Tutta med TOFS

Det blev en trivsam afton i torsdags på Filmstaden i Råsunda då Ekman-sällskapet bl a firade Tutta Rolfs 100-årsdag tillsammans med TOFS, Thor Modéen-sällskapet.

Tutta Rolfs 100-årsdag har kommit lite i bakgrunden till Zarah Leanders, men Tutta är också värd att fira.

Det gjorde vi genom att titta på mästerverket Sara lär sig folkvett i Filmstadens lilla stofilsalong med den något osannolika kombinationen champagne och popcorn i knät. Även punsch förekom. Det blev naturligtvis allsång till filmens främsta musikinslag, Nu ska vi opp, opp, opp, opp mot den gryende kärlekens topp (flitigt utnyttjad som pausmusik på TV när jag var barn). Tekniken (hackande dvd-kopia) pressade vårt tålamod till bristningsgränsen, men vad gör man inte för Tutta och Håkan Westergren när dom super ner sig och demolerar ett vardagsrum iförda aftonklädsel?

TOFSarna var uppklädda i matchande mörka kostymer och flugor med ordet TOFS diskret tryckt (broderat?) på sidan. Vår Ekman-medlem Clara underhöll med tidstypiska sånger kompade på piano efter filmen. Ulf Kjellström, författare till böcker om Thor Modéen, Åke Söderblom och Sture Lagerwall, underhöll med lärda anekdoter om tidens svenska nöjeskultur vid ofrivilliga pauser i programmet.

Nästa år ska vi fira Tuttas 101-årsdag.

Gangsterparodi på SR Minnen

Måste tipsa om en retro-serie som just börjat gå igen på radiokanalen SR Minnen.

Det är en flugig serie i hur många delar som helst om den fruktade Chicago-gangstern Dickie Dick Dickens, spelad med myndig röst av Martin Ljung. Man får även stifta bekantskap med balettflickan Effie Marconie (Lena Söderblom), gangsterbossen Jim Cooper (Beppe Wolgers), Mummie Tobo-Dutch (Sif Ruud) och andra hel- och halvfigurer ur Chicagos beryktade 20-tal.
Varje avsnitt börjar med en bit struttig jazz för att man ska komma i stämning. Handlingen är vindlande, hetsig, och något surrealistisk. Två berättare hjälper till att föra den framåt: Lasse O'Månsson och Leif "Smoke Rings" Anderson!

Serien sändes första gången 1966 och bygger på en liknande tysk serie.
Enda smolken i cocktailglaset är SR Minnens sändningstider: 10.00 på fredag morgon, 21.00 fredag kväll. Tyvärr kan programmen på kanalen inte höras på nätet i efterhand.

Men om ni är lediga 10.00 en fredag eller inte har nåt för er fredag kväll (fet chans) - slå er ner framför kristallmottagaren med en fulgrogg i en kaffekopp och bli ett med Chicagos undre värld.

Rudy - I'm Just A Vagabond Lover

Bing - Just One More Chance/I Surrender Dear

Lite modärn musik

Köpte en rea-skiva, The Earliest Bing Crosby Vol.1 (tack Naxos Nostalgia). Skivan tog upp hans tidigaste inspelningar, 1926-1930. Bra ljudkvalité har dom fixat också.
En favorit på skivan är That's My Weakness Now som Ernst Rolf skrev en ännu fånigare text till: Det har jag pippi på.

Spelade också in en skiva till min vän Clara med modärn musik som jag hittat. Den blev riktigt bra, funderar på att göra en dublett till mig själv.
En av artisterna på skivan är schlagersångaren Rudy Vallée med Me Minus You, en av många fåniga matematiklåtar genom tiderna.

För ett smakprov på dessa artister - se ovan. (Tyvärr inte nämnda sånger.)

Otto G Carlsund på Liljevalchs

En ny modärnistisk utställning börjar i dagarna på Liljevalchs konsthall.

Otto G Carlsund är en rätt så bortglömd svensk målare som var ett med sin tid.
Han var, på tidstypiskt maner, besatt av den nya tidens energi, teknik och framtidsoptimism. Han inspirerades av kubismen, och framför allt av Fernand Léger som var hans lärare. Motiven bestod ofta av geometriska mönster i starka färger. När han inte målade fräste han omkring i en Bugatti, "världens vackraste racerbil", inne-bilen i Paris, med kompisen Gunnar Ekelöf. Passande nog innehåller utställningen därför en äkta Bugatti, och en rekonstruktion av den målning som Carlsund målade direkt på väggen för Stockholmsutställningen 1930.

Utställningen håller på t o m 6 januari 2008.
Återkommer med rapport.

New Orleans revisited

Var på Hootchy Kootchy Club i lördags.
Temat var Welcome to Storyville. En nästan kuslig tajming med tanke på resan i somras. Naturligtvis blev jag gråtfärdig av nostalgi och skulle dit. (Lågoddsare med tanke på att jag hur som helst varit på alla Hootchy Kootchy hittills. Kompletism kräver sin rätt.)

Det var som vanligt. D v s en blandning av transvestiter, gother, strippor, rockabilly-killar och lesbiska flickor med lösmustasch. Men den här gången hade man dessutom toppat med voodoo-drottningar och ett jazzband i foajén. Ett stort antal Storyville-flickor svassade också omkring.
En viss ombyggnad hade skett, med lättillgängligare toaletter på en balkong ovanför foajén från vilken man kunde blicka ner i trängseln, och titta på jazzbandet ur fågelperspektiv.

En dansös på stora scenen företedde vissa likheter med Josephine Baker i klädsel och framtoning. Ovanligt mycket dansbar jazz spelades också i rummet till vänster. På det hela taget mycket lyckat.

Jag blev fotograferad 3 ggr, vilket kan betyda att min klädsel var lyckad. Rosa klänning av tidigt 20-talssnitt, bebissockor, lackskor, hårband och en karnevalsmask med plym och pärldraperi. Det gick utmärkt att både dricka öl och röka genom draperiet. Jag hade också på mig mina mardi gras-pärlor köpta i N O (liksom masken) och en gris gris-påse jag gjort själv av trasor och lapsang-te.
Den enda flugan i smörjoljan var att jag inte kom på att låta fotografera min outfit förrän jag kom hem, när den exotiska inramningen var ett minne blott.

Note to self: kom ihåg det nästa gång.

Göstas grav och September Songs

I söndags hade Ekman-sällskapet sin första sammankomst för hösten. Det var med anledning av Hasses födelsedag den 10:e som vi begav oss till Norra begravningsplatsen i Solna för att besöka hans grav. Det innebar också att jag för första gången fick se Göstas grav, som det ju ursprungligen är. Han ligger där liksom hans båda söner och hans hustru.

Jag hade förstås sett gravmonumentet av Carl Milles förut på bild. I verkligheten såg det något mindre ut än jag föreställt mig utifrån bilderna.

Ernst Rolfs grav såg vi också på vägen. Den var mycket tråkigare, en stor fyrkantig sten med texten: "Ernst Rolf Sångaren". Jag ska gå tillbaka någon annan gång och leta reda på Mauritz Stillers grav. Kanske någon annan modärnistisk grav också när man håller på.

Sen for vi in till stan för att gå på kafé. Vi ville naturligtvis välja ett passande kafé, och försökte först med Citykonditoriet. Det var stängt för renovering. Sen försökte vi med Vetekatten. Det var söndagsstängt. Redan i våras konstaterade vi att söndagar är en no go-dag när det gäller kaféer, trots att det är då folk har tid att gå på kafé. Amatörmässigt. Vi resignerade och slog oss ner på samma menlösa kafé på Drottninggatan där vi satt i våras, av samma anledning.

Efter mötet gick jag på Cinemateket och såg September Songs. En musikfilm som jag inte sett sen den hade premiär för drygt tio år sen. Filmen är av intresse för modärnister eftersom den handlar om Kurt Weills musik. Olika artister, både kända och mindre kända, framför olika Weill-sånger i en väldigt tysk fabrikslokal eller liknande där små mini-videor spelas upp på flera scener. Man får höra både välkända sånger från Tolvskillingsoperan, och lite mindre kända verk från den sena amerikanska tiden. För modärnister är den tidiga delen förstås viktigast, och den har den bästa musiken tycker jag. Stark öppning där Nick Cave sjunger Mack the Knife. Rätt självklar låt för Cave när man tänker efter.

Nästa chans att se filmen i Stockholm är den 24:e september.

Den lille mannen med dom stora ögonen

Now, who might that be?
En stump visslad Grieg kanske ger en ledtråd.

Just det, Peter Lorre.

Han har länge varit en av mina mest älskade favoriter, och nu har jag äntligen läst ut en tegelstens-biografi om honom, The Lost One. A Life of Peter Lorre av Stephen D Youngkin. Påbörjade den hösten 2005(!) men fastnade nån gång i slutet på 40-talet.

Det är en matig och seriös biografi, den första stora på engelska tror jag. De väldigt långa kapitlen utan delkapitel försvårade dock läsningen lite.
För en modärnist är förstås de tidiga kapitlen om 20- och 30-talen av störst intresse. En stor del av 20-talet hankar han sig fram på teatrar i olika tysk-språkiga städer, får efter ett tag större roller på teatern hemma i Wien, och söker sig slutligen, 1928, till Berlin där allting ju händer. Han gör succé, blir teaterstjärna och Berthold Brechts favoritskådespelare, inte minst p g a sitt säregna utseende. Man kan inte undgå att lägga märke till honom, så att säga. Demon-regissören Fritz Lang uppmärksammar honom, och ger honom huvudrollen(?) i sin första talfilm, M.
Därmed är hans öde beseglat.




Han blir filmstjärna, precis som han blivit teaterstjärna tidigare, men märker redan nu att regissörerna inte kan glömma hans roll som barnamördare i M. En viss diktator kommer så till makten och Lorre, som är jude, flyr till Frankrike tillsammans med många andra. Här går han arbetslös tills Alfred Hitchcock räddar honom till Storbritannien där han får rollen som gangsterledaren i Mannen som visste för mycket. Detta leder i sin tur till Hollywood, filmstjärneliv och livslång type-casting som mystisk europeisk skurk.



Peter Lorre hade tur som lyckades undkomma Hitler, och få en ganska lång och bitvis lyckad karriär. Samtidigt är det uppenbart att han hela sitt liv var frustrerad över att så sällan få visa vad han kunde utöver att vara exotisk och skurkig. Ett öde som ofta drabbat européer i Hollywood, men kanske särskilt honom. Hans privatliv var dessutom något stormigt, och han var tidvis narkoman.

Jag drömmer ibland om vad man kunde ha fått se honom göra och vara på film om han hade undkommit type-castingen.
Jag drömmer också om att med en tidsmaskin bli förflyttad till Berlin 1928, plötsligt förstå tyska, och få se hans melankoliska lilla ansikte däruppe på scenen. Fortfarande ung, med hela livet framför sig.

Karl Gerhard gör film

Var och såg Äktenskapsleken på Cinemateket med sambon i fredags.

Den var t o m ännu bättre än jag minns den från TV. Med svenska 30-talsmått mätt är det en ganska queer film faktiskt. Det kanske får skrivas på Karl Gerhards konto. Vem vet, om han hade skrivit fler filmmanus kanske svensk 30-talsfilm varit lite bättre.

Dagen efter blev naturligtvis fylld av modärnistisk musik. Till att börja med skivan där Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard-låtar, Ett bedårande barn av sin tid. Det är en fantastisk skiva; Magnus Ugglas gaaapiga sätt att sjunga är kongenialt med Karl Gerhards elaka texter.
Se här.

Sen, efter lite blandad Ernst Rolf, blev det The Temperance Seven, ett engelskt band som ansträngde sig för att låta som om det var senast 1929. Dom var väldigt engelska, och en del av en mycket liten modärnistisk subkultur som existerade i tre år eller nåt sånt i slutet på 60-talet.
Dom gjorde proto-videor också.

Kära släkten

Min fellow styrelsemedlem i Ekman-sällskapet Jennifer hade godheten att låna ut sin inspelning av Kära släkten från 1933. Jag har sett den förut, men tidigare varit nonchalant med att spela in svensk 30-talsfilm. "Dom går ju alltid på TV", har jag tänkt. Det var förr i tiden det. Så fr o m nu spelar jag in viktigare såna. Man vet nämligen aldrig när och om man får tillfälle att se dom igen.

Kära släkten är en typisk svensk 30-talsfilm, men samtidigt lite underlig.
Handlingen är mer osannolik än vanligt: två av tre döttrar till rik grosshandlare har lyckats bli gifta med baron resp. konsul. Den tredje har nåt sorts fnurra med sin fästman som är vid flottan, och dejtar en mystisk greve med tangorabatt och Dracula-hår (hm, undra om han har rent mjöl i påsen...) mellandottern med baronen, som är en slösig slabbedabb, vill ha mer pengar av pappa, och när hon inte får det blåser hon farsgubben på 10 000 med hjälp av fejk-säkerhet, och hon och baronen öppnar en lättsinnig nattklubb för pengarna. För att avvärja skandal köper pappa baronens bortslumpade gods och ger det tillbaks till ungdomarna. Greven visar sig pola med två (vad var det jag sa?) och blir avsnoppad, dottern och fästmannen blir sams igen och allt blir frid och fröjd. Typ. Åtminstone har jag uppfattat handlingen så.

Tutta Rolf är sitt vanliga charmiga jag som mellandottern med baronen. Gösta Ekman som skånsk baron och godsägare, komplett med monokel och skoRRning, är en otippad uppenbarelse, för att inte tala om honom brytande arm med Thor Modéen (konsuln).
Det dricks punsch (hinkvis), röks cigarr, åks skidor i Åre, och den skandalösa nattklubben (oh la la) har snygga modärnistiska målningar på väggarna. Tutta Rolf sjunger på nattklubben förstås. Den svenska 30-talsfilmen är verkligen rörande i sin beskedlighet.

En mindre bihandling förekommer där Edvin Adolphsson spelar en skum affärsman som jag tror är menad som en antisemitisk karikatyr, även om det inte är uttalat. Också ett tidstypiskt inslag i svensk 30-talsfilm. Tyvärr.,

Zarah Leander på Cinemateket

Som bekant (?) är det i år 100 år sen Zarah Leanders födelse. Cinemateket kör därför välförtjänt några Zarah-rullar nu i augusti.

Hennes mest kända filmkarriär var förstås i Nazityskland under 30- och 40-talen. Men innan dess hann hon ha en miniatyr-filmkarriär i Sverige också, intressant för oss modärnister. Två av hennes få svenska filmer körs, Falska millionären från 1931 (i Stockholm 23 & 29 aug)och Äktenskapsleken från 1935 (i Stockholm 27 & 31 aug). Jag har naturligtvis sett båda på TV.

Ska man bara se en Zarah-rulle av dessa två ska man nog se den senare. Falska millionären, en tafflig tidig ljudfilm, parar ihop henne med hela 30-talssveriges favorit-komiker Fridolf Rhudin. En bakslug värmlänning med underbett och buskis-fniss som lätt känns lite osannolik i samma rum som Zarahs (förvisso även hon värmlänning) over the top-vamp med världens djupaste urringning. Underhållande på sitt sätt, antar jag.
Äktenskapsleken däremot är outstanding. Manus av Karl Gerhard (bara en sån sak) och ett par fantastiska sånger förstås. Zarah spelar en världsvan skulptris som gift sig och skilt sig tre-fyra ggr vilket grundat hennes advokats (spelad av Karl Gerhard!) privata förmögenhet. Nu kommer hennes senaste äktenskap i gungning när hon deltar i kampen om första priset i en skulpturtävling mot sin egen man som också är skulptör.
Skit i handlingen förresten. Lyssna på dialogen, häpna över meta-slutet (meta-slut?! i en svensk 30-talsfilm?!)och se Zarah och Karl Gerhard släntra omkring på party i en hipp funkis-lägenhet och bitcha blaserat med varann.

Bättre än så blev inte den svenska 30-talsfilmen. Men det är alltid något.

Picknick i det gröna

Ekman-sällskapet och TOFS hade tur med vädret på vår gemensamma picknick i lördags. Med tanke på att datumet bestämdes i juni, och att den här sommaren gjort en utlandsresa alldeles nödvändig, var det rent osannolikt.

Men solen sken över Galärparken, klimatet var pilsnerfilmsmässigt, och vi satt där från 2-3 på eftermiddagen tills de sista motvilligt släpade sig därifrån vid 7-tiden. Jag var en av dom. Vi åt sill-gubbröra, drack lätt-grogg och åt kakor, och min fellow styrelsemedlem Clara spelade schlager på sin resegrammofon (se ovan) tills hon fick vev-arm. Det är det inte många som får nu för tiden. Synd.

Ormens ägg

Bengt Ekerot har hämtat Mephisto på Fårö.

The end of an era.

Vad har detta att göra med modärnism undrar man kanske.
Jo, Bergman gjorde ju faktiskt en äkta modärnistisk film: Ormens ägg 1977.
Den brukar inte omtalas som något av Bergmans större mästerverk. Det kan jag förstå. Vid sidan av hans övriga alster framstår den som opersonlig. Den är en amerikansk-tysk samproduktion, på engelska, med David Carradine i en bärande roll. Kritiken verkar ha varit sval.
Men det är en utmärkt modärnistisk film.

Det är Tyskland 1923 igen. Tokinflation, ett samhälle i fritt fall. Folk försörjer sig med fiffel och prostitution. Som en radda Otto Dix-målningar omsatta i film. Det känns som om man har sett några sådana filmer förut.
David Carradine, arbetslös cirkusartist, och Liv Ullmann, hans brors änka, bor hos och utför lite småjobb åt vetenskapsmannen Dr Vergerus. Först senare får de reda på vad doktorns experiment går ut på. Den förfärande sanningen förebådar det som komma skall 10 år senare.

Det är egentligen bara en scen i filmen som är igenkännbar som en Bergman-scen, ett allvarligt samtal inne i en kyrka. Sen är det raskt tillbaka till Otto Dix igen.

Som sagt, inget av Bergmans mästerverk, men en sevärd film för modärnister med dragning till Tyskland som behöver omväxling från Cabaret.

När Bergman var klar passade Fassbinder på att sno scenografin till sin stundande inspelning av Berlin Alexanderplatz, omtalad i tidigare inlägg. Praktiskt.

Do You Know What It Means To Miss New Orleans?

Ja, nu gör jag det.

En förtjusande semestervecka i The Big Easy är över. Man behöver knappast påpeka vilket modärnistiskt resmål det är. Vi lyssnade på gammal jazz på Preservation Hall, en legendarisk jazz-helgedom som jag inte ens visste att den fortfarande fanns och var i bruk.

Vi hade inte hittat dit om det inte var för Voodoo Charlie, mannen på Voodoo-museet, som tipsade oss om det när han tog en paus i sin timslånga utläggning om skillnaderna mellan haitisk och louisiansk voodoo och voodoons betydelse för jazzen. Jelly Roll Morton var egentligen en zombie, och Louis Armstrong brukade i sin späda ungdom kränga pulveriserat tegel till dom vidskepliga flickorna i Storyville (mot förbannelser på förstutrappen) för att kunna hänga kvar senare på kvällen och lyssna på jazz. Bl a.

Jag längtar tillbaka till värmen, fukten, de franska kvarteren och dom sleazy slush-puppie-drinkarna. Voodoo-kyrkan och skumrasket på Preservation Hall.

De bildspel från New Orleans jag hittade var för hackiga så håll till godo med denna aparta hyllning: Tokyo Okawari Boys.

Bessie Smith

Har fått tag på en skiva med Bessie Smith, bluesens drottning (hur jag fått tag på den säger jag inte, det är en hemlis).

Inspelningarna låter förvånansvärt bra med tanke på att de är från 1923-1924. Jag har inte så mycket erfarenhet av gammal blues sen tidigare, jag lyssnar mest på jazz, men jag tycker det är väldigt snyggt. Som en melankolisk matta i bakgrunden - det tar ett tag tills låtarna lösgör sig från varann.

På det här film-klippet eller vad det är sjunger hon Saint Louis Blues.

Moderna blir modärnt 2

Har nu sett utställningen med modärnistisk svensk konst på Moderna museet (se tidigare inlägg). Den innehöll en hel del som jag inte sett förut, och en hel del jag inte hade något emot att se igen. En hel vägg med Nils Dardel t ex. Det märkligaste var ett par bronsskulpturer av Ellen von Roosval som var klart influerade av indiska Shiva-statyetter o likn, och som såg helt bisarr-obscena ut.
Däremot var de tio temana uppenbart snömos av typen: "hey, vi måste ha några teman också - varför inte 'Under fruktträdet?' Där kan vi säkert klämma in nåt." Dom hade lika gärna kunnat visa konstverken rakt upp och ned.

Hur som helst sevärd - går ner 9 september.

(Kolla in den flugiga reklamfilmen för utställningen också!)

Crome Yellow

Läste nyligen ut Crome Yellow av Aldous Huxley.
Jag har tidigare bara läst hans mest kända roman Brave New World som ju kom ut 1932 (tror jag) men som trots allt handlar om framtiden.

Detta är däremot samtida. Crome Yellow kom 1921 och är en milt satirisk skildring av hur några mer eller mindre konstnärliga människor sammanstrålar på ett lantgods (var får dom alla sina lantgods ifrån?) för att slappa lite på sommarsemestern. Huvudpersonen är en aspirerande författare som inte riktigt slagit igenom, tvivlar på sin förmåga, och är kär i en flicka som också finns med i kretsen.

Gott så. Romanen är tillräckligt underhållande som skildring av de intellektuella kretsar där alla citerar filosofer, författare och de senaste rönen om sexualpsykologi, men samtidigt har samma problem som alltid med personlig ångest över tillkortakommanden när det gäller både konstnärlighet och kärlek. Allt beskrivet med självironisk svärta.

Men, detta fungerar också som en initierad nyckelroman om den s k Bloomsbury-gruppen, med inofficiella porträtt av diverse existenser som rörde sig i denna informella grupp när det begav sig. Tyvärr är mina kunskaper om gruppen inte så stora att jag urskiljer särskilt många. Den enda jag med viss säkerhet känner igen är Lady Ottoline Morrell, konstmecenat och upplåtare av spelplan, nämligen godset Garsington som agerar förebild för det gods som i romanen kallas Crome (vad den Göteborgs-vitsiga titeln syftar på är inte helt klart.)

Vare sig man känner igen personerna eller inte är det en väldigt underhållande roman som avmätt dissekerar engelskt intellektuellt societetsliv på ett sätt som förmodligen går att spåra tillbaka till Jane Austen (även om jag själv aldrig lyckas hålla mig vaken genom hennes romaner).

Det återstår att ta reda på mer om Bloomsbury-gruppen för att kunna identifiera fler av människorna som driver runt i romanen.

Sigrid & Isaac

Såg Sigrid & Isaac när den gick på TV nyss. Jag förstod att den skulle gå på TV förr eller senare, så jag struntade i att se den på bio.
Den var riktigt bra. Det där med drama-dokumentärer där skådespelare gör personernas röster kan bli riktigt jobbigt, pinsamt och teatraaaaaliskt på fel sätt, men här fungerade det för det mesta. Philip Zandén (Isaac) är alltid bra i såna här sammanhang tycker jag; jag har hört honom förut i radioteater.
Filmen påminde mig än en gång om olikheterna mellan Isaac Grünewalds och Sigrid Hjerténs konst, trots att de som alla Matisse-elever verkar så lika på ytan. Grünewalds måleri är väldigt finlemmat och dekorativt, medan Hjertén är mer radikal i tillämpningen av form och färg. Men jag gillar båda, även om jag nog gillar Hjertén lite mer.
Förutom alla målningar var filmen full av modärnistiska tidsbilder från Stockholm och Paris på 10-talet, 20-talet och 30-talet, både stillbilder och filmsnuttar. Den finaste, som återkommer gång på gång i filmen, är en filmsekvens från sent 10-tal (skulle jag tro) där Isaac och Sigrid dansar vad jag tror är twostep. Det är den enda dans jag skulle vilja lära mig. Den är så cool.

Moderna blir modärnt

Läste i SvD 1 juni att Moderna museet ska ägna sommaren åt att visa konst från den moderna epoken. Hm, det trodde jag var vad dom gjorde jämt... Nåja, det är ju bra. Då får man kanske tillfälle att se modärnistiska mästerverk som man inte sett förut. Dessutom ska dom tydligen visa Dardel-konst, bl a Den döende dandyn, som jag personligen tycker borde hänga framme jämt. I sakral position, som den 'dandyismens pietá' eller 'altartavla för inverterade' som den "skälldes" för när den var ny.
" - Det händer ofta att folk frågar oss: Varför visar ni aldrig Den döende dandyn?" säger typ curatorn i artikeln.
Tacka fan för det. Men nu är det dags.
För att fira visar jag den här.