Triangeldrama i Tyskland

Nu på torsdag på Cinemateket väljer stumfilmspianisten Matti Bye en av sina favoriter att spela till igen och den ska jag definitivt gå och se: Flesh and the Devil från 1926 med Greta Garbo, John Gilbert och Lars Hansson.

Jag har den faktiskt inspelad på band från TV, men jag har aldrig sett den på storduk med levande pianist, så jag ska gå ändå.



Kärleksaffären IRL mellan Garbo och Gilbert är ju välkänd, och fungerade väl som naturlig reklam för filmen, där de spelar ett kärlekspar i Tyskland. Ett mycket skojigt bongo-bongo-Tyskland av Hollywood-typ fullt av stiffa uniformer, monoklar och Götterdämmerung-eder.

Filmen är framför allt känd för de intima scener med erotiskt skimmer där Garbos och Gilberts ansikten endast upplyses av en tändstickslåga.



Det som slog mig när jag såg den var vad den inte är känd för: hur otroligt gay den är.

Officiellt handlar den om två vänner, Gilbert och Hansson, vars dödspolartillvaro grumlas när dom blir kära i, och rivaler om, samma kvinna, Garbo.

Blaha blaha, säger jag.
För alla som inte är blinda, döva och kanske lite sena i utvecklingen är det uppenbart att detta snarare är en kärlekshistoria mellan Gilbert och Hansson.



Garbo är bara ett tillfälligt störningsmoment, vilket filmens slut visar med tydlighet (jag säger inget så har jag inget sagt). Det finns små inslag av mystisk, Dödens ö-aktig romantik som känns väldigt tysk och Ludwig II av Bayersk, och därmed förstås ökar på känslan för feeling i homoerotisk anda.

Dueller i snölandskap höjer naturligtvis också Guy Maddin-halten för oss som tycker om sånt.



Konstigt att ingen, vad jag vet, uppmärksammat detta faktum. Men kanske är det bara en tidsfråga innan man gör det, och börjar betrakta den som en pionjärfilm i historien.

Privatdetektiver i det modärna London

Jag plockade upp Maisie Dobbs av Jacqueline Winspear för en spottstyver på en serieloppis och tänkte att den måste jag läsa. Jag läser inte deckare i nån högre grad, men en om en kvinnlig privatdeckare i London 1929 måste man ju prova.

Den verkar väl sådär nu sen jag läst större delen. Det är inget stilistiskt mästerverk och det hade jag ju inte riktigt väntat mig heller - det är sällan deckare. En ganska stor del av boken upptas av Maisies tillbakablickar på kriget och upplevelserna där som sjuksköterska, vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt mig. Både handlingen och språket bär på en del klichéer, men att bli förvånad över sådant i deckare är ungefär som att bli förvånad över att det blir mörkt på natten.

Istället finns det anledning att påminna om den främsta modärna brittiska detektiven: Lord Peter Wimsey i Dorothy Sayers deckare från mellankrigstiden. Den första från 1923 och den sista från 1938 om jag inte minns fel.

Hennes deckare ligger verkligen på ett högre litterärt plan än vad man väntar sig i den genren. Dom är förstås ohjälpligt brittiska - det får man stå ut med.
Wimsey är en flugig aristokrat som då och då löser små kriminalfall som ren omväxling från det vanliga livet: dricka sherry, spela bridge, samla ovärderliga inkunabler und so weiter. Som en av de rikare männen i Storbritannien behöver han ju inte arbeta. Han kan i sina bästa stunder beskrivas som vimsig. Han har en butler och sidekick som en gång var hans underlydande i det Stora Kriget och sedan dess är hans trogne vapendragare. Wimsey var officer där, och drabbas vid ett minnesvärt tillfälle av post-traumatisk stress, eller granatchock som man kallade det då.
Någonstans i mitten av bokserien träffar han författaren Harriet Vane som han räddar när hon blivit oskyldigt anklagad för mord. Långsamt utvecklar sig deras relation till en romans, genom typ fyra böcker.

Rätt stor del av hans tillvaro går förstås ut på att sitta på en mer eller mindre möglig herrgård ute på engelska landsbygden, och det är som alltid rätt trist. Men, då och då händer det ju att han och hans medhjälpare har ärenden till den stora staden London och då blir det genast lite skojigare, och mer modärnt.

Skulle jag rekommendera någon av böckerna framför de andra är det Murder must advertise från 1933. Det som är bra med den är att handlingen vecklar ut sig i tre plan samtidigt, samt att den nästan helt tilldrar sig i London. Ett av planen är Wimseys vanliga värld. Den andra är en reklambyrå - Sayers hade arbetat som copywriter, och det märks att hon kan den världen. Den tredje är Londons dunkla halvvärld av depraverat societetsliv och narkotikahandel, vilket borgar för intressanta tidsbilder.

Wimsey är förstås ingen modärnist som den engelske aristokrat han är - han är i grunden konservativ och föredrar vintage-rödvin och Bach framför skojigare nöjen. Men i Murder must advertise kommer han tillräckligt nära den modärna världen för att man ska kunna ha roligt som läsare.

När jag var typ 13 gick den senaste tv-serieversionen av böckerna på TV. Jag var lite för liten då, så jag hoppas att jag får chans att se den igen nån gång. Jag får väl hoppas på TV9 som brukar köra gamla anglosaxiska deckarserier då och då.

Här är den modärnistiska vinjetten till serien som jag fortfarande minns:

Tardis värld och Jeunets universum

Jag började nyss se om En långvarig förlovning av Jean-Pierre Jeunet, filmen hen gjorde efter megahiten Amélie från Montmartre.

Jag har gillat alla hans filmer, både Delikatessen och De förlorade barnens stad som hen gjorde tillsammans med Marc Caro, och de senare, Alien Resurrection, Amélie, och den här.

Dom första utspelar sig i Jeunets speciella universum, en obestämbar värld av blandat 30-50-tal där allt är brunrött i olika nyanser. Alien-filmen förstås i framtiden i rymden.
Men fr o m Amélie blir det lite annorlunda när Jeunets universum flyttar ut i verkligheten och bildar en märklig fusion. Det är ju nutidens Paris, i stort sett, men Jeunet blandar in små stumfilmer i filmen, bokstavligen bultande hjärtan och tavlor som kan prata.
Detta nya förhållningssätt återvänder hen till i En långvarig förlovning. Med en ännu märkligare syntes som resultat, för detta är en mörkare film.



I filmens början är det 1917, i en lerig fransk skyttegrav, och sju män förs iväg för att avrättas. Metoden är att kasta ut dom i ingenmansland och låta dom klara sig så länge dom kan.
Klipp till 1920. En av männen har en fästmö som vägrar tro att hennes fästman verkligen är död. Hen försöker ta reda på hans verkliga öde genom att söka upp personer som känt de andra sex, och försöka spåra honom genom dem. Samtidigt verkar en annan betydligt hänsynslösare kvinna också söka sanningen om vad som hände de sju männen.



Jeunet väjer inte för de fruktansvärda aspekterna av första världskrigets skyttegravar. Samtidigt finns samma underfundiga humor, drastiska klippning, och filmer i filmen som i Amélie. Fästmöns erotiska fantasier beskrivs t ex i form av en stumfilmssnutt i Feuillades-stil - en fin tidstypisk markör. Ett stort galleri av udda karaktärer vindlar genom historien med sina snabba kast mellan dåtid (kriget) och nutid (1920). En plirande privatdetektiv och den mystiska kvinnliga hämnaren med sina många förklädnader är bara två av dom.

Och det är här jag kommer att tänka på en av mina favoritserier som utspelar sig nästan exakt samma tid: Adèles extraordinära äventyr av Jaqcues Tardi.



Det är en lång album-serie om Adèle Blanc-Sec, en deckarförfattare i Paris under 10-talet. Serien börjar 1911 och fortsätter sedan framåt i tiden. Alla delar finns inte översatta till svenska, den sista som är det utspelar sig 1919.



Adèle ger sig ofta ut i staden för att söka inspiration till sina böcker på plats, så att säga, gärna förklädd för att smälta in i diverse skumma miljöer. På det sättet blir hen involverad i dunkla konspirationer och brott som försiggår strax under världsstadens yta. Det är internationella brottssyndikat, galna hednasekter i katakomberna, och vetenskapsmän som utför tvivelaktiga experiment galore. Allt är totalt surrealistiskt, och samtidigt på något sätt helt kongenialt med den osäkra tid som handlingen är satt i: en värld av snabba förändringar och stundande världskrig.



Även serien innehåller ett stort persongalleri av mer eller mindre bisarra typer. Adèle har en sidekick: nån sorts slackerkille som helst halvligger hemma i sin boudoir iklädd rökrock och fez och endast motvilligt hjälper Adèle med hennes utforskningar, när det är absolut nödvändigt.



Jag har kommit att uppfatta den här typen av världar som specifikt franska företeelser - jag vet inte varför. Kanske är det nåt i vattnet.

Hur som helst, om man nån gång skulle komma på tanken att försöka filma den här fantastiska serien så är det bara Jeunet som kan göra det. Det är jag säker på.

Stumfilmshösten börjar på Cinemateket

Jajemen, det är dags igen!

Matti Bye, Cinematekets eminenta huspianist, har fått välja sina egna favvo-filmer.
På tisdag den 8:e börjas det med ett litet program kortfilmer. Två av dessa har jag sett förut: Entr'acte av René Clair och La coquille et le clergyman av Germaine Dulac.



Entr'acte är en fin liten surrealistisk knasfilm gjord för att fungera som mellanakt till en av Svenska balettens föreställningar. Rolf de Maré, Svenska balettens konstnärliga ledare och finansiär, samt Jean Börlin, hans koreograf, premiärdansare och pojkvän, förekommer båda i "handlingen". Om jag inte minns fel kan man också få se Marcel Duchamp och Man Ray sitta och spela schack på ett hustak. Det är det minst konstiga som händer i filmen. Parisisk avantgarde-kultur med prima flugig 1924 års zeitgeist.





Dulac var den enda kvinnliga regissören i den verkligt nya vågen under det franska 20-talet - den s k impressionistiska filmrörelsen. Jag kommer inte ihåg mycket från filmen annat än en stor havsvåg och en katolsk präst i långsam, meditativ slow motion - vatten och slow motion var två inslag som ständigt återkom i impressionist-filmarnas alster.
Man får sällan tillfälle att se deras filmer, så det gäller att passa på. Dulac är den enda av dem jag sett flera filmer av. Man kan ju hoppas på en retrospektiv för t ex Marcel L'Herbier eller Jean Epstein vad det lider.

Public Enemies

Resten av augusti kommer att bli hektiskt, och inläggen månaden ut kommer att vara korta.

Men jag har naturligtvis sett Public Enemies.
En ovanlig film för att vara Michael Mann - inget kallt blått ljus, inga panoramafönster, inga syntmattor. Istället har han skjutit gangsterfilmen med DV-kamera som är fylleskakig. Detta ger filmen en fin, rå, dokumentär prägel.

Jag visste ingenting om John Dillinger innan jag läste artiklarna om filmen. Den verkar visa hans liv ungefär från mitten till slutet. Man får en viss uppfattning om varför han ingav en del motvillig beundran hos folk just då, i USA i början av 30-talet. När samhället går på knäna under depressionen måste människor bli lite impade av en kille som skaffar massor av pengar och gör polis och rättsväsende till åtlöje samtidigt som han har rykte om sig att enbart ta med sig bankpengar och låta folks plånböcker och smycken vara.



Som titeln antyder handlar filmen inte bara om Dillinger utan om gangsterväldet överlag i USA vid denna speciella tid - en ny era är på ingång när bankrån inte fungerar längre och polisen kommer att jaga brottslingar i nationell skala med hjälp av det nya vapnet: FBI.

När planet som innehåller den fångne Dillinger går ner för landning i Indiana inför nyfikna människor och pressfotografer kommer plötsligt ett kort, svartvitt journalklipp där det verkliga planet sänker sig inför folkmassan - och man blir påmind: detta var en gång på riktigt.

En larvig film om Cole Porter

De-Lovely var inget vidare.

På papperet är det en ganska bra idé för en biopic - att låta Cole Porters liv spela upp som en musikal med hans egna låtar som inramning. Vanliga biopics kan bli lite stiffa och klyschiga; det är svårt att framställa större delen av en människas liv på ett realistiskt, trovärdigt sätt. Jag har ju gillat experiment-biopics som I'm not there om Dylan som beskriver hans liv i en serie sviter om hans olika typer av persona snarare än honom själv.Eller The Life and Death of Peter Sellers där Peter Sellers själv då och då spelar sin mamma, sina fruar, sina motspelare och regissörer; en kommentar till dels hans förmåga att helt förvandla sig själv till någon annan, dels till hans omvittnade egocentricitet.



Men början av De-Lovely var direkt jobbig. Alla repliker kändes krystade och när folk plötsligt började sjunga i t ex en park reagerade jag som inför dom flesta musikaler - med magsårsliknande genans. Det kändes dessutom ofta som om man hade försökt kasta in så många kända personer ur Porters liv som möjligt i handlingen, vilket gav ett stressat intryck.
En annan konstig grej var att halten av brittiska skådisar med anlagd amerikansk accent i rollistan var ovanligt hög, långt över genomsnittet. Hittills har jag inte hittat nån vettig förklaring. Det kanske beror på samproduktion, vad vet jag. Forskningen går vidare.



Som tur är var dom flesta låtarna i filmen integrerade som det heter på filmvetarlingo, d v s dom framfördes i ett logiskt sammanhang som t ex på en scen i en nattklubb. Låtarna sjöngs rätt ofta av 'oväntade' artister som t ex, eh, Robbie Williams, vilket fungerade sådär. Elvis Costello gjorde i alla fall ett bra jobb av Let's Misbehave.
Sen var det ju inget fel på 30-talsdesignen och miljöerna som upptog större delen av filmen förstås.

Den tog sig under andra halvan, och började kännas åtminstone fungerande, men det var så dags.
Så, allt som allt var det inte direkt något att ödsla tid på. Men man kan ju alltid lyssna på Cole Porter istället, gärna med Irene Bordoni:

Alpfilm

Tänker man på Leni Riefenstahl tänker man förstås på Viljans triumf. Det är ofrånkomligt. Regissören som gjorde naziregimens främsta reklamfilm, och sen ägnade resten av sitt oerhört långa liv åt att förneka att hon någonsin varit nazist. Hon var ju bara filmare, gubevars. Av alla självutnämnda icke-nazister är hon väl den som gjort mest för att främja nazismens sak. Oavsett vad hon själv tyckte eller påstod om saken.



Samtidigt kan man inte undgå att bli fascinerad av hennes märkliga liv. Efter kriget sadlade hon om till fotograf. Hon gjorde långa fotoserier hos nuba-folket i Sudan. Hon tog dykcertifikat vid 72(!) genom att ljuga om sin ålder för instruktören. Sen fotograferade hon korallvärldarna i Indiska oceanen, Röda havet och Karibien.



Och före nazi-eran var hon filmstjärna inom den märkliga tyska bergfilmsgenren. Hon började som dansös, men fick sluta med det efter att ha skadat sig. Hon såg en av bergsfilmerna, blev hooked, och kontaktade en av skådisarna. På det sättet blev hon själv engagerad.



Bergsfilmerna gjordes framför allt av regissören Arnold Fanck, och var precis vad det låter som - filmer som utspelade sig i bergen, d v s alperna. Det var rafflande filmer om äventyr på hala bergväggar där folk nästan dör och blir räddade i sista minuten, eller historier om bergsbor som tror på legender och vidskepelser kring bergen. Med hisnande naturscenerier och galna stunts förstås. Speciellt galna eftersom Fanck tyckte att skådisarna kunde göra sina livsfarliga hopp över ravinerna själva. I början av 30-talet börjar Riefenstahl själv regissera sina filmer, och hennes stjärna växer även som regissör.





Jag har tyvärr inte sett någon av filmerna, men hoppas få tillfälle på Cinemateket nån gång. Det låter som en tillräckligt bisarr filmgenre för ett försök. Framför allt eftersom just bergsfilmerna varit en fundamental inspirationskälla för min favoritregissör, den kanadensiske galenpannan Guy Maddin, som gör stumfilmspastischer där folk halkar omkring i snön. Det gäller särskilt filmen Careful, inspelad i ett alplandskap gjort av papier maché och gammalt skräp där bergsfilmernas klichéer får fritt spelrum. Det var lustigt nog den filmen som gjorde att jag blev intresserad av alperna en gång i tiden.



Just nu visas en liten utställning om Leni Riefenstahl på Luna Konsthall i Södertälje. Har man vägarna förbi är den värd en titt. Tyvärr finns det inte så många bilder från bergsfilmerna som jag skulle önska; det är ju trots allt inte för dom som hon är, eh, mest berömd... Man bör också undvika den lilla informationsfilmen som visas på en monitor. Den består av en mycket okarismatisk person som läser fakta om Riefenstahls liv innantill, och verkar vara gjord i slöjden.
Bortsett från det - en intressant utställning om ett bisarrt liv.

Easy Virtue - en finfin liten Noël Coward-film

Först hade jag inte alls tänkt se den här filmen på bio utan vänta på dvd:n. Den fick nämligen ruttna recensioner i både DN och SvD. Sen läste jag Nöjesguiden av alla tidningar, och där fick den ett riktigt positivt omnämnande, även om det inte var Mästerligt. Så då tänkte jag att jag kanske borde ge den en chans ändå, sista veckan den gick.
Och det gjorde jag rätt i. Jag fattar inte vad NG insett som DN och SvD inte har.



Jag har ju sett den förut, filmad av Hitchcock 1928. Då i en kopia som måste ha smält lite. Större delen av filmen såg ut som ett månlandskap. Dessutom, som jag funderat på förr, pjäser och stumfilm don't go together. Det ena bygger nästan helt på ord, det andra nästan helt på bild. Så det var roligt att se en filmatisering som faktiskt kan använda sig av repliker. Visserligen är filmen tydligen baserad på pjäsen snarare än en exakt filmatisering, men det är förmodligen vettigt. Litterära verk filmade rakt av blir oftare livlösa än bra.



Handlingen är en klassisk kulturkrock. Ung man kommer hem från Frankrike till den dammiga engelska herrgården där allt varit exakt likadant sen Vilhelm Erövraren och presenterar sin sprillans nya fru, som inte bara är racerförare utan dessutom amerikanska! Huvva! Frugan har allt det där som framför allt lilla mamma hatar: modärnitet, frispråkighet, ointresse/brist på vördnad för tradition för traditionens skull, och, värst av allt, ett förflutet! Modern pendlar mellan chock och sarkasm, småsystrarna mellan avsmak och beundran. Den ende som är odelat positiv är fadern. Hen har nämligen också ett förflutet som resten av familjen försöker förtränga. Efter traumatiska upplevelser i det stora krigets skyttegravar har hen drivit genom Frankrike utan någon större livslust. Hen framlever nu sina dagar som permanent orakad slacker som aldrig mer kommer att byta om till middagen, bara meka med sin motorcykel, kedjeröka och medvetet driva sin fru till vansinne. Hen välkomnar sonens hustru som ett efterlängtat avbrott i tristessen, och som ett levande långfinger mot alla stela överläppar och fasader som till varje pris måste upprätthållas. Dessutom delar hen ju hans motor-intresse. Den nya frun försöker hitta sin plats i familjen och bli accepterad, men ju längre tiden går blir det allt svårare.



Tyvärr stördes mina försök att uppfatta originalreplikerna av de vanliga paren i övre medelåldern som tror att dom sitter i sitt eget vardagsrum med en container lådvin framför sig. Gah! Varför ska det vara så svårt för vuxna människor att hålla käften på bio? Om det är några repliker man vill höra tydligt så är det Noël Cowards. Maken till spirituella ordvitsar och allmän bitchighet får man leta efter. Farsan spelas dessutom av Colin Firth, som lullar omkring småpackad, bitter och skinntorr mest hela filmen. Sånt hen gör bra.



I övrigt finns många fina slapstick-sekvenser, bl a involverande små hundar. Man har tagit tillvara på även de potentiellt bildmässiga ögonblicken. För att inte tala om 1929 års kläder, och några ganska oväntade hits i charleston-tappning på soundtracket.

Sen ska vi tala tyst om den svenska titeln som vanligt. Små skandaler...ja, gussigförbarme.

Eva går ombord

Komedier ombord på atlantångare eller större kryssningsskepp är nästan en subgenre i modärn film. Man fattar ju varför - en massa olika människor formar ett litet mikro-samhälle där vad som helst kan hända samtidigt som ingen kan ta sig därifrån särskilt enkelt. Det är upplagt för kurragömmalekar, förväxlingshistorier, skumma grejer och intriger bland gäster och personal. Samtidigt som man kan slänga in lite exotiska miljöer i hamnarna, och låta gästerna dricka cocktails och dansa foxtrot iklädda aftonklänning och smoking i salongen. Och det kan ju inte skada.

Idag visade dom ännu en sån film på TV1, Eva går ombord från 1934.
Den var ganska tafflig t o m för en svensk 30-talsfilm, men naturligtvis sevärd för sin oerhörda modärnism.
En tjej som jobbar som klädsömmerska hittar en kryssningsbiljett som nån har tappat i en taxi, med tillhörande tågbiljett till Göteborg. Hon tänker "what the heck", glömmer klänningarna hon ska leverera, tar tåget till Göteborg och hoppar på båten. Biljetten är utställd på Direktör Stensjö, och personalen tar för givet att Eva är frugan, vilket hon fortsätter låtsas. Sportkläderna i direktörens koffert sys om så att de passar henne. Det blir lite mer problematiskt när direktören kommer efter med flyg och får höra att hans fru som han inte har bor i hans hytt...och på den vägen är det. Ni kan tänka er resten.

Det flesta uppräknade sakerna förekommer, inkl vit slavhandel. Långa bitar av filmen känns som stumfilm eftersom man bara ser olika exotiska scenerier med pålagd "exotisk" musik. Tydligen spelades scenerna verkligen in på plats, men dom känns som stock-foto taget av en amatör. Enstaka spelscener känns också så - snabba klipp mellan närbilder på ansikten utan ljud.
Dock, en fin tidsbild av exotism. Fezer, tropikhjälmar och en galen italienare som envisas med att högläsa ur sin ganska bisarra guidebok. Det han läser översätts i text på duken. Lili Ziedner, the one and only, ligger på soldäck i vilstol och lyckas förolämpa i princip alla som bara hon kan. Eller också klampar hon omkring i Alexandria och skanderar obegripliga meningar ur sin parlör för egyptier som skakar på huvudet. Folk springer in och ut hur olika hytter på sätt som kan feltolkas på alla möjliga vis. Åke Söderblom och Emy Hagman är göteborgsk steward resp städerska som gömmer sig bakom dörrar och kliar sig i pannan. Alla anlöpta hamnar annonseras på duken i ett oerhört tjusigt 30-talstypsnitt. Och naturligtvis dansar man iförd aftonklädsel.

Allt är som det ska vara i en kryssnings-film från 30-talet.

Naivisten från Senlis

Nu är det dags att gå på bio och muséer igen. Håhåjaja...

Så, jag gick och såg Séraphine på Zita.

En fransk film om en konstnärlig särling - Séraphine Louis. En medelålders kvinna som städade och skötte hushållet åt folk i småstaden Senlis utanför Paris, som förmodligen inte hade alla hästar hemma, och som målade på fritiden. Hon hade fått i uppdrag att måla av sin skyddsängel, som hon såg det. Hon snodde blod av slaktaren och hämtade lera från flodbädden för att blanda sina färger. Sedan arbetade hon nätterna igenom med målningar fulla av färggranna fantasiblommor och -träd medan hon sjöng psalmer för sig själv.



Den tyske konsthandlaren och kritikern Wilhelm Uhde får henne som hushållerska sommaren 1914, upptäcker av en slump att hon målar, och blir begeistrad. I henne ser han ett outbildat geni precis som Rousseau le Douanier som han tidigare lanserat. Han förklarar att han vill ställa ut hennes målningar, men världskriget kommer emellan. Uhde måste som tysk och därmed officiell fiende lämna Frankrike. De möts igen mer än tio år senare när Uhde kommit tillbaka, och Séraphines målningar blir verkligen utställda. Samtidigt tilltar hennes mentalsjukdom, och filmen följer henne ända till det mentalsjukhus där hon slutar sina dagar.

Filmen, och Séraphines målningar, är väl egentligen inte så väldigt modärnistiska, men det finns en intressant svensk connection. Uhde var god vän med Nils Dardel, och köpte en del av hans tavlor. I Erik Näslunds biografi om Dardel beskrivs hur stor betydelse Uhde hade för Dardels utveckling som konstnär. Uhde hade varit med och introducerat kubismen på konstscenen, och kunde dela med sig av sitt stora kunnande som kritiker. Fram t o m 1914, då filmen börjar, bodde av och till Uhde, Dardel och Dardels vän författaren Gustaf Hellström på Hôtel du Nord i Senlis. 1914 träffar Dardel författaren Ulla Bjerne, som han blir förälskad i. De tillbringar sommaren tillsammans i Senlis.



Det är märkligt att tänka sig att de miljöer man ser i filmen om Séraphine är samma miljöer som Dardel och Bjerne såg där den sommaren.
Men det är en annan film.

Charlie

Läste just det som kallats den första lesbiska romanen i Sverige, Charlie av Margareta Suber från 1932.

Det är en tunn kortroman, ca 100 sidor. Alla sitter på en fashionabel badort nånstans vid Östersjön, inte klart var. Det kan vara norra Tyskland eller Baltikum. Badgästerna kommer från olika länder. Miljön är mondän och kosmopolitisk.

Charlie är en ung flicka som är pojkaktig och kör sportbil. Hon blir förälskad i en ung änka som befinner sig på badorten med sina två små barn.

Det är det hela. Det är som sagt en kort roman, och inte så mycket händer på ytan. Språket i boken är rätt enkelt, inte så konstnärligt, men det är en fin skildring av badortsliv ca 1930. Folk dåsar på stranden, spelar tennis, spelar grammofonskivor och kör sportbil. Charlie slänger coola uttryck på engelska omkring sig.

- Tre spader.
- Four diamonds.
- Well, let us go on - four spades.
- Ca y est - moi je passe.
- Jetzt geht's los.
- Stopp litet, jag dubblar!
- Excusez-moi mademoiselle, men det är omöjligt att spela med grammofonen på. Tillåter ni?

En mycket liten subkultur

Dags för lite musik.

I slutet av 60-talet existerade en jätteliten musikalisk subkultur i Storbritannien. Vi kan i brist på bättre kalla den charleston-pop.

Det verkar som om den endast innehöll två band: The New Vaudeville Band och The Temperance Seven. De ägnade sig båda åt att återuppliva 20- och 30-talens populärmusik av storbandskaraktär och sjöng den på det där släpiga, nonchalanta sättet man tycker sig känna igen framför allt från brittisk musik av den typen.

För ett par år sedan hade jag turen att snubbla över en vinylskiva med The New Vaudeville Band på Hötorgets loppmarknad. Jag hade aldrig hört talas om dom, utan köpte skivan på grundval av omslaget. På det sättet kom jag i kontakt med den här flugiga musikgenren.





New Vaudeville Band blandade lite mer med vanlig pop-musik, medan Temperance Seven höll sig till jazzen.





Man kan väl säga att Beatles halkade in på det här området enstaka gånger med låtar som When I'm Sixty-Four, Maxwell's Silver Hammer och Honey Pie också.

Hur som helst - det är musik som gjord att spelas i juni i samband med picknick och intag av champagne.

Ryska baletten revolutionerar modet

Två veckor senare och värmeböljan är ett vagt minnesfragment i bakhuvudet. Var den överhuvudtaget där? Jag kanske bara hade en hallis?

Nåväl. När det är dåligt väder går man på museum, och Dansmuseets utställning med Ryska balettens kostymer har just öppnat. Den håller på till januari, men det är bättre att passa på i början istället för att trängas med en miljon människor den sista helgen. Och så finns det ju inga Cinematek-filmer som hindrar en.

Jag har bara sett kostymerna på bild förut. Och dom gör sig verkligen IRL. Fantastiska, super-exotiska kreationer i starka färger och radikala mönster.


Jag har inte tänkt på det förut, men det vi menar med balett är en 1900-talskonstruktion. Ryska baletten revolutionerade ju balett, som hela 1800-talet hade varit nåt slags lättsmält paus-underhållning på operan, ett punsch-rusigt tillfälle att kolla in lite flickben i tutu. Manliga dansare lyste därför med sin frånvaro. Och så kom Sergej Diagilev och hans stjärndansare och koreograf Vaslav Nijinskij och ändrade detta. Samt Michail Fokin, Vera Fokina, Tamara Karsavina och dom andra. Samt, inte att förglömma, Igor Stravinskij. Våroffer gjorde total-skandal, och därmed succé, med sin atonala musik och stiliserade, primitiva dansstil. Vad var detta!? Nijinskij bättrade på skandalen i En fauns eftermiddag, när han dansade i åtsmitande, blåmålade trikåer som gjorde att han såg närmast naken ut, och under balettens klimax (så passande) tycktes göra något med sig själv på scenen som man än idag helst gör i enrum... Chockerande.




Och det var alltså inte bara koreografiskt, musikaliskt och, ähum, ämnesmässigt som ryssarna gjorde revolution, utan även klädmässigt. Man förstår att kläddesigners som Paul Poiret gick i spin. Ut med korsetter och mjäkiga pastellfärger - in med starka färger i tygsjok, guld- och silver-dekor och stiliserade mönster. Många av baletterna hämtade inspiration från ryska folksagor, antiken och indiska legender, och orientalism blev the shit i London och Paris. Alla skulle ha draperade tunikor och ligga på kuddhögar i hemmet.





Man kan se på utställningen hur modet utvecklar sig. Under 10-talet - orientaliska orgier och post-jugend-estetik. När 20-talet kommer blir det mer raka linjer och sparsmakat, à la konstruktivism och futurism. Precis som med teaterkostymer beror väl de stora mönstren till viss del på att de ska synas tydligt även från bakersta raden, men det var ju också en del av Ryska balettens innovation; nu är balett ett allkonstverk där dans, musik, dekor och kostymer är en helhet.







På små monitorer kan man se utdrag ur uppsättningar av de olika baletterna, och dansarna lyckas verkligen frammana en primitiv energi med sin hoppande, vaggande, gestikulerande, helt icke-realistiska dansstil. Fantastiskt! Man blir också rätt imponerad av att det faktiskt går att dansa i dom ibland väldigt komplicerade kostymerna.



Mina favorit-dräkter är dels några som kommer från en balett som utspelar sig på havets botten! Dom är monterade bakom ett nät för att ge illusionen av att man ser dom genom vatten, och dom går överhuvudtaget inte att beskriva.
Och dels en dräkt från en sen 20-talsbalett, en mörkgrön kroppstrumpa i form av en stjärnbild!
Ännu en sak man aldrig sett förr.

Utan byxor i Berlin

Såhär i värmeböljan passar det bra att skriva om en roman som utspelar sig under den varma sommaren 1928 - Sanningen om Sascha Knisch av Aris Fioretos.

Sascha Knisch, österrikare, biografmaskinist och transvestit, står i bokens början gömd i en garderob iklädd damkläder samtidigt som kvinnan i vars garderob han gömmer sig får oväntat besök, och sedan hittas mördad på sängen. Kvinnan, Dora, var specialiserad på att iscensätta fantasier av hans typ, och nu gäller det att hitta hennes mördare, annars kan han själv mycket väl bli misstänkt för mordet. Spåren leder, via det berömda institutet för sexualforskning och hans arbetsplats biografen, till en mystisk pseudo-vetenskaplig sekt som utforskar de manliga könsorganens hemlighet.

När jag läste boken första gången för ett par år sedan hade jag just läst den första delen, Stockholm Noir, i vad som efter vad jag hört är tänkt som en trilogi. Den boken, i sig värt ett inlägg, var intrikat uppbyggd med ständiga byten av perspektiv och berättad i tredje person. Sanningen om... kändes flat i jämförelse, berättad i jag-form och ur endast ett perspektiv. Dessutom hade jag svårt att hänga med i den krängande handlingen.

När jag nu läste om den överskuggades den inte av den förra romanen, och jag kunde se att även Sanningen om... är ganska sinnrikt uppbyggd. Visserligen är det bara Sascha Knischs synvinkel som beskrivs, men handlingen flippar hela tiden fram och tillbaka i tiden så att jakten på mördaren blandas med brottstycken av Saschas uppväxt i Wien, bakgrunden till hans liv i Berlin, och hur han lärde känna Dora. Handlingen lämnar fortfarande en del trådar lösa, men jag uppfattar det som avsiktligt. Den var lättare att följa med i den här gången.

Det är en rolig bok, full med torr och nervös humor, och samtidigt ofta antydande och undanglidande snarare än beskrivande. Ganska mycket som händer får man fylla i själv.

Bilden av Berlin i loj sommarhetta känns väldigt levande och vardaglig samtidigt som mystiska saker händer och dunkla drifter får utlopp i källarvåningarna.
Sexualinstitutet går förstås att känna igen som det alldeles riktiga Institut für Sexualwissenschaft grundat 1919 av Dr Magnus Hirschfeld, som figurerar under fiktivt namn liksom en del andra existerande personer.

Genom vissa namn och anade händelser kan man sluta sig till att de två romanerna hänger ihop på ett inte helt utrett sätt. Det är överhuvudtaget mycket som lämnas oklart och outrett, förborgat liksom, men det känns rätt.

Jag hoppas att det blir en tredje och sista del. Eftersom den första romanen handlat om hjärnan och den andra om könsorganen är min kvalificerade gissning att den tredje i så fall skulle handla om hjärtat och därmed blodet.
Makes sense.