Jaha, nu har jag äntligen fått se det första avsnittet, regisserat av Martin Scorsese. Och det här verkar ju genialt.
Det börjar med tolvslaget. Det nya årtiondet börjar och samtidigt börjar spritförbudet. Och med det börjar gangsterismen. Steve Buscemi är lokalpolitiker i Atlantic City och om han varit halvskum tidigare blir han nu helskum. Det finns ju pengar att tjäna nere i hamnen eller i källaren eller i skogen efter mörkrets inbrott. Hemlig import från Kanada eller hemkör av sämsta sort, plötsligt värt en förmögenhet. När han ger sig in i "branschen" får han förstås dom svartmuskiga killarna från Chicago på halsen samtidigt.
I övrigt är allt assnyggt förstås. Atlantic Citys långa träpromenad framför spåtanter, varieté-shower och kuvöser(!) där man kan titta på för tidigt födda bebisar. Tydligen ett nöje på den ti'n. Dom stora reklamskyltarna för cigg, marmelad och whatnot är fantastiskt snygga, och kläderna ska vi inte tala om förstås. Det tidiga 20-talet var snyggt! Steve Buscemi är briljant, det är han ju alltid.
Nu gäller det bara att få se resten av avsnitten. Eftersom jag inte tänker skaffa Canal+ och inte köper serier jag inte sett så får jag väl hoppas på TV5 igen. Mixed blessing.
Innan jag reste bort (mer om det senare) fick jag äntligen se Les Vampires av Louis Feuillades från 1915. För ett bra tag sen var jag hembjuden på en liknande stumfilmskväll för att se Fantômas av samme regissör. Och nu var det dags att ta nästa steg.
Les Vampires är även det en lång serie av filmer med toppraffel och cliffhangers. En journalist med väldigt skarp mittbena (som han aldrig lyckas få att sitta mitt på huvudet) jagar förbrytarbandet Les Vampires med den hänsynslösa Irma Vep i spetsen. Les Vampires är mästare på förklädnad och förfalskning och kan söva en hel balsal med mystisk gas för att stjäla gästernas pengar och smycken.
Precis som i Fantômas böljar handlingen fram och tillbaka. Journalisten och hans något bisarra sidekick (en polis och f d brottsling själv) jagar bandet och hinner nästan fram, fångas och håller på att bli avrättade av dem men klarar sig, tar upp jakten igen o s v.
Emellanåt samlas Les Vampires på en mystisk underground-sylta där dom smider planer och dansar lite apache-dans. Vid ett tillfälle uppträder Irma Vep i manskläder och låtsas vara sonen till en utländsk adelsman spelad av en annan vampire. Vid ett annat smyger hon omkring i ett hus klädd i ett sorts svarta ninjatrikåer.
Precis som i Fantômas börjar den krängande handlingen flyta ihop efter ett tag. Det är uppenbart att dom här filmerna inte var menade att ses i ett svep utan då och då som ett slags filmisk följetång.
Allt är väldigt franskt, inte bara apache-dansen och dom snärtiga gesterna, utan också dom många surrealistiska inslagen. Surrealismen var förstås inte född när filmerna gjordes, men det känns på något sätt som om surrealismen fanns i den franska kulturen redan innan. Man kan gå tillbaka till den filmiska pionjären Georges Méliès och hitta samma märkliga infall i hans små filmsnuttar från sekelskiftet.
Nu är det en av Feuillades långa seriefilmer kvar att se: Judex. Förmodligen behövs det några år emellan - en maratonsittning framför sex timmar stumfilmsaktion kräver starka nerver.
Förra söndagen gick jag och såg Buster Keaton-filmen The Navigator, eller Skepp ohoj! som den heter på svenska, på Cinemateket.
Jag har sett Keaton-filmer ytterst sporadiskt med långa mellanrum, men alltid gillat dom. Nu är jag helt Buster-frälst.
I The Navigator är Buster en så gott som helt hjälplös rikemansson som glömmer att ta av sig pyjamasen när han ska bada, och tycker att en promenad tvärs över gatan är höjden av ansträngning. P g a kaotiska omständigheter befinner han sig plötsligt på ett herrelöst skepp drivande till havs tillsammans med den likaledes hjälplösa rikemansdottern tvärs över gatan som han tidigare friat till. De måste nu tillsammans lära sig laga mat, sköta ett skepp, och rädda sig undan dom mordiska söderhavskannibaler som de stöter på när de kommer till en ö.
Buster spelade alltid helt olika karaktärer som samtidigt liknar varandra ganska mycket. Han var mycket noga med att handlingarna i filmerna skulle hänga ihop logiskt hur konstiga saker som än hände, och inte bara bestå av gags staplade på varann. Men han och hans manusförfattare var väldigt bra på att hitta på händelser som är så konstiga att jag för mitt liv inte kan fatta hur man överhuvudtaget kommer på dom. Paradexemplet i den här filmen är en scen där Buster lyckats få en liten laddad kanon med rykande lunta att fastna runt sitt ena ben. En scen för gudar.
Buster och väninnans fruktlösa försök att konstruera något ätbart i det gungande skeppsköket med oversizade köksredskap har också något rent surrealistiskt över sig. Liksom scenen när Buster måste täta en läcka i fartygsskrovet och är noga med att tvätta händerna efteråt - trots att han befinner sig under vatten.
Jag kan tänka mig att dom franska surrealisterna fick uppenbarelser framför hans filmer om dom såg dom. Busters ständigt uttryckslösa ansikte är som en vit karta där man paradoxalt nog kan läsa in vilka reaktioner som helst.
Jag tror att jag måste investera i en Buster-box. I oktober blir det fler Keaton-filmer på Cinemateket, och jag hoppas att jag kan se någon av dom.
I vanliga fall ser jag inte film om fotboll, men man måste ju göra ett undantag när det gäller en tysk stumfilm. Så därför gick jag och såg Die elf Teufel från 1927 i onsdags på Cinemateket.
Gustav Frölich spelade huvudrollen - honom känner jag igen från Metropolis förstås, samt att han var med i Asphalt som jag såg för hundra år sen och inte kommer ihåg så mycket av.
Det är en sån typisk sportfilm. Vi har det goda laget: hyvens arbetarkillar som spelar för skojs skull och odlar sportsmannaanda. Dom har ett klubbhus utan faciliteter som dom typ har byggt i slöjden, och har kvar sina dagjobb. Och så har vi det onda laget: slipade och bortskämda proffs med egna massörer och en cigarrökande boss. Dessutom har båda lagen var sin matchande kvinnlig maskot. Det goda laget en oskuldsfull blond flicka som fortfarande har håret uppsatt fast det är 1927 (så oskuldsfull är hon) som naturligtvis är förlovad med lagets hjälte (Frölich) och som verkar bo i klubbhuset vid fotbollsplanen. Det onda laget en mörkhårig bobbad vamp som tar lätt på sånt som sexuell trohet.
Vad som händer är att den cigarrökande bossen får ögonen på lagets hjälte och tycker att onda laget kunde behöva honom. Alltså får vampen i uppdrag att vampa honom och övertala honom att skriva kontrakt med det finare laget, vilket han gör. Strax därefter blir det fotbollsturnering med slumpmässigt lottade Berlin-lag. Och vilka två lag tror ni blir lottade att spela mot varandra? Voine, voine. Ska lagets hjälte svika sina gamla kompisar och sin fästmö på matchdagen? Eller ska ha inse vart han egentligen hör hemma? Spänningen är olidlig (eller inte).
I den rafflande matchen på slutet är det tydligen riktiga fotbollspelare som står för själva spelet. Det blev nog bäst så.
Marianne Breslauer, en fotograf jag aldrig hört talas om förut, har just visats i Berlin. Hon föddes 1909 - det var förmodligen en jubileumsutställning som just tog slut. Jag läste recensioner av utställningen i kvällstidningarna och blev helt fascinerad av bilderna jag såg.
Breslauer fotograferade den nya modärna kvinnan i Weimar-Tyskland - hon som levde sitt eget liv, klippte håret snorkort, rökte och körde bil, och ibland älskade andra kvinnor.
Hennes musa, och flickvän verkar det som, var författaren Annemarie Schwarzenbach som Breslauer hänfört sa var den vackraste människa hon sett, och tillade att man inte kunde se om hon var en man eller en kvinna. Och det stämmer - hon ser ut som en vacker, androgyn pojke.
Schwarzenbach levde ett intressant men också kaotiskt liv. Jag kanske får återkomma till henne nån annan gång.
Nyss såg jag min tredje eller fjärde Fred Astaire & Ginger Rodgers-film, Follow The Fleet från 1936.
Nån sa att alla A&R-filmer är karbonkopior på varann handlingsmässigt. Det är möjligt - jag har inte tänkt på det. Jag har sett Top Hat, The Gay Divorcee, den här och ev nån mer. Om alla A&R-filmer är karbonkopior på varann så handlar alla om att Astaire ska försöka få ihop det med Rodgers, samt att ev två andra ska försöka få ihop det samtidigt i en bihandling. För så är det här. Det låter åtminstone sannolikt.
I den här versionen är Astaire matros på ett fartyg som ankrar i San Francisco. Där går alla matroserna på nattklubb, och Astaire stöter på Rodgers som arbetar som dansös där. Dom två har en gång i tiden varit ett framgångsrikt danspar (fancy that!), och Rodgers har avslagit hans giftermålsanbud. Nu följer en massa intriger av enklare slag som även involverar Rodgers syster, Astaires puckade matros-sidekick spelad av Randolph Scott, en gammal båt samt, förstås, en show. Need I say bländande dansnummer och smäktande musik?
Jag har inte sett någon A&R-film som jag ogillat; jag har gillat dom så mycket att jag sparat dom på videobanden. Och det är mycket märkligt med tanke på att jag inte är någon större vän av hopp&skutt/musikaler i dom flesta fall. Kanske var 30-talet den första guldåldern för musikfilm varvid man sen kan göra ett skutt fram till 70-talet då musikalerna får bättre musik och blir mindre fåniga? Jag vet inte.
Men det mesta beror nog faktiskt på A&R själva. Dom passar alltid bra ihop, är skojiga båda två, och framför allt Astaires dans går inte att beskriva - man måste se den. Ibland får man en känsla av att han hänger fritt i luften några sekunder. Man tittar och tittar men förstår inte hur det går till. Eller hur han kan röra sig så fruktansvärt fort - det är som att titta på kung fu-utövare, utan alltför många jämförelser i övrigt.
Sen var ju som sagt musiken bra i 30-talsfilmerna, åtminstone den som inte är så seg och gråtmild utan mer temperamentsfull. I början av filmen sjunger matroserna en käck sång om hur de mönstrat på för att se världen men bara sett havet (oöversättbar vits). Det är en fenomenal sång som jag måste lära mig utantill.
Och scenen där Astaire ordnar danslektioner på båtdäcket och övertalar matroserna att dansa med varandra (inga kvinnor, ju) är värd en del.
I juni läste jag ju Maugham. Och nu har jag precis sett den där filmen som jag skrev om för jättelänge sen, The Painted Veil baserad på en Maugham-roman med samma namn.
Jag var nyfiken på hur Edward Norton skulle klara accenten (engelsk). OK med mina öron som inte är engelskspråkiga.
Man känner igen vissa teman från The Razor's Edge faktiskt. Maugham reste förmodligen rätt mycket eftersom hans karaktärer verkar göra det med självklarhet. Nyckfulla beslut som ändrar hela ens liv, och omvärderingar av människor runt omkring.
Här är det en småtråkig brittisk forskare som gifter sig med en average brittisk societetsflicka, som gifter sig med honom enbart för att inte hamna på glasberget - inte p g a några varmare känslor.
De ger sig genast iväg till Kina där forskaren ska studera bakterier och sånt. Hans fru vantrivs och vänsterprasslar lite håglöst med en bekant till sin man. Mannen har dock hållit koll på hustruns comings and goings och hotar med skilsmässa. Alternativet till en social skandal är att hen följer med honom till ett ruttet hål i obygden där kolera utbrutit, vilken hen vill studera. Hen går med på det i brist på bättre.
I obygden och umbärandena börjar de se nya sidor hos varandra.
Det glamorösa livet är som synes nedstruket till ett minimum: huvudsakligen lite uttråkat festande på något av britternas vattenhål i Shanghai. Den modärnistiska biten av Shanghais historia finns det filmer som skildrar mer utförligt.
Garbo spelade hustrurollen i en filmversion 1934. Den skulle man ju vilja se.
Har äntligen läst ut The Razor's Edge av W Somerset Maugham. Det tog hela juni. Man måste ju klämma lite kanonisk mellankrigslitteratur ibland. Men jag hade hoppats att det skulle gå fortare. Därför gör jag en fulning och klockar inlägget på juni trots att jag avslutar det när det blivit juli. För att snygga till statistiken så att säga. Jag skyller på att det är min födelsedag och jag får göra sånt.
I början uppfattade jag den som lite Gatsby-ish: en välbärgad amerikansk familj med en onkel, snobben och hyperesteten Elliott Templeton, som gjort karriär i Paris som nåt sorts gigolo/socialklättrare vid sekelskiftet och nu talar om för alla vilket vin dom ska dricka, hur dom ska inreda sina hem och hur dom ska uppföra sig, med inlärd Oxford-accent. I familjen finns en All-American flicka, Isabel, som ska gifta sig med sin barndomsvän Larry. Men den unge mannen har kommit hem från kriget i Europa förändrad, han vill inte gå in i familjeföretaget och leva la vida country club. Han förvånar alla, inte minst sin fästmö, genom att säga att han vill tillbaka till Europa där han ämnar ägna sig åt ingenting, ev att hitta sig själv. Författaren är själv, à la Isherwood, berättare och bekant till familjen och följer den genom 20-talet, förbi börskraschen och en bit in på 30-talet.
Gatsby-draget viker efter ett tag, och man förstår att boken faktiskt handlar om hur radikalt samhället förändras efter världskriget. Farbror Elliott sitter hopplöst fast i den gamla världen; han kan inte förstå hur ungdomar kan fortsätta umgås med varandra efter en bruten förlovning (unheard of före kriget!) eller dricka s k cocktails:
"I didn't know you drank cocktails, Elliott," I said. "I don't," he answered grimly, as he sipped the one he had taken, "but in this barbarous land of prohibition what can one do?" He sighed. "They're beginning to serve them in some houses in Paris. Evil communications corrupt good manners."
Under ett långt mellanspel i Paris där familjen befinner sig tar författaren, motvilligt på deras begäran, med sig de yngre till ett shady ställe han känner till för lite hipp slumming. Atmosfären i beskrivningen går att ta på:
Then we went to the Rue de Lappe. It is a dingy, narrow street and even as you enter it you get the impression of sordid lust. We went into a café. There was the usual young man, pale and dissipated, playing the piano, while another man, old and tired, scraped away on a fiddle, and a third made discordant noises on a saxophone./.../ A lot of people were dancing, sailors with the red pompon on their hats, men mostly with their caps on and handkerchiefs round their necks, women of mature age and young girls, painted to the eyes, bareheaded, in short skirts and coloured blouses. Men danced with podgy boys with made-up eyes; gaunt, hardfeatured women danced with fat women with dyed hair; men danced with women. There was a frowst of smoke and liqour and sweating bodies. The music went on interminably and that unsavoury mob proceeded round the room, the sweat shining on their faces, with a solemn intensity in which there was something horrible.
Larry, den förlorade sonen, dyker upp då och då, ofta med år emellan, och berättar om sina vandringar genom världen, från franska kolgruvor till indiska ashram. Han är den enda karaktär som verkar lycklig i sitt avståndstagande från pengar, karriär och ett vanligt liv. Han är mystisk i både vardaglig och religiös mening, och uppför sig i allt väsentligt som en beatnik trettio år i förväg. Han är ett förebud om vad som ska komma.
Grundtonen i boken är melankolisk; tiderna förändras och förändrar människor ohjälpligt, och de val man gör påverkar resten av ens liv och även andras liv. Framför allt farbror Elliott blir en allt mer tragisk figur. Han kan inte frigöra sig från sin ungdoms värld, och förstår inte att den inte finns mer. De yngre lyssnar inte på hans råd, och går snart om honom i det hektiska societetsliv som han inte kan leva utan.
Romanen har filmats inte en utan faktiskt två gånger, den första 1946 och den andra 1984 med, öh, Bill Murray av alla människor i rollen som Larry, tydligen utan nån större kritiker- eller publikframgång. Även om jag gillar Bill Murray har jag lite svårt att se honom som den andlige sökaren. Dom verkar också ha tagit sig vissa friheter med handlingen, och filmen presenteras med sedvanlig pucko-voice over:
