Mauritz Stillers liv

Nu har jag läst Gösta Werners biografi Mauritz Stiller - ett livsöde.

Han föddes och växte upp i Helsingfors, föräldrarna var ryska judar. Hemspråket verkar ha varit jiddisch; han talade därutöver ryska, tyska och svenska, ev. lite finska. Mångspråkigheten påminner en hel del om Henry Parlands, som jag skrev om tidigare.

Han hade många bröder av vilka de flesta utvandrade till Kalifornien och blev affärsmän. Där träffade han dem igen under sin Hollywood-period.

I ungdomen rymde han till Sverige för att undkomma den tsarryska militärtjänsten, men blev infångad och förd tillbaka till Helsingfors. Så småningom sökte han sig åter till Sverige. Då hade han arbetat som skådespelare på olika teatrar i flera år. Hur det kom sig att han bestämde sig för att bli skådespelare vet inte Gösta Werner.

Tiden i Sverige innebar först att han hankade sig fram på teatrar i mindre roller, som han ibland fick beröm för och ibland mindre beröm. I alla fall hade han tydligen någon sorts komisk begåvning.



Han verkar ha börjat regissera film mest som ett experiment och för att få lite bättre betalt. Det visade sig vara en lyckträff. Han blev tillsammans med Victor Sjöström engagerad av AB Svenska Bios vd Charles Magnusson som insåg att de två regissörerna hade massor av dynamiska idéer som det var bäst att låta löpa fritt. Beskrivningen av det kreativa klimatet på Svenska Bio i slutet av 10-talet hör till det bästa med boken. Sjöström och Stiller diskuterade (tillsammans med Magnusson) filmuppslag vid många långa middagar, böt uppslag med varann, hjälpte varandra med regin, tog över varandras filmer och gav varandra sjuts så där i allmänhet. Den tillbakalutade atmosfären ledde till ett antal filmer som fortfarande ses.



Under 20-talet blev det kärvare. Magnusson, som varit så viktig för arbetsklimatet, förlorade en hel del av det inflytande han hade haft vid en bolagssammmanslagning, och Sjöström och Stiller fick inte längre bestämma över sina filmer. Båda beslöt sig snart för att försöka med Hollywood istället, när de fick erbjudanden därifrån.
Innan dess hann Stiller slutföra sitt magnum opus, den ofantligt långa Gösta Berlings saga, och bli rejält osams med Selma Lagerlöf, som inte förstod att man inte kan göra filmer som punkt för punkt följer en romanförlaga.
Han hann dessutom lansera Greta Garbo för världen.

Efter ett mellanspel i Berlin, där Garbo fick en roll i Den glädjelösa gatan av Pabst, blev det Hollywood.



Sjöström klarade sig rätt bra i Hollywood vilket bitvis berodde på de personliga förutsättningarna; han hade bott i en tid i USA som barn och talade flytande engelska, vilket få svenskar gjorde den här tiden.
Stiller var en annorlunda person. Han var hetlevrad, känslosam, lätt uppbrusande, manisk, gav sig inte förrän en film blev precis som han ville. Den attityden fungerade i ett laidback, tillåtande system som Charles Magnussons. Men i Hollywood var han från första början bound for trouble. Språkförbistringen hjälpte inte direkt; han talade många språk men inte engelska i någon utsträckning.



Snart började framför allt bolagsmogulerna ruttna på hans ovilja att kompromissa och hans korta stubin. Många av hans filmer togs ifrån honom och avslutades av mer följsamma regissörer, trots att t ex den polska skådespelerskan Pola Negri talade sig varm för hans kunnande och försökte få honom som regissör till sina filmer. Någon fullständig film med sin skyddsling Greta Garbo fick han aldrig göra, så som han ville.

Hans hälsa hade varit dålig en längre tid, och blev nu allt sämre. Vad det var han led av verkar inte riktigt klart. I alla fall lyckades han lösgöra sig från sitt kontrakt, och åkte hem till Stockholm där han dog vintern 1928.

Han ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna - jag har själv varit vid graven.

Asther & Nilsson

Det är dags för Anna Q Nilsson igen.
Nästa film med henne som jag såg på Cinematekets retrospektiv var Sorrell and Son från 1927, av den mindre kände regissören Herbert Brenon.

Tydligen har det gjorts ett par remakes av den, den senaste på 80-talet.
Det är en lite ovanlig film - en klockren melodram där kontrahenterna är en far och hans son; moder-dotter eller moder-son känns av någon anledning vanligare i just det facket.

En man kommer hem från kriget (första förstås) som dekorerad krigshjälte. Han möts av hustrun (Anna) som krasst förklarar att hon tänker lämna honom för någon som funnits där för henne (som om han kunnat välja) och som dessutom är rik.
Han lämnas kvar att ta ansvar för den minderårige sonen.
Det visar sig svårt för en mer eller mindre handikappad f d soldat att få ett jobb, och Sorrell den äldre förnedrar sig i diverse arbeten nedanför hans klass (alltiallo på pubar och liknande), allt för att ge sin son ett drägligt uppehälle. Efter att många år senare ha lyckats bli föreståndare för ett bättre världshus, dyker plötsligt den f d hustrun upp igen, nu som vräkig golddigger som kräver att få umgås med sin son igen, efter alla år... Sonen har har gjort gott ifrån sig och är nu en briljant läkare.

I en scen tar den depraverade modern honom med till London för att han ska få se nattlivet där, och Anna Q Nilssons slinkiga lamé-klänning med nåt sorts harlekin-rutigt mönster drar nästan uppmärksamheten ifrån honom en stund. Men bara en stund...

Jag är smått imponerad av hur man lyckats sidsteppa den dåtida censuren och fått igenom både ett kärleksförhållande utan äktenskap, samt en medveten morfin-överdos. Men jag vet förstås att allt blev oerhört mycket svårare på den punkten efter att Hays-koden implementerats i mitten på 30-talet.

Tydligen hade filmen jag just sett upptäckts igen och restaurerats, och man kan undra hur den såg ut innan. Filmbilden var ganska blurrig, som om den blivit överexponerad. Jag har ofta funderat över det oerhört olika utseeendet hos stumfilmer - vad beror på restaurering, och vad beror på att det negativ man haft att tillgå varit under all kritik...




Trots allt var det roligt att få se Nils Asther i rollen som den unge läkarsonen. Ännu en snygg svensk i Hollywood - jag får be om ursäkt om jag låter självgod.
Jag har tidigare bara sett honom i den svenska stumfilmen Norrtullsligan från 1923 samt i de stillbilder som finns kvar från ramhandligen till Vingarne av Mauritz Siller från 1916.

Hur han hamnade i Hollywood är jag inte helt på det klara med. Jag kan inte låta bli att fundera på om han och Anna pratade svenska med varandra mellan tagningarna. Det samma kan man undra när han senare spelade mot Greta Garbo i Wild Orchids 1929.

Hans memoarbok, Narrens väg från 1988, lär vara mindre tillförlitlig har jag hört. Trots det så lär man ju läsa den nån dag.

Modärnism i Helsingfors

Det är ett faktum att de radikalaste svenskspråkiga modärnisterna fanns i Finland snarare än i Sverige. Både Edith Södergran och Elmer Diktonius kom från Finland och skrev på svenska, med ett betydligt mer omstörtande bildspråk än svenska poeter vid samma tid.
En annan, hos oss mer okänd, modärnistisk författare var Henry Parland.



Att säga att han var svenskspråkig är kanske att ta i. Hans två första språk var tyska och ryska. Senare lärde han sig finska, och först i tonåren svenska. Han föddes i Viborg, och dog i Kaunas i Litauen 1930, i sviterna av scharlakansfeber 22 år gammal. Man måste verkligen påminna sig om att unga, starka människor kunde dö av barnsjukdomar så sent som i början på 30-talet.

I Kaunas arbetade han som sekreterare på det svenska konsulatet där. Han skrev dikter och noveller som publicerades i litauiska tidningar, och medverkade i den modärnistiska tidskriften Quosego 1928-1929. En diktsamling som hette Idealrealisation kom ut 1929. Hösten 1929 till hösten 1930 skrev han det som blev hans enda roman, Sönder, innan han dog.



Han var influerad av den ryska s k formalismen, som var i ropet under den här tiden. Lite förenklat kan man säga att den gick ut på att beskriva vardagliga saker och situationer som främmande för att få läsaren att se dem på ett helt nytt sätt.

I Sönder går en ung man som heter Henry omkring i Helsingfors och minns sin flickvän Ami som har dött. Han försöker komma ihåg henne med hjälp av fotografier bl a, men det verkar som om deras relation var svajig och oklar, och han tvivlar på att han verkligen kan minnas henne korrekt, och är inte säker på hur de egentligen förhöll sig till varandra.

Tonen är melankolisk och lealös. Henry, Ami och deras kompisar driver omkring på kaféer och dansrestauranger, dricker för mycket och har ångest. De dansar, kör bil, badar, och känner sig blasé. Tidstypiskt på ett lågmält sätt.

Texten tryfferas med finlandsvenska uttryck som 'stickmörkt', 'barmficka' och 'badkostym', och får ibland tysk ordföljd. Henry har ofta 'krapula', baksmälla på ren finska.

I romanen blir fotografier mer levande än de människor de avbildar, dunkla minnen får ett eget liv, och döda ting suckar och nafsar efter huvudpersonen. Denne kommenterar då och då själv den roman som han skriver, och fungerar alltså samtidigt som huvudperson och meta-författare.
Jag kom att tänka på min gamla favorit Boris Vian och hans mest kända roman, Dagarnas skum, där ting också lever lika mycket som människor. Det är förstås en annorlunda roman på många sätt, men den har en melankolisk ton som den delar med Sönder, och handlar också om en flicka som dör. Som synes av bokomslaget har Sönder översatts till franska, men det är kanske inte troligt att det var så tidigt att Vian kunde läsa den - likheterna är bara en slump.

I ett avsnitt av romanen går Henry och Ami på bio. Hon är entusiastisk, han är inte det, och kontemplerar över skillnaderna mellan amerikansk och tysk film, de två stora konkurrenterna i den tidens filmindustri. Och jag citerar:

Jag kom ihåg en biografföreställning som Ami och jag föregående vårvinter varit med om. En sentimental, amerikansk film, med Pola Negris trötta, avnötta ansikte i en massa närfotografier, och en primitiv, rörande intrig kring ett barn som blivit berövat sin moder. Jag hade då ännu inte lärt mig att uppskatta den amerikanska filmens diskreta innehållsprincip att i ingen händelse tränga alltför djupt under ytan, utan endast vara ett sätt att slå ihjäl två kvällstimmar, och låta dem spårlöst försvinna ur medvetandet efteråt, en princip säkert lika acceptabel som dess motsats, den tyska filmens, att framalstra mardrömmar eller sadism.

Melodram om mammor

Förra söndagen såg jag den första filmen i Anna Q Nilsson-serien på Cinemateket, Adams revben från 1923 av Cecil B DeMille.

Det var en moralisk melodram som kändes väldigt Hollywoodsk, om hur en kvinna 35+ känner sig försummad av sin make och låter sig uppvaktas av en mystisk ex-kung från Balkan(!) som blivit avsatt i en revolution. Samtidigt uppvaktar hennes 17-åriga dotter en nördig paleontolog (!), men när dottern förstår vad som håller på att hända hemmavid beslutar hon sig för att försöka vinna ex-kungens intresse för att rädda sin fars och hemmets lycka. Allt håller på att gå åt helvete förstås, när paleontologen blir sur och drar till Sydamerika, och modern nästan förlöper hemmet och sin man. Men naturligtvis tar alla sitt förnuft till fånga på slutet; paleontologen förlåter dottern för att hon flörtat med kungen, och modern förstår att det finns andra värden i livet än romantik, t ex familjelivets helgd (suck).

Det är typiskt för Hollywoods moral att blotta tanken på att en gift kvinna skulle kunna lämna sin tråkige man för en annan är så unheard of att man måste ta i med stora melodram-släggan för att verkligen, verkligen visa hur väldigt, väldigt förkastligt det är.
I början av filmen får man se hur mannen, den mycket, mycket upptagne affärsmannen, nästan glömmer sin och sin hustrus bröllopsdag. När modern trots allt stannar hos sin man kanske han ev borde förstå att han måste ägna lite mer tid och uppmärksamhet åt henne i fortsättningen. I stället rusar han raka vägen till börsen, och lovar i farten att dom ska åka på en andra bröllopsresa...nån gång. Modern lägger huvudet på sned, och inser att hon inte kan ändra sin man, bara foga sig i hans ouppmärksamhet och tråkighet. Det är ju trots allt hennes lott i livet. Håhåjaja.

Jag kunde inte låta bli att tänka på hur samma ämne skildras i Erotikon av Mauritz Stiller tre år tidigare. En film där otrohet och skilsmässor behandlas med lätt, ekivok humor och en axelryckning.
Det ligger mer än en ocean mellan Hollywood och Europa.

För övrigt: den nördige, glasögonprydde paleontologen är förstås en förfader i rakt uppstigande led till Cary Grants nördige, glasögonprydde paleontolog i Bringing Up Baby från 1938.



Ännu en film-epilog:
Det var roligt att se om Bolwieser.
Det är en typisk Fassbinder-film, om det sociala spelet, mänsklig förnedring och sånt där. Formmässigt är den också ganska typisk. Allt är i stort sett realistiskt skildrat och alla karaktärerna bär realistiska kläder av 30-talstyp. Men då och då bryts realismen av små bisarra inslag som får en som tittare att vakna upp, och skratta med en klump i magen. Någon börjar skratta plötsligt, utan anledning, lite för högt, lite för länge. Någons raseriutbrott är lite för mycket Kalle Anka för att det ska kännas trovärdigt. Kort sagt: realismen spetsas då och då med stilisering, som bidrar till den svarta, obehagliga humorn, tragikomiken. Dessutom har ALLA karaktärer starkt rödmålade läppar, vilket förstärker känslan av stumfilm med färg och tal.
Spooky.

Ännu mer film

I torsdags missade jag en film på Cinemateket som jag sett förut: Bolwieser av R W Fassbinder från 1977.
Om det går ska jag försöka smita från jobbet tidigare dagen före skärtorsdan eftersom den då visas igen kl 16:00.

Det är en historia som, om jag minns rätt, utspelar sig sent 20-tal eller tidigt 30-tal i en mindre tysk stad och handlar om en man som arbetar som stins på järnvägsstationen. Han älskar sin fru, hon är mycket vacker och bedrar honom nästan tvångsmässigt, och deras olyckliga äktenskap leder till hans förnedring och undergång. Det må låta deprimerande, men de mest deprimerande historier blir intressanta i Fassbinders händer. Ofta också djupt komiska på ett svart sätt.



Nästa tips:
Cinemateket visar hela april stumfilmer med den svenska skådespelerskan Anna Q Nilsson som var så gott som okänd i Sverige men hade en filmkarriär i Hollywood under hela 20-talet. Många år senare dyker hon upp som en av de bedagade stumfilms-mumierna kring Norma Desmonds bridge-bord i Sunset Boulevard tillsammans med bl a Buster Keaton.

Rapport följer...

Den glädjelösa gatan

Jag såg den för några år sen när det var G W Pabst-retrospektiv på Cinemateket och var som jag minns det måttligt entusiastisk.
Den här gången var den fantastisk! Vad missade jag förra gången?

Även om den utspelar sig i Wien är det en av de kanoniska tyska filmerna om mellankrigstidens gungfly - jag antar att den lika gärna hade kunnat utspela sig i Berlin, även om jag kanske missar nån knappologisk detalj lokalfärg.



Det är mörkt. Det är kallt. Det är Wien 1921. Kejsardömet har fallit, allt är förlorat. De som hade det gott har blivit fattiga, de som var fattiga har blivit ännu fattigare. Kroppen och bedrägeri är nästan det enda som finns kvar att tjäna pengar på. Slaktarn byter kött mot sex, pälsaffärer gömmer hemliga bordeller. Bakom stängda dörrar rumlar dom som lyckats sko sig på andras olycka.
Greta Garbo är dottern till en statstjänsteman som kommit på obestånd. Hon försöker klara familjen dag för dag, men svimmar i brödköer och är blek som en TBC-patient. När han förlorar sitt jobb ser hon ingen annan utväg än...Asta Nielsen är dottern till en arbetslös man som går med träben efter kriget. Hon blir sviken av sin fästman, rymmer från honom och fadern, och hamnar till slut på samma ställe som tjänstemannadottern.



Garbos klänning som nästan-prostituerad täcker i princip ingenting. Slaktarn hånskrattar åt mänskliga tragedier nere i sin köttkällare. Valeska Gert, larger-than-life kabaretkomiker från Berlin, som bordellföreståndaren gör sina groteska grimascher som bara hon kan.
Det är lite som en Otto Dix-målning fast i svartvitt. Håren och kjolarna är förstås lite för korta för 1921; filmen spelades in 1926.




Mitt i alltihop stegar två förnumstiga amerikanska rödakors-arbetare omkring för att ta sig en titt på misären som dom kommit för att lindra. Den mest idealistiska av dom blir inackorderad hos statstjänstemannen för att spara pengar, och träffar där den bleka dottern.



Den unge idealisten spelas av Einar Hansson, en annan svensk som kom till Hollywood tillsammans med Mauritz Stiller och Garbo efter att ha medverkat i Den glädjelösa gatan. I Sverige hade han bl a titelrollen i Gunnar Hedes saga 1923 efter En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf, regisserad av Stiller.
Till skillnad från Garbo kom hans karriär att sluta istället för att börja i Hollywood. Han hann vara med i några filmer där, bl a två med Pola Negri, innan han omkom i en bilolycka i Santa Monica 1927. Han var 28 år gammal.

SCRABrrRrraaNNG

Tänkte bara påpeka att nu i mars är det inte mindre än 100 år sedan knäppbollen Filippo Tommaso Marinetti fick det första futuristiska manifestet publicerat i Le Figaro.



Futurismen är väl mest känd för konstverken där man försökte fånga icke fångbara saker som ljus, ljud och rörelse i statiska material.



Men det fanns inte bara måleri och skulptur.
Det fanns även arkitektur. Det avbildade fantasihuset från 1914 ser ut lite som ett sjukhus byggt på 60-talet tycker jag.



Det fanns futuristisk poesi varav den mest radikala skulle befria orden och ljuden från sina betydelser och bara låta dom tumla runt i rymden som sig själva.



Det fanns futuristisk musik. Kompositören Luigi Russolo tillverkade stora "bullermaskiner" som framkallade musik påminnande om fabriksslammer.



Det fanns futuristiska fotografier.



Det fanns futuristiska filmer, t ex Thais från 1916 av Anton Giulio Bragaglia:



Det fanns futuristiska danser och kläder. Jag har tyvärr inte lyckats hitta några foton av sådana.

Och, naturligtvis fanns det futuristisk mat!
La cucina futurista förklarade krig mot den sega pastan och annan stärkelserik mat som gjorde människor feta och slöa, vilket var väldigt ofuturistiskt att vara.



Låter som om den skulle kunna återtryckas idag med en viss förtjänst...

Hamlet som transvestit

I söndags fick jag så se Asta Nielsens Hamlet-film från 1920.
Den var mycket tysk. Det är roligt.

Jag menar, den är ju inte bara teaterpjäsernas teaterpjäs globalt utan även ett fundament i den brittiska (engelska?) kulturhistorien, trots att den handlar om nåt sorts Danmark.

Den här filmversionen utgår från pjäsens ram men behandlar den mycket fritt. Det är ironiskt nog att göra en stumfilm av en teaterpjäs; när man tänker på det så är teater och stumfilm varandras motsatser. Det första bygger i hög grad på ordet, det andra nästan helt på bilden.

Idén om att Hamlet egentligen var en förklädd kvinna, tydligen på fullt allvar framförd av en amerikansk litteraturforskare, får förklara diverse mood swings och halvhjärtade handlingar hos karaktären. Asta Nielsen, som har en hyfsat androgyn framtoning, går fint i land med detta och har en subtil komisk tajming i sina sparsmakade ansiktsuttryck och ¨manliga¨ kroppsspråk.
Hon sveper dramatiskt genom medeltidsborgarna, mager, svartklädd och svartögd i en fladdrande slängkappa som en kvinnlig version av Conrad Veidt. (Lustigt nog blev Conrad Veidt i början av sin filmkarriär vid något tillfälle beskriven som ett slags manlig version av Asta Nielsen!)

Man tycker väl att Hamlets bästa polare Horatio vid nåt tillfälle borde ha genomskådat förklädseln, men det får man acceptera som poetic licence. I filmen är Hamlet förstås förälskad i Horatio, men kan inte agera på det, vilket borgar för en del scener som samtidens publik mycket väl kunde uppfatta som förtäckt homoerotiska om dom ville. Asta Hamlet kastar hjärtskärande trånande blickar på en aningslös Horatio som lagt sig att vila med huvudet i hans/hennes knä. Han/hon gör en uppgiven, avvisande gest när Horatio pekar entusiastiskt efter en vacker flicka. Inte förrän i slutet förstår han hur det ligger till, men då är det ju som alla vet för sent.

Alltihop inramas av textskyltar med stor, tung, svart frakturstil som skulle gjort Guy Maddin grön av avund.
En fullständig jättetysk make over av det engelska kulturarvet. Coolt.

Två dikter (?) om första världskriget

I höstas läste jag en och nyligen läste jag den andra.

Den första är Det första världskriget av Thomas Kling, en tysk poet som dog i förtid för ett par år sedan.

Det är egentligen ingen samling, utan en enda lång märklig dikt som blandar ord- och bildassociationer på olika språk som ett slags collage över den tid som var första världskriget - inte bara själva kriget utan även vardagslivet runt omkring. Det märkliga är att då och då sipprar nutiden in och blandar sig med 1910-talet i form av spridda ord som binder ihop nu- och dåtid: CNN sänder från slaget vid Verdun.
Det är överhuvudtaget svårt att beskriva den här ordknappa och mystiska boken.

Den andra kom alldeles nyligen: Det röda fältet av Lotta Lotass.

Den kallas tydligen roman, men jag skulle snarare beskriva den som en en enda lång dikt, precis som den ovan.
Ordknapp kan man inte kalla den - snarare tvärt om. Om Det första världskriget är fragment- och collageartad skulle jag snarare beskriva Det röda fältet som neo-expressionistisk. Orden väller fram över sidorna, utan början och utan slut. Det är den första romanklassade bok jag läst som börjar och slutar mitt i en mening (kanske hänger början och slut ihop till en enda lång loop?), dessutom utan paginering. Det är logiskt på något vis; strukturen i sig försöker fånga den ändlösa kräftgången i ett totalt meningslöst krig. Levande människor, halvdöda människor, döda människor blandas både bildligen och bokstavligen med leran, regnet, dånet, krevaderna, mörkret, dimman, tystnaden. Naturen exploderar i ett stort skrik och sjunker ihop och exploderar igen, om och om igen.

Det var bitvis mycket påfrestande att läsa boken, dels på grund av de eviga, medvetna upprepningarna av samma inferno, dels på grund av de påträngande bilderna av död, förstörelse, förruttnelse och meningslöshet.
Men just detta var också det enda sättet att beskriva det obeskrivliga som var första världskrigets overkliga verklighet.

Mer Asta

Det visade sig att de två Asta Nielsen-filmer jag såg i torsdags var de två återstående filmer hon gjorde i Danmark innan hon flyttade till Tyskland. Så hennes danska oevre består alltså av tre filmer! Märkligt.

Nåja. Filmerna var inget speciellt jämfört med Avgrunden, men det var intressant att se hur filmspråket där runt 1910 börjar närma sig det moderna. Plötsligt, efter en evighet av helbilder, kommer en som nästan liknar en halvbild! Far out! Det blir också tydligt hur viktigt detta framsteg var för filmens utveckling. Det är obegripligt tråkigt att se en historia berättas enbart med helbilder där man inte kan se skådespelarnas ansiktsuttryck eller andra detaljer. Nyhetens behag fungerade i början, men sen var man helt enkelt tvungen att testa nånting nytt.

Själva handlingarna var rätt melodramatiska, passion, svek, brott, mord och sånt. Asta bar en uppsjö av väldigt modärna hattar - den bästa såg ut som en uppochnervänd papperskorg med en stor fjäril på.



Nu i mars fortsätter Asta Nielsen-serien på Cinemateket, och på söndag, 8:e mars, visas Hamlet kl 18:00! Jag är så upphetsad!

Den 24:e visas Den glädjelösa gatan av G W Pabst från 1925. Den har jag visserligen sett, men det var ett tag sen, så jag kanske skulle se om den.



En klassisk misärskildring av livet i Wien efter första världskrigets slut med svält, korruption och prostitution. Greta Garbo är med på ett hörn, och även Einar Hansson, också från Sverige, som följde med Mauritz Stiller och Garbo till Hollywood sen.
Mer om honom nån annan gång.

D'oh...!

I början av månaden skrev jag ett utkast till ett inlägg.
Vad jag inte visste var att när texten skrivits klart och postas hamnar den på datumet för utkastet...suck.
Undermålig standard tycker jag.

Inlägget finns i bloggarkivet till höger: Teater i revolution.

Aldrig mer utkast.

Asta sexchockar

Ja, det var en fin film.

En halvtimme lång drygt, på en dvd från Danmark som hackade sig igenom de sista fem minutrarna, och med stora blurriga fläckar som förmodligen härrörde från smältskador på den ursprungliga nitratfilmbasen.

Det gjorde ingenting. Det var en ynnest att få se den överhuvudtaget.

Den berömda dansscenen gjorde verkligen skäl för sin ökändhet. Den har fortfarande ett osannolikt erotiskt skimmer idag, och då kan man ju tänka sig hur 1910 års publik upplevde den.


Tydligen bestämdes koreografin delvis av det faktumet att Astas motspelare, den berömde Poul Reumert, var en stiff typ utan naturlig fallenhet för dans. Därför fick Asta surra fast honom med en lasso mitt på golvet och dansa en djupt suggestiv dans runtomkring honom, gnidande sig tätt intill honom med extatiska ansiktsuttryck. Hon gör detta iklädd en väldigt tajt, blank, svart klänning som tydligen var så åtsittande att man blev tvungen att måla hennes ben svarta, eftersom den inte tillät strumpor med tillhörande strumpeband som skulle ha synts rakt igenom.
Den allt mer intensiva dansen slutar med att Asta plötsligt stannar upp blixtstilla en sekund, kastar honom baklänges på golvet, och begraver tänderna djupt i hans hals...


Denna enastående sekvens omringas av en enkel historia om en kvinna som är förlovad med en rättskaffens prästson, men lämnar honom huvudstupa när cirkusen kommer till stan för att leva med cowboy-artisten. Denne visar sig vara en obotlig kvinnojägare, som Astas karaktär under ett gräl hugger ihjäl med kniv. Slutminuten visar hur hennes f d fästman mållös åser hur hon med tom uppsyn leds iväg av polisen.

Efter filmen följde en dansk dokumentär om Asta Nielsen, som i stort sätt bara hade ett fel: den var otextad... Det var hyfsat lätt att förstå den klara och tydliga berättarrösten, liksom de flesta av de talande huvena, men de många samtalen mellan en åldrad Asta och en av hennes vänner, inspelade via telefon på ett burkigt band, var en obegriplig smärta i arslet att lyssna på. En påtvingad kraschkurs i danska är inte det första man önskar sig. Jag förstod väl ca 50% av hela filmen.

Hoppas den visas på svensk tv nån gång. Textad.

Nästa Asta

I somras fick jag se en film med Asta Nielsen i samband med stumfilmsfestivalen på Filmhuset. Jag hade faktiskt sett en tidigare, för drygt 10 år sen, på Filmstudion i Lund när jag pluggade där. Det var en av hennes sista filmer, från Tyskland under sent 20-tal, och jag kommer inte ens ihåg vad den hette.
Hon har varit som ett slags dunkel stumfilms-hägring för mig - en sån som man hört talas om, och möjligen sett på bild, men som man egentligen inte har något begrepp om. Tills i somras då.


Danska Asta Nielsen var en av de första stora filmstjärnorna. Stjärna hemma i Danmark, stjärna i Tyskland, och sen i resten av Europa på 10-talet och 20-talet. Gjorde skandalsuccé med sin erotiska lasso-dans i Avgrunden 1910. Hon var mörk, blek, mystisk och androgyn, och spelade Hamlet på film 1921. I hennes version är Hamlet en kvinna förklädd till man, ett scenario med inbyggda genderbender-kvaliteter som inte ens Shakespeare hade kunnat förutse.
Samma år startade hon sitt eget produktionsbolag. En self-made woman.
Hon spelade mot Greta Garbo sent i sin karriär, i Den glädjelösa gatan 1925, och Garbo sa senare: "Hon lärde mig allt jag kan..."


Nu är det dags för nåt som kan kallas en Asta-festival. Fyra filmer visas på Cinemateket med början på söndag 15:e feb 18:00 med Avgrunden och Den talande musan, en dokumentär om Asta. På torsdag den 26:e feb 18:00 visas Balettdansösen och Den svarta drömmen. Alla tre spelfilmerna är från 10-talets början, då Asta Nielsens strålande karriär på vita duken just börjat.
Rapport följer...

Teater i revolution

Mer konstruktivism.

För inte så länge sen såg jag ju om den gamla sf-favoriten Aëlita med konstruktivistisk scenografi av Alexandra Exter.

Nu har jag läst ut en bok jag haft i gömmorna ett antal år: Teater i revolution, Dansmuseets skrift nr 30.
Den innehåller artiklar skrivna av olika personer som behandlar det ryska 20-talsavantgardet på scener av skilda slag.

Jag köpte den på rea i Dansmuseets shop huvudsakligen med förhoppningen att finna en massa bilder på coola människor i konstiga kläder.

Det fanns det förstås. Men nu när jag läst boken kan jag konstatera att artikeltexterna var bra och intressanta också. Inte förrän i de sista texterna nördar man loss och pratar baletthistoria på en esoterisk nivå som är oåtkomlig för den som inte är balettexpert. De flesta texter handlar snarare om teater, och framför allt om hur olika konstarter integrerades med varandra när konstruktivismen slog igenom. Teaterupplevelsen skulle inte vara en realistisk samling repliker uttalade mellan tre väggar i Stanislavskijs anda - den skulle vara en totalupplevelse av form, färg, ljus, ljud, och rörelser.

För detta tog man hjälp av radikala konstnärer för att skapa scenografi, t ex Exter.
Konstruktivismens chefsideolog, Vsevolod Meyerhold, lanserade tekniken biomekanik, ett robotliknande rörelsemönster för skådespelare. Tanken var att pjäserna skulle fungera som maskiner där skådespelarna rörde sig i samklang med rörlig mekanisk rekvisita på scenen, t ex snurrande hjul. Scenkläderna ritades i förenklade former och tydliga signalfärger.




IRL var det inte alltid de här högtflygande idéerna fungerade. En del av de rörliga delarna på scenen rörde sig inte alltid som de skulle, och skådespelarna klagade på att scenografin ofta försvårade deras rörelser snarare än tvärt om.

Som dom flesta avantgarde-rörelser förblev konstruktivismen ett intresse för ett fåtal, och när Stalins direktiv gick ut runt 1930 om att all konst skulle vara socialrealistisk och lättfattlig som en hötorgsmålning så var den dödsdömd.

Men konstruktivismen fick förstås ändå en enorm betydelse i efterhand, för pop-kulturen. Tusentals skivomslag från postpunken och framåt skulle ha sett annorlunda ut om det inte vore för de ryska 20-talskonstnärernas diagonala kompositioner, stiliserade former och klara signalfärger.



Det kanske inte alltid fungerade på teatern, men som estetisk stil är konstruktivismen odödlig.

You ain't heard nuthin' yet...

Detta är inte en helt pc film att ta upp, särskilt inte i dessa dagar då USA just fått sin första svarte president. Men med tanke på filmhistorien ska man nog det ändå.

Jag missade visningen av The Jazz Singer från 1927 när den visades på Cinemateket igår. Den går igen på tisdag kväll, och då ska jag nog försöka se den, även om jag sett den på TV nån gång förut.

Det är ju den första filmen med ett partiellt ljudspår. Ljudet används förstås främst när Al Jolson ska sjunga.



Handlingen är rätt enkel men tårdrypande: Huvudpersonen är son till en judisk kantor och har en gudabenådad sångröst. Fadern tar närmast för givet att sonen ska följa pappa i spåren och bli kantor.
Men det vill inte sonen. Han vill bli jazzsångare! (Huvva!) Fadern misstycker. Sonen står på sig och blir utkastad från hemmet. Han börjar den långa vägen mot toppen inom showbiz.
Många år senare, när han blivit rik och berömd, kallas han tillbaka till hemmet. Ska han försonas med sin far? Spänningen är olidlig, intet öga är torrt.

Ett berömt avsnitt av The Simpsons, där Krusty the Klown återvänder till sina rötter, är ganska exakt modellerat på The Jazz Singer.

Av någon anledning tycker jag väldigt mycket om Al Jolsons speciella sätt att sjunga i näsan, och I'm Sitting On Top Of The World, Swanee och Camptown Races hör alla till de sånger som jag har lättast att få på hjärnan. Självfallet ska de sjungas med Al Jolson-röst.

Så, vad är då haken? Att Al Jolson uppträder i s k minstrel-sminkning i filmen. D v s en vit person sminkad för att se ut som en parodi på en svart person.
Om man pallar att bortse från det, så är det trevligt att se den första ljudliga filmen. Och att höra Al Jolson sjunga i näsan.

Stum sovjetisk science fiction

Cinematekets medlemmar röstade rätt.
I höstas utlystes omröstning om vilken film medlemmarna helst skulle vilja se.
Jag har redan glömt de andra filmerna man kunde välja på, men röstarna visade upp en ovanligt god smak och röstade fram Aëlita av Jakov Protazanov från 1924.
Nu på torsdag 15:e januari kl 18.00 är det dags.

Det är en historia om hur en ädel sovjetisk vetenskapsman konstruerar en rymdraket och reser till Mars med den tillsammans med några andra ganska aparta figurer. Mars visar sig vara en totalitär stat styrd av nåt sorts Väktarråd med Aëlita som marionett-drottning. Vetenskapsmannen och hans följeslagare börjar genast sprida Marxs läror för att inspirera en revolution.

Sekvenserna på jorden är väl hyfsat realistiska, med mycket snö och Karlsson på taket-aktiga människor som spelar dragspel och halsar vodka.
Men sekvenserna på Mars är konstruktivistiska!


Jag vet inte hur mycket konstruktivistisk film som gjorts, förmodligen inte så mycket. Kanske står det någonting om det i den bok jag läser just nu - mer om den senare.

Skådespelarna i Mars-scenerna rör sig enligt den konstruktivistiska teaterns chefsideolog Vsevolod Meyerholds biomekaniska system, som innebär effektiviserade mekaniska rörelser ungefär som en maskin eller robot. Alexandra Exter, konstruktivistisk teaterscenograf, designade kostymerna och kulisserna. De ser ut som om de är gjorda av typ skumgummi och plexiglas, material som jag inte ens vet om dom existerade 1924. Det är inte så långt från sanningen; kostymerna bestod delvis av glas, linor och plåt! Aëlita, drottningen av Mars, bär glittrande spröt i en gloria runt huvudet och ser ut att ha tre bröst.


De förslavade arbetarna rör sig som kuggar i ett maskineri och bär munkorgsliknande masker som gör dom ännu mer avhumaniserade än de förslavade arbetarna i Fritz Langs Metropolis. Det är inte omöjligt att Fritz Lang och/eller Thea von Harbou, hans dåvarande fru och manusförfattare, kan ha fått en del idéer från Aëlita. Eftersom Mars är ett totalitärt samhälle har dom också sin egna lilla konstruktivistiska Hitler-hälsning: armen rak lätt sluttande framför bröstet med handflatan nedåt.


Aëlita liknar inte mycket man sett, definitivt inte många stumfilmer man sett. Jag har haft turen att se den en gång på Cinemateket tidigare och en gång på filmvetarkursen. Jag äger den dessutom på dvd.
Men jag funderar ändå på att gå till Cinemateket på torsdag. Det kanske blir stumfilms-folkfest. Det är den värd.

Max Ernst

Nu har jag äntligen klarat av Max Ernst-utställningen på Moderna också. Klarat av är orden; näst sista helgen på en utställning är ofta något av en prövning eftersom alla då får samma idé samtidigt - gå på den där utställningen man skulle gå på innan den går ner...

Det blev inte lättare av att ett okänt antal av konstverken hade utrustats med kraftfulla larm, som tjöt som mistlurar varje gång nån kom för nära. Det verkade alltid vara någon som kom för nära i rummet bredvid det där man själv var, och till slut gick man på helspänn, darrande inför minsta ljud som en överspänd sjukling.

Det var förstås dom tidiga grejerna som var coolast, som det brukar vara, men Max Ernst var ovanligt jämn, det fanns nåt intressant i alla perioder.




Dom tidiga grejerna, från tidigt 20-tal, var dels fina små dadaistiska collage av foton, teckningar och tidningsurklipp med genuint dada-trams på tyska eller franska i marginalen, dels kända målningar som Elefant från Celebes och liknande.


Men även målningarna av mystiska svampiga landskap mot blå himmel, där man kunde urskilja hotfulla varelser i grönskan, var fina. Både Hieronymus Bosch (självklart) och Gustave Moreau (mer otippat) kunde anas bland inspirationskällorna till dom.


Bokillustrationerna till boken med den oöversättbara titeln La femme 100 têtes var en annan highlight. Gamla xylografier från 1800-talstidningar man tycker att man känner igen, tills man ser de märkliga kombinationerna av människor, djur och föremål med fel proportioner. Surrealism i sin friaste form. Ernst fick den stora äran att bli utesluten ur surrealistkretsen inte en utan två gånger för att surpuppan André Breton inte gillade hans renegade-surrealism. Bisarrt nog var den officiella surrealistklubben en minidiktaturstat av sovjetiska mått.


Det var också roligt att se den mystiska varelsen Loplop på flera målningar och teckningar. Edward Gorey, som alltid påpekade hur viktig surrealismen varit för honom, inspirerades av Loplop till att rita sin egen mystiska varelse, en liten svart figur som fladdrar förbi då och då i hans dystra sagor.