byxor ska jag sy mig
av sammeten i min röst.
En gul blus av tre alnar solnedgång.
Som en snobb och Don Juan ska jag glida förstrött
längs världens Nevskij, detta vräkiga stråk.

Låt jorden, den försoffade kärringen, gapa:
"Du våldtar den grönskande våren!"
Jag flinar fräckt åt solen och kastar tillbaka:
"Jag älskar att stå här på asfalten och skorra på r:en!"

Himlen är blå och fri är sikten,
och min älskarinna jorden har dukat upp till festligheter.
Därför ger jag er dessa glada kasperdocksdikter,
spetsiga och nödvändiga som tandpetare!

Ni kvinnor som älskar mitt kött, men även
du flicka som ser på mig som på en broder,
ös era leenden över mig, poeten -
på min snobbiga blus ska jag sy fast dom som blommor!

1914

(övers. Gunnar Harding, Bengt Jangfeldt)

Gösta Ekman-sällskapets andra möte

Mitt första möte. Mycket lyckat. Medlemmarna tittade på en dokumentärfilm inspelad från TV ca 1987, som blivit tillgänglig genom en medlems väns försorg. Förutom det lustiga i antik tv-hallåa-nostalgi var det naturligtvis fantastiskt att få ta del av en dokumentär som man definitivt var för liten och obildad för att uppmärksamma när det begav sig. Tillräckligt många som kom ihåg 30-talet och som kände Gösta Ekman personligen levde fortfarande och kunde berätta.
Efter filmen summerade vi våra intryck, planerade in kommande möten och drog upp strategi för verksamheten. Vi ska förstås poola våra respektive resurser (stash av videofilmer, böcker, minnesbroschyrer, klipp, whatever som täcker ämnet). Födelsedagar ska firas, en Östermalms-baserad vandring ska startas, och eventuellt en liten Ernst Rolf-revy med vattenbalett. Det sista var ju lite utanför ämnet, men vi blev lite upphetsade.

Akademisk Ivor Novello-bok

Tillbaka till Ivor Novello. Har just läst färdigt en bok om honom. På Filmhusets bibliotek finns ungefär fem böcker. Jag drog ut en på måfå och lånade. Det visade sig vara inte en biografi utan en väldigt akademisk studie utgiven av British Film Institute, Ivor Novello, Screen Idol av Michael Williams. Redan på första sidan hittade jag ordet 'diskurs' två gånger. Då vet man vad klockan är slagen. Men jag bestämde mig för att läsa vidare ändå.
Det kanske är på sin plats med en kort beskrivning av Novello. Han är nämligen inte så känd här i landet, utan en ganska intern-brittisk företeelse. Walesisk kompositör, dramatiker och skådespelare. Blev först känd under första världskriget för en schlager, Keep The Home Fires Burning, som tydligen blev nåt slags förstavärldskrigs-motsvarighet till We'll Meet Again i Storbritannien, en sång som alla nynnade och kände samhörighet genom. På 20-talet gjorde han sig även ett namn som skådespelare, på teater och film i England, och på film även något lite i Frankrike och USA. Han skrev dessutom pjäser, och framträdde i vännen och kollegan Noël Cowards pjäser om det mondäna livet i Londons komplicerade högrestånds-kretsar.
I många år hade jag läst om honom men hade ingen aning om hur han såg ut, eftersom jag bara hade sett honom i form av Einar Nermans karikatyr. (Nerman arbetade ju som tecknare i London på 20-talet, och dekorerade bl a väggarna på Novellos nattklubb med sina karikatyrer.) Senare såg jag honom på bild, och slogs av hans anmärkningsvärda skönhet, som var av typiskt 20-talssnitt. Naturligtvis hade den en påtaglig betydelse för hans stora fan-base i Storbritannien under stumfilmseran. I januari visade man ju Hitchcocks stumfilmer på Cinemateket, och jag fick då tillfälle att se dom två filmer han medverkade i, The Lodger och Downhill.

För att återgå till boken så handlade den om hur Novellos filmstjärne-persona, samt även privata person, på olika sätt förkroppsligade tidstypiska problem som i hög grad hade med första världskrigets nationaltrauma att göra. Som hörs är det väldigt akademiskt alltihop, men faktiskt intressant, och inte så fruktansvärt svårläst som jag i början hade befarat. Dock ska jag nog ge mig på en mer traditionell biografi nästa gång, jag är inte färdig med Novello än. Kalla mig ytlig.

Andlös Stiller-afton

Vad är väl en bal på slottet...mot en nyligen utgrävd stumfilm. Det var en ovanligt stor publik jämfört med andra stumfilmsvisningar på Cinemateket som samlar dom närmast sörjande, vi som fattat grejen. Stämningen var högtidlig, för att inte säga upphetsad, vilket underströks av att det delades ut gratis rödtjut i foajén som på en vernissage. På sätt och vis var det ju det.
Det var mycket riktigt en melodramatisk film, full av den tidiga stumfilmens storslagna gester och pandasmink. De enda av skådespelarna jag kände igen på rak arm var Karin Molander, alltid med i Stillers filmer, och Ernst Eklund som såg ovanligt ung ut.
Matti Bye, pianisten, överträffade sig själv den här gången, och använde inte bara piano utan också ett par märkliga stränginstrument med spröd och mystisk ton.
Längst ner vid duken satt den legendariske Gösta Werner, snart 100, som någon påpekade sannolikt den ende i lokalen som faktiskt levde när filmen hade premiär 1915. Han har skrivit en biografi om Stiller som jag ska läsa vid tillfälle.
Tillfällen som det här ger mig hopp. Vem vet vad som kommer att hittas i ett gammalt hönshus i Spanien nästa gång?

Stiller-stumfilm tillbaka från de döda!

Dra ett djupt andetag - ännu en stumfilm har återuppstått, så här i påsktider och allt. Det är Mauritz Stillers film Madame de Thèbes från 1915, anmäld försvunnen, som plötsligt har återfunnits, någorlunda välbehållen, i Frankrike. Som filmarkivets chef säger är det som att hitta ett manus av Strindberg som alla visste fanns men ingen har läst.
Storyn är av allt att döma rafflande, med bortadopterade barn som söker sitt ursprung, mystiska spådamer, bl a.
Tisdag 3 april har filmen nypremiär på Cinemateket. Filmen (det som är kvar av den?) är bara 50 min så det finns tid för en mystisk hyllnings-cocktail efteråt.

Mer 10-tal: Idag (1 april) skriver den retro-intresserade Martin Stugart i sin Stockholms-spalt i DN om det berömda Fenixpalatset som öppnade 1917 på Adolf Fredriks kyrkogata 10. Där satte Ernst Rolf upp sin första revy, och där debuterade Karl Gerhard med sina kuplettsånger. "Publiken på Fenix var till stora delar ett kallhamrat gangsterpack med mer pengar än skrupler." (Stugart)
Om man vill snappa dom modärnistiska vibbarna och känna historiens vingslag ska man bege sig till pingstkyrkans Citykonditori på Adolf Fredriks. Där låg det!

Hör 20-talet på radion

Bättre sent än aldrig. Det har redan gått typ 7 avsnitt av den fantastiska radio-serien Svenska nöjen (P1 fredagar 11.03) men serien verkar ånga på, så jag lobbar för den.
Den liknar inte mycket jag hört på radion tidigare. Stefan Wermelin och Staffan Schöier ger en sorts kaleidoskopisk bild av blandad svensk populärkultur (framför allt musik och revy) mellan ca 1900 och 1940, med tonvikt på den tidigare delen av tidsperioden. Varje avsnitt har ett vagt tema, t ex första världskriget, talangjakter, göteborgska revykungar eller boxning, som dom håller sig till när dom känner för det. Annars gör dom många detours, och följer ett slags stream-of-consciousness-princip när dom vilt strösslar radioreferat, sprakiga 78-varvslåtar och förhistoriska revyvitsar om vart annat. Det känns som att ta ett stärkande bad i en annan värld som tycks märkligt bekant. Man glömmer nutiden fullständigt för en halvtimme.

Det är inte för sent att lyssna på den senaste månadens sändningar på nätet.

Gösta Ekman-sällskapet

Har fått reda på att jag förärats medlemskap i det nya hemliga Gösta Ekman-sällskapet.
Publicerar därför denna publikfriande bild på Gösta.
Slit den med hälsan.

Fransk förstavärldskrigsroman

Har just läst ut Grå själar av Philippe Claudel. En mycket poetisk och sorglig roman om ett barnamord i en fransk småstad 1917. Skildringen av personlig sorg och förlust är definitivt det allt överskuggande temat i boken. Men man får också en ganska god bild av hur livet tedde sig i Frankrike under denna senare del av kriget då förtvivlan och känslan av meningslöshet växte. Den förråande inverkan som krigssituationen naturligtvis har på det dagliga mänskliga livet i gemen blandar sig med huvudpersonens och andra enskilda personers privata lidanden på ett oundvikligt sätt.
Om inte tyngden och allvaret i min beskrivning av boken känns alltför betryckande så rekommenderar jag den. Den är outsägligt sorglig ibland men mycket vackert skriven.

Somerset Maugham-film

En ny film har dykt upp på biograferna som bygger på The Painted Veil av W. Somerset Maugham. På svenska har den naturligtvis fått en tramsig titel: Kärlekens slöja.
Har inte läst nåt av Maugham. Det borde man förstås. The Razor's Edge framför allt skulle jag tro. Så många kanoniska 20-talsromaner - så lite tid, liksom.
Filmen har, om jag inte minns fel, fått så där recensioner. Den förefaller vara en typisk Heritage-film utan några onödigt innovativa grepp. En film man hyr, med andra ord. Melankoliska västerlänningar i Kina på 20-talet kan ju inte bli helt fel. Frågan är om Edward Norton talar brittisk engelska, och hur det i så fall låter.
Återkommer när jag faktiskt sett filmen. Eller läst nåt av Maugham.

Conrad Veidt-biografi

Har precis läst ut en biografi om Conrad Veidt som jag lyckats hitta på Filmhusets bibliotek. Det är den enda dom har, och den enda jag hittills hört talas om. Märkligt med tanke på hans legend-status. Jag hade väntat mig att det skulle finnas åtminstone en stor välresearchad på tyska. Det kanske det gör, men jag har i så fall inte lyckats hitta den ännu. Finns det inte är det hög tid att den skrivs. För den här var inge vidare. Författaren, Jerry C Allen, kan inte skriva. Jag tror inte han har nån direkt erfarenhet av att skriva facklitteratur överhuvudtaget. Han hoppar vilt mellan filmhistorik och privatlivets anekdoter utan att inse att texten bör läggas upp någorlunda strukturellt när det gäller ämnen och teman. Hans attityd till sitt biografi-offer påminner om den som en 14-årig fanzine-redaktör (av det naivare slaget) skulle kunna ha.
Bortsett från det (om det går) är det förstås en intressant bok. Det finns en hel del spännande inslag både i Veidts professionella och personliga historia som jag gärna skulle läsa mer om, helst inte skrivet av en chimpans. Sen blir man ju förstås gråtfärdig av tanken på hur många av hans filmer som sannorlikt är för evigt borta, men så är det ju alltid med stumfilm.

Brideshead revisited bästa TV-serien

Nån sorts 97-personerspanel på Expressens kultursida har röstat fram Brideshead revisited som bästa TV-serie någonsin. För all del. Jag brukar nöja mig med att se de tre-fyra första avsnitten som förmedlar lite tidsbilder från, som jag antar, mindre genomsnittligt nöjesliv i Oxford på det tidiga 20-talet. Därefter blir serien mest en lektion i hur religion fuckar upp folks liv. Dessutom partar ju Charles och Sebastian, och serien följer huvudsakligen Charles livsbana. Trots att den borde ha följt Sebastian istället. Jag menar, vad är egentligen coolast: sitta på en unken gammal herrgård på engelska landsbygden och spela bridge eller vara alkad och bo i Nordafrika med en tysk? Jag bara frågar.
Det mest modärnistiska avsnittet är förmodligen det tredje där dom går till den där svartklubben eller vad det är, träffar dom två spöklika hororna, och alltihop slutar i ett grönsaksstånd och fyllecell.
Annars finns det faktiskt enstaka modärnistiska inslag även senare i serien, framför allt ett väldigt modärnistiskt party nån gång i mitten av 20-talet i ett gigantiskt London-hus där folk myllrar omkring som i den där hyttscenen i Galakväll på Operan. Jazzband spelar, folk klär av sig nakna och bråkar, och på en säng ligger Charles trött/uttråkad/packad och kallpratar med den enastående Anthony Blanche som dagen till ära tagit på nagellack. Bredvid dom på sängen ligger ett par och hånglar.

Zarah Leander på Stampen

En ny fantastisk klubb som heter Någonstans i Sverige har relativt nyligen startat på Stampen i Stockholm som hänger sig åt en hel del mellankrigstids-schlager och liknande musik. Jag lyckades ta mig dit den första gången i februari, och det var mycket trivsamt. Stampens källare är som gjord för sånt här: murrig och ölig, långt under jord med en liten scen framför en backdrop med Hans Arnold-motiv. En samling artister framförde schlagers med Söder-tema bl a. I pauserna spelade en skruttig ljudanläggning
gammal spräck-jazz som publiken dansade charleston till efter förmåga.
Onsdag 21 mars är det dags att fira Zarah Leanders 100-årsdag, och jag kommer inte att utebli, trots att mitt jävla jobb kräver hundraprocentig skärpthet morgonen därpå.
Stora Nygatan 5, Gamla Stan
20-24
50 buck i inträde.
Be there or be square!